Unikt orange norrsken sett i Storbritannien

 

Orange norrsken är vanligtvis omöjliga att se. Men då en meteor nyligen lyste upp över Storbritannien samtidigt som en  solstorm slog in i jordens atmosfär sågs ett orange sken.

Fotografen av skeendet Graeme Whipps upptäckte det orange norrskenet  ovanför Aberdeenshire i Skottland ca 6:00 lokal tid den 25 november, rapporterade Spaceweather.com.

Den ovanliga nyansen var en "otrolig syn, beskriver Whipps till Spaceweather.com. Den dök upp under en topp av norrskensaktivitet som varade i ungefär en timme, tillade han. Whipps tog också bilden meteoriten som strimlade över himlen vid ett tillfälle under ljusshowen. Norrskenet var en del av en mindre geomagnetisk storm - en störning i jordens magnetfält (magnetosfär) som utlöstes av ett snabbt rörligt moln av magnetiserad plasma, känt som en koronamassutkastning från solen som slog in i jorden precis innan norrskenet dök upp. De orange nyanserna i bilden uppstod genom att rött och grönt ljus blandades. Detta händer när vertikala band av röda och gröna norrsken överlappar varandra perfekt vilket är mycket sällsynt men som då ger orange norrsken.

Bild https://www.livescience.com/ på det extremt sällsynta orange norrsken som t på kvällshimlen över Skottland under en geomagnetisk solstorm den 25 november. (Bildkredit: Graeme Whipps)

Lever vi i ett stort tomrum

 

Ett av de största mysterierna inom kosmologin är hastigheten med vilken universum expanderar. Detta kan förutsägas med hjälp av standardmodellen i kosmologi Lambda modellen kall mörk materia (ΛCDM). Modellen bygger på detaljerade observationer av det ljus som blev över efter Big Bang – den så kallade kosmiska mikrovågsbakgrunden (CMB). 

Universums expansion får galaxer att röra sig bort från varandra. Ju längre bort de är från oss desto snabbare ses expansionen ske. Förhållandet mellan en galax hastighet och avstånd till kan förklaras med "Hubbles konstant", som är cirka 43 km per sekund per megaparsec (längdenhet inom astronomin). Men denna standardmodells värde har nyligen ifrågasatts vilket lett till vad forskare kallar "Hubblespänningen". När vi mäter expansionshastigheten med hjälp av närliggande galaxer och supernovor är den 10 % större än baserat på den kosmiska mikrovågsbakgrunden. 

I en ny artikel presenterar forskare vid Oxford university en möjlig förklaring till skillnaden:  baserad på att vi lever i ett gigantiskt tomrum i rymden (ett område med en densitet under genomsnittet). Detta visar de utifrån att detta tomrum kan blåsa upp  oxh mätas i lokala mätningar genom utflöden av materia från tomrummet. Utflöden skulle uppstå när områden med högre densitet som omger ett tomrum drar isär detta – det skulle då utöva en större gravitationskraft på materia än i områden med lägre densitet inuti tomrummet gör.

Resultatet kommer vid en tidpunkt då populära lösningar på Hubblespänningen är ifrågasatta. Vissa tror att vi bara behöver mer exakta mätningar. Andra tror att det går att lösa problemet genom att anta att den höga expansionstakt vi mäter lokalt faktiskt är den rätta. Men det kräver en liten justering av expansionshistoriken i det tidiga universumet för att CMB fortfarande skulle se rätt ut.

Tyvärr visar en granskning fram sju problem med detta tillvägagångssätt. Om universum expanderade 10 procent snabbare under större delen av den kosmiska historien, skulle det också vara omkring 10 procent yngre något som motsäger åldern på de äldsta stjärnorna.

Existensen av ett djupt och utsträckt lokalt tomrum av galaxernas antal och de snabbt observerade flödena tyder starkt på att strukturen växer snabbare än förväntat i CMB på skalor från tiotals till hundratals miljoner ljusår.

Intressant nog vet vi att det massiva galaxklustret ElGordo   ( sju miljarder ljusår bort från oss)  bildades tidigt i den kosmiska historien och har för hög massa och expansionhastighet för att vara kompatibelt med standardmodellen. Detta är ytterligare ett bevis på att strukturer bildas för långsamt i standardmodellen.

