Ny teori om hur Jorden kom till

 

Den accepterade teorin inom astrofysik och kosmokemi är att jorden bildats av kondriter (asteroider av damm och sten från solsystemets bildande). De är relativt små, enkla block av sten med många gånger en metallhalt som bildats tidigt i solsystemets historia, förklarar den nya studiens huvudförfattare, Paolo Sossi, professor i experimentell planetologi vid ETH Zürich. Problemet med teorin som står i läroböcker och som man oftast utgår från är att ingen blandning av dessa kondriter kan förklara jordens exakta sammansättning vilken borde varit  mycket lägre i form av väte och helium än den är.

Olika hypoteser har lagts fram genom åren för att förklara skillnaden. Till exempel postulerades att det var kollisionerna av kondriter vilka  över tid bildade jorden genererade enorma mängder värme. Som förångade gas och lämnade planeten i sin nuvarande sammansättning.

Sossi är dock övertygad om att dessa teorier inte är sannolika då denna teori inte stämmer med mätresultat av isotopsammansättningen av jordens olika grundämnen: "Isotoper består av ett kemiskt grundämne  alla med samma antal av protoner men med olika antal neutroner. Isotoper med färre neutroner är lättare och bör därför kunna avdunsta lättare. Om teorin om förångning genom uppvärmning är korrekt skulle vi hitta färre av dessa isotoper av gas på jorden idag än i de ursprungliga kondriterna. Men det är just det som isotopmätningar inte visar.

Sossis team letade därför efter en annan lösning. – Dynamiska modeller med vilka vi simulerar bildandet av planeter visar att planeterna i vårt solsystem bildades successivt. Små korn växte med tiden till kilometerstora block och så fortsatte det. Mer och mer material ackumulerades genom gravitationskraften, förklarar Sossi.

I likhet med kondriter är planetsimalor  också små kroppar av sten och metall. Men till skillnad från kondriter har de värmts upp tillräckligt för att differentieras till en metallkärna med en stenig mantel. "Dessutom kan planetesimalor som bildas i olika områden runt en ung sol eller vid olika tidpunkter ha  olika kemiska sammansättningar", tillägger Sossi. Frågan är  om den slumpmässiga kombinationen av olika slag av planetesimalor i datasimuleringar resulterar i en sammansättning som matchar jordens.

Min uppfattning är att de alla bör ha ungefär samma sammansättning i ett specifikt solsystem. Men med vissa skillnader (min anm.).

För att ta reda på det körde teamet simuleringar där tusentals planetesimaler kolliderade med varandra i det tidiga solsystemet. Modellerna utformades på ett sådant sätt att de med tiden reproducerades till de fyra steniga planeterna Merkurius, Venus, Jorden och Mars. Simuleringarna visade då  att en blandning av många olika planetesimaler kan leda till jordens sammansättning. Dessutom är jordens sammansättning till och med det mest statistiskt sannolika resultatet utifrån  dessa simuleringar.

"Även om vi hade misstänkt det tyckte vi fortfarande att detta resultat var mycket anmärkningsvärt", minns Sossi. "Vi har nu inte bara en mekanism som bättre förklarar jordens bildande, vi har även en referens för att förklara bildandet av de andra steniga planeterna", säger Sossi. Mekanismen kan till exempel användas för att förutsäga hur Merkurius sammansättning skiljer sig från de andra steniga planeternas. Eller hur steniga exoplaneter vid andra solsystem kan vara sammansatta.

"Vår studie visar hur viktigt det är att överväga både dynamiken och kemin när man försöker förstå planetbildning", konstaterar Sossi.

Bild pixabay,com

NU ska väderleksförhållandena på Neptunus och Uranus undersökas

 

NASA;s James Webb Space Telescope kommer snart att rikta sin uppmärksamhet mot två spännande världar. Planeterna Uranus och Neptunus. Teleskopets skarpa skärpa ut i rymden kommer att vara värdefullt för att få fram detaljer om dessa två världar. Vi ska ha i åtanke att endast en enda rymdfarkost (Voyager 2) svävat över dem vilket skedde en kort stund, för Uranus del den 24 januari 1986, 17:59:47 UTC på ett närmsta avstånd av 81500 km och Neptunus den 25 augusti 1989, 03:56:36 UTC på ett minsta avstånd av 4951 km.

