Att rationalisera innebär att öka arbetslösheten och därmed minska kundunderlaget i samhället.

Men att minska kundunderlaget behöver inte betyda mindre lönsamhet. De som har jobb blir starkare köpkraft då de blir mer lönsamma och för högre lön. Därmed kan rationaliseringar ge ökad lönsamhet även om de som kan handla blir färre.

Självfallet önskar alla privatföretagare att rationalisera för att förbilliga produktionen och därmed öka vinsten. Men när stat och kommun sparar in på personal blir det motsägelsefullt. Det en hand inom det offentliga sparar får en annan del av det offentliga betala.

Indragningar betyder högre utgifter i a-kassa, försörjningsstöd och minskad skatteintäkt både på inkomstbortfallet för den enskilde men även mindre inbetalad moms från handeln.

Den arbetslöse får mindre pengar att handla för och behöver samhällets stöd. Så inte blir det en vinst för det offentliga att dra ner på personal. Att inbilla sig att det privata näringslivet som själva rationaliserar ska ta emot den så kallade övertaliga personalen från den offentliga sektorn är otroligt naivt.

Vad är då lösningen? Inom det offentliga är det självfallet att behålla all personal och använda dem till det som behövs istället för att de ska vara arbetslösa. Behov finns bland annat inom äldrevården där man i dag inte ens låter gamla få frisk luft utomhus varje dag. En sak som är självklar på landets kriminalanstalter. Så äldre i dag behandlas sämre än massmördare och pedofiler i Sverige. Kan även tänka mig att man slipper inplastad mat på anstalterna.

Sverige av i dag är en skam. Kortsiktiga dumheter och ogenomtänkt ideologi är vad som styr. Men precis som medelsvensken har uppfattningar av det mesta utan att ta reda på fakta styr även vår regering i dag utefter samma impulser vilket självklart är populärt bland medelsvenskarna. Segdragna men nyttiga utredningar som ska bedöma för och nackdelar innan ett beslut tas lyser i dag med sin frånvaro till glädje för medelsvensken som inte tror att dessa långa utredningar behövs.

Kanske arbetsläger skulle ge den långtidsarbetslöse en trygghet.

Under tidigare arbetslöshetsperioder i Sveriges historia förödmjukades inte de långtidsarbetslösa med högre skattesats eller sysselsättningar av det slag som nu tredje steget genomför inom Jobb och utvecklingsgarantin i syfte att segregera och skapa ytterligare utanförskap som absolut gör den arbetslöse omöjlig på arbetsmarknaden.

Förr skapades i stället ex nödhjälpsarbeten. Arbetslösa fick göra något som var nyttigt för samhället. Det byggdes vägar och parker mm. Genom detta förlorades inte kontakten med den riktiga arbetsmarknaden och personen lärde sig något som gjorde att denne kunde komma ut på arbetsmarknaden igen när konjunkturen vände.

I dag är det helt annorlunda, en gång utanför alltid utanför. Konstlade sysselsättningar och ingen möjlighet att få riktiga jobb efter dessa trams sysselsättningar.

Många knäcks självklart av dessa dumheter.

Mitt förslag för att ge dessa en trygghet är arbetsläger där statliga arbeten kan utföras. Alla här ska ha en lägenhet för sig eller sin familj. Lönen ska vara gratis hyra och fickpengar att leva på. Ungefär som anstaltsliv men frivilligt inträde för den som inte klarar att leva i pressen av arbetslöshet och klara sin ekonomi med 65 % av sin föregående a-kassa. Skulder mm ska vara vilande tills personen eventuellt kommer ut i det riktiga arbetslivet igen.

Vi måste ge alla en dräglig tillvaro, inte pressa människor som redan är mer eller mindre knäckta för att de ska känna skuld och skam över att ingen önskar anställa dem.

Nej staten bör genomföra ovanstående frivilliga arbetsläger i varje län och då även rikta en hård propaganda ut i samhället för att inte den arbetssökande ytterligare ska ses som en parasit. Dagens segregering och skamkonstruktioner riktade mot de som är utanför måste stoppas om vi inte ska konstruera ett samhälle där människor ska värderas och behandlas utefter om de har haft kontakter som de använt för att få ett arbete eller inte och lyckats.

Jobbsökare se sökandet som ett spel för gallerierna.

