Månen Titan nedklassad som beboelig.

Titan är den näst största månen i vårt solsystem efter Jupiters Ganymedes. Titan är en av månarna vid Saturnus och är unik på två sätt vilket gör att forskare hittills tänkt sig att där kan finnas livsformer. 


Det är den enda månen i vårt solsystem med en tät atmosfär och det är den enda kroppen i rymden förutom jorden som vi vet har pooler där vätska flyter på ytan. På Titans är det iskalla sjöar av kolväten. En del forskare har föreslagit att komplexa strukturer kan uppstå i dessa hav i bubblor i vätskan med speciella egenskaper som efterliknar ingredienser som visar sig vara nödvändiga för livet på vår planet. På jorden kan lipidmolekyler (fettsyror) spontant ordna sig in i bubbelformade membran som bildar barriärerna runt cellerna i alla kända livsformer. Vissa forskare tror att detta var den första nödvändiga ingrediensen för livet som det bildades på jorden.


På Titan har forskare spekulerat i att en motsvarande uppsättning bubblor kan ha uppstått på Titan bestående av kvävebaserade molekyler som kallas azotosomer.

Men för att dessa strukturer ska uppstå naturligt måste fysiken fungera precis rätt under de förhållanden som finns på Titan. På Titan vid temperaturer på cirka minus -185 grader Celsius och utan flytande vatten eller atmosfäriskt syre.


I tidigare studier med hjälp av molekylära dynamiksimuleringar vilket är en teknik som ofta används för att undersöka livets kemi – föreslogs att sådana bubbelstrukturer skulle uppstå och bli vanliga även i en värld som på Titan. Men i en ny artikel, publicerad 24 januari i tidskriften Science Advances påstås att de tidigare simuleringarna var fel. Titan representerar ett "strikt testfall för livets gränser", skriver forskarna i sin rapport. Och i den miljö som finns på Titan misslyckas ovanstående som en gång antas ha skett på Jorden. Misslyckas på grund av temperatur, brist på vatten och en atmosfär utan syre.


Jag anser (min anm.) detta gör att vi kan avsluta idén om att Titan kan ha liv. Åtminstone liv som vi känner det.

Bild på månen Titan

Upptäckt, asteroiden 2020 BX12 med egen måne hälsar på oss regelbundet.

Ett av jordens främsta instrument för att studera närliggande asteroider är tillbaka i arbete efter att ha skakats i obalans av jordbävningar och dess första nya observationer visar att en nyupptäckt rymdsten är två separata asteroider.


Instrumentet som visade detta och som varit ur drift är det planetariska radarsystemet vid Arecibo observatoriet i Puerto Rico. Detta observatorium var stängt  under större delen av januari efter en rad jordbävningar som drabbade ön med början den 28 december 2019. Först den 29 januari 2020 var det i drift igen.


Under den tid det var avstängt gjorde forskare en upptäckt den  27 januari vid teleskopet  på Mauna Loa på Hawaii. De upptäckte en asteroid som astronomer inte hade lagt märke till förut. Teamet gav den namnet 2020 BX12 baserat på en formel som visar dess upptäcktsdatum. På grund av storleken på 2020 BX12 och hur dess omloppsbana närmar sig jordens är asteroiden klassad som en potentiellt farlig asteroid.


Asteroiden har redan kommit så nära jorden som den kommer att göra under detta varv i det inre av solsystemet 4,3 miljoner kilometer från oss. Men i framtiden kan det bli närmre.  Astronomer har dock beräknat asteroidens närhet med jorden inför nästa århundrade då den återvänder. Men även då är kursen riskfri.


Den 29 januari då observatoriet på Luerto Rico åter var i drift riktades teleskopet mot objektet och då upptäcktes att 2020 BX12har en måne. Asteroiden är sannolikt minst 540 meter i diameter och den mindre Stenbumlingen (månen)  är ca 70 m i diameter enligt de observationer som samlats in av Arecibo. När instrumentet observerade avståndet mellan objekten vilket gjordes den 5 februari, verkade de vara åtskilda med ca 360 m.


En (min anm.) ovanlig upptäckt få asteroider har en medföljande måne.

Bild från vikipedia på 2020 BX12 och dess måne taget av the Arecibo Observatory, Puero Rico  i februari 2020.

Hackare kan få satelliter att störta, ändra kurs eller skapa kaos.

Förra månaden hade företaget SpaceX  242 satelliter i banor runt Jorden. Planen är att lansera 42000 (små kubsatelliter) under det kommande årtiondet. Detta ingår i det ambitiösa projektet att ge tillgång till Internet över hela världen. I arbetet att placera satelliter i rymden ingår Amazon, Storbritannien-baserade OneWeb med flera företag.