Forskare har länge med teleskop hållit  koll på vädret på dessa världar och Webb kommer nu att vara ett välkommet tillskott till dessa på grund av dess oöverträffade skärpa. Forskare önskar studera sammansättningen och temperaturen i dessas atmosfärer för att få en bättre kunskap av hur cirkulationsmönstert i deras atmosfär ser ut och vad som sker där.

 "Vi tror att dessas väder och klimat kommer att ha en fundamentalt annorlunda karaktär jämfört med gasjättarna", säger Fletcher (studieledaren Leigh Fletcher, är en planetforskare vid University of Leicester i Storbritannien) i pressmeddelandet från Space Telescope Science Institute (STScI) i Baltimore.). (gasjättarna är Jupiter och Saturnus medan ovan har en kärna under sin kraftiga atmosfär av is och sten därav används i dag ofta epitet isjättar om dessa)

 Intresset för dessa isjättar beror enligt Fletcher delvis på att dessa är långt bort från solen är mindre i storlek och roterar långsammare runt sina axlar men även då blandningen av gas och atmosfärens blandning är väldigt annorlunda jämfört med gasjättarna Jupiter och Saturnus. 

Webbs teleskopets undersökningsmöjligheter inom mellanskiktet av det infraröda våglängdsområdet gör det möjligt för astronomerna att skilja på gaser i de två planeternas övre atmosfärer och undersöka hur solljuset eventuellt påverkar detta.

Studierna genomförs utifrån ett garanterat observationsprogram under en bestämd tid (bokat för webbteleskopet) med Webbteleskopet under ledning av Webbs tvärvetenskapliga forskare Heidi Hammel. Hammel vilken också är en av STScI https://www.stsci.edu/  planetforskare och känd för årtionden av teleskopiska och rymdfarkostobservationer av Uranus och Neptunus, inklusive de med Voyager 2.

Bild flickr.com Montage av Hubble Space Teleskop - bilder vilket visar planeterna Uranus (vänster) och Neptunus (höger).

Mörk materia kanske inte finns utan är istället missuppfattad gravitation

 

Detta inlägg har jag utgått från av ett inlägg från theconversation.com där IndranilBanik Postdoktor och forskare i astrofysik vid University of St Andrews. Själv anser jag nedan mycket trovärdigt. Jag är själv ingen mörk materia troende (min anm.).

Det går att modellera planeternas rörelser i solsystemet ganska exakt utifrån  Newtons tre fysiklagar. Men i början av 1970-talet märkte forskare att dessa inte fungerade för skivgalaxer och stjärnorna i dessas ytterkanter vilka finns långt ifrån den gravitation hos materian i galaxens centrum.  Stjärnorna i galaxernas yttre kant rörde sig  mycket snabbare än Newtons fysiklagar förutspådde att de borde göra.

Detta fick fysiker att föreslå att det skulle kunna förklaras med en osynlig substans som de gav beteckningen "mörk materia" och att denna materia gav extra gravitationskraft vilket fick stjärnorna att röra sig snabbare än  Newtons lagar säger. Mörk materia teorin blev efterhand populär och är så än i dag.

Men i en nyligen genomförd recension föreslår mina kollegor och jag (Indranil Banik ) att observationer över ett stort antal skalor förklaras mycket bättre i en alternativ gravitationsteori föreslagen första gången av den israeliska fysikern Mordehai Milgrom 1982 kallad Milgromian dynamics eller Mond än av mörk materiateorin  därför att Milgromian dynamics inte kräver någon osynlig materia för att förklara rörelsehastigheten av de yttre stjärnorna i skivgalaxer. 

