En av universums skarpast lysande stjärnor Eta Carinae bleknade.

 

En av de starkast lysande stjärnorna på himlen  var lättsynlig för sjömän som navigerade på haven på södra halvklotet fram till mitten av 1840-talet. Men under denna tid hände något med stjärnan Eta Carinae ljusstyrka. Stjärnan som finns i riktning mot stjärnbilden Knölen 7500 ljusår bort.  Dess sken ökade då än mer 1843 men avtog och bleknade  snabbt till ett dunkelt sken. Sedan dess är den inte längre en av de starkast lysande stjärnorna däruppe.

Nu i vår tid har NASA:s rymdobservatorier (gjort sonderingar från infrarött ljus till röntgenstrålfältet) möjliggjort för astronomer och konstnärer att sätta ihop en tredimensionell modell av Homunculusnebulosan och medföljande moln av damm och gas som nu omger den en gång bland de ljusaste stjärnorna i universum.

Det var ett ovanligt utbrott, kallat "Det stora utbrottet", som observerades1843. Utbrottet gjorde att stjärnan under ett ögonblick då sken upp än mer på natthimlen. Den släppte ifrån sig nästan lika mycket synligt ljus som vid en supernovaexplosion.

Stjärnan klarade utbrottet (den finns kvar) effekten blev att den bleknade långsamt bort ljudmässigt under de kommande fem decennierna. Den främsta orsaken till denna ljusförändring är en liten nebulosa av gas och damm, kallad Homunculus-Nebulosan, som uppkom under explosionen (explosionen kom från stjärnan)  och sedan dess blockerat stjärnans ljus. Nebulosor är mörka eller ljusa moln av gas eller stoft som finns i rymden mellan stjärnorna eller som diffust hölje kring vissa stjärnor.

"Spitzersteleskopets bild av stjärnan i det infraröda ljuset låter oss se genom dammet som skymmer synligt ljus. Vi ser då detaljerna och omfattningen av nebulosan runt stjärnan", säger Robert Hurt,  scientist at Caltech/IPAC.

 

Visualiseringsmöjligheterna i dag utökar möjligheterna för NASA's Universe of Learning. "Vi kan använda dessa modeller som den för Eta Car i 3D-utskrifts- och augmented reality-program", noterade Kim Arcand, visualiseringsledare vid Chandra X-ray Center i Cambridge, Massachusetts. "Det innebär att fler människor kan få användning av denna data – bokstavligen och virtuellt – och det ger bättre lärande och engagemang." (innebärande en 3D-utskrift av nebulosans detaljer).

Eta Carinae är en av de mest kända stjärnorna därute. Stjärnor som är benägna att kunna få stora stjärnutbrott (stora soleruptioner). Stjärnor som dessa kommer  att avsluta sina liv genom att kollapsa och bli ett svart hål förmodligen efter en supernovaexplosion. Eta Car är ett av de närmast liggande stjärnorna från oss räknat av denna storlek  och bäst studerade exemplen för att lära sig mer om dessa stora massiva stjärnor.

Bild från vikipedia tagen av Rymdteleskopet Hubble som visar Eta Carinae och den bipolära Homunculusnebulosan som omger stjärnan. Nebulosan är resterna efter det utbrott Eta Car gjorde vars ljus nådde jorden 1843. Eta Car är den vita fläcken nära mitten av bilden, där nebulosans två lober råkas.

I ett kluster i Andromedagalaxen finns ett saknat svart hål.

 

Astronomer har upptäckt ett svart hål som inte liknar något annat vi känner till storleksmässigt. Det befinner sig  i en stjärnmassa av ca hundratusen stjärnor och är det minsta av de svarta hål vi har hittat i galaxers centrum men dock större än de svarta hål som blir kvar efter en stjärnas kollaps. Detta gör det till det enda bekräftade svarta hålet av mellanstorlek en storlek som länge har sökts av astronomer.

Detta  är dolt i B023-G078, ett enormt stjärnkluster i vår närmaste granngalax Andromeda (obs har inget att göra med det centrala stora svarta hål som finns i Andromedagalaxen). Länge ansågs detta stjärnkluster vara ett klotformigt stjärnkluster som alltid hört hemma i galaxen (stjärnkluster finns i alla galaxer även i Vintergatan).

 Men ny forskning visar att B023-G078 istället är en avskalad kärna. Avskalade kärnor innebär resterna av små dvärggalaxer som dragits  in i större galaxer och fått sina yttre stjärnor avskalade genom gravitation (de är inte kvar på sin ursprungsplats)  Det som finns kvar av galaxerna är en liten, tät kärna av stjärnor som kretsar runt i den större galaxen och i mitten av denna kärna finns ett svart hål.

Kan detta vara ett svart hål som är resultatet av sammanslagningar av flera mindre svarta hål vilka vart och ett fanns i sin dvärggalax innan sammanslagningen av dessa (min anm.)? Kan det annars vara så att klustret kommer från en ovanlig dvärggalax storleksmässigt med en storlek större än de vanligaste dvärggalaxerna och därmed skulle kunna bedömas som en galax  mellan en ordinär galax och dvärggalax och härmed haft ett som vi kan benämna medelstort svart hål.

" Tidigare har vi hittat stora svarta hål i massiva, avskalade kärnor som är mycket större än B023-G078. Vi visste att det måste finnas mindre svarta hål  där det fanns mindre stjärnmassa i avskalade kärnor men det har aldrig funnits direkta bevis för detta, säger huvudförfattaren till rapporten om detta Renuka Pechetti vid Liverpool John Moores University, som började forskningen vid University of Utah. " Jag tror att detta är ett ganska tydligt fall som gör att vi äntligen har hittat ett av dessa föremål."

Studien publicerades den 11 januari 2022 i The Astrophysical Journal.

Det felande svarta håls länken storleksmässigt har därmed befunnits finnas i universum (min anm.). Kanske ska vi inte se det så utan istället att det finns hur många storlekar som helst av svarta hål. Det intressanta då är att söka hur stora de kan bli eller små.

Bild från vikipedia på Andromedagalaxen (M319) där klustret B023-G078 finns.

Kraftansamling i sökandet efter vad mörk materia är

 

Ett internationellt forskarlag med deltagande från PRISMA+ Cluster of Excellence vid Johannes Gutenberg University Mainz (JGU) och Helmholtz Institute Mainz (HIM) har nu för första gången publicerat omfattande data om sökandet efter mörk materia med hjälp av ett världsomspännande nätverk av optiska magnetometrar. Enligt forskarna bör mörka materiafält producera ett karakteristiskt signalmönster som bör kunna detekteras genom korrelerade mätningar från flera stationer samtidigt i det så kallade GNOME-nätverket.

