Diamantregn kan vara vanligt på istäckta exoplaneterI

 

I en ny studie visas att "diamantregn", en exotisk typ av nederbörd kan vara vanligt  på   istäckta planeter.

I ett tidigare experiment skapade forskarna de extrema temperaturer och tryck som finns djupt inne i isjättarna Neptunus och Uranus och observerade för första gången hur diamantregn då kunde bildas.

Genom att undersöka denna process i ett material som  liknar Neptunus och Uranus kemiska sammansättning upptäckte forskare från Institutionen för energi SLAC National Accelerator Laboratory och deras kollegor att närvaron av syre då gör diamantbildning  sannolik vilket får dem att bildas och växa vid i  bredare spektrum av förhållanden och på fler planeter.

Studien kan leda till kunskap om ett nytt sätt att tillverka nanodiamonder, som har ett mycket brett spektrum av applikationer inom läkemedelsleverans i kroppen, medicinska sensorer, icke-invasiv kirurgi, och kvantelektronik.

"Det tidiga experimenten var de första som vi direkt såg diamantbildning utifrån några blandningar", säger Siegfried Glenzer, chef för High Energy Density Division på SLAC. – Sedan dess har det varit ganska många experiment med olika rena material. Men inuti planeter är allt mycket mer komplicerat; det finns mycket fler kemikalier i blandningen där. Det vi ville ta reda på här var vilken typ av effekt dessa ytterligare kemikalier har.

Teamet under ledning av Helmholtz-Zentrum Dresden-Rossendorf (HZDR) och Universitetet i Rostock i Tyskland, samt Frankrikes École Polytechnique i samarbete med SLAC, publicerade nyligen sina resultat i Science Advances.

I  tidigare experimentet studerade forskarna ett plastmaterial tillverkat av en blandning av väte och kol vilket är några nyckelkomponenter i den kemiska sammansättningen av Neptunus och Uranus. Men förutom kol och väte innehåller många isjättar även andra element exempelvis stora mängder syre.

I det nya experimentet använde forskarna PET-plast - som ofta används i livsmedelsförpackningar, plastflaskor och behållare - för att reproducera sammansättningen av dessa planeter mer exakt. Något överraskande material anser jag.

"PET har en bra balans mellan kol, väte och syre för att simulera aktiviteten i isplaneter", säger Dominik Kraus, fysiker vid HZDR och professor vid University of Rostock.

Forskarna använde en kraftfull optisk laser kallad Matter in Extreme Conditions (MEC) vid SLAC: s Linac Coherent Light Source (LCLS) för att skapa chockvågor i PET- plasten. Därefter undersökte de vad som då skedde i plasten med röntgenpulser från LCLS. Med hjälp av en metod som kallas röntgendiffraktion såg de hur atomerna i materialet omorganiserades till små diamantregioner.

Samtidigt användes en annan metod som kallas liten vinkelspridning som inte hade använts i den första undersökningen för att mäta hur snabbt och mycket dessa diamantregioner växte. Med hjälp av denna  metod kunde de då se att diamantregionerna växte upp till några nanometer i bredd. De fann att nanodiamanter med närvaro av syre i materialet, kunde växa vid lägre tryck och temperatur än vad som tidigare observerats.

"Effekten av syret blev att påskynda splittringen av kol och väte och därmed öka bildandet av nanodiamanter", sa Kraus. "Det innebar att kolatomerna lättare kunde kombineras och bilda diamanter."

Forskarna förutspår att diamanter på Neptunus och Uranus skulle bli mycket större än de nanodiamanter som producerades i dessa experiment - kanske miljontals karat i vikt (vilket ger 1000 tals kilo tunga diamanter, 1 karat är o,2 gram). Under tusentals år kan diamanterna långsamt sjunka genom planeternas islager och samlas i ett tjockt lager här och där runt den fasta planetkärnan.

