Mystisk raketdel kraschade på månen

 

Det var i slutet av 2021 astronomer upptäckte vad som visade sig vara en förbrukad raketdel på kurs mot månen. NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter vilken sedan 2009 fotograferat månen upptäckte den 4 mars 2022 raketdelens nedslagsplats. Men dess ursprung är ett mysterium.

Raketdelen lämnade vid nedslaget en dubbelkrater. Något man nu undrar över. Troligen är den udda dubbelkratern - platsen för själva kraschen och det kan kanske hjälpa till att identifiera vilken rakets del det var som kraschade.

De två kratrarna är en östlig krater cirka 19,5 meter i diameter och en västlig krater cirka 17,5 meter i diameter.

Som jämförelse säger NASA att tidigare raketkroppspåverkan på månytan inte ser ut som denna det har hittills enbart bildats en krater vid nedslagen och man har kunnat spåra var delen kom från.

De fyra Apollo SIV-B-kratrarna var något oregelbundna i konturerna (Apollos 13, 14, 15, 17) och var betydligt större cirka 38 meter men resulterade likväl vid nedslaget endast en enda krater. Den maximala bredden på den nu bildade dubbelkratern är cirka 31,7 meter.  S-IVB: s.Bill Gray, (citerat ur vikipedia och översatt från engelska är en amerikansk Space Force Space DomainAwareness-enhet belägen vid Vandenberg Space Force Base, Kalifornien. Den 18: e SDS har till uppgift att utföra kommando och kontroll av rymdövervakningsnätverket (SSN), underhålla databasen med dess innehåll av vad som finns därute av rymdobjekt (RSO) och hantera United States Space Command' space situational awareness (SSA) ett delningsprogram till USA, utländska myndigheter, kommersiella och akademiska enheter. Skvadronen utför också avancerad analys, sensoroptimering, konjunktionsbedömning, stöd för bemannade rymdflygningar, återinträde/bedömning och lanseringsanalys).  

 En amatörastronom som har försökt avslöja ägarna till den  raketdelen trodde först att det måste vara ett SpaceX-fordon, men bestämde sig så småningom för att det måste vara en del av en kinesisk farkost, en booster från Chang'e 5-T1 månuppdraget som lanserades 2014. Raketkroppen upptäcktes  och identifierades ursprungligen felaktigt under 2015 (enligt Gray amatörastronomen) men var först nu funnen ansåg han.

Men trots uppgifter som bekräftar detta säger Gray att den kinesiska regeringen förnekar ägandet och det är Grays åsikt att de har gjort ett misstag och förväxlat Chang'e 5-T1 med det liknande namnet Chang'e 5:Jag tror att UD helt enkelt fick de två olika, men liknande namnen på månuppdragen sammanblandade.

Jag bör notera att många har blandat ihop dessa två uppdrag tidigare vid ett eller annat tillfälle. Vidare säger Gray att han likväl är övertygad om att raketkroppen var en del av Chang'e 5-T1.

Men enligt "Enligt Kinas övervakning gick det övre steget av denna raket relaterat till Chang'e-5-uppdraget in i jordens atmosfär och brann  upp helt", sade utrikesdepartementets talesman Wang Wenbin den 21 februari 2022.

Det innebär att gåtan inte är säkert löst utan bara indicier och antaganden finns om vad för raketdel det var som kraschade på månen och gav denna udda krater (min anm.) troligen är det dock någon av ovan nämnda. Kraterns udda form kan ha med hur nedslaget skedde och markens beskaffenhet.

Bild https://www.publicdomainpictures.ne

Överraskande kristaller funna i meteoritstoff

 

15 februari 2013 var dagen då en meteorit på 18 meter i diameter med en vikt av 11000 ton for in i jordens atmosfär med en hastighet av 66 950 km / h och exploderade över staden Chelyabinsk i  Ryssland. Området duschades av små meteoriter och smällen fick mängder av fönsterrutor att splittras och människor skadas av splittret.

Meteoritexplosionen i Tjeljabinsk var den största i sitt slag som inträffat i jordens atmosfär sedan Tunguska-händelsen 1908. Tunguska-meteoriten  exploderade med en kraft  30 gånger större än atombomben som skakade Hiroshima, enligt NASA. 