Mondsteorins huvudtanke är att när gravitationen blir mycket svag vilket sker vid kanten av skivgalaxer börjar den bete sig annorlunda än newtonsk fysiklagar säger. På så sätt går det att förklara varför stjärnor, planeter och gas i utkanten av över undersökta 150 galaxer roterar snabbare än väntat baserat på deras synliga massa (någon osynlig mörk materia behövs inte för att förklara detta om man tar till sig Monds teorin och har enligt mig alltid bara funnits i fantasin för att förklara verkligheten min anm.). 

Vetenskapsfilosofer har hävdat att Monds teori är överlägsen den kosmologiska standardmodellen, som föreslår att det finns mer mörk materia i universum än synlig materia. Ett av de mest slående misslyckandena i den kosmologiska standardmodellen (där mörk materia existerar)  avser "galaxstänger" - stavformade ljusa områden bestående av stjärnor  vilket spiralgalaxer ofta har i sina centrala regioner. Staplarna roterar över tid. Om galaxer var inbäddade i massiva halos av mörk materia, skulle dessa staplar sakta ner i rotationshastighet. Men de flesta, kanske alla, observerade galaxstänger är snabbroterande och visar inga tecken på fartminskning. Detta förfalskar den kosmologiska standardmodellen (mörk materia teorin) med mycket hög konfidens.

Ett annat problem är att den ursprungliga modellen där man föreslog att galaxer har halon med mörk materia gjorde ett stort misstag - de antog att de mörka materiapartiklarna gav gravitation till materian runt den, men inte  påverkades av gravitationskraften hos den normala materien. Detta förenklade beräkningarna men det speglar inte verkligheten. När detta beaktades i efterföljande simuleringar var det tydligt att halo av mörk materia runt galaxer inte på ett tillförlitligt sätt förklarar denna egenskap.

 

Det finns många andra misslyckanden i förklaringar i den kosmologiska standardmodellen som  Indranil Banik  med kolleger undersökte. Banik säger: i vår recension som visade att  Monds teori  ofta naturligt förklarar observationerna. Anledningen till att den kosmologiska standardmodellen ändå är så populär kan bero på beräkningsfel eller begränsad kunskap om dess motsägelser varav några upptäcktes ganska nyligen. Det kan också bero på människors ovilja att justera en gravitationsteori som har varit så framgångsrik inom många andra områden av fysiken.

 Det kan säkert även bero på att då man omtolkar vetande får man utarbeta ett nytt paradigm och ett sådant påverkar läroböcker forskningars analysering mm, Något som tar tid och är frustrerande (min anm.). Därför önskas ett paradigm behållas så länge det går tills fler och fler motsägelser i forskningsresultat omöjliggör detta. Ännu är man knappast där då det gäller mörk materia vilken även då om den stryks inom vetenskapen förfalskar även mörk energi. Jag anser att mörk materia och mörk energi enbart är tillägg för att lättare förklara vad man ser och upptäcker. Något existerande okänt är en bekväm förklaring på något att  lägga till när man inte kan förklara något.

Bild flickr.com där man ser de galaxer som användes i uträkningen av  Hubblekonstanten - den hastighet med vilken universum expanderar r en av de grundläggande kvantiteterna som beskriver vårt universum. En grupp astronomer från H0LiCOW-samarbetet, ledda av Sherry Suyu Max Planck-professor vid Münchens tekniska universitet (TUM) och Max Planck-institutet för astrofysik i Garching, Tyskland, använde NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble och andra teleskop i rymden och på marken för att observera fem galaxer för att komma fram till en oberoende mätning av Hubblekonstanten. 

I mitten av Vintergatan verkar det finnas ett överflöd av livets byggstenar till RNA

 

Nitriler är en klass av organiska molekyler av en cyanogrupp  ( där en en kolatom är bunden) med en trippel omättad bindning till en kväveatom. Nitriler är vanligtvis giftiga. Men paradoxalt nog är de även en viktig föregångare till molekyler som är väsentliga för livet, ex ribonukleotider, bestående av nukleobaserna eller "bokstäverna" A, U, C och G förenade med en ribos- och fosfatgrupp sammantaget utgör detta RNA. Nu visar ett team av forskare från Spanien, Japan, Chile, Italien och USA att ett brett spektrum av nitriler förekommer i det interstellära utrymmet inom molekylmolnet G + 0,693-0,027 vilket finns nära Vintergatans centrum.