I analys av datainsamlingen från en månads kontinuerlig GNOME - mätning har ännu visat något resultat som tyder på egenskapen hos mörk materia. Mätningen gör det dock möjligt att formulera begränsningar för egenskaperna hos mörk materia vilket forskarna rapporterar om i tidskriften Nature Physics.

Man kan därmed utesluta vissa av de teorier man utgått från  och pröva nya sätt att arbeta efter i sökandet. Ibland undrar jag om man är så säker på att denna materia finns att man inte ger sig innan man finner något slags bevis för dess existens även om det kan vara så att den inte finns (min anm.) Det blir en självuppfyllande profetia.

 

GNOME står för Global Network of Optical Magnetometers for Exotic Physics Searches. Bakom detta projekt finns magnetometrar spridda över hela världen i Tyskland, Serbien, Polen, Israel, Sydkorea, Kina, Australien och USA.

 

Med GNOME vill forskarna föra sökandet efter mörk materia vidare. När allt kommer omkring har det länge varit känt att många förbryllande astronomiska observationer, såsom rotationshastigheten hos stjärnor i galaxerna eller spektrumet av kosmisk bakgrundsstrålning bäst kan förklaras av något som kallas mörk materia.

 

" Extremt lätta bosoniska partiklar anses vara en av de mest lovande kandidaterna för mörk materiaförklaringen numera. Dessa inkluderar så kallade axionliknande partiklar - ALPs," säger professor Dr. Dmitry Budker, professor vid PRISMA+ och vid HONOM vilket är ett institutionellt samarbete mellan Johannes Gutenberg University Mainz och GSI Helmholtzzentrum fur Schwerionenforschung i Darmstadt.

 

– Den kan också betraktas som ett klassiskt fält som oscillerar med en viss frekvens. En egenhet hos sådana bosoniska fält (något som hör hemma i strängteorin en teori jag kan anse som förklaring på allt som finns (min anm.))  är att - enligt ett möjligt teoretiskt scenario - dessa kan bilda mönster och strukturer. Som ett resultat kan densiteten av mörk materia koncentreras till många olika regioner - diskreta domänväggar mindre än en galax men likväl mycket stora.

Själv är jag skeptisk till mörk materia (min anm.) jag tror att det vi ser eller tycker oss se är vanlig materia i en form vi ännu ej förstår och kanske inte söker förklaring på utan istället koncentrerar oss på mystik som den gäckande mörka materian.

Bild maxpixsell.net

NEA Scout kommer att besöka den 18 meter långa asteroiden 2020 GE.

 

NEA Scout är namnet på ett planerat uppdrag finansierat av NASA i utvecklingen av en lågkostnads-CubeSat solsegelrymdfarkost som ska kunna möta jordnära asteroider (NEA). I projektet NEA Scout kommer en av 10 CubeSats att skickas med i Artemis 1-uppdraget ut i en heliocentrisk bana i det sk. "cis-lunar space" med hjälp av ett Space Launch System (SLS)  uppskjutningen är planerad till mars 2022.

En av de då frisläppta mycket små CubeSats kommer att besöka en asteroid som uppskattas vara enbart ca 18 meter i diameter vilket innebär den minsta asteroid som någonsin besöks av en rymdfarkost.

 

CubeSats kommer att nå dit genom att veckla ut ett solsegel för att utnyttja solstrålningen till sin  framdrivning vilket gör detta till NASA;s första rymduppdrag av sitt slag.

 

Målet är asteroiden 2020 GE, en jordnära asteroid (NEA) som är mindre än 18 meter i diameter. Asteroider som är mindre än 100 meter i diameter har aldrig utforskats på nära håll tidigare. Rymdfarkosten kommer att använda sin kamera för att få en närmare titt på objektet mäta dess storlek, form, rotation, ytegenskaper och leta efter damm och skräp som kanske omger 2020 GE och försöka utröna dettas sammansättning.

 

Då kameran har en upplösning på mindre än 10 centimeter per pixel kommer uppdragets team att kunna avgöra om 2020 GE är en fast kropp – som ett stenblock – eller om den består av mindre stenar, is och damm som klumpats ihop som några av de större asteroiderna exempelvis asteroiden Bennu.

 

"Tack vare upptäckterna från jordbaserade observatorier har flera astroider identifierats som intressanta i NEA Scoutprojektet alla inom storleken av 5 till 30 meter i diameter," sa Julie Castillo-Rogez, uppdragets ledande vetenskapliga utredare vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien. "2020 GE ingår i en klass av asteroider som vi för närvarande vet väldigt lite om."

2020 GE observerades första gången den 12 mars 2020 från University of Arizonas Catalina Sky Survey som en del av deras sökning efter jordnära objekt för NASA: s Planetary Defense Coordination Office räkning.

Bild vikipedia på NEA Scout konceptet: en kontrollerbar CubeSat solsegel rymdfarkost den modell som planeras sändas upp i mars 2022.

Saturnus måne Mimas misstänks ha ett hav under sin isiga yta

 

En av upptäckterna inom astronomi under de senaste 25 åren är att det finns planeter och månar som med stor sannolikhet har hav under lager av sten eller is i vårt solsystem. Sådana världar inkluderar de isiga månarna Europa, Titan och Enceladus liksom planeten Pluto. Men världar som jorden med ythav (av vatten) måste befinna sig inom ett lämpligt  avstånd och inte för kort eller långt avstånd från sina stjärnor för att upprätthålla den temperatur som möjliggör flytande hav. Men världar med hav under ytan finns över ett mycket bredare spektrum av avstånd till sin sol vilket kraftigt utökar antalet världar med eventuella livsformer som sannolikt existerar i galaxen. En värld som kan ha ett hav under ytan är Saturnus måne Mimas.

 

"Eftersom Mimas yta är kraftigt kraterrik trodde vi att denna måne var ett fruset isblock", säger SwRI: s Dr. Alyssa Rhoden, specialist på geofysik av isiga månar och då i första hand de som innehåller hav och utvecklingen av dessa. Saturnus måne Mimas visar i nya analyser av insamlat material från 2005 tecken på geologisk aktivitet. Mimas yta lurade oss (den anses av många fortfarande vara en måne av poröst mineral uppblandat i is likt asteroiden Bennu är). 

Men vår nya förståelse har kraftigt utvidgat definitionen av en potentiell Mimas som en värld med ett hav och kanske liv. 

Rhoden  som arbetar vid Southwest Research Institute bestämde sig för att bevisa att Saturnus lilla innersta måne var en frusen måne men upptäckte istället övertygande bevis för att Mimas har ett flytande hav under isen. Under NASA: sCassini-uppdrag  identifierade denna rymdfarkost en konstig  svängning i månens rotation något som oftast pekar på en geologiskt aktiv kropp som kan stödja ett inlandshav (det var den 2 augusti 2005 datan insamlades men först nu analyserats om och ytoligen fått en förklaring).