I en ny studie analyserade forskare något av det meteoritdamm som lämnades kvar efter att meteoren över Chelyabinsk exploderade. Normalt producerar meteoriter en liten mängd damm när de brinner upp. Dammet går oftast förlorat för forskare eftersom det antingen är för smått för att hittas, för utspritt av vinden, fallit i vatten eller är förorenat av miljön.

Men efter  Chelyabinsk-meteoritens explosion hängde en massiv dammplym kvar i atmosfären i mer än fyra dagar innan dammet så småningom regnade ner på jordens yta och fångades upp i snön. Dammprover samlades då in  av forskare. Efter att ha analyserat dammet med kraftfulla elektronmikroskop hittade forskarna ett flertal kristaller och undersökte dessa i detalj.

Men "att hitta kristallerna med hjälp av ett elektronmikroskop var ganska utmanande på grund av deras lilla storlek", skrev forskarna i sin rapport som publicerades den 7 maj i den Europeiska tidskriften Plus.

Kristallerna fanns i två distinkta former; kvasi-sfäriska, (med "nästan sfäriska", skal)  och sexkantiga stavar båda slagen med "unika morfologiska särdrag", beskrev forskarna i rapporten.

Ytterligare analys med hjälp av röntgen avslöjade att kristallerna bestod av lager av grafit vilket är  en form av kol  av överlappande ark av atomer som vanligtvis används i blyet i blyertspennor Teamet misstänker att kristallerna bildats under de höga temperaturer och tryckförhållandena som rådde i atmosfären då meteoriten bröts isär. Men mekanismen av hur det skedde exakt är inte helt förstådd. Mer forskning och fynd av likande slag önskas i forskarvärlden.

Bild från vikipedia på grafit mineralet vilket kristallerna man fann var uppbyggda av.

Röda mastodontstjärnor skummar på

 

En röd jättestjärna är ett slag i huvudseriestjärnor som intagit ett stadium där förbränningen växlat över från vätefusion till heliumfusion i stjärnans kärna, ett stadium på vägen till omvandling till en vit dvärgstjärna.

Röda jättestjärnor är svåra att ta bilder på då man fotograferar för en stjärnkarta. De är svåra att placera på stjärnhimlen då de verkar dansa runt.  Det vinglande de visar i teleskop är en funktion i massiva gamla stjärnor då de sväller upp vilkens funktion forskare ännu inte förstår.

Så, som med andra utmanande objekt i galaxen, har astronomer därför vänt sig till datorabinering av skilda modellslag för att försöka förstå varför. Utöver detta använder de även Gaia-uppdragspositionsmätningar för att försöka få ett grepp om varför röda jättestjärnor verkar dansa därute. 

Röda jättestjärnor har flera gemensamma egenskaper. Det är stjärnor som har minst åtta gånger större massa  än solen och är enormt stora (uppblåsta). En vanlig storlek är minst 700 till 1000 gånger större än vår sols diameter. Deras temperatur är ca 3000 C medan vår sol har en temperatur av ca 5700 C. De är mycket ljusstarka i infrarött ljus men svagare i synligt ljus än flertalet andra stjärnor. De varierar också i sin ljusstyrka som (för vissa av dem) kan vara relaterat till den dansande rörelsen. 

 Om solen skulle vara en röd jättestjärna skulle jorden inte finnas. Det beror på att stjärnans atmosfär skulle ha nått ut till Mars och på vägen slukat jorden. Något som en gång kommer att ske.

De mest kända exemplen på röda jättestjärnor är Betelgeuse och Antares. Stjärnor om inte kan mätas upp med standardmätning. Detta på grund av att de  expanderat så mycket att de fått en mycket låg ytgravitation. På grund av det blir deras konvektiva celler (strukturerna som bär värme från insidan till ytan) ganska stor. En cell täcker så mycket som 20-30 procent av stjärnans radie. Det "avbryter" då stjärnans ljusstyrka.

Konvektionen flyttar inte bara värme inifrån och ut, utan får också stjärnan att mata ut material till närliggande utrymmen. Det är inte i små mängder av gas och plasma. En röd jättestjärna kan skicka en miljard gånger mer massa till rymden än solen gör. Detta får stjärnan att se skummig ut som om dess yta kokar. Något som får stjärnans position att verka dansa på himlen.

Bild vikipedia som visar solen om 5 miljarder år då blir Solen en röd jätte och kommer att expandera till ca 250 gånger sin nuvarande storlek. De innersta planeterna, Merkurius, Venus och Jorden, kommer att slukas.