Teamet fann även bevis för att det i kombination med diamanterna också kan bildas superjoniskt vatten. Denna nyligen upptäckta vattenfas som ofta beskrivs som "varm, svart is", existerar vid extremt höga temperaturer och tryckförhållanden. Under dessa extrema förhållanden bryts vattenmolekyler isär och syreatomer bildar ett kristallgitter där vätekärnor flyter fritt runt. Eftersom dessa fritt flytande kärnor är elektriskt laddade kan superjoniskt vatten leda elektrisk ström och det kan förklara de mystiska magnetfälten på Uranus och Neptunus.

Forskare tror att isjättar är den vanligaste formen av planeter utanför vårt solsystem.

"Vi vet att jordens kärna huvudsakligen är gjord av järn, men många experiment undersöker fortfarande hur närvaron av lättare element kan förändra förhållandena för smältning och fasövergångar", säger SLAC-forskaren och samarbetspartnern Silvia Pandolfi. – Vårt experiment visar hur dessa element kan förändra de förhållanden under vilka diamanter bildas på isjättar.  Om vi vill modellera planeter exakt måste vi komma så nära den faktiska sammansättningen av planets inre som möjligt.

Forskningen indikerar också en potentiell väg framåt för att producera nanodiamanter genom laserdriven chockkomprimering av billig PET-plast. Även om nanodiamanter redan ingår i slipmedel och polermedel, kan dessa små pärlor i framtiden potentiellt användas till kvantsensorer, medicinska kontrastmedel och reaktionsacceleratorer för förnybar energi.

"Det sätt som nanodiamanter för närvarande tillverkas är genom att ta en massa av kol eller diamant och spränga det med sprängämnen", säger SLAC-forskaren och samarbetspartnern Benjamin Ofori-Okai. – Det här skapar nanodiamanter i olika storlekar och former och är en process som är svår att kontrollera.

 Det vi ser i det här experimentet är en annan reaktivitet som sker under hög temperatur och högt  tryck. I vissa fall verkar diamanterna bildas snabbare än i andra fall beroende av närvaron av slaget av  kemikalier i isjättarna. Laserproduktion skulle kunna erbjuda en renare och mer lättkontrollerad metod att producera nanodiamanter. Om vi kan utforma sätt att ändra vissa saker i processen kan vi förändra hur snabbt de bildas och hur stora de blir.

Nu planerar forskarna liknande experiment med flytande prover som innehåller etanol, vatten och ammoniak – det som Uranus och Neptunus  mest består av – vilket kommer att föra ännu närmare för att förstå exakt hur diamantregn bildas på planeter.

Forskningen stöddes av DOE: s Office of Science och National Nuclear Security Administration. LCLS är en DOE Office of Science användaranläggning.

Bild https://se.depositphotos.com/  på hur det kanske ser ut där regn av diamanter sker.

James Webbteleskopet upptäckte mer av gasjätten HIP65426b

 

”HIP 65426 b är en exoplanet  365 ljusår bort från oss. En stor gasplanet  exoplanet som kretsar kring stjärnan HIP 65426. Den upptäcktes den 6 juli 2017 av SPHERE-konsortiet med hjälp av instrumentet Spectro-Polarimetric High-Contrast Exoplanet Research (SPHERE) vid Europeiska sydobservatoriet (ESO).  Det är den första planet som upptäckts av ESO:s instrument SPHERE” se bild ovan från vikipedia där en stjärnkarta av 7:e magnituden visar HIP 65426 i stjärnbilden Kentauren. 

Under ledning av astronomer från University of Exeter har arbetet med att fånga den första direkta bilden någonsin av en exoplanet med hjälp av James Webb Space Telescope nu lyckats. Bilden visar just denna gasjätte HIP65426b som har cirka fem till 10 gånger större massa än Jupiter och bildades för 15–20 miljoner år sedan.

OBS förstå skillnaden på upptäckten 2017 då man upptäckte planetens existens och den nya bilden som innebär en betydligt klarare bild av denna planet detaljmässigt ex dess atmosfär.