Dessa satelliter har potential att revolutionera många aspekter av vardagen. Till exempel ge tillgång till Internet i avlägsna hörn av världen, övervaka miljön, leta efter naturtillgångar och väderkoll för att ge några exempel.


 Men om hackare tar kontroll över dessa satelliter kan konsekvenserna bli ödesdigra. Något som skulle kunna ske av ondska, ära hackers emellan eller vid kriser och krig mellan stater. Hackers skulle kunna stänga av satelliter eller neka tillgång till dess tjänster. Hackare kan också störa eller förfalska signaler från satelliter och skapa förödelse för infrastrukturer. Detta inkluderar elnät, vattennät och transportsystem.


Risken för detta är stor och troligen kommer det att ske någon gång. Att skydda digital teknik helt är omöjligt. Det människor skapat kan människor förstöra. Artificiell intelligence som kontrollörer löser inget då även detta är mänskligt skapat och därför kan hackas av människor. Att påstå att AI kan skapa utan människans påverkan är fantasi.


Bild på internationella rymdstationen  (från vikipedia)  vilken det vore en katastrof om hackare tog kommandot över.

Några få dagar om året finns saltvatten på Mars yta.

Flytande vatten är svårt att finna på Mars då is snabbt avdunstar till atmosfären långt innan det når sin smältpunkt under sommartiden. Det beror på det atmosfäriska trycket på Mars.


  Mars har däremot gott om kalla isiga regioner och isfria regioner men isiga regioner där temperaturen stiger över smältpunkten är nästan omöjligt att hitta. säger Schorghofer Senior Scientist planetary Science Institute (PSI).


På Mars fungerar det på följande sätt: ett stenblock som ligger på ytan vid ekvatorn ger en skugga på vintern. Det ständigt skuggade området bakom stenblocket är mycket kallt så kallt att is av vatten bildas här på vintern.


När solen går upp igen på våren värms isen plötsligt upp. I detaljerade modellberäkningar stiger temperaturen från -128 grader Celsius på morgonen till -10 grader Celsius vid lunchtid, en enorm förändring under en fjärdedel av dagen.


Salt gör (det handlar om saltvatten) att smältpunkten i vatten på saltrik mark smälter vid -10 grader Celsius. Detta innebär vatten försvinner snabbt upp i atmosfären genom avdunstning.  Detta skeende är regelbundet år för år.


Nästa Mars-år upprepas samma process. De skuggade områdena bakom stenblocken är så kalla på vintern att inte bara vattenfrost utan även koldioxidis byggs upp. Men allt avdunstar relativt snabbt upp i atmosfären. Vi kan se det som frostlager som försvinner. Det är inte sjöar eller andra vätskefyllda gropar det handlar om.


Bild från  hur en helikoptertur på Mars kan se ut snart.

Upptäckt, asteroider som i en framtid blir ett hot.

Tre astronomer från Leiden University (Nederländerna) har visat att det finns asteroider som anses vara ofarliga för tillfället men om vi räknar ut deras bana långt in i framtiden utgör de en fara för Jorden.


 Detta forskningsresultat fick de med hjälp av datorkörningar utifrån kända fakta om ett antal asteroiders banor de valt ut. Genom dessa datorsimuleringar i en så kallad superdator kunde man även räkna ut när de historiskt tidigare varit på kollisionskurs med Jorden.


Resultaten de fick fram har godkänts för publicering i tidskriften Astronomy & Astrophysics. 


De identifierade finns asteroider som inte tidigare klassificerats som hotfulla. Till exempel upptäcktes att elva av asteroiderna däruppe som ses som ofarliga  2131 och 2923 närmar sig oss och passerar oss tio gånger jordens och månens avstånd och de klassificeras som  högriskasteroider då. Dessa stembumlingar är större än hundra meter i diameter. En storlek som skulle ge fruktansvärda skador och troligen massdöd om de störtade ner på jorden.


Forskarna hoppas att i framtiden upptäcka potentiellt farliga objekt i tid för att på något vis avvärja hoten.


Jag (min anm.) anser dock att de uträkningar som gjorts kan förändras om dessa objekt råkar krocka med andra objekt däruppe. Objekt vi inte räknat med  ändrar då  kurs eller okända objekt som interstellära som dyker upp överraskande inom vårt solsystem. Vi ska veta att bara i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter finns 60000 objekt och i Kuiperbältet med Oorts moln där Pluto ingår finns ca 70000 objekt. Att hålla koll på händelser här kan knappast göras. Vi ska även komma ihåg att det är ett begränsat mycket litet antal objekt forskarna räknat fram banor på i förhållande till hur många objekt som finns däruppe. 