Denna galax kan ge oss ledtrådar om universums historia

 

En nyligen upptäckt galax från universums tidigaste tid upptäcktes via en systematisk visuell sökning av äldre undersökningsbilder från Mayall 4-metersteleskopet som finns i Kitt Peak National Observatory in Arizona. Upptäckten skedde under ledning av Dr. David Martinez Delgado. Upptäckten kan lära forskare om hur galaxer bildats  i universums tidigaste fas och bekräfta deras förståelse av kosmologi och mörk materia.

Dr Michelle Collins är en astronom vid University of Surrey, Storbritannien och huvudförfattare till rapporten som tillkännagav upptäckten. Hob säger att de "har hittat en ny, extremt svagt lysande galax vars stjärnor bildades mycket tidigt i universums historia. Upptäckten markerar därmed första gången en galax så svagt lysande genom en astronomisk undersökning som inte var speciellt utformad för just denna uppgift likväl hittades.

Dvärggalaxen betecknas "Pegasus V" och finns i utkanten av Andromeda och framstår som enbart några glesa svårupptäckta stjärnor  på himlen.

Upptäckten gjordes i samarbete med NSF NOIRLab och International Gemini Observatory. 

Emily Charles, doktorand vid University of Surrey som var inblandad i studien säger att "problemet med dessa extremt svaglysande galaxer är att de har väldigt få av de ljusstarka stjärnor som vi vanligtvis använder för att identifiera dem och mäta  avstånd till dem. Gemini Observatory stora 8,1 meter långa spegel gör dock möjligt för oss att hitta svaglysande stjärnor vilket möjliggjorde att både mäta avståndet till Pegasus V och bestämma att dess stjärnpopulation är extremt gammal. Upptäckten rapporterades i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society.

Många gånger är dvärggalaxer eller mindre stjärnpopulationer även svåra att upptäcka om de finns eller ligger mellan oss och kosmiska dammoln (min anm.). 

Bild stockvault.net ensam fundering över universum.

Ju större svarta hål desto långsammare roterar de därute.

 

Astronomer har gjort en rekordstor mätning av ett svart håls roterande en av två grundläggande egenskaper hos svarta hål. Datainsamling från  NASAsChandra X-ray Observatory visar att detta svarta hål snurrar långsammare än de flesta av de mindre svarta hålen.

Det svarta hål som det här handlar om är det mest massiva svarta hål vi känner till med en nu exakt mätt roteringstid vilket ger en antydan om hur några av universums största svarta hål agerar och växer.

Vi vet att supermassiva svarta hål innehåller miljoner eller till och med miljarder gånger mer massa än vår sol. Astronomer anser att nästan varje stor galax har ett supermassivt svart hål i centrum. Forskare försöker förstå hur de växer och utvecklas och för att få ett svar på detta är det viktigt att förstå hur mycket de svarta hålen snurrar.

"Varje svart hål kan definieras av två siffror: dess rotationshastighet och dess massa", säger Julia Sisk-Reynes från Institute of Astronomy (IoA) vid University of Cambridge i Storbritannien, vilken ledde den nya studien. "Även om det låter ganska enkelt har det visat sig vara oerhört svårt att räkna ut dessa värden för de flesta svarta hål.

För ovan svarta håls resultat observerade forskare röntgenstrålar som studsade från en skiva av material som virvlade runt det svarta hålet i vilket befinner sig i en kvasar kallad H1821 + 643. Kvasarer innehåller snabbt växande supermassiva svarta hål som genererar stora mängder strålning i ett litet område omkring det svarta hålet.Kvasaen finns i ett kluster av galaxer cirka 3,4 miljarder ljusår från jorden.  H1821 + 643: s svarta hål är av en storlek av cirka tre och 30 miljarder solmassor vilket gör det till ett av de mest massiva vi känner till. I jämförelse kan nämnas att det supermassiva svarta hålet i mitten av vår galax är cirka fyra miljoner solar. 

De starka gravitationskrafterna nära  H1821 + 643: s svarta hål förändrar röntgenstrålarnas intensitet vid olika energislag (strålningsfrekvens). Ju större förändring desto närmare måste skivans inre kant vara till den punkt det svarta hålets händelsehorisont . Platsen varifrån varken materia eller ljus kan lämna utan blir fast. Då ett snurrande svart hål drar rymden med sig och tillåter materia att kretsa närmare det än vad som är möjligt för ett icke-snurrande, kan röntgendata visa hur snabbt det svarta hålet snurrar. 