"Om Mimas har ett hav representerar detta en ny klass av små, havsvärldar med ytor som inte avslöjar dess underjordiska  havs existens", säger SwRI: s Dr. Alyssa Rhoden.

Kanske fler av månarna däruppe innehåller underjordiska hav. Kanske även vår egen måne har detta (min anm.). Troligen är hav under ytan vanligt på exoplaneter och exomånar i många andra solsystem därute (min anm.).

Bild vikipedia. Mimas, fotograferad av farkosten Cassini den 2 augusti 2005 (NASA)

Hubbleupptäckt! Stjärnbildning sker i dvärggalax HENIZE 2-10 beroende av ett svart hål

 

Hen 2-10, även känd som He 2-10 och Henize 2-10 är en dvärggalax 34 miljoner ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Pyxis (Kompassen). 

De accepterade teorier som existerar om ursprunget till supermassiva svarta hål finns av tre slag: 1) de bildades precis som mindre svarta hål av stjärnmassa från implosionen av stjärnor, och samlade på något sätt in tillräckligt med material för att växa, 2) det existerade speciella förhållanden i det tidiga universum som tillät bildandet av supermassiva stjärnor vilka snart kollapsade och då  bildade  massiva svarta hål 3) början till framtida supermassiva svarta hål föddes i täta stjärnhopar, där klustrets totala massa skulle varit tillräckligt stort för att på något sätt skapa dem genom en gravitationskollaps. Men alla tre är svåra teorier att ta till sig och helt tro som riktiga (min anm.).

Svarta hål, som ofta framställs som destruktiva monster av gravitation där även ljuset är fångat stämmer inte alltid enligt nya rön i den senaste forskningen genom NASA:s Rymdteleskop Hubble. Ett svart hål har nämligen upptäckts  i centrum av dvärggalaxen Henize 2-10 där stjärnor skapas med hjälp av detta istället för som man antar sker vid svarta hål slukas av dessa. Det svarta hålet här bidrar med materia och gas till  ny stjärnbildning i galaxen.

För ett decennium blev denna galax centrum i en debatt bland astronomer om huruvida dvärggalaxer var hem för svarta hål i storleksproportion till själva galaxers storlek. Konkret fanns ett samband mellan en galax storlek och dess centrala svarta hål. Något sådant samband har inte bekräftats (min anm.).

Upptäckten av dvärggalaxen Henize 2-10  som bara innehåller en tiondel av antalet stjärnor som finns i vintergatan blev utgångspunkten i studien. "För tio år sedan, som doktorand och trodde jag att jag skulle spendera min karriär på forskning om stjärnbildning, jag tittade då på data av Henize 2-10 men allt förändrades", säger Amy Reines, som publicerat de första bevisen av ett svart hål i HENIZE 2-10 och är huvudutredare nu i de nya Hubble-observationerna därifrån vilkas resultat publicerades i januari-utgåvan av Nature.

 

"Från början visste jag att något ovanligt och speciellt skedde i Henize 2-10 och nu har Hubble gett en mycket tydlig bild av kopplingen mellan det svarta hålet och en närliggande stjärnbildande region  230 ljusår från det svarta hålet", säger Reines.

 

Kopplingen är ett utflöde av gas utströmmande från det svarta hålets omgivning  vilket sträcker sig ut i rymden likt en navelsträng till stjärnbildningsområdet 230 ljusår bort. Denna Region var redan hem för en tät kokong av gas när låghastighetsutflödet anlände. Hubbleteleskopets spektroskopiundersökning visar att utflödet från det svarta hålet har  en hastighet av cirka 160900 km/h, och trycks in i den täta stjärnbildande regionen likt en trädgårdsslangs stråle som träffade en hög med smuts och sprids åt alla håll.

 

Detta är den motsatta effekten av vad som annars setts ske i större galaxer där material som faller mot det svarta hålet vispas bort av omgivande magnetfält och bildar flammande plasmastrålar som rör sig nära ljusets hastighet merparten in i det svarta hålet medan något av strålen flammar ut i alla riktningar. Inte som här sänds som en stråle till en stjärnbildande region.

Men med det mindre massiva svarta hålet i Henize 2-10 och dess mildare utflöde komprimerades gas precis tillräckligt för att fälla ut till området där stjärnbildning sker.

Kanske skulle det undersökas om det finns ett samband mellan hur mindre och större svarta hål interagerar med gas (min anm.). Kanske det stjärnbildande området till viss del legat närmre det svarta hålet en gång och haft en så stark gravitation att det dragit med sig en sträng av gas från omgivningen vid det svarta hålet på sin väg bort från det. En sträng som blivit intakt. 

Bild vikipedia som visar en sammansatt bild av Hen 2-10 i form av visuella data som kommer från Hubble och  röntgendata från Chandra X-Ray Observatory och utöver det  radiostrålningsdata  från Very Large Array.

Något kom in och störde dubbelstjärnan Z Canis Majoris

 

Forskare som använder Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA-teleskopet) och Karl G. Jansky Very Large Array (VLA) har gjort en sällsynt upptäckt. Sannolikt en stjärna som kom för nära en plats där pågående stjärnbildning sker. Händelsen skedde i riktning mot stjärnbilden Stora hunden och där vid stjärnan  Z Canis Majoris (Z CMa, ) Stjärnan är en dubbelstjärna som endast är 300000 år gammal och ännu ej helt färdigbildad.

Ett inkräktarobjekt i detta fall innebär något som kommer in utifrån och som inte varit bundet till systemet och vid inträdet påverkade och interagerade med miljön kring den binära protostjärnan som finns här (stjärna som är under bildning) 

vilket orsakade kaotiska, utsträckta strömmar av damm och gas från disken av gas och damm som omger protostjärnan. Medan sådana inkräktarbaserade flyby-händelser (flyga förbi händelser) har bevittnats med viss regelbundenhet i datorsimuleringar vid stjärnbildning men få om ens någon övertygande direkt observation någonsin gjorts har händelser av detta slag förblivit i stort sett möjliga men enbart i teorin.

"Observationella bevis på flyby-händelser är svåra att få eftersom dessa händelser inträffar snabbt och det är svårt att fånga dem i aktion. Det vi nu har gjort med våra ALMA Band 6- och VLA-observationer är detsamma som att fånga ett blixtnedslag i ett träd, säger Ruobing Dong, astronom vid University of Victoria i Kanada och huvudforskare i den nya studien. Man måste vara på rätt plats vid rätt tillfälle (min anm).