Då gravitationen är den dominerande kraften i stora skalor behöver vi med största sannolikhet utvidga Einsteins gravitationsteori (den allmänna relativitetsteorin)  –på skalor som är större än en miljon ljusår.

Vi har dock inget bra sätt att mäta hur gravitation beter sig på mycket stora skalor då det inte finns gravitationsbundna objekt som är så stora nog för detta. Vi kan anta att den allmänna relativitetsteorin fortfarande är giltig och jämföra den med observationer. Men det är just detta tillvägagångssätt som leder till de mycket allvarliga anomalier  som vår i dag bästa kosmologiska modell för närvarande står inför.

För mer av intressant läsning i ämnet se https://theconversation.comhär 

Inlägget är en sammanfattning av en artikel i theconversation.com/ författad av Indranil  Banik Postdoktoral forskare i astrofysik, University of St Andrews

Bild vikipedia på galaxklustret El Gordo som består av två separata galaxhopar som kolliderar i flera miljoner kilometers hastighet.

En stor planet vid en liten sol

 

I en artikel publicerad online den 30 november i tidskriften Science, beskriver forskare upptäckten av en planet som är mer än 13 gånger massivare än jorden runt den "svala" stjärnan röda dvärgstjärnan LHS 3154 vilken finns  50 ljusår från oss i riktning mot stjärnbilden Herkules. LHS 3154 är nio gånger mindre massiv än solen. Massförhållandet mellan planeten och dess sol är mer än 100 gånger större än jorden till vår sol.

Upptäckten avslöjar den tyngsta kända planeten i nära omloppsbana runt en sval dvärgstjärna en dvärgstjärna som visade sig vara en av de minst massiva och svalaste stjärnorna som upptäckts. Upptäckten går stick i stäv med vad nuvarande teori säger om planetbildning runt små stjärnor och visar för första gången en planet med så stor massa kring en stjärna med så låg massa.

Upptäckten visar hur lite vi vet om universum, beskriver Suvrath Mahadevan, professor i astronomi och astrofysik vid Penn State University och medförfattare till artikeln. Vi hade inte förväntat oss att en planet med så hög densitet i bana runt en stjärna med så låg densitet som LHS 3154 skulle existera. Han beskriver hur stjärnor bildas i stora moln av gas och stoft (så kallade proplanetära skivor). Efter att stjärnan har bildats finns gas och stoft kvar som protoplanetära skivor bestående av gas och damm som kretsar kring den nya stjärnan av vilket det så småningom genom gravitation utvecklas planeter.

Skivan bestående av gas och damm runt stjärnan LHS 3154 som kvarstod efter stjärnans bildande förväntades inte ha tillräckligt med fast massa för att skapa en planet så stor och med så hög massa som  LHS 3154b , beskriver Mahadevan. Men den finns så nu måste vi ompröva vår förståelse av hur planeter och stjärnor bildas, beskriver han.

Kan det vara så att det fanns mer i denna kvarstående protoplanetära skiva  än vad forskare ansett borde finnas kvar men att det inte finns en gräns för detta varken uppåt eller neråt?

Forskarna upptäckte den överdimensionerade planeten med hjälp av en astronomisk spektrograf byggd vid Penn State av ett forskarlag under ledning av Mahadevan. Instrumentet kallas Habitable Zone Planet Finder eller HPF och finns beläget vid Hobby-Eberly-teleskopet vid McDonald-observatoriet i Texas. Instrumentet ger några av de mest exakta mätningarna hittills av detta slag av infraröda signaler från närliggande stjärnor.

Även om sådana planeter som LHS 3154b  är mycket svåra att upptäcka runt stjärnor som vår sol innebär den låga temperaturen hos svala stjärnor att de här lättare kan upptäckas och att planeter nära svala stjärnor kan ha flytande vatten på sin yta fast de ligger mycket närmare sin sol i förhållande till jorden och solen. Detta kortare avstånd mellan dessa planeter och dess sol i kombination med den låga massan hos de ultrasvala stjärnorna resulterar i en detekterbar signal som tillkännager planetens närvaro som vi kan upptäcka, beskriver Mahadevan.