"Vi fann att det svarta hålet i H1821 + 643 snurrar ungefär hälften så snabbt som merparten svarta hål vilka väger mellan cirka en miljon och tio miljoner solar", säger medförfattare Christopher Reynolds, också denne från IoA. "Frågan är: varför?"

Svaret kan finnas i hur dessa supermassiva svarta hål växer och utvecklas. Denna relativt långsamma roteringsrörelse stöder tanken att de mest massiva svarta hålen som det i H1821 + 643 genomgår det mesta av sin tillväxt genom att slås samman med andra svarta hål, eller genom att gas dras inåt i slumpmässiga riktningar när deras stora skivor störs.

Supermassiva svarta hål som växer på dessa sätt kommer sannolikt ofta att genomgå stora förändringar i roteringshastighet, sakta ner eller vridas i motsatt riktning etc. Förutsägelsen är därför att de mest massiva svarta hålen bör observeras mer för att ge information av ett bredare spektrum av roteringshastigheter som vad vi kan se skiljer sig åt mot mindre svarta håls. 

Kan det vara så att ju större svart hål desto mer bromsas dess roterande in genom den starka gravitationen som finns här och dess allt större massa (min anm)?

Bild vikipedia på Chandrateleskopet (svenska vikipedia).

Kopplingen mellan stjärnbildning och radiostrålning och infraröd strålning i galaxer är utredd.

 

För 50 år sedan upptäcktes den nära kopplingen mellan stjärnbildning i galaxer och galaxers infraröda strålning inklusive radiostrålning. Nu har forskare vid Leibniz Institute for Astrophysics Potsdam (AIP) dechiffrerat den underliggande fysiken till fenomenet.

I arbetet använde de nya datorsimuleringar av galaxbildning med en modellering av kosmisk strålnings effekter. För att förstå bildandet och utvecklingen av galaxer som vintergatan är det viktigt att känna till mängden nybildade stjärnor inte bara i vintergatan utan även i andra galaxer. Som beskrivs ovan måste sambandet mellan galaxernas infraröda strålning och radiostrålning  beaktas. Den energirika strålningen från unga, massiva stjärnor under bildning i galaxernas tätaste regioner döljs i omgivande dammoln och dess strålning återsänds  i det infraröda lågenergistrålningsfältet.

Efterhand kommer dock bränsletillförsel att bli uttömd i stjärnor vilket resulterar i att massiva stjärnor avlutar sin tid som en supernova. I denna explosion kastas det yttre stjärnhöljet ut i miljön vilket accelererar en del partiklar i det interstellära mediet till mycket högt energislag, kosmisk strålning. I galaxens magnetfält har dessa partiklar en hastighet av nästan ljusets i form av lågenergiradiostrålning med en våglängd på några centimeter till en meter. Genom  dessa processer är nybildade stjärnor, infraröd strålning och radiostrålning från galaxer sammanbundna.

Även om detta förhållande ofta används som utgångspunkt i astronomi är de exakta fysiska förhållandena inte helt klargjorda. För att gå till botten med detta mysterium har ett team av forskare vid AIP nu för första gången realistiskt simulerat dessa processer i en  galax genom datorsimulering och beräknat den kosmiska strålenergin i detta. Deras resultat publicerades i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society.

"Under bildandet av den galaktiska skivan förstärks kosmiska magnetfält så att de matchar de starka galaktiska magnetfälten", förklarar professor Christoph Pfrommer chef för sektionen Cosmology and High-Energy Astrophysics vid AIP. När kosmiska strålpartiklar i magnetfält avger radiostrålning förloras en del av energin på sin väg mot oss. Som ett resultat blir radiospektrumet plattare vid låga frekvenser. Vid höga frekvenser, förutom radioutsläpp av kosmiska strålar, bidrar radioemissionen från det interstellära mediet i ett plattare spektrum. Summan av dessa två processer kan därför  förklara den observerade platta radiostrålningen från hela galaxen samt utsläpp från de centrala regionerna.