– Den här upptäckten visar att närkontakter mellan unga stjärnor som ännu har en disk (och är under bildning)  sker i verkligheten och inte bara är teoretiska möjligheter i datorsimuleringar. Tidigare observationsstudier hade sett förbiflygningar men har inte resulterat i insamling  av de omfattande bevis för händelsen vid Z CMa som man behöver för att säkert säga vad som sker." Störningar som de vid Z CMa orsakas vanligtvis inte av inkräktare utan snarare av syskonstjärnor som bildas tillsammans och stör varandra.

Hau-Yu Baobab Liu, astronom vid Institute of Astronomy and Astrophysics vid Academia Sinica i Taiwan och medförfattare av studien sa: "Oftast bildas inte stjärnor isolerat. Tvilling eller till och med trilling och även fyrlingstjärnor under bildning som föds tillsammans kan vara gravitationellt attraherade av varandra och som ett resultat av detta närma sig varandra. Under dessa ögonblick kan en del material från stjärnornas protoplanetära skivor ge sig iväg och bilda långa gasströmmar som då kan ge ledtrådar till tidigare stjärnnärmanden."

"Vad vi nu vet med denna nya forskning är att flyby-händelser inträffar i naturen och att de får stor inverkan på de gasformiga cirkumstellära skivorna, platserna där planeter bildas runt omgivande babystjärnor", säger Cuello. "Flyby-händelser kan dramatiskt störa de cirkumstellära skivorna runt protostjärnor och visas i form av långa gasströmmar runt Z CMa."

 

Liu tillade, "Dessa störningar orsakar inte bara gasformiga strömmar utan kan också påverka de berörda stjärnornas termiska historia, som Z CMa. Detta kan leda till sådana våldsamma händelser som accretion-utbrott, och även påverka utvecklingen av det övergripande stjärnsystemet på sätt som vi ännu inte har observerat eller definierat.

Z CMa (Z Canis Majoris) är en värdstjärna till området där protostjärnor finns och där ett objekt troligen en annan protostjärna plötsligt fick närkontakt tillfälligt till området där stjärnbildning sker i det vi kan kalla harmoni mellan skilda kroppar (min anm.). Något som gav en tillfällig händelse som kommer att ses i långa tider framåt som en gasström. Vad som nu sågs var att det sågs som en blixtrande händelse i realtid.

Bild från https://www.aavso.org/ som visar händelsen tagen av ALMA teleskopet i Chile.

En gång var månen starkt magnetisk. Kan svaret vara titan?

 

Sten från månen som togs med tillbaka till jorden under NASA: s Apollo-program mellan 1969 till 1972 har gett mängder av information om månens historia (obs apolloprogramet var även igång 1968 men första månlandningen var sommaren 1969). Men även gett oss en gåta att lösa. Analysen av stenarna visade nämligen att vissa stenar verkade ha bildats i närvaron av ett starkt magnetfält ett  lika starkt som jordens i dag (i dag har månen inget magnetfält). Men gåtan var hur en kropp i månens storlek kunde ha genererat och under en tid haft ett så starkt magnetfält då månen bevisligen inte har detta numera.

Nu föreslår en forskargrupp under ledning av en geoscientist vid Brown University (namnet okänt) en ny förklaring till månens magnetiska förflutna. Studien  publicerades nyligen  i Nature Astronomy. I studien beskrivs att stora bergformationer en gång sjönk ner genom månens mantel och dessa kan vara anledningen till den konvektion som genererade ett starkt magnetfält. Processen kan ha gett periodvis starka magnetfält under de första miljarder åren i månens historia, säger forskarna.

 

"Allt som vi anser oss veta om hur magnetfält genereras av planetariska kärnor säger oss att en kropp av månens storlek inte ska kunna generera ett fält som är lika starkt som jordens", säger  Evans, biträdande professor i jord-, miljö- och planetvetenskap vid Brown och medförfattare till studien tillsammans med Sonia Tikoo från Stanford University. "Men istället för att tänka sig hur ett starkt magnetfält drivs kontinuerligt under miljarder år kanske det finns ett sätt att få ett högintensivt fält intermittent (periodiskt återkommande över en begränsad tid).

 Den nya teorin visar hur detta kan ha skett och den stämmer överens med vad vi vet om månen. Idag saknar månen till skillnad mot jorden ett magnetfält och modeller av dess kärna tyder på att månen förmodligen är för liten för att konstruera ett och därmed saknas den konvektiva kraften för att någonsin ha producerat ett kontinuerligt (stadigvarande) starkt magnetfält.

För att en kärna ska ha ett stark konvektiv rörelse måste den avleda mycket värme. Månens kärna måste då vara hetare än dess yta något som är viktigt för ett stadigvarande magnetfält vilket här inte är möjligt. När det gäller den tidiga månen, säger Evans, var manteln som omger kärnan inte mycket svalare än själva kärnan. Eftersom kärnans värme inte hade någonstans att ta vägen, fanns det inte mycket rörelse i kärnan.

Men denna nya studie visar hur sjunkande stenar kunde ha gett intermittent konvektiv tillfälliga rörelser som skapat t tillfälliga magnetfält. Historien om dessa genom manteln sjunkande stenar börjar enligt denna teori  några miljoner år efter månens bildande. Mycket tidigt i sin historia tros månens yta varit täckt av smält sten. När det stora magmahavet  började svalna och stelna flöt mineraler som olivin och pyroxen så kallat  tätare än den flytande magman till botten, medan mindre täta mineraler som anorthosite flytande och bildade skorpan (månens yta). Den återstående  magman var rik på titan samt värmeproducerande element som torium, uran och kalium vilket gjorde att ytan tog tid på sig för att stelna. När titanlagret slutligen kristalliserades precis under skorpan var denna tätare än de tidigare stelnande mineralerna. Med tiden sjönk titanformationerna genom den mindre täta mantelstenen vilket benämns som gravitationell omvälvning.

 

I studien modellerade Evans och Tikoo dynamiken av hur dessa titanformationer skulle  sjunkit genom den mindre täta magman  liksom den effekt detta kan ha fått när dessa titanblock så småningom nådde månens kärna. Analysen, som baserades utifrån månens nuvarande sammansättning och den uppskattade mantelviskositeten visade  att formationerna sannolikt skulle sjunkit ner i sakta mak under en tidsrymd av ungefär en miljard år.

 

När var och en av dessa titanbitar så småningom nådde botten, skulle de ha gett en kraftig stöt för månens kärndynamo (en effekt beroende av händelsen). Efter att ha legat strax under månens skorpa skulle titanformationerna ha varit relativt svala i temperatur - mycket svalare än kärnans uppskattade temperatur på någonstans mellan 1400 och 2100C när de stötte ner. När de svala titanblocken kom i kontakt med den heta kärnan efter att ha sjunkit, skulle temperaturskillnaden ha drivit på en ökad kärnkonvektion - tillräckligt för att driva fram ett magnetfält vid månens yta så starkt eller till och med starkare än jordens både dåvarande och nuvarande. En tillfällig effekt som avklingade över tid och som i dag resulterat i spåren av magnetism i en del sten men ingen magnetism i månen som helhet.

