Forskare vid Planetary Science Institute i Tucson USA har avslöjat potentiella saltglaciärer på Merkurius vilket öppnar en ny gräns inom astrobiologin genom att det avslöjar en flyktig miljö som återspeglar förhållanden som finns på jordens mest extrema platser.
Vår upptäckt kompletterar liknande ny forskning som visar
att Pluto har kväveglaciärer vilket innebär att glaciärer finns av skilda slag
från de varmaste till de kallaste platserna i solsystemet. Dessa platser ger avgörande betydelse av kunskap eftersom det visar flyktiga rika exponeringar i flera skilda planetariska landskap, beskriver Alexis Rodriguez, huvudförfattare till
artikeln "Mercury's Hidden Past: Revealing a Volatile-Dominated Layer
through Glacier-like Features and Chaotic Terrains" som publicerats i
Planetary Science Journal.
PSI-forskarna Deborah Domingue, Bryan Travis,
Jeffrey S. Kargel, Oleg Abramov, John Weirich, Nicholas Castle och Frank Chuang
var medförfattare till artikeln.
Merkurius glaciärer skiljer sig från jordens då de härstammar
från djupt begravda lager som exponerats av asteroidnedslag. Jordens isglaciärer kommer från årtusendens nedpackade is från tusentals vintrar av snöfall. Våra modeller
bekräftar starkt att saltflöden sannolikt producerade dessa glaciärer och att
de när de blev till behållit flyktiga ämnen i över 1 miljard år, beskriver medförfattaren
Travis.
Specifika saltföreningar på jorden skapar beboeliga
nischer även i några av de tuffaste miljöerna som ex den torra Atacamaöknen i
Chile. Detta får oss att fundera över möjligheten att det kan finnas
underjordiska områden på Merkurius som kan vara mer gästvänliga än dess ogästvänliga
yta. Dessa områden skulle potentiellt kunna fungera som djupa
"Guldlockzoner", analogt med området runt en stjärna där förekomsten
av flytande vatten på en planet kan finnas och möjliggöra liv som vi känner det.
Men i Merkurius fall ligger fokus på rätt djup under planetens yta snarare än
rätt avstånd från solen, beskriver Rodriguez.
Upptäckten av troliga glaciärer på Merkurius utökar vår
förståelse av de miljöparametrar som kan upprätthålla liv och lägger till en
viktig dimension till utforskning inom astrobiologin som är relevant för den
potentiella livsmöjligheten på Merkurius-liknande exoplaneter.
Glaciärerna på Merkurius kännetecknas av en komplex
konfiguration av håligheter som bildar utbredda (och mycket unga)
sublimeringsgropar. Dessa håligheter uppvisar djup som står för en betydande
del av den totala glaciärtjockleken vilket tyder på att de har en flyktig
sammansättning.
Den föreslagna lösningen antar att kluster av
håligheter i nedslagskratrar kan härröra från nedslag och därigenom belysa ett
samband som länge har förbryllat planetforskare, beskriver medförfattaren
Domingue.
Bild vikipedia Animation av Merkurius och jordens
rotation runt solen.