Observationerna leddes av professor Sasha Hinkley vid University of Exeter, i samarbete med ett internationellt forskarlag.

Professor Hinkley säger att "detta är ett genombrytande ögonblick inte bara för Webb teleskopet utan också för astronomi i allmänhet. Med Webb finns det en helt ny uppsättning möjligheter vi kan göra för att se på kemisammansättning av exoplaneters atmosfär.

De tidigare bilderna av planeten producerades med hjälp av korta infraröda våglängder av ljus och täckte endast ett relativt smalt intervall av den totala emissionen från planeten.

Närvaron av de flesta exoplaneter har endast setts med hjälp av indirekta metoder, till exempel transitmetoden där en del av en sols ljus blockeras av en planet som passerar framför denna. Att ta direkta bilder av exoplaneter har  visat sig vara mer utmanande då stjärnorna (solarna) runt vilka planeterna kretsar är så mycket ljusare, i detta fall med HIP65426b flera tusen gånger i vissa solsystem till kanske tiotusen gånger ljusare. Exoplaneter drunknar i sin sols ljus och förblir oupptäckta.

Till den nya bilden använde forskargruppen olika slag av infrarött ljus och då avslöjades nya detaljer som markbaserade teleskop inte skulle kunnat samla in på grund av det inneboende infraröda ljuset i jordens atmosfär. Bilden inkluderar detaljer om den kemiska sammansättningen av planetens atmosfär, vilken verkar röd på grund av mineraler kallade silikater  bildat fint damm i atmosfären.

Teamet tror att bilden är första steget till hur James Webb Telescopes kraftfulla infraröda teleskop kan fånga fler världar bortom vårt solsystem och visa vägen till framtida observationer som kommer att avslöja mer information än någonsin tidigare om exoplaneter

Eftersom ovan planet är cirka 100 gånger längre bort från sin sol än jorden är från vår sol är den tillräckligt avlägsen från sin sol för att Webb kan skilja planeten från solen i bilden med  JWST: s infraröda kamera (NIRCam) och Mid-Infrared Instrument (MIRI) vilka  båda är utrustade med koronagrafer, som är uppsättningar av små masker som blockerar stjärnljus, vilket gör det möjligt för Webb att ta direkta bilder av  exoplaneter som den här.

"Det var verkligen imponerande hur bra JWST-koronagraferna fungerade för att undertrycka värdstjärnans ljus", sa Hinkley.

Det kommer att upptäckas mycket i framtiden med James Webbteleskopet en värdig ersättare till Hubbleteleskopet (min anm.).

Artificiell Intelligens kan hjälpa till att förstå kosmos mysterier

 

Technische Universität Ilmenau i Tyskland använder artificiell intelligens för att förbättra upptäckten och klassificeringen av oidentifierade fenomen på natthimlen (UFO). Forskargruppen arbetar med dataintensiva system och visualisering av nattskyn i samarbetade med American Meteor Society, som initierade AllSky7, ett internationellt nätverk av forskare och amatörastronomer som permanent observerar natthimlen med specialdesignade kameror och klassificerar och tilldelar alla händelser ett namn eller nummer.

Den relaterade forskningen inom området publicerades i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Lysande fenomen får natthimlen att undra vad det är. En del kan vi förklara: stjärnornas gnistrande, orsakad av atmosfäriska turbulens eller stjärnfall orsakade av meteoriter som glittrar i luften då de faller ner genom atmosfären.

Andra är mer mystiska vid första anblicken de kan vara satelliter som passerar i rasande fart eller raketmotorer som faller tillbaka till jorden. Att fånga, upptäcka och klassificera alla fenomen på natthimlen runt om i världen är målet för AllSky7-nätverket. Detta internationella team lanserades 2018 av American Meteor Society, en ideell vetenskaplig organisation ledd av Mike Hankey som främjar forskning till och med både professionella astronomer och amatörastronomer. 

