För andra gången har återupprepande mystiska signaler mottagits från en plats lång utanför vår galax.

Nu har forskare för andra gången observerat mystiska återupprepande radioblixtar från en plats långt bort från vår egen galax. Radioblixtrarna i sig är mycket kortvariga blixtar av radiovågor som lyser och brusar under en bråkdels sekund. Deras ursprung är ett astronomiskt mysterium. Kan vi ta reda på mer om dem kan vi få bättre kunskap om universums storskaliga struktur.


Den första gången en enskild återupprepande radioblixt registrerades var i juli 2001. Då blev   en teori att radioblixtarnas källa var tätpackade rester från en stjärna som hade exploderat. En annan teori att radioblixtarna hade skapats nära ett supermassivt svart hål som slukade gas i sin omgivning.


Fram tills nyligen har forskare inte kunnat utesluta att FRB 121102 med sina upprepade radioblixtar (det första fyndet) var ett unikt eller åtminstone mycket ovanligt fenomen. Det har tills nu inte t hittats några andra exempel på upprepade radioblixtar från en enskild källa bland de över 60 kända observationerna av enskilda enstaka blixtar trots noggranna, uppföljande undersökningar.


Men nu har forskare för andra gången i historien fångat upp sex upprepade radioblixtar från en enskild plats långt bortom vår egen galax. Fyndet har denna gång gjorts med hjälp av Chime-teleskopet i Kanada.


Radioblixtarna verkar komma från en källa ungefär 1,5 miljarder ljusår bort. Enligt en ny studie  berättar forskare att de har observerat sammanlagt 13 radioblixtar med hjälp av Chime-teleskopet, där den upprepande räknas som en händelse. Alla i den upprepande (med sex blixtar se ovan) verkar komma från samma källa. Av de sammanlagda händelserna registrerades åtminstone sju enstaka händelser vid 400 megahertz, vilket är den lägsta registrerade frekvensen hittills.


Det finns enligt studien vissa likheter mellan de två källorna av upprepade radioblixtar (den nu upprepande med sex styck och den upptäckta från 2001 med fem) liksom skillnader mellan dessa och de icke-upprepande enstaka händelserna.


 Detta kan hjälpa forskare att i framtiden identifiera vad  radioblixtrana är effekter av eller från.


Ännu finns inga förklaringar på radioblixtarna varken de som kommer som enstaka från någon plats eller de hittills funna vilka upprepade sig från sina platser.

Men troligen kan de i framtiden förklaras när vi väl förstår (om vi kan göra detta)  hur BigBang skedde och dess händelsekedja i tid och rum. När  tid och rum uppstod.


Bild radiokällan FRB 121102 tyvärr fungerar inte medföljande länk där man några sekunder kan höra bruset från källan.

Planeter runt röda dvärgar är troligen livlösa. Det innebär att de vanligaste planeterna i solsystemen i universum är livlösa.

Jorden bildades till en stenplanet vid en gul medelstor stjärnas solsystem troligen genom att det över hundratals miljoner år var fullt av  isiga, dammiga, gasfyllda material från kometer och asteroider i närområdet vilka tillsammans gick samman till större kroppar.


Om samma process behövs för planeter runt röda dvärgar ska få vatten och liv uppstår  det problem.


Forskare har med hjälp av rymdteleskopet Hubble och Europeiska Sydobservatoriets Very Large Telescope (VLT) i Chile upptäckt  snabbt eroderande damm och en gasdisk som omger närområdet av en röd dvärgstjärna AU Microscopii (AU Mic).


Disken består av snabbrörliga moln (kallade blobbar) av material som agerar som en snöplog genom att trycka små partiklar innehållande (eventuellt)  vatten och andra flyktiga ämnen (inklusive kometer och asteroider)  ur dvärgstjärnans närhet.

 Innebärande att krascher av detta material inte sker på stenplaneterna i den zon där liv antas ha bäst förutsättningar att uppkomma.


Astronomer vet inte hur dessa  blobbar kom till. En teori är att det är kraftfull massa utslungad från dvärgstjärnans första tid. Sådan energirik aktivitet är vanligt bland unga röda dvärgar.


Steniga planeter som kretsar kring röda dvärgstjärnor och bildats i detta kaos kan därför vara torra och livlösa enligt en ny studie utformad med hjälp av NASAS rymdteleskop Hubbles data. Vatten och organiska föreningar nödvändiga för liv som vi känner det kan ha blåst bort innan de når ytan av unga planeter i röda dvärgplaneters solsystem.


Röda dvärgar är mindre och svagare än vår sol men är även vanligast däruppe och har även längst livslängd.


Snabbrörliga blobbar av material verkar utkastande av partiklar från AU Mic disken (den röda dvärgstjärnas närområde som undersökts). Om disken fortsätter att försvinna i denna snabba takt kommer den att vara borta om ca 1,5 miljoner år. Då hinner dock det  isiga materialet från kometer och asteroider även att ha rensats ur disken. Resultat att vatten och materia för liv den vägen blir stängd. Planeten blir stenhård och fast.