I dag då långtidsarbetslösa inte bara är segregerade och ses som värdelösa av många arbetsgivare och arbetstagare blir det än mer viktigt för dessa att behålla sin självkänsla i ett samhälle som värderad utefter om en människa ha ett arbete. Samtidigt som arbetsmarknaden stigmatiserar arbetslösa.

Numera ska dessa nämligen utöver skammen att inte bli anställd även betala högre skatt i förhållande till en som har arbete. Utöver det har ersättningen sänkts och denna ersättning höjs inte enligt index som för ex pensionärer vid årsskiften utan är fast för tid och evighet utan hänsyn till inflation och prisstegringar i samhället.

Att söka jobb tills slutet av jobbsökargalleriet, pensioneringen är vad många därför håller på med och tvingas till. Sista steget är det nu genomförda tredje steget i jobb och utvecklingsgarantin. Samhällstjänst som tidigare var förbehållet mindre kriminella och försörjningsstödstagare. Men i tredje steget ska arbetsuppgifterna inte som för föregående nämnda vara ett riktigt jobb utan ska ses som uppgifter som inte ska kunna leda till jobb. För besväret att ta emot dessa som det ses uslingar får arbetsgivaren betalt med 225 kr per dag. Sedan ska den arbetslöse tiga och arbeta i två år på platsen därefter måste denna ut för att istället hamna på en ny plats i två år om reglerna inte ändras.

För att behålla sin psykiska hälsa måste den arbetslöse se sig och acceptera att samhället inte är till för honom, utan de allmosor han får, får han genom sitt ickearbete som sysselsätter honom och med dessa allmosor ska han leva och fortsätta söka jobb.

Jobbsökandet blir då rutin men vilken arbetsgivare som anställer någon som är så segregerad är höljt i dunkel. Denna arbetsgivare finns självklart inte. Därför ska den arbetslöse se sin existens och sitt sökande som ett spel för gallerierna.

Om han eller hon inte klarar detta och ser hela tillvaron i en ironisk verklighet kommer denne att knäckas. Eventuellt är självmord ett steg som många tar. Men samhället stöttar denna politik en politik som inte gör arbetslösa delaktiga i samhället utan enbart till offer.

Observera att jobbskatteavdraget exempelvis inte försvinner vid ett eventuellt regeringsskifte. Därför är röstning på de etablerade partierna vid nästa val en totalt meningslös och löjeväckande handling för den långtidsarbetslöse som inte ses som annat än en parasit som bör utrotas av alla etablerade partier. Om inte genom att denne får ett jobb så genom att skuffas undan där ingen ser honom eller henne och absolut i nämns i den politiska debatten.

Arbetsordning först A sedan B därefter lön eller skam.

En nyanställd som fått instruktioner om hur han ska arbeta med en viss sak. En elev som fått instruktioner om hur han ska lösa en viss uppgift. En make eller maka som fått en möbel från IKEA att montera och sagt sin bättre hälft att detta gör jag enkelt själv.

Olika exempel på personer som tagit på sig uppgiften att göra något utefter en väl beskriven mall.

Om de lyckas får de fortsatt respekt av den som ser detta eller som gett instruktionen. Viss stolthet kan även uppstå. Möjligheten att lyckas med fler uppgifter i framtiden och att själv våga ta initiativ för att lösa dem kan ofta bli följden. Tron på sin egen förmåga ökar.

Motsatsen sker vid ett misslyckande. Skamkänsla och värdelöshetskänsla kan uppstå om personen inte istället skyller på instruktören eller mallens förklaringar. En syndabock är alltid lämplig att utse för att skydda sitt eget ego.

Men om inte detta skydd fungerar blir känslan skam och värdelöshet. Då är risken att samma misslyckande blir följden i andra sammanhang. Förmågan att våga försöka utan att någon står upptill och tar över vid en osäkerhetskänsla ökar även den.

Vad som behövs för att inte misslyckanden ska resultera i skam är bra pedagogiska mallar och bra pedagogiska förmågor att förklara för en novis. Plus att ge positiv feedback även vid ett eventuellt misslyckande. Alla kan misslyckas men alla kan inte alltid lyckas.

Mobbning accepteras på arbetsplatser. Det som bör anmälas anmäls aldrig.

Arbetshämningar kommer ofta efter skolhämningar. När en människa får hämningar under sin skoltid. Det kan vara en oförstående lärare som sagt något i stil med att det förstår du inte eller graderat ett betyg för en elev utan att förklara varför det blev lägre än väntat.

Det kan vara en som på min tid lärare som sa till elever under sånglektioner att tiga då de ej hade en sångröst.