AllSky7 syftar till att identifiera meteoriter som faller mot jorden och fenomen orsakade av andra händelser. På 85 natthimmelövervakningsplatser över hela USA och Europa ser 360-graders specialkameror kontinuerligt upp mot natthimlen och upptäcker otaliga fenomen som analyseras och klassificeras av kameraoperatörerna under dagtid. Algoritmerna som analyseras efter tränades dock bara för ett fåtal så kallade positiva klasser. Det innebär att de inte kan skilja meteorer från andra ljusfenomen.

Under en period av sex månader skapade därför Rabea Sennlaub och Martin Hofmann algoritmen och dess data. Tillsammans med AllSky7-nätverket samlade de in ett dataset med 20000 bilder av meteorer och icke-meteorer ljus tagna vid AllSky7-stationen Sonneberg i Thüringen, Tyskland, uppdelade i underklasser för att garantera en finjusterad klassificering. Den amerikanska forskaren Mike Hankey är förvånad över Thüringen-forskningen: "Resultaten ger ett stort steg mot en himmelobservation som kan förbättra hela nätverket."

Uppgifterna möjliggör nu en mycket mer exakt uppskattning av mängden rymdskrot som äventyrar kommunikationssatelliter och rymdstationsbesättningarnas liv. Resultaten främjar det världsomspännande nätverket av vidvinkelhimmelobservatorier. Nätverket hjälper också till att upptäcka när meteorer faller till jorden och var de landar. På så sätt kan meteoriter hittas och analyseras och vi kan lära oss mer om solsystemets ursprung.

Om man funnit fenomen som inte kan förklaras så kallade UFO sägs inte i rapporten (min anm.). Men den ska ju grunda sig på fakta och allt kan misstänkas vara naturliga ljusfenomen så UFO behövs knappast.

Bils pixnio.com

NASA: s Voyager 1 började plötsligt sända konstig data efter att ha varit avstängd en lång tid.

 

Voyager 1 är en obemannad rymdsond i Voyagerprogrammet som skickades upp i  av Nasa den 5 september 1977 för att besöka planeter och månar i vårt solsystem och sedan fortsätta ut ur solsystemet och farkosten är fortfarande på väg ut i det okända bortom vårt solsystem. 

Efter att nu i flera månader ha skickat skräpdata om sin hälsa till flygledare på jorden fungerar åter den 45-årige Voyager 1 och sänder nu åter tillbaka tydliga telemetridata om dess status från den dator som sände ut skräpdata. NASA visste att problemet var någonstans i rymdfarkostens attitydartikulations- och styrsystem, eller AACS, systemet som håller Voyager 1: s antenn riktad mot jorden. Men lösningen överraskade och skedde utan förklaring.

"AACS hade börjat skicka telemetridata via en inbyggd dator som hade slutat fungera för flera år sedan och en av datorerna som sände skadade information", beskrev NASA-tjänstemän skeendet. Men resten av rymdfarkosten förutom den dator som sände skadad information och den sedan år kollapsade datorn var i bra skick och samlade in data som vanligt. När ingenjörer började misstänka att Voyager 1 plötsligt börjat använde en sedan åratal död dator skickades  ett kommando till sonden så att dess AACS-system skulle använda rätt dator för att ringa hem. Det var en lågriskfix, men tidskrävande. Det fungerade.

Det tar en radiosignal nästan 22 timmar att nå Voyager 1, som var 14,6 miljarder miles (23,5 miljarder kilometer) från jorden och växer längre med sekunden från och med den 30 augusti.

Med Voyager 1-datafelet löst funderar NASA nu på ett nytt mysterium: vad som orsakade det.

"Vi är glada över att ha telemetrin tillbaka", säger Voyagers projektledare Suzanne Dodd i ett uttalande. – Vi ska göra en fullständig minnesavläsning av AACS och se på allt den har gjort. Det hjälper oss att försöka diagnostisera problemet som orsakade telemetriproblemet i första hand. "Ingenjörer misstänker att Voyager 1 började dirigera sin hälso- och statustelemetri genom den döda datorn efter att ha fått ett dåligt kommando från ännu en inbyggd dator. Det skulle tyda på något annat problem som lurar inuti Voyager 1: s datorhjärnor, men uppdragschefer tror inte att det är ett hot mot den ikoniska rymdfarkostens långsiktiga hälsa.