Bild från https://www.psu.edu  Konstnärlig återgivning av hur det kan se ut vid LHS 3154b och dess dvärgsol. Med tanke på exoplanetens stora massa har LHS 3154b troligen en Neptunusliknande sammansättning. Upphovsman: Penn State / Penn State.

Något kretsar kring Vintergatans centrala svarta hål och skjuter kraftfull strålning mot jorden var 76:e minut

 

Något i närheten av det supermassiva svarta hålet i Vintergatans centrum avfyrar regelbundna utkast av högenergirik gammastrålning mot jorden och forskarna har nu en teori om vad det är.

I ny icke-referentgranskad forskningsrapport som publicerats på preprintservern arXiv drar en duo astrofysiker vid National Autonomous University of Mexico slutsatsen att strålningsutbrotten kommer frånen gasklump som snurrar runt det svarta hålet med nästan en tredjedel av ljusets hastighet. Forskarlagets upptäckt kan lösa ett mysterium om Vintergatans centrala svarta hål – formellt kallat Sagittarius A* (Sgr A*) beläget cirka 26 700 ljusår från jorden som har förbryllat astronomer under de senaste två åren.

Med hjälp av data från rymdteleskopet Fermi Gamma-ray Space Telescope som samlats in mellan juni och december 2022 ville forskarna ta reda på ursprunget till dessa gammastrålutkast. 

Duon sökte i  offentligt tillgänglig Fermi-data efter mönster av periodicitet och riktningen  gammastrålningen kom från. De fann att pulserna kom i närområdet från Sgr A* med ett intervall av ungefär var 76,32:e minut. Denna emissionsperiod är hälften av tiden mellan pulser av röntgenstrålning som också kommer från närområdet av Vintergatans svarta hål vilket tyder på att de två emissionerna är i harmoni och sannolikt är relaterade till varandra.

Relaterandet av röntgen och gammastrålning pekar mot en enda fysikalisk mekanism som producerar den, skriver forskarlaget i artikeln. Det avslöjar av vad forskarna kallar en "unik oscillerande fysisk mekanism" som ledde till slutsatsen att både gammastrålningen och röntgenstrålningen kommer från en gasklump som virvlar runt Sgr A* med cirka 30 % av ljusets hastighet - eller cirka 200 miljoner mph (320 miljoner km/h). De tror att denna snabbt roterande klump av gasmateria sänder ut ljus över flera våglängder av strålning när den virvlar runt Sgr A* och blossar upp med jämna mellanrum i sin omloppsbana runt det svarta hålet.

Upptäckten kan ge forskarna en bättre förståelse för miljöerna runt supermassiva svarta hål, särskilt mindre glupska exempel, som det i Vintergatans centrum.

Bild vikipedia Bild av Sagittarius A i vintergatans centrum, publicerad av Event Horizon Telescope 12 maj 2022.[

Att planeter lutar i sin bana är vanligare än vi trott

 

Astronomer har länge antagit att planeter med lutade, vinklade banor – banor som inte ligger i linje med sin sols rotationsaxel beror på något kosmiskt fenomen som exempelvis att närliggande stjärnor planeter påverkar banan (troligen genom gravitation eller än troligare tidvatteneffekt föreslår jag något som verkar mer vanligt i  äldre solsystem än man ansett tidigare).

En ny Yale-ledd studie publicerad i The Astronomical Journal tyder på att det är vanligt. I studien har en internationell forskargrupp ledd av Yale-astronomen Malena Rice genomfört en omfattande analys av solsystem med flera planeter där planeternas banor har förblivit relativt ostörda sedan de bildades.

Den här typen av konfiguration, där en planets omloppsbana är exakt ordnad med en annan i ett exakt heltalsförhållande av omloppsperioder, är sannolikt vanlig att hitta i ett solsystem tidigt under dess utveckling, beskriver Rice, biträdande professor i astronomi vid Yales fakultet för konst och vetenskap och huvudförfattare till studien.

Det är en fantastisk konfiguration – men det är bara en liten andel av systemen som behåller den, skriver hon.