Undersökningar visar även att planeter är vanliga runt röda dvärgar. I själva verket bör de innehålla huvuddelen av vår galax planeter. 


Men ovanstående observationer tyder på att vatteninnehållande planeter kan vara sällsynta i  närhet av röda dvärgstjärnor (eller omöjliga med den kunskap vi har idag) säger i rapporten Carol Grady Eureka i Oakland, Kalifornien, co-utredare av Hubble observationer.


Men säger jag. Det finns kanske skilda slag av händelser som kan ske för att liv ska uppstå. Ingen vet vi här på Jorden vet bara de sätt vi lyckats få en hållbar teori utifrån.   

Bilden är på Proxima Centauri vår närmsta stjärna från solen räknat. En röd dvärgstjärna 4,2 ljusår bort.

Rymdteleskopet TESS har upptäckt sin tredje exoplanet

Rymdteleskopet TESS har upptäckt en tredje liten planet utanför vårt solsystem tillkännagav forskare vid det årliga mötet för American Astronomical Society i Seattle.


Den upptäckta planeten har fått beteckningen HD 21749b och har sin bana runt en ljus närliggande dvärgstjärna ca 53 ljusår bort i stjärnbilden Rombiska nätet. Planeten har fått namnet HD 21749b och verkar ha den längsta omloppstiden av de tre planeter som hittills identifierats av TESS. Rombiska nätet i sig är en liten ljussvag stjärnbild på södra stjärnhimlen.


 Temperaturen på ytan på HD 21749b är enligt beräkningar omkring 150C vilket är relativt svalt med tanke på dess närhet till sin sol.


Troligen är denna planet inte lika gasaktig som Neptunus eller Uranus enligt rapporten istället har den en densitet i atmosfären som vatten eller en mycket tjock atmosfär.


Jag själv tror att det kan vara anledningen till att planeten kan hålla en något låg yttemperatur och inte förlorar sin gas eller vätskeliknande atmosfär. Troligen i första hand bestående av väte. 


Även att dess sol är en dvärgstjärna dock starkt lysande gör att temperaturen kan hållas på en nivå på planeten som inte får atmosfären att försvinna ut i rymden.


 Annars är stenplaneter de vanligaste planeterna på avstånd så kort som denna ligger i förhållande till sin sol. Detta då atmosfärer försvinner ut i rymden vid för hög värme. Vi ska inte jämföra med den tjocka atmosfär Venus har i vårt solsystem då ovanstående HD 21749b ligger mycket närmre sin sol än Venus gör vår sol.


HD 21749b  är unik just på grund av sin närhet till sin sol men med bibehållen atmosfär.


Bild på teleskopet TESS

New Horizons färd fortsätter nu mot nya okända mål.

Den 1:e  januari 2019 flög NASAs New Horizon  förbi en asteroid av sten och is som kallas 2014 MU69 ( Ultima Thule). Det nu mest avlägsna och plats någonsin som besökts av en farkost konstruerad av människor. 


New Horizon sköts upp den 19 januari 2006 och på dess färd har den besökt  Jupiter efter 13 månader. Här fick den ny fart av Jupiters gravitation till att accelerera  till målet två miljarder km bort, Pluto.


Den 14 juli 2015 var New Horizons framme i  Kuiperbältet och besökte Pluto. Mycket förvånande bilder och ny kunskap kom tillbaka från besöket.


Efter detta fortsatte resan ut i Kuiperbältet och målet bestämdes till den under New Horizons resa upptäckta Ultima Thule. En asteroid som upptäcktes 2016.


 Teamforskare använder nu aktivt det interamerikanska observatoriet Cerro Tololo  beläget i Chile för att skanna himlen för objekt som MU69 vilka  rymdfarkosten nu ska styras mot. Teamet försöker även  använda instrument ombord på New Horizons för att söka nya mål vilket är en uppgift som den inte var tekniskt konstruerad till men som likväl kan lyckas. Om det lyckas skulle New Horizon bli den första rymdfarkosten någonsin att upptäcka sitt eget mål.


Vid någon tidpunkt under 2030-talet kommer plutoniumet som håller liv i farkosten att ha tagit slut och dess känsliga elektronikinstrument kan då inte längre drivas. Men fram till dess kommer rymdfarkostens radiosändare att sända data tillbaka till jorden miljarder mil från utkanten av vårt solsystem och får vi hoppas se nya intressanta platser.


Bild Asteroiden Ultima Thule

Är allt uppbyggt av små elektriska och magnetiska fält. Vad är då vi och vad ska vi bli och varför finns vi?

En elektron anses vara en liten partikel av negativ laddning som bygger upp en atom. Men kan man se den så? Knappast.  Så vitt fysiker vet för närvarande har elektroner ingen inre struktur och således ingen form i den klassiska betydelsen av ordet form.  Det är därmed omöjligt att se en elektron  direkt i mikroskop eller någon annan optisk enhet för den delen.


Vi måste se på kvantvärlden för att kunna hitta något att försöka förstå. Att se olika former i vår makroskopiska värld betyder att upptäcka med våra ögon sådant som ljusstrålar studsande mellan olika föremål runt omkring oss.  Men vad ersätter begreppet form i mikrovärlden? 