Dr Víctor M. Rivilla, forskare vid Centrum för astrobiologi vid det spanska nationella forskningsrådet (CSIC) och National Institute of Aerospace Technology (INTA) i Madrid, i Spanien är huvudförfattare till en ny studie om fenomenet, I studien som är  publicerad i Frontiers in Astronomy and Space Sciences, påtalar Rivilla följande: "Här visar vi att kemin som äger rum i det interstellära mediet (molnet) effektivt kan bilda flera nitriler som är viktiga molekylära föregångare till RNA och i det första livet på jorden var baserat endast på RNA. DNA- och proteinenzymer utvecklades senare. RNA kan lagra och kopiera information likt DNA och katalysera reaktioner som enzymer.

Enligt "RNA World" -hypotesen" behöver nitriler och andra byggstenar för livet inte nödvändigtvis ha uppstått på jorden. Vissa eller kanske alla kan ha sitt ursprung i rymden och "liftat" till den unga jorden inuti meteoriter och kometer för mellan 4,1 och 3,8 miljarder år sedan. Som stöd för detta påstående har nitriler och andra prekursor molekyler för nukleotider, lipider och aminosyror hittats inuti kometer och meteorer.

Molekylära moln,  är täta moln och finns i kalla områden i det interstellära mediet är lämpliga för bildande av komplexa molekyler. Till exempel har molekylmolnet G + 0,693-0,027 en temperatur på nära den absoluta nollpunkten. Molnet har en storlek av ungefär tre ljusår i diameter och en massa av ungefär tusen gånger mer än vår sol. Det finns däremot inga bevis för att stjärnor för närvarande bildas inuti G + 0.693-0.027. Men forskarna misstänker att det kan ske i framtiden.

"Det kemiska innehållet i G+0,693-0,027 liknar det i andra stjärnbildande områden i  Vintergatan och även i det i kometer. Det innebär att studien kan ge oss viktiga insikter om de kemiska ingredienser som fanns i nebulosan som gav upphov till vårt planetsystem, säger Rivilla.

Spännande upptäckter för förståelsen av vår värld sker dagligen numera teorier utarbetas och analyseras utefter nya fynd hela tiden (min anm.).

Bild vikipedia RNA jämfört med DNA.

Mysteriet om varför solsystemets inre inte snurrar snabbare kan vara löst.

 

Rörelsen hos ett litet antal laddade partiklar kan lösa ett långvarigt mysterium. Detta enligt en ny studie från Caltech (California Institute of Technology). Mysteriet handlar om tunna gasskivor som roterar runt unga stjärnor,

Dessa gasskivor kallas ackretionsskivor  och existerar i tiotals miljoner år i en tidig fas av solsystems utveckling. De innehåller en liten bråkdel av massan av stjärnan runt vilken de sveper. Namnet ackretionsskiva kommer av att gasen i dessa skivor snurrar i spiralform långsamt in mot stjärnan. Något som enligt forskare och fysiken bör göra att den radiellt inre delen av skivan snurrar snabbare enligt lagen om bevarande av vinkelmomentet. För att förstå bevarandet av vinkelmomentet, tänk på snurrande konståkare: när armarna är utsträckta snurrar de långsamt, men när de drar in armarna snurrar de snabbare. 

Vinkelmomentet är proportionellt mot hastigheten gånger radien, och lagen om bevarande av vinkelmomentet säger att vinkelmomentet i ett system förblir konstant. Så om åkarens radie minskar för att de har dragit in armarna, är det enda sättet att hålla vinkelmomentet konstant att öka rotationshastigheten.

Men det stämmer inte i fallet med ackretionsskivan runt en stjärna.  Den inre delen av ackretionsskivan snurrar snabbare. Men den snurrar inte så snabbt som förutspåtts av lagen om bevarande av rörelsemängdsmomentet. 