Och även i dessa solsystem, fann Rice och hennes medförfattare att planeter kan ha en banlutning på upp till 20 grader.

Forskarna började sitt arbete med att mäta den lutande banan för TOI-2202 b, en "het Jupiter"-planet cirka 770 ljusår från oss i solsystemet TOI-2202 . En het Jupiter är en planet som är mycket större än jorden oftast med en betydligt kortare omloppstid runt sin sol än jordens 365 dygn.

Forskarna jämförde TOI-2202 b:s omloppsbana med omloppsdata från  inventeringen av liknande planeter som hittats i NASA:s Exoplanet Archive. Satt i detta större sammanhang var en typisk lutning på så mycket som upp till 20 grader för planeter vanligt. TOI-2202 b:s slutning är 20 grader.

Rice beskriver att upptäckten ger värdefull information om solsystems tidiga utveckling och säger något viktigt även om jordens och vårt solsystem att en liten lutning av en planet är en vanligdel i kursen runt solen.

Det är betryggande, skriver Rice och tillägger att det säger oss att vi inte lever i ett konstigt solsystem. Det här är verkligen som att titta på oss själva i en lustig spegel och se hur vi passar in i den större bilden av universum.

Den nya studien hjälper Rice i hennes strävan att förstå "heta" Jupiter-solsystem, system som innehåller gasjättar som liknar Jupiter, men med mycket korta omloppstider runt sin sol.

Jag försöker ta reda på varför system med heta Jupitrar fick så extremt lutande banor, beskriver  Rice. För att ta reda på det måste jag först ta reda på vilka typer av solsystem som inte är så dramatiskt lutade.

Den nya studien är den åttonde från kartläggningen Stellar Obliquities in Long-period Exoplanet Systems (SOLES), som grundades av Rice och leddes tillsammans med Songhu Wang, tidigare postdoktor vid Yale och numera verksam vid Indiana University och medförfattare till den nya studien. Ytterligare medförfattare inkluderar forskare från Belgien, Spanien, Chile, Australien och USA.

Bild vikipedia Jorden vid säsongsbetonade punkter i sin omloppsbana (ej skalenligt)

Detta består asteroiden Phaethon av.

 

Asteroiden Phaethon är fem kilometer i diameter. Den har länge förbryllat forskarna då en kometliknande svans är synlig under några dagar när asteroiden passerar som närmst solen under sin omloppsbana.

Kometers svansar bildas vanligtvis genom förångning av is och koldioxid vilket inte kan förklara denna svans.

När ytskiktet på en asteroid bryts upp fortsätter det lossnade gruset och stoftet att färdas i samma omloppsbana och ger upphov till en hop av stjärnfall när kommer nära jorden. Phaethon orsakar meteorregnet Geminiderna som dyker varje år i mitten av december.

Fram tills nu har teorierna om vad som händer på Phaethons yta när den kommer nära solen varit rent hypotetiska. Vad lossnar från asteroiden? Hur? Svaret på gåtan hittades genom att förstå sammansättningen av Phaethon. I en ny studie publicerad i tidskriften Nature Astronomy av forskare från Helsingfors universitet analyseras det infraröda spektrumet från Phaethon som tidigare uppmätts av NASA:s rymdteleskop Spitzer.

Forskarna fann att Phaethons spektrum exakt motsvarar en viss typ av meteorit, den så kallade CY-kolhaltiga kondriten. Det är en mycket sällsynt typ av meteorit endast sex exemplar är kända. Analysen av Phaethons infraröda spektrum visade att asteroiden bestod av åtminstone olivin, karbonater, järnsulfider och oxidmineraler. Alla dessa mineraler stödde kopplingen till CY-meteoriterna särskilt järnsulfid. Karbonaterna tydde på förändringar i vattenhalten som passade den primitiva sammansättningen, medan olivinet är en produkt av termisk nedbrytning av fyllosilikater vid extrema temperaturer.

I forskningen gick det att med termisk modellering visa vilka temperaturer som råder på asteroidens yta och när vissa mineral bryts ner och frigör gaser. När Phaethon passerar nära solen stiger dess yttemperatur till cirka 800 °C. CY-meteoritgruppen passar bra in på detta. Vid liknande temperaturer producerar karbonater koldioxid och fyllosilikater släpper ut vattenånga och sulfider svavelgas.