 

"Man kan tänka sig det lite som en droppe vatten som träffar en het stekpanna", säger Evans. – Man har något riktigt kallt som berör kärnan, och plötsligt kan mycket värme spottas ut. 

Händelsen i form av rörelsen i kärnan ökade vilket gav dessa periodvis starka magnetfält. Magnetiska fält som gav en magnetism i vissa stenmineral och några av dessa stenar kom för första gången till Jorden med Apollofarkosternas astronauters steninsamling och förundrade forskarna.

 

Bild vikipedia som visar de större månslätterna eller som de namngivits haven på månen. För länge sedan ansåg man att dessa slätter sedda från jorden var hav.

Den kallas Kepler-1708 b-1 och är den andra månen som hittats utanför vårt solsystem

 

Astronomer har hittat en andra trolig kandidat som misstänks vara en måne bortom vårt solsystem. En exo-moon som kretsar runt en värld nästan 6000 ljusår från jorden. Månen betecknas Kepler-1708 b-i och verkar vara en gasmåne något mindre än Neptunus  kretsande runt en planet i Jupiterstorlek vilken i sin tur kretsar runt en solliknande stjärna. Det innebär en ovanlig men inte helt omöjlig planet-månkonfiguration. I vårt solsystem finns däremot inga gasmånar enbart gasplaneter.

 Resultaten av fyndet beskrivs i Nature Astronomy. Att bekräfta eller motbevisa resultatet kanske inte är helt lätt men med tanke på det förväntade överflöd av  i  vårt eget solsystem med sina ca 200 månar är måntätheten troligen stor även i andra solsystem. Det ovanliga här är att det är en gasmåne och även att man lyckats finna en exomoon. Avståndet är stort från oss och att finna exoplaneter är bara det svårt.

Det finns som sagt mer än 200 månar i vårt solsystem och de har en imponerande variation. Saturnus måne Titan har en tjock atmosfär och ett kolvätehav. Isiga månar finns som Jupiters Europa där det troligen under isen finns underjordiska hav där liv kan ha uppstått.  Andra månar som vår egen måne, är uppenbarligen karga ödemarker men har spår av vattenis i sina skuggade kratrar och labyrintliknande nätverk av tunnlar under ytan. Sex av de åtta stora planeterna i vårt solsystem har månar.

– Månar är vanliga, säger Jessie Christiansen vid California Institute of Technology. – I vårt solsystem har nästan alla planeter en eller flera månar. Jag är mycket säker på att månar finns överallt i galaxen."

 

Problemet är att hitta dem. Vi kan leta efter exoplaneter på ett antal sätt, som att söka efter nedtoningen av ljus då de passerar framför sin stjärna men att hitta exo-månar som av naturen är klart mindre än de planeter de kretsar kring är mycket svårt.

 Hittills har endast en verkligt  säker kandidat hittats: Kepler-1625 b-i, en förmodad Neptunus-stor måne värld som kretsar kring en Jupiter-stor exoplanet cirka 8 000 ljusår från jorden som rapporterades i oktober 2018 (denna måne är inte en gasmåne.. Kanske skulle objekt som dessa inte ses som planet med måne utan som dubbelplaneter (min anm.).

 Kepler-1708 b-1 existens ca 1000 ljusår bort antyddes första gången 2018 vid en undersökning av arkiverad data av David Kipping vid Columbia University, en av upptäckarna av Kepler-1625 b-1. Teamet analyserade transitdata från NASA: s rymdteleskop Kepler  av 70 så kallade gasjättar liknande Jupiter och Saturnus, som kretsar relativt långt från sina stjärnor med banor på mer än 400 jorddagar runt sin sol. Teamet letade efter tecken på transitering från exo- månar som kretsar runt dessa världar och sökte ljusdippar från skuggiga månar.

Sedan tillbringade forskarna de närmaste åren med att avskriva merparten av dessa tecken på månar som man hittat som andra ljusfenomen.  Med ett enda undantag: Kepler-1708 b-i. "Det är en månkandidat som vi inte kan avnotera", säger Kipping. "I fyra år har vi försökt bevisa att det här var något annat men det har inte gått. Det klarade alla tester vi gjort."

Vi kan nämna att beteckningen Kepler-1708  är stjärnan, Kepler-1708 b innebär planeter och beteckningen Kepler-1708 b-1 månen. Kepler är beteckningen på det teleskop som hittade objekten.

Bild pixabay.com en blick ut i universum där mängder av solar och planeter finns men troligen även månar runt flertalet exoplaneter.

Astronomer misstänker att de fångat signaler från enorma svarta hål

 

Ett internationellt team av astronomer har upptäckt vad som kan vara en tidig (från universums tidigaste tid) tecken på  bakgrundssignal som härrör från något supermassivt svart hål av lågfrekvent gravitationsvåg. Forskare jämför data som samlats in från flera instrument bland annat av National Science Foundations Green Bank Telescope (GBT.)

 

Gravitationsvågor krusar fram genom rymdtiden i en ljusårsskala och härrör troligen från sammanslagningar av  massiva svarta hål i universum eller händelser som inträffade strax efter Big Bang. International Pulsar Timing Array (IPTA) ansluter sig till arbetet i flera astrofysiksamarbeten från hela världen och inklusive detta  har i arbetet använts datainsamlingar från European Pulsar Timing Array (EPTA), North American Nanohertz Observatory for Gravitational Waves (NANOGrav) och Parkes Pulsar Timing Array i Australien (PPTA).

IPTA har delat med sig av en ny datautgåva Data Release 2 (DR2) bestående av precisionstidsdata från 65 millisekunder pulsars-stellar rester som snurrar hundratals gånger per sekund vilket innebär svepande smala strålar av radiovågor som sveper ut  pulseringsaktigt på grund av dessa spinningsrörelsemönster. 20 av dessa pulsarer observerades av Green Bank Telescope.

 

"GBT bidrar till IPTA som ett av de viktigaste teleskopen som används av NANOGrav. Kombinationen av GBT: s känslighet, instrument och förmåga att se en så stor del av skyn gör det till en viktig del av IPTA: s arbete," säger Dr. Ryan Lynch, en Green Bank Observatory forskare och NANOGrav medlem.

 

Forskning av den kombinerade IPTA DR2 och andra oberoende datainsamlingar från de tre ingående samarbetena har visat på starka bevis för att denna nya lågfrekventa gravitationsvåg bakgrundssignal korrelerade med många av pulsarerna. Egenskaperna hos denna  pulsarsignal är i stort överensstämmelse med de som förväntas från en GW "bakgrund" (GWB).