Det kan vara idrottslärare som låtit de som satts att välja ett lag gång efter gång rata samma person.

Detta ger hämningar och värdelöshetskänslor för den som utsätts för detta.

Värdelöshetskänslor som fortsätter in i vuxenlivet i många fall. På en arbetsplats blir oftast samma person som i många fall mobbats av sina klasskamrater även nu ett mobbningsoffer.

Det ger då fortsatt hämningar och eskalerar lätt till att även ledningen ser denne person som en syndabock när något misslyckats. Diskrimineringsombud eller jämställdhetsavtal i all ära men hur många tror att en mobbad orkar anmäla något då de själva också ser sig som misslyckade och utanför.

Det är de starka som orkar anmäla och oftast är det i jämförelse med den som känner sig misslyckad och accepterar sig som mobbad en bagatell de anmäler för i jämförelse med den undanskuffades mottagna mobbing.

De som har utsatts för diskriminering under många år anmäler inte, de har gett upp. De som anmäler är istället de som retar upp sig på många gånger bagateller, i jämförelse, men som inte accepterar något av skillnader när det riktas mot dem själva. Däremot kan de vara en av de som mobbar eller fryser ut de svagaste ändå. Människan är i många fall ett fä som har en enda sak för ögonen egen vinning gärna på bekostnad av andra.

Så bedöms du vid en anställningsintervju.

Första intrycket av en människa är ofta ett önsketänkande eller igenkännande av något eller någon man en gång tyckt om eller avskytt och så tror man undermedvetet att också denna person är detsamma genom sin likhet utseendesmässigt eller genom sitt sätt att tala och vara.

Att gruppera en samling arbetstagare till en fungerande grupp kan vara svårt. Om de själva grupperar sig görs det efter hur de bedömer en människa känslomässigt. Detta är inte samma sak som att gruppen då skulle fungera optimalt utan istället kanske fungera som en kamratgrupp i bästa fall. Första intrycket om det är vad som styr gruppbildning blir inte alltid rätt. Tvärtom.

Hur bör då grupper bildas? Kvalifikationerna måste självfallet finnas för den uppgift som de väntas göra. Men i övrigt anser jag att det bör bildas grupper slumpvis. Låt det ske med exempelvis lottdragning. Fördelen med detta är även att ingen känner sig förbisedd och därför får agg till den gruppering de istället hamnar i om de ratas öppet av gruppbildare.

Ingen blir förbisedd vid lottdragning när mer än en grupp ska bildas. Detta gör att gruppen sedan inte har något lik i lasten som någon sårad gruppmedverkande eller dylikt.

Testa denna idé jag är säker på att den är den bästa för alla parter och även för det kommande arbetet med dess uppgifter.

Vad får en samlare att samla på just det denne samlar på?

Samlare finns och har funnits i alla tider. För inte så länge sedan var mynt och frimärksamlandet en stor hobby. I dag för de en tynad tillvaro.

Numera finns många nya samlarintressen. Men vad gör en samlare till samlare?

Kanske en del får ett stort intresse för en viss sak som unga och behåller detta intresse livet ut. Varför just det som de får kan man då undra. Kanske det beror på någon händelse i barndomen. Någon anförvants intresse som förs vidare eller så börjar det på liten skala men blir ett tvång.

Andra börjar sitt samlande i vuxenåldern. Det kan vara slumpen som gör vad de samlar på. Någon kanske köper en tomte och så blir det en till och så fortsätter det. Tomtesamlare (prydnadstomtar) finns en hel del av. Själv har jag träffat uggglesamlare.

Men äggkoppssamlare ska även det vara en vanlig vurm för många.

Jag tror att det inte får vara något som är för vanligt som blir en samlarhobby. Då blir det ingen utmaning att hitta något nytt.

Något mindre vanligt och oftast av porslin eller andra prynadsföremålsmaterial brukar vara vanligast.

Jag tror det är själva utmaningen som ger den kick som sätter samlareyttringarna i rörelse. En spänning i tillvaron.

Det finns mycket som kan samlas på. Förslag till ickesamlare är följande, prydnadsföremål föreställande rådjur, kor, fiskar eller andra djur. Dock kanske det mindre utmanade att samla på katt, häst och hundföremål då dessa är vanliga.

Själv samlade jag en gång för länge sedan på svenskspråkig science fiction litteratur men dessa alster är sedan länge sålda. Så en samlare är jag inte mer.