Ändå vill de veta exakt vad som sker i Voyager 1.

"Så vi är försiktigt optimistiska men vi har mer att utreda", säger Dodd i uttalandet.

NASA lanserade rymdfarkosten Voyager 1 och dess tvilling Voyager 2 1977 på  uppdrag att utforska solsystemets yttre planeter. Voyager 1 flög av Jupiter och Saturnus och dess månar under sitt primära uppdrag och fortsattevidare in i den interstellära rymden 2012, med Voyager 2 som nådde den milstolpen 2018. DE har även med sig en hälsning till eventuella upphittare därute från mänskligheten.

Man kan tänka att farkosten är på helt okänt område utanför vårt solsystem (min anm.). Vad som finns här eller vad den kan möta där kan ingen veta. Det okända är rätt beteckning för vad som kan hända där eller vad som kan finnas eller inte finnas där och händelser som ovan kanske då inte är så konstiga ute i det okända där vi inte vet vad som påverkar jordiska instrument med en ålderstigen teknik som byggts enligt jordens kunskaper på 1960-70 talet . Det är egentligen en stor eloge till  de som byggde då att både denna farkost och Voyager2 ännu fungerar.

Barringerkratern i Arizona bildad för cirka 50000 år sedan ger oss ännu ny information

 

Barringerkratern är en nedslagskrater i USA, 55 km från Flagstaff nära staden Winslow i öknen i Coconino County i norra Arizona.

Kratern har en diameter på omkring 1200 m och ett djup av 170 m. Kraterranden är 45 m hög över markytan. Kraterns botten är fylld med rester från nedslaget. Vid kraterns centrum når nedslagsmaterialet ett djup på 213–244 m. Nedslaget skedde för cirka 50000 år sedan men kratern ger ännu  ny information till forskare som undersöker kratern.

Det är också platsen där man förbereder Artemis-besättningar för sina framtida månbesök. Det var även platsen där man tränade Apollo-astronauter för sina månuppgifter på 1960-talet.

Forskningsvinster från meteorkratern är att man kan lära sig hur man ska agera i kratrar på månen, säger David Kring, huvudforskare vid Universities Space Research Associations Lunar and Planetary Institute i Houston, Texas. Kring har genomfört fältutbildning och forskning vid Barringtonkratern i ett decennium. Den första anledningen till träning på nedslagsplatser som Barringerkratern är att utsätta astronauter för den typ av terräng som de ska arbeta i och då arbeta  säkert på liknande platser, säger Kring.

"Jag skulle föreskriva att det enskilt bästa verktyget som vi kan sända till månytan är en välutbildad astronaut", rådde Kring. "Vi vill att de ska vara så produktiva som möjligt när det gäller att ta itu med vetenskaps- och utforskningsmålen. Förstå kratrar, de processer som  gjort dem, hur de har omfördelat material över månytan. Allt sammantaget en viktig astronaututbildning för månbesökare. Jag har också påpekat att världens bästa spektrometrar är ögonen på välutbildade astronauter."

Kring sa även att så fantastisk som Barringerkratern är så råder han framtida månbesökare att stå på dess kant och förundras men även att sedan vända sig om och föreställa sig en annan krater precis till vänster och en tredje krater precis till höger.

"Det är den typen av terräng man kan uppleva på månen och som vi önskar de ska utforska och förstå för att bli produktiva på månytan", avslutade Kring." säger Kring. 

Det finns fortfarande mycket forskning att göra där ute", säger Barringerkratern -detektiven Dan Durda, senior forskare vid Southwest Research Institute i Boulder, Colorado.