 

Denna bakgrund bildas genom många olika överlappande GW-signaler som avges från den kosmiska populationen av supermassiva binära svarta hål (dvs. två supermassiva svarta hål som kretsar runt varandra och så småningom smälts samman). Resultatet stärker ytterligare den gradvisa uppkomsten av liknande signaler som har hittats i de enskilda datamängderna från de deltagande samarbetena under de senaste åren.

 

Men forskare varnar för att de ännu inte har definitiva bevis för GWB och undersöker fortfarande vad denna signal annars skulle kunna vara och samlar därför in mer information för att stärka sina tidigare resultat.

Även om dessa "rumsliga korrelationer" ännu inte har upptäckts är den befintliga signalen förenlig med vad forskare förväntar sig att se. IPTA arbetar flitigt för att analysera nyare data vilket kan bekräfta den nya signalens natur. Dessutom kommer insamling från nya teleskop som MeerKAT och från andra samarbetstobservatorium såsom India Pulsar Timing Array, att vara viktiga i framtiden.

 

Dr. Maura McLaughlin vid West Virginia University, som använder GBT för datainsamling för NANOGrav, säger följande "Om signalen vi för närvarande ser är den första antydan till en GWB baserat på våra simuleringar är det möjligt att vi kommer att ha mer bestämda mätningar av de rumsliga korrelationer som är nödvändiga för att slutgiltigt identifiera ursprunget till den gemensamma signalen inom en snar framtid."

 

"IPTA är ett bra exempel på  forskare och instrument från hela världen som samlas för att öka vår förståelse av kosmos", säger Lynch. Green Bank Observatory där det utvecklas ny teknik för att förbättra GBT: s kapacitet för denna forskning.

Bild från North American Nanohertz Observatory for Gravitational Waves (NANOGrav) ett av observatorierna där signalerna fångades.

För 14 miljoner år sedan bildades en bubbla i vårt närområde resultatet blev nya stjärnor.

 

Astronomer vid Center for Astrophysics vid Harvard & Smithsonian och Space Telescope Science Institute har publicerat en artikel i Nature där man beskriver hur de rekonstruerat den evolutionära historien i vårt galaktiska grannskap och hur en kedja av händelser som började för 14 miljoner år sedan ledde fram till skapandet av en stor bubbla där stjärnor sedan dess bildas.

 

"Detta är verkligen en ursprungshistoria; för första gången kan vi förklara hur all närliggande ny stjärnbildning började", säger astronomen och datavisualiseringsexperten Katarina Zucker som var den slutförde arbetet med hjälp av ett stipendium vid CfA.

Det centrala i arbetet var skapandet av en 3D-animering för rymdtid där man kunde avslöja att alla unga stjärnor och stjärnbildande regioner – inom 500 ljusår från jorden –sker på ytan av en jättebubblas insida kallad den lokala bubblan. Medan astronomer har känt till dess existens i årtionden, kan forskare nu se och förstå den lokala bubblans skapande och dess inverkan på gasen runt denna. Med hjälp av en mängd ny  datorteknik visar rymdtidsanimeringen hur en serie supernovor som skedde för 14 miljoner år sedan tryckte interstellär gas utåt vilket skapade en bubbelliknande struktur med en yta för stjärnbildning.

 

Idag finns sju välkända stjärnbildande regioner eller molekylära moln – täta områden i vintergatan där stjärnor bildas – på bubblans inre yta.

 

"Vi har beräknat att cirka 15 supernovors skeende under miljontals år är det som är anledningen till den lokala bubblan som vi ser idag", säger Zucker.

Den märkligt formade bubblan är inte statisk utan fortsätter att långsamt växa i storlek konstaterar astronomerna.

"Den utvidgas ca 6 km/s i sekunden", säger Zucker. "När de första supernovorna som skapade början till den lokala bubblan skedde var det långt från vår sol", säger medförfattaren till arbetet João Alves, professor vid Wiens universitet. "Men för ungefär fem miljoner år sedan tog solens väg genom galaxen den rakt in i bubblan och nu finns solen nästan mitt i bubblans centrum."

Goodman liknar upptäckten av bubblan vid att Vintergatan liknar en ihålig schweizerost, där hål i osten sprängs ut av supernovor och nya stjärnor kan bildas i gasen runt hålen där materia från döende stjärnor är grundmaterialet (resterna efter supernovor).

Säkert kan stjärnbildning ske både på yttre och inre delen av bubblan och dess skal (min anm.) men knappast i dess inre som är tomt av stjärnmassa- men det är här vår sol finns i dag.

Bild på hur bubblan som omtalas kan ses. Bild från https://hubblesite.org/

Är det en rugbyboll? Nej det är WASP-103b.

 

WASP-103 är en stjärna av F-typ som finns någonstans mellan 100 -1800 ljusår (osäkert avstånd) från oss i riktning mot stjärnbilden Herkules. 2014 upptäcktes här en stor Jupiterlik planet som fått beteckningen WASP-103b.

 Genom ESA:s exoplanetsökande rymdteleskop  Cheop (hemsida)  har visat att en exoplanet som kretsar kring sin sol så snabbt och nära denna att dess bana enbart tar en dag får  en deformerad form som mer liknar en rugbyboll än en sfär. Ovan planet är en sådan  rugbybollformad exoplanet vars upptäckt ger oss möjlighet till nya insikter om den inre strukturen hos dessa unikt formade planeter.

WASP-103b har deformerats av de starka tidvattenkrafterna mellan planeten och dess sol (stjärnan WASP-103) vilken är cirka 200 grader varmare och 1,7 gånger större än vår sol. Här på jorden upplever vi tidvatten i jordens hav främst på grund av att månen drar något i vår planet när den kretsar runt oss. Solen ger också en liten men betydande effekt av tidvatteneffekt men så svagt att den inte  kan orsaka stora deformationer av vår planet.

Detsamma kan inte sägas om WASP-103b, en planet nästan dubbelt så stor som Jupiter med 1,5 gånger större massa och som kretsar kring sin stjärna på mindre än en dag. Astronomer har misstänkt att en sådan närhet mellan en planet och dess sol skulle orsaka stora tidvatteneffekter men hittills har de inte kunnat mäta detta.

 Tidvatteninteraktionerna mellan en stjärna och en mycket näraliggande planet i Jupiter-storlek skulle vanligtvis få planetens omloppsperiod att minska över tid och dras in i sin sol  och uppslukas av stjärnan. Mätningar av WASP-103b verkar dock tyda på att omloppsperioden ökar och att planeten sakta glider bort från stjärnan. Detta tyder på att något annat än tidvattenkrafter är den dominerande faktorn som påverkar denna planet. Kan dess form vara anledningen då en rugbyformad planet bör ha en annorlunda banform än en rund som jorden (min anm. Vi kanske ska se lite på hur vår egen måne reagerar dess avstånd till jorden ökar år för år).