Detta förklarar även mysteriet  varför galaxers infraröda- och radiostrålning är väl sammankopplad. "Det gör det möjligt för oss att bättre bestämma antalet nybildade stjärnor utifrån den observerade radiostrålningen i galaxer något som bör hjälpa oss att ytterligare avslöja bakgrunden till stjärnbildning i universum", avslutar Maria Werhahn, doktorand vid AIP och huvudförfattare till en av studierna.

Bild vikimedia A diagram of Earth’s location in the Universe in a series of eight maps that show from left to right, starting with the Earth, moving to the Solar System, onto the Solar Interstellar Neighborhood, onto the Milky Way, onto the Local Galactic Group, onto the Virgo Supercluster, onto our local superclusters, and finishing at the observable Universe.

I riktning mot spiralgalaxen NGC 4945 har en intressant dubbelstjärna upptäckts

 

Med hjälp av NASAs Swift observatoriet   har astronomer upptäckt en ny kataklysmisk variabel CV (dubbelstjärnsystem) genom dess utsändande av ultraviolett (UV) sprängaktivitet. Detta nyfunna dubbelstjärnsystem är betecknat TUVO-21acq och upptäcktes som en del av Transient UV Objects Project (TUVO). Fyndet redovisas i en artikel som publicerades den 21 juni den arXiv.org.

Kataklysmiska variabler (CV) är dubbelstjärnsystem som består av en vit dvärgstjärna (sista stadiet i en stjärnas existens) som ackumulerar materia från en vanlig stjärna (ex en gul sol). Något som får den vita dvärgen  att öka oregelbundet i ljusstyrka med stor faktor för att sedan falla tillbaka i ljusstyrka till ett vilande tillstånd (ett återupprepat moment över tid).

Dessa dubbelstjärnor finns på många platser i universum även i Vintergatans centrum och inom öppna och klotformiga kluster. I dessa dubbelstjärnsystem sker massöverföring av materia och gas från följeslagaren till ackretionsskivan runt den vita dvärgen vilket utlöser termisk instabilitet i skivan som ger ett återupprepat utbrott kallat en dvärgnova (DN).

Nu rapporterar ett team av astronomer under ledning av David Modiano vid Amsterdams universitet, Nederländerna att man hittat ett nytt CV i riktning mot spiralgalaxen NGC 4945. Den nya dvärgnovan upptäcktes i UV-bandet, ungefär sex bågminuter från centrum av NGC 4945. Upptäckten gjordes med hjälp av insamlad data från Ultraviolet Optical Telescope (UVOT) ombord på Swiftteleskopet. 

– Inom vårt TUVO-projekt har vi upptäckt och karakteriserat en ny katastrofal variabel i UV, som vi har betecknat som TUVO-21acq. Upptäckten skedde vid ett utbrott i den vita dvärgen i februari 2021 med hjälp av vår dedikerade pipeline TUVOpipe som analyserar dagliga UVOT-data i letandet efter uppflammande ljus. Ett andra UV-utbrott här upptäcktes i januari 2022", säger forskarna.

Astronomerna använde UVOT för att begränsa egenskaperna hos TUVO-21acq, med fokus främst på amplituderna och tidsskalorna av de två utbrotten. De fann att under det första utbrottet ökade källan i ljusstyrka med minst 4,1, 2,4 och 3,5 magnituder och under det andra utbrottet med 4,4, 3,4 och 3,6 magnituder i tre UV-band.

Genom att beräkna tiden mellan den första och andra upptäckten vid varje utbrott av TUVO-21acq bestämde forskarna lägre gränsen för den första och andra utbrottstiden, som uppskattades till 6,1 respektive 10,7 dagar. De övre gränserna för det första och andra utbrottet beräknades till 21,1 respektive 45 dagar.

Enligt studien befanns nyckelparametrar för TUVO-21acqs utbrott härleda från UVOT-fotometri, inklusive amplituder, varaktigheter och återfallstid vara helt förenliga med hur dvärgnovor agerar. Dessutom tyder den övergripande formen och de viktigaste emissionsegenskaperna som uppvisades i spektrumet att källan är en vilande kataklysmisk variabel. Därför klassificerade astronomerna TUVO-21acq som ett DN, CV.

"Vi bekräftar att källans natur kommen från ackretionskivan vid en vit dvärg som genomgick DN-utbrott baserat på fotometriska och spektroskopiska egenskaper", avslutade forskarna.

Bild från vikipedia på NGC 4945 tagen med La Sillaobservatoriets 2,2 m-teleskop i vars riktning fenomenet upptäcktes.