Kunde dåvarande månbesättningar öva här för över 50 år sedan kan dagens säkert även göra det på ett bra och lärorikt vis (min anm.). Det är samma måne då som nu som ska besökas.

Bild vikipedia på Barringerkratern.

En 4 miljarder år gammal bit av jordskorpa har hittats under Australien

 

En 4 miljarder år gammal bit av en jordskorpa i en storlek som Irland finns under västra Australien enligt en ny forskningsrapport.

Denna bit skorpa är en bland det äldsta av fast maeteria på jorden. Det äldsta är stenar i den kanadensiska skölden på Hudsonbuktens östra strand daterade till 4,3 miljarder år  (Jorden är 4,54 miljarder år gammal.). Då jordskorpan ständigt krossas och skjuts tillbaka in i manteln genom plattektonik bildades det mesta av planetens steniga yta under de senaste miljarder åren. l

Den äldsta skorpan som upptäckts, liksom den nyfunna biten i västra Australien, tenderar dock att vara cirka 4 miljarder år. Det tyder på att något speciellt inträffade under den tiden av jordens historia, säger studiens medförfattare Maximilian Droellner, doktorand vid Curtin University i Australien, i ett uttalande. "När vi jämför våra resultat med befintlig data verkar det som om många regioner runt om i världen upplevde en liknande tidpunkt av tidig skorpbildning som bevarats", säger Droellner. "Detta tyder på att en betydande förändring i jordens utveckling skedde för cirka fyra miljarder år sedan när meteoritbombardemanget avtog, skorpan stabiliserades och livet på jorden var i sin början."

Den tills nu dolda biten av en forntida skorpa finns nära där de äldsta mineralerna på jorden har hittats. I Australiens Jack Hills  har forskare upptäckt små mineraler som kallas zirkoner är ca 4,4 miljarder år gamla. Dessa mineraler har överlevt även när stenarna som en gång innehöll  dem eroderat bort. Vissa av klipporna runt Jack Hills (kända som Narryer) är ca 3.7 miljarder år gamla. 

Geokemister har påtalat att de i sediment nära denna region kan finnas en ännu äldre skorpa begravd under nyare bergarter och sediment. Så Droellner och hans kollegor bestämde sig för att testa zirkonerna i sediment från Scott Coastal Plain, söder om Perth. Sedimenten på denna slätt har eroderat utifrån stenar som legat på stora djup av den australiska kontinenten.

För detta test förångade forskarna zirkonerna med kraftfulla lasrar och analyserade sedan sammansättningen av två par radioaktiva ämnen som lasrarna frigjort, uran och bly och lutetium och hafnium. Versioner av dessa element som fångats i zirkoner har ett sönderfall under miljarder år. De relativa mängderna av varje version, eller isotop, visar  hur länge elementen har sönderfallit något som då ger en tidsskala av  zirkonernas ålder.

Dateringen avslöjade att stenarna som innehöll dessa mineraler bildades för mellan 3,8 miljarder och 4 miljarder år sedan.

För att lära sig mer om var dessa mineraler kom från vände sig forskarna till data som samlats in av satelliter i omloppsbana runt jorden. Jordskorpan varierar i tjocklek och det resulterar i en varierande tyngdkraft över planetens yta (det handlar om små förändringar men mätbara sådana). Genom att mäta dessa variationer av tyngdkraften på jordytan kan forskare räkna ut hur tjock skorpan är på olika platser.

 Gravitationsdata avslöjade ett tjockt segment av skorpa i den sydvästra delen av västra Australien. Platsen är sannolikt där dn begravd forntida skorpa finns.  Denna gamla skorpa täcker ett område på minst 38610 kvadratkilometer vilket forskarna beskrev i en artikel publicerad online 17 juni i tidskriften Terra Nova. Skorpan är begravd "tiotals kilometer" under dagens yta, sa Droellner. Forskarna upptäckte att gränsen för den gamla skorpan är förknippad med guld- och järnmalmsavlagringar och antydde vikten av denna mycket gamla skorpa för att kontrollera bildandet av stenar och mineraler i regionen.