Susana Barros på Instituto de Astrofísica e Ciências do Espaço och University of Porto, Portugal, huvudförfattare till forskningsrapporten och hennes kollegor tittade på andra potentiella scenarier till exempel möjligheten att en följeslagare påverkar systemets dynamik eller planetens omloppsbana som något elliptisk. De kunde inte bekräfta dessa scenarier men kunde inte utesluta dem heller. DEt kan finnas någon okänd kropp därute som påverkar.

Det är inte heller helt omöjligt att vi mäter fel och att omloppsperioden faktiskt minskar, snarare än ökar (vi kan ha ett oupptäckt mätfel som inte visar hela sanningen. Inte helt omöjligt vi har ju inte kunnat mäta avståndet korrekt till objektet hundratals ljusår är felmarginalen som vi såg ovan  (min anm.)), men endast ytterligare observationer av transiteringarna av WASP-103b med Cheops och andra teleskop kommer att hjälpa till att kasta ljus över detta mysterium.

Bild från https://twitter.com/ESA_CHEOPS/status/1480813934781386755

 vilket visar en bra schematisk bild av objektet.

Är vi redo att ta emot aliens om det visar sig att de just nu är på väg till oss?

 

Chansen att vi om ca 20 år kan vi få ett svar från utomjordingar finns. Detta då vi 2017 riktade en kraftfull radiosändning mot exoplaneten GJ 273b. En planet därute som tros kunna stödja liv. Budskapet som skickades av gruppen Messaging Extraterrestrial Intelligence International innehöll instruktioner om hur man förstår jordisk matematik, musik och tid. Om budskapet tas emot av intelligent liv som kan förstå verkligheten likt vi gör kan om detta liv önskar visa att de finns för oss svar komma om cirka 10 år.

GJ 273b eller som planeten även benämns Luyten b som har sin bana kring Luytens Stjärna. En av de mest jordliknande planeter som någonsin hittats och som är den femte närmast oss potentiellt mest troliga beboeliga exoplanet vi känner till. Den finns på ett avstånd av 12,2 ljusår från oss.

En kontakt från något annat område i Vintergatan kan självfallet komma när som helst. Både spontat och med anledning av våra egna sändningars kontaktförsök. Sändningar i hopp om att locka till sig ett utomjordiskt svar har gått ut sedan 1962 då sovjetiska forskare var först genom att sända ett meddelande i morsekod till planeten Venus i ett första försök till interplanetarisk kommunikation med en en eventuell intelligens på Venus (vi vet dock numera att Venus inte hyser liv som vi känner det). 

Även om våra kontaktförsök inte genererar något svar verkar det alltmer troligt att mänskligheten likväl kommer att snubbla över livet någonstans i universum. Men då kanske i mycket enkel form. NASA: s James Webb Space Telescope, det mest kraftfulla teleskopet som någonsin skickats ut i kosmos kommer att göra det möjligt för forskare att undersöka tusentals avlägsna planeter efter "biosignaturer".

Men är vi förberedda för hur vi ska agera vid svar (min anm.)? Svaret ä nej. Det kan vi inte vara då vi inte vet hur ett eventuellt svar blir. Det är ju inte som att göra en sändning till en mänsklig boning och vänta sig ett mänskligt svar vi förstår eller kan tolka. Vi vet inte heller om våra kontaktförsök kommer att resultera i om en fredlig eller krigisk civilisation hör av sig. Det kan finnas civilisationer därute som söker nya boplatser och om en sådan som löst resandet problematik får veta att Jorden finns kan vi bli invaderade och kanske utrotade för att ge plats för dessa. En sådan händelse kommer då troligen att ske överraskande. En civilisation med syfte att invadera svarar knappast först och berättar att de kommer utan de kommer bara.

För än mer om ämnet se denna länk. 

Bild pixabay.com kanske de ser ut så här de som kanske just nu är på väg att besöka oss.

Det finns nu bevis på vattenförekomst på månen.

 

Kinas månlandare Chang'e 5 blev den första att upptäcka vatten i raltid på månen.

Chang'e 5 hittade vatten vid sin landningsplats nära Oceanus Procellarum med hjälp av ett instrument som detekterar vatten genom att bestämma spektralreflektansmätningar av regolit (jord) och sten.

Före Chang'e 5 hade inget månuppdrag hittat vatten i realtid på månens yta. (Apollo-astronauterna på 1970-talet tog visserligen hem prover som innehöll vatten men det upptäcktes inte i detta material förrän årtionden senare vid  labbanalys efter att labbutrustningen hade förbättrats över tid.)

Vatten har en distinkt spektralsignatur som förväntades visa sig i mätningarna från Chang'e 5:s månmineralogiska spektrometer som var utformad för att leta efter vatten. Resultaten bekräftades med ett prov av månregolit då Chang'e 5 återvänt till jorden i december 2020. Något som gör Chang'e 5  till den första sonden att ta tillbaka material från månen sedan Luna 24 gjorde detta 1976.

Denna [andel vatten] som bekräftats efter att materialet kommit till jorden visar att resultatet som sändes hem vid landningen  överensstämmer med den preliminära analysen på plats av Chang'e 5-proverna, säger av tjänstemän i ett pressmeddelande.

Vattnet  tillskrivs nedfall från solvinden den konstanta strömmen av laddade partiklar som kommer från vår sol.

Rymdsonden Chang'e 5 sändes upp 2020 och avslutade sitt uppdrag samma år.

Bild vikipedia på Chang'e 5 då den sändes upp.

Astronomer identifierar en möjlig ledtråd till Återjoniseringen av universum efter BigBang

 

Jonisering i detta fall innebär att en eller flera elektroner i en atom tas bort så att atomen får en positiv laddning. Fotojonisation är excitation av ljus och sker enligt samma lagar som fotoelektrisk effekt i metall. Det krävs en viss energi för att jonisera en atom. Denna mängd energi kallas joniseringsenergi. Joniseringsenergin varierar mellan olika atomslag. Energin som krävs för att en elektron ska lämna atomen är mindre desto längre ut elektronen är från atomkärnan då kärnan då inte lika hårt håller  kvar elektronen. Återjonisering i detta fall innebär en återgång till stadiet innan motsatsen skedde. Stadiet med positiva kärnor vilket blev resultatet måste finnas för vårt universum som vi känner det.

Kan dessa skeenden vara en förklaring till den i dag saknade antimaterien (min anm.)? Var universum bestående av antimateria innan ovanstående skedde eller var återjoniseringen en effekt som enbart drabbade antimateria? Var materia som vi känner den uppbyggd som det som först skapades men som övergick till antimateria för att sedan  återjoniseras till materia? Varför i så fall?