Forskare har längre undersökt många möjliga förklaringar till varför ackretionsskivans rörelsemängdsmoment inte bevaras (likt konståkarens ovan gör). Viss friktion mellan de inre och yttre roterande delarna av ackretionsskivan kan sakta ner den inre regionen. Beräkningar visar dock att ackretionsskivor har försumbar inre friktion. Den ledande nuvarande teorin är att magnetfält skapar det som kallas en "magnetorotationell instabilitet" som genererar gas och magnetisk turbulens vilket då ger den friktion man anser bör finnas som saktar ner rotationshastigheten för inåtgående spiralgas i ackretionsskivan.

Paul Bellan, professor i tillämpad fysik säger bekymrat. – Folk vill alltid skylla på turbulens för fenomen de inte förstår.

För ett och ett halvt decennium sedan började Bellan undersöka frågan genom att analysera banorna hos enskilda atomer, elektroner och joner i de gaser som utgör ackretionsskivor. Hans mål var att bestämma hur de enskilda partiklarna i gasen beter sig då de kolliderar med varandra liksom hur de rör sig mellan kollisionerna för att se om rörelsemängdsmomentförlust kunde förklaras utan att turbulens var inblandat.

Yang Zhang doktorand vid Caltech deltog i ett av dessa samtal om fenomenet efter att ha tagit en kurs där han lärde sig att skapa datasimuleringar av molekyler när de kolliderar med varandra för att producera slumpmässiga fördelningar av hastighet i vanliga gaser såsom i den luft vi andas. Zhang säger "Jag kontaktade Paul efter samtalet där vi diskuterade detta och bestämde mig slutligen för att simuleringarna skulle kunna utvidgas till laddade partiklar (katjoner) som kolliderar med neutrala partiklar i magnet- och gravitationsfält".

I slutändan skapade Bellan och Zhang en datormodell av en snurrande, supertunn, virtuell ackretionsskiva. Den simulerade skivan innehöll cirka 40000 neutrala och cirka 1000 laddade partiklar som kunde kollidera med varandra, och modellen tog också hänsyn till effekterna av både gravitation och ett magnetfält. Bellan säger, "Den här modellen hade precis rätt mängd detaljer för att fånga alla väsentliga funktioner eftersom den var tillräckligt stor för att bete sig precis som biljoner på biljoner kolliderande neutrala partiklar, elektroner och joner som kretsar kring en stjärna i ett magnetfält."

Datorsimuleringen visade kollisioner mellan neutrala atomer och ett betydligt mindre antal laddade partiklar skulle orsaka positivt laddade joner vilka fick en spiralrörelse inåt mot mitten av skivan, medan negativt laddade partiklar (elektroner) tog en spiralform utåt mot kanten. Neutrala partiklar förlorade under tiden vinkelmomentet under det att de positivt laddade jonernas spiralrörelse gick inåt mot mitten.

 

En noggrann analys av den underliggande fysiken på subatomär nivå - i synnerhet interaktionen mellan laddade partiklar och magnetfält - visar att vinkelmomentet inte bevaras i klassisk mening även om något som kallas " The canonical momentum " bevaras.

The canonical momentum är summan av det ursprungliga vinkelmomentet plus en ytterligare kvantitet som beror på laddningen i en partikel och magnetfältet. För neutrala partiklar finns det ingen skillnad mellan vanligt vinkelmoment och The canonical momentum att oroa sig för The canonical momentum är därmed onödigt komplicerat. Men för laddade partiklar - katjoner och elektroner - skiljer sig det kanoniska vinkelmomentet mycket från det vanliga vinkelmomentet eftersom den extra magnetiska kvantiteten är betydande.

Då elektroner är negativa och katjoner är positiva, ökar jonernas inre rörelse och elektronernas utåtgående rörelse vilken orsakas av kollisioner, innebärande The canonical momentum hos båda. Neutrala partiklar förlorar vinkelmomentet som ett resultat av kollisioner med de laddade partiklarna och rör sig inåt, vilket balanserar ökningen av det laddade partikelkanoniska vinkelmomentet.