Bild från vikipedia av en konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln

2MASS 1155-7919 b är en ung intressant jätteplanet 330 ljusår bort.

2MASS 1155-7919 b finns i ett solsystem i riktning mot stjärnbilden Kameleonten.

Forskare vid Rochester Institute of Technology har upptäckt denna nybildade massiva planet kallad 2MASS 1155-7919 b i Epsilon Chamaeleontis Association (stjärnbilden kameleonten) endast 330 ljusår från oss.


Planeten är storleksmässigt  av endast 10 gånger massan som Jupiter vilket innebär att vi sannolikt ser en planet som troligen är mitt i sitt bildande," säger Annie Dickson-Vandervelde, Ph.D. student from West Columbia, S.C.  huvudförfattare av upptäckten. "Även om massor av andra planeter har upptäckts genom ex. rymdteleskopet Kepler är de nästan alla "gamla" planeter.


”Detta är också bara det fjärde eller femte exemplet på en jätteplanet så långt från sin "sol”, att det är svårt att förklara hur den bildades eller hamnade där." Säger hon vidare.


Forskarna använde data från rymdobservatoriet Gaia för att göra upptäckten. Den stora planeten kretsar kring en stjärna som bara är cirka 5 miljoner år gammal ungefär tusen gånger yngre än vår sol. Planeten kretsar kring sin sol på 600 gånger avståndet jorden och solen. Hur denna unga planet kan ha hamnat så långt bort från sin unga "sol" stjärna är ett mysterium. Författarna hoppas att uppföljande bildbehandling och spektroskopi kommer att hjälpa astronomer att förstå hur massiva stora planeter kan hamna där de är.


Jag funderar på om inte just sådana stora som det troligen är i flertalet fall gasplaneter kan ha kommit till i samband med stjärnan själv bildades. Att det finns ett samband vi inte  förstår. Om så är avståndet mellan denna sol och planetens plats inget mysterium utan något som kan förstås (min anm.) Men förklaringen kan även vara ett infångande av en planet som ensam farit runt därute. Dock ej i detta fall för då bör de skilts åt åldersmässigt solen och planeten. I detta fall har de ett samband då de båda är unga.


Bilden är en stjärnkarta där stjärnbilden Kameleonten ses.

Var 16;de dag får vi en mystisk skur radiosignaler från en bestämd plats i universum.

DSS J015800.28+654253.0 är namnet på en  galax 500 miljoner ljusår bort från vilken radiovågorna regelbundet kommer mot oss i intervall av var 16:e dag.


Något i denna galax förvirrar forskare med sina regelbundna signaler. Signalerna sänds i ett upprepande 16-dagars mönster men forskarna har ingen aning om varför.

Enligt en ny studie finns ett mönster i signalerna från dessa snabba radiosignalskurar, Signalerna har fått namnet FRB 180916.J0158 +65 och sker under fyra dagar innan de avstannar i 12 dagar för att sedan upprepas.


 De första 28 cyklerna observerades mellan september 2018 och oktober 2019 med hjälp av CHIME-radioteleskopet i British Columbia. "Vi drar slutsatsen att detta är den första upptäckta periodicitet av något slag i en FRB källa," säger rapportens författare och tillägger. "Upptäckten av en 16,35-dagars periodicitet i av upprepande FRB källa är en viktig ledtråd till vilken typ av detta objekt är."


Det kan röra sig om ett svart hålliknande objekt (ett svart hål menas troligen min anm.) vilket sänder ut signaler vid en viss punkt i sin omloppsperiod. Men det kan även vara ett dubbelstjärnesystem som innehåller en massiv stjärna och en tät neutron stjärna. Neutronstjärnan kan då avge skurarna på sin tur runt den andra stjärnan. Men under sin regelbundna färd döljs då skurarna av rörelser av gravitation från dess större granne regelbundet och sänder strålningen åt andra håll.


Den senare teorin (min anm.) tror jag är mest trolig. Men den förklarar inte helt hur radarsignalerna störs. Möjligheten att det är någon helt annan förklaring i skeendet är stor. Något annat som sker eller stör regelbundet i galaxen eller på vägen från galaxen mot oss. Mycket kan ske på en väg mot oss som är en halv miljard ljusår lång.


Bild ovan från på en plats som kan finnas däruppe på en exoplanet.