Joniseringen skedde som  BigBangs återjoniseringen omkring 400000 år efter att universum skapades (BigBang). En period som kallas "reionization of universe". Under denna tid började det en gång heta universumet svalna och materia klumpas ihop och bilda de första stjärnorna och galaxerna. När dessa stjärnor och galaxer uppstod värmde energin av detta den omgivande miljön och en del av det återstående vätet i universum.

Universums återjonisering är välkänd men att förstå hur det kunde ske har varit svårt att förstå. För att lära sig mer om detta har astronomer riktat teleskop bortom vintergatan för ledtrådar. I en ny studie identifierade astronomer vid University of Iowa en trolig källa att forska inom i en serie galaxer som kallas Lyman kontinuumgalaxer 

 

Här misstänks ledtrådar  finnas om hur universum återjoniserades. I studien identifierade astronomerna ett svart hål där med ett ljus av en miljon gånger svagare slag än vår sol ger ett svart hål som kan ha liknat källorna som drev universums återjonisering. Det svarta hålet fann man med hjälp av observationer gjorda i februari 2021 av NASA: s flaggskepp inom röntgenstrålobservation Chandra X-ray observatory, ett observatorium tillräckligt kraftfullt för att stansa kanaler i en galax i sitt sökande så  ultravioletta fotoner kan hittas och observeras enklare.

– Antagandet är att utflöden från svarta hål kan vara viktiga för att möjliggöra flykt av ultraviolett strålning från galaxer som återjoniseras i det intergalaktiska mediet, säger Phil Kaaret, professor och ordförande vid institutionen för fysik och astronomi och studiens författare.

"Vi kan ännu inte se källorna som faktiskt är anledningen till universums återjonisering eftersom de är för långt borta," säger Kaaret. "Vi tittade därför på en närliggande galax med egenskaper som liknar de galaxer som bildades i det tidiga universum. En av de främsta anledningarna till att James Webb Space Telescope byggdes var att försöka se galaxerna som var källorna som drev universums återjonisering. Man beräknar att James Webb teleskopet ska se  längre bort i tid och rum än något tidigare teleskop kunnat (min anm.).

Bild flickr.com ut i universum.

Projekt Starlight

 

Projektet innebär arbete med och teorier om hur vi en gång kan lämna vårt solsystem och resa mot stjärnorna och andra galaxer därute.

Det finns en del idéer om hur detta kan gå till.

Vår förmåga att utforska kosmos genom direktkontakt i rymden har begränsats till ett litet antal mån- och interplanetära uppdrag i vårt eget solsystem. Ännu har människan inte personligen besökt  mer än månen i vårt solsystem.  Nasa Starlight-program pekar mot en väg framåt som börjar med att skicka mycket små rymdfarkoster (med mycket små organismer eller (och)  instrument) långt utanför vårt solsystem via standoff-riktad energiframdrivning.

Dessa miniatyr-farkoster blir en djupgående förändring i vår förmåga att  karakterisera och utöka räckvidden för sökandet efter  liv (och spridningen av liv).

I programmet utforskas de biologiska och tekniska utmaningarna och förutsättningarna med dagens kunskap och teknik  inom interstellär rymdbiologi med fokus på strålningstoleranta mikroorganismer som kanske kan sändas iväg. Dessutom diskuteras  skyddsåtgärder vid resor och andra etiska överväganden i att skicka liv till stjärnorna.

 

Jag har i flertal inlägg genom åren beskrivit olika idéer om hur detta kan gå till och vad vi kan finna därute. Allt teoretiskt men med utgångspunkt från aktuell forskning och teori. Ibland med tillägg av egen teori och tanke. Men de etiska i detta att sända jordiskt liv ut till främmande planeter kan diskuteras. Tänk om jorden en gång planterades  med liv i något liknande projekt från någon civilisation därute? Kan det då anses ha varit etiskt? 

Här kan den intresserade läsa en hel uppsats publicerad i https://www.sciencedirect.com/ om ämnet ifråga det går att läsa kapitel för kapitel eller ladda ner på sidan i pdf för att spara. Starlight-projektet finansieras av NASA. Bild pixabay.com

Ovanligt metallfattiga stjärnor finns i ett område av Vintergatan

 

Solen består till 98,5% av två lätta grundämnen, väte och helium. De återstående 1,5%  består av tyngre element ex kol, syre och järn. Procenten av  dessa tyngre element i en stjärna benämns dess "metallicitet", och varierar något från stjärna till stjärna.

Nya data visar att Vintergatan (vår galax) är hem för ett stjärnkluster som är unikt då denna grupp av stjärnor består av extremt låg metallicitet ca 2500 gånger lägre än solens (solens 1,5 %). Detta är långt under någon annan känd stjärnstruktur (eller stjärna) i universum vi i dag känner till.

Upptäckten skedde av ett internationellt team under ledning av en CNRS-forskare vid Strasbourg Astronomical Observatory (CNRS / University of Strasbourg) och forskare från Galaxies, Stars, Physics and Instrumentation Laboratory (Paris Observatory - PSL / CNRS) och vid J-L Lagrange Laboratory (CNRS / Côte d'Azur Observatory/Université Côte d'Azur). Studien publicerades den 5 januari 2022 i tidskriften Nature Nature .

Denna grupp av stjärnor tillhör alla en stjärnkonstellation i Vintergatan som kallas C-19. Upptäckten utmanar inte bara den nuvarande förståelsen och modellen för bildandet av stjärnor och stjärngrupper. Den öppnar också ett unikt och direkt fönster mot den allra tidigaste tiden av stjärnbildning och utveckling av stjärnstrukturer i det mycket avlägsna förflutna. Tiden då tunga element producerades av på varandra följande generationer av massiva stjärnor. C-19-stjärnornas mycket låga metallicitet antas bero på att de bildades en kort tid efter universums födelse.

Det är konstigt att det är just i Vintergatan det hittats universums metallfattigaste stjärnkonstellation (min anm.). Men jag antar att det finns sådana kluster  stjärnor finns i merparten galaxer men att de ännu inte hittats. Slumpen kan spela spratt.

Bild från https://www.cnrs.fr/en/discovery-least-metallic-stellar-structure-milky-way

med följande text i översättning " Distribution av mycket täta grupper av stjärnor i Vintergatan, så kallade klotformiga kluster, ovanpå en karta över Vintergatan sammanställd från data som erhållits med Gaia Space Observatory. Varje prick representerar ett kluster av några tusen till flera miljoner stjärnor, som här ses i bilden av Messier 10-klustret. Prickarnas färg visar deras metallicitet, deras överflöd av tunga element i förhållande till solen. C-19-stjärnorna indikeras av de ljusblå symbolerna.

© N. Martin / Strasbourg Astronomical Observatory / CNRS; Teleskopet Kanada-Frankrike-Hawaii / Coelum; ESA / Gaia / DPAC".