Det är en liten skillnad, men gör en enorm skillnad i solsystemomfattande skala, säger Bellan, som hävdar att denna subtila redovisning uppfyller lagen om bevarande av The canonical momentum för summan av alla partiklar i hela skivan; endast cirka en av en miljard partiklar behöver laddas för att förklara den observerade förlusten av vinkelmomentet hos de neutrala partiklarna.

Bellan och Yangs artikel om arbetet och slutledning har titeln "Neutral-charged-particle Collisions as the Mechanism for Accretion Disk Angular Momentum Transport" och publicerades i Astrophysical Journal den 17 maj. Finansiering för denna forskning kom från National Science Foundation.

Bild vikipedia på planeter och dvärgplaneter i solsystemet. Planeternas storlek är i skala, men inte det relativa avståndet till solen.

Så bildades troligast den första kvasaren

 

En kvasar är en extremt ljusstark och från oss avlägsen aktiv galaxkärna. Den överglänser sin galax så mycket, att galaxen vari kvasaren finns inte tidigare har kunnat observeras. Först nu och med hjälp av fotografisk CCD-teknik och adaptiv optik har många galaxer där en kvasar finns kunnat bekräftas existera. Kvasaren är i sig vanligtvis ett förhållandevis litet objekt och flertalet finns på ofantligt stora avstånd från jorden.

Sedan de första kvasarerna upptäcktes för 20 år sedan har det funderats över hur de första kvasarerna i universum bildades. Nu har ett team av astrofysiker förslaget  en lösning på mysteriet och deras resultat publicerades nyligen i en artikel med namnet ”The Turbulent Origins of the First Quasars”  i tidskriften Nature.

Förekomsten av de över 200 kvasarerna som hittills hittats får sin energi av supermassiva svarta hål mindre än en miljard år efter Big Bang. Detta är ett mysterium inom astrofysiken eftersom det aldrig helt förståtts hur de kunnat bildats så tidigt i universums historia.

Forskarteamet under ledning av Dr Daniel Whalen vid University of Portsmouth har nu visat hur de första kvasarerna naturligt bildades under våldsamma, turbulenta förhållandena i de sällsynta gasreservoarer som fanns i det tidiga universum.

Dr Whalen, säger "Denna upptäckt är särskilt spännande eftersom den har omkullkastat 20 års tankar om ursprunget till de första supermassiva svarta hålen i universum. Vi hittar supermassiva svarta hål i centrum av de flesta massiva galaxer. Svarta hål som kan vara miljoner eller miljarder gånger större än solens massa. Men det var först 2003 vi började hitta kvasarer de mycket lysande objekten med dess aktiva accretion 

Detta får kvasarerna att ses som kosmiska fyrar i det tidiga universum existerande mindre än en miljard år efter Big Bang. Ingen förstod hur de bildats så tidigt." 

För några år sedan visade superdatorsimuleringar att tidiga kvasarer kunde bildas vid korsningarna av  kalla, kraftfulla gasströmmar (en sällsynt med likväl ibland händelse som sker eller skredde därute). Cirka ett dussin av dessa fanns i en volym en miljard ljusår. Men för att det skulle ge effekt måste det svarta hålet vara 100000 solmassor. Svarta hål bildas idag när massiva stjärnor får slut på bränsle och kollapsar, men de blir vanligtvis bara 10 - 100 solmassor vilet utesluter dessa som källor till en kvasar.

Kan svarta hål i galaxers kärna som verkar ha funnits redan när galaxen bildades (min anm.) ha bildats genom att ett tidigare universums stjärnor  över eoner dragits in i svarta hål och alla svarta hål  därefter dragits samman till ett enda otroligt kompakt svart hål med fortsatt sammandragning  till en massa vi inte kan förställa oss av kompakthet och litenhet. För att därefter splittras i BigBang och då bildat vårt universum. Medan rester av det förra finns i form av svarta hål i galaxerna. En lite udda tanke.

Astrofysiker hade länge teoretiserat att 10 000 - 100 000 solmassestjärnor bildades i det tidiga universum men bara i exotiska, finjusterade miljöer som starka ultravioletta bakgrunder eller supersoniska flöden mellan gas och mörk materia som inte hade någon likhet med de turbulenta molnen där de första kvasarerna bildades.