Då ljus inte är något annat än en kombination av oscillerande elektriska och magnetiska fält vore det användbart att definiera egenskaper av en elektron som information om hur den svarar på tillämpad elektriska och magnetiska fält.


 En exempelvis elektrisk laddning. Det beskriver då kraften och i slutändan accelerationen elektronen  upplever inom vissa externa elektriska fält. Inom en atom exempelvis eller när atomer av ett grundämne ex möter en atom av annat grundämne.


En kraft som vi bör förstå inte nödvändigtvis se, men som är viktig  att förstå ytterligare något om för förståelse av universum och oss själva. Hur vi uppkommit, vad vi är och vad vi ska bli (om vi nu ska bli något eller bara kan ses som tillfälliga manifestationer i tid och rum). 

Men vilken inställning vi än har anser jag att inget som finns varken du eller jag eller något annat är betydelselösa manifestationer i tid och rum. Vi har en plats att fylla just i denna tid i ett rum där vi finns. Vi är följden av något annat som i sin tur är följden av något annat sedan tidens begynnelse eller rummets början. Om nu något kan benämnas det.

Små Cub-satelliter ska i framtiden seriekopplas för att bilda enormt stora rymdteleskop.

Det har hittats mer än 3900  planeter utanför vårt solsystem. De flesta av dem har upptäckts som en skugga då de passerar förbi sin sol.


 Men att veta mer om planeterna inklusive om de har syre, vatten och andra tecken på eventuellt liv kräver långt mer kraftfulla verktyg.


Teleskop av en storlek som de största på Jorden. NASA-ingenjörer arbetar nu med att  utveckla nästa generations rymdteleskop, inklusive teleskop med flera små speglar monterade eller vajande till mycket stora teleskop som en gång ska seriekopplas i rymden.


NASA:s kommande James Webb Space Telescope är ett exempel på en segmenterad primär spegel, med en diameter på 6,5 meter och 18 sexkantiga segment vilken ska vara i drift och uppe 2020. Ett teleskop som blir det kraftfullaste hittills.


Nästa generations rymdteleskop (efter James Webb teleskopet) förväntas ha en diameter på 15 meter med över 100 spegelsegment.


För att hålla alla dessa spegelsegment på plats hoppas forskare att de ska finnas på små satelliter vilka följer med spegelsegmenten och kan agera som guider till stjärnor genom att vart och ett segment med en laser pekar tillbaka på teleskopet för att kalibrera systemet och därmed producera bättre och mer exakta bilder av avlägsna världar.


Teleskopet blir därmed ett nätverksbygge av små cub-satelliter som hålls samman av små lasrar för att tillsammans bilda ett stort spegelteleskop.


Bild på en cub-satellit. Kanske det är ett hundratal liknande som ska hålla samman det framtida stora spegelteleskopet.

Ett tredje intressant gasmoln från tidens början där tiden står still har upptäckts långt därute i universum

Forskarna räknar med att stöta på en massa konstiga saker i universum. Orkaner av mörk materia, nebulosor och galaxer vilka slukar varandra för att ta några exempel som man funnit därute.


Men det finns även tomrum där inga galaxer finns. Tomrum vilka man inte förstår varför de finns. Men även gasmoln från tidens början.


För tredje gången någonsin har nu astronomer som arbetar vid W.M. Keck-observatoriet på Hawaiis sedan länge slocknade vulkan Mauna Kea att de har identifierat ett massivt interstellärt gasmoln som verkar orört sedan BigBang.

Ett vätemoln från universums tidigaste minuter från en tid innan väte och heliumatomerna skapade universums första stjärnor och senare resten av elementen i det periodiska systemet.


Lagets upptäckt är det tredje molnet av kosmiska gas och tros vara helt fri från grundämne förutom väte.


De två första molnen upptäcktes 2011 av astronomen Michele Fumagalli med kollegor vilka även de använde Keckobservatoriets teleskop. De fann att molnet vilket nu upptäckts LLS1723 är likt de först upptäckta molnen inte heller detta visade några spår av några ämnen förutom väte.


Enligt Robert och hans kollegors rapport är förståelse av hur molnen inklusive LLS1723 kan ha överlevt obefläckat av tungmetaller under så lång tid en fråga som kommer att kräva ytterligare studier av molnets närliggande grannskap.


Man ska veta att avståndet till molnet är 1,5 miljarder ljusår och tiden då BigBang inträffade är 14 miljarder år bort. Detta innebär en lång skillnad i tid vilket gör att förvåningen över att molnet inte innehåller några grundämnen än mer förvånande. På något sätt är molnet konserverat i tid och rum händelsemässigt. Men varför?


Att finna och studera opåverkade vätemoln från tidens början kan också avslöja ny information om hur universums första stjärnor bildades från metallfria omgivningar. Paradoxalt nog är detta något som forskare endast kan slutföra genom att hitta moln där ingenting skett sedan Big Bang.


Bild på observatoriet varifrån upptäckterna gjorts