Att förstå bildandet av skorpa för 4 miljarder år sedan kan hjälpa forskare att förstå hur kontinenterna bildades, skrev forskarna. Denna period för 4 miljarder år sedan byggde upp Jorden som den ser ut  idag, men få antydningar om den tidigaste Jordens skorpa har överlevt den ständiga omvälvningen av planetens yta.

"Denna bit skorpa har överlevt flera bergsbyggande händelser mellan Australien, Indien och Antarktis", sa Droellner.

Bild från vikipedia på ovan nämnda Jack hills i västra Australien och då på Kvarts-Metaconglomerate (Jack Hills Quartzite), bergarten som innehåller jordens äldsta daterade mineralkorn (detrital zircon).

NASA: s asteroidkrossande DART-farkost ska krascha ner på Didymos måne Dimorphos under september 2022.

Sex nätter av observationer med två kraftfulla teleskop bekräftade att omloppsbanan för asteroid Didymos med dess måne Dimorphos är perfekt anpassad för att NASA: s asteroidkrossande DART-rymdfarkost ska anlända dit som beräknat i slutet av september.

Observationerna som genomfördes i början av juli av Lowell Discovery Telescope i Arizona och Magellan Telescope i Chile bekräftade de tidigare omloppsberäkningarna från 2021. Nya uppgifter kommer när rymdfarkosten Double Asteroid Redirection Test (DART) enligt plan  kraschar ner i den mindre asteroiden kallad Dimorphos (månen till asteroiden Didymos).  Syftet med kraschen är att testa en potentiell teknik för att avleda en eventuell framtida asteroid kurs som hotar jorden något som däremot inte Didymos och Dimorphos gör för närvarande (förhoppningsvis ändras inte detta heller efter kraschen på Dimorphos).  Asteroiderna tillhör gruppen apollo-asteroider innebärande jordnära asteroider som korsar jordens bana regelbundet.

Didymos och dess måne Dimorphos kommer att ha sitt närmaste läge till jorden på flera år i slutet av september och passerar då på ett avstånd av cirka,8 miljoner kilometer från oss. Den 26 september, kommer DART-farkosten att krascha ner i den 170 meter stora Dimorphos i ett försök att ändra dess omloppsbana runt den 780 m stora Didymos. Experimentet är det första försöket någonsin att ändra en asteroids omloppsbana och kan bana väg för ett framtida planetförsvarssystem om en asteroid skulle hota jorden.

Forskare behöver de detaljerade omloppsparametrarna för de två rymdstenarna, inte bara för att på ett tillförlitligt sätt styra DART till sitt mål. Efter nedslaget kommer astronomer över hela världen nämligen att mäta asteroidernas banor för att se om och hur mycket Dimorphos bana förändrades efter kollisionen. Ändringen kan vara ganska liten och därför krävs extremt noggranna mätningar av den ursprungliga konfigurationen för stt upptäcka skillnaden efter kraschen.

"Före-och-efter-karaktären av detta experiment kräver stor kunskap om ett asteroidsystem innan vi gör något åt det", säger Nick Moskovitz, astronom vid Lowell Observatory i Arizona och medledare för observationskampanjen i juli, i ett uttalande. " Vi vill inte i sista minuten upptäcka: 'Åh, här är något vi inte hade tänkt på eller fenomen som vi inte hade övervägt.' Vi vill vara säkra på att alla förändringar vi ser helt och hållet beror på  DARTs nedslag."

Bortsett från de uppenbara krafterna, såsom gravitationskraften hos större kroppar, kan asteroidbanor påverkas av mer subtila fenomen, såsom effekter av solstrålning, säger forskarna i uttalandet.

Dimorphos bana runt Didymos förväntas efter kraschen förkortas med flera minuter. Genom att mäta förändringen med maximal precision kommer astronomer att även kunna få viktig information om Dimorphos struktur och egenskaperna hos materialet den består