Superdatormodellerna gick dock tillbaka till mycket tidiga tider och fann att de kalla, täta gasströmmarna som kunde växa till en miljard solmassor och svarta hål på bara några hundra miljoner år skapade sina egna supermassiva stjärnor utan behov av ovanliga exotiska miljöer. De kalla strömmarna drev turbulens i molnet som hindrade normala stjärnor från att bildas tills molnet blev så massivt att det kollapsade under sin egen vikt och bildade två gigantiska urstjärnor - en som var 30000 solmassor och en annan som var 40000.

"Följaktligen skapade de ursprungliga gasmolnen som kunde bilda en kvasar dessa strax efter kosmos födelse - när de första stjärnorna i universum. Detta enkla resultat förklarar inte bara ursprunget till de första kvasarerna utan också deras demografi och deras antal.

Bild från vikipedia. Kvasaren 3C 273.

Ett udda stjärnkluster i riktning mot Skyttens stjärnbild.

 

I en  bild till stjärnkatalogen DESI Legacy ImagingSurvey visas ett mystiskt klotformigt stjärnkluster som fått namnet Whiting 1 i det galaktiska haloskenet (halon är området runt en dvärggalax). Whiting 1. Det är ett svagt skinande och ungt klotformigt stjärnkluster i riktning mot Skyttens stjärnbild och där i området runt dvärggalaxen med samma namn (Skytten).

Till skillnad från traditionella studier användes i denna nyligen genomförda studien av Dr. Nie Jundan och hennes kollegor från National Astronomical Observatories of the Chinese Academy of Sciences (NAOC) ett annat tillvägagångssätt för att utforska Whiting 1 genom att man började med att först se på stjärnklustrets utseende.

Åldern  och metallinnehåll såväl som rörelsen i Skyttens dvärggalax stjärninnehåll gör Whiting 1 till ett stjärnkluster  av ett sällsynt slag.

Under de senaste åren har man trott att det faktum att Skyttens dvärggalax innehåller  ett antal klotformiga stjärnkluster vilka bidrar till uppbyggnaden av det halosken man ser här. När det gäller Whiting 1 kan dennas ursprung vara en stjärnhop ha kommit till Skyttens dvärggalax genom en hop av stjärnor med bildning i galaxens  ackretionsskiva. Men detta är bara en trolig teori.

Det bästa sättet att utforska ursprunget tillWhiting 1 är att hitta förhållandet mellan stjärnhopen och Skyttens dvärggalax. Tidigare studier ägnades huvudsakligen åt att jämföra klusterparametrar med Skyttens dvärggalax. Men på grund av brist på djupare data har det inte skett några nya framsteg inom detta. "Om Whiting 1 verkligen är associerad med Skyttens dvärggalax bör dess morfologi visa någon preliminär rumslig koppling till galaxens innehåll av metall mm. Men för detta behövs djupa data vilket är svårt att få eftersom klustret är väldigt långt borta från oss, säger Dr. Nie, huvudförfattare till studien.

Forskningen använde DESI-data för att filtrera bort alla möjliga men inte bevisade ingående stjärnor i Whiting 1. De två tidvattensvansarna på båda sidor av klustret är särskilt iögonfallande. Deras form och förlängning är direkta bevis som stöder Whiting 1: s förening med Skyttens dvärggalax i dess halosken. Det visar att Whiting 1 från början var en  klotformig stjärnhop i Skyttens dvärggalax som senare emigrerade till dess halosken.

Det spännande ursprunget till Whiting 1 gör det till en perfekt källa för studier av bildandet av galaktiska kluster och ovan arbete ger ytterligare bevis för att en dvärggalax kan vara värd för klotformiga kluster som bidrar till uppbyggandet av galaktiska halon.

Med DESI framtida spektraldata kan vi ytterligare lära oss mer om fenomenet", säger medförfattare Dr. Zou Hu, som även är medlem i DESI.

Bild vikipeda som stjärnformationen av Skyttens stjärnbild.