Enligt studien verkar alla mineraler som identifierats på Phaethon motsvara mineralerna i meteoriter av CY-typ. De enda undantagen var oxiderna portlandit och brucit dessa har inte upptäcktes i meteoriterna av Cy-typ (men kan finnas i dessa). Dessa mineraler kan dock bildas när karbonater värms upp och förstörs i närvaro av vattenånga. Natriumutsläpp kan förklara den svaga svans som observeras från Phaethon då den närmar sig nära solen och termisk nedbrytning kan förklara hur stoft och grus frigörs från Phaethon, beskriver studiens huvudförfattare, doktor Eric MacLennan vid Helsingfors universitet.

Det var fantastiskt att se hur vart och ett av de upptäckta mineralerna verkade falla på plats och även förklara asteroidens beteende, sammanfattade biträdande professor Mikael Granvik från Helsingfors universitet i studien.

Bild vikipedia som visar den elliptiska banan för (3200). Phaethon korsar Mars, Jordens, Venus och Merkurius banor.

Tidigare okänt stjärnsystem upptäckt i Vintergatans utkant

 

KiDS (Kilo-Degree Survey) är en omfattande fotometrisk kartläggning av vintergatan som använder kartläggningsteleskopet VLT Survey Telescope (VST) vid ESO:s Paranalobservatorium i Chile. Sedan 2011 har kartläggningen kartlagt 1 350 kvadratgrader av natthimlen i fyra bredbandsfilter (u, g, r, i). Även om KiDS är inriktad på att sätta ihop storskaliga strukturer i universum, kan det också upptäcka stjärnsystem med låg ljusstyrka.

Astronomer har nu under ledning av Massimiliano Gatto vid Capodimontes astronomiska observatorium i Neapel, Italien, genomfört en storskalig sökning efter okända ljussvaga stjärnsystem med hjälp av KiDS. De  letade  efter stjärnöverdensiteter med låg luminositet i KiDS senaste datasläpp (DR4) vilket gav lovande resultat.

Vi rapporterar om upptäckten av en betydande och kompakt övertäthet av gamla och metallfattiga stjärnor i KiDS-kartläggningen (data release 4)", beskriver forskarna i en artikel i tidskriften: arXiv    

Forskarlaget identifierade en mycket lovande övertäthet av stjärnor i stjärnbilden Sextanten med en absolut integrerad magnitud på -3,9. Uppföljande observationer av denna överdensitet med det 8,2 meter stora Subaruteleskopet bekräftade att detta är ett stjärnsystem cirka 473 000 ljusår bort från oss.

Astronomerna döpte först det nyfunna systemet till KiDS-UFD-1 därefter till Sextans II. De insamlade uppgifterna tyder på att Sextans II är relativt liten, med en halvljusradie av cirka 629 ljusår, medan dess massa uppskattas till 4 910 solmassor. Systemet har en metallicitet av -1,5 dex, ellipticitet på 0,46 och är minst 10 miljarder år gammalt.

Enligt artikelförfattarna tyder analysen på att Sextans II är ett gammalt och metallfattigt stjärnsystem. Gattos forskarlag drog slutsatsen att det nyupptäckta stjärnsystemet är en ljussvag sfäriskt formad stjärngrupp till Vintergatan troligen en ultrasvag dvärggalax (UFD). I allmänhet är UFD:er de minst ljusstarka och mörk materia-dominerade och minst kemiskt utvecklade galaxerna vi känner till.

Forskarna utesluter dock inte möjligheten att Sextans II istället är  en klotformig stjärnhop (och ej en dvärggalax) och tillägger att ytterligare undersökningar av detta system behövs för att bekräfta dess sanna natur.

Bild vikipedia. En karta över Vintergatan med stjärnbilderna som korsar det galaktiska planet i varje riktning och de kända framträdande komponenterna med kommentarer inklusive huvudarmar, sporrar, stavar, kärna/utbuktning, anmärkningsvärda nebulosor och klotformiga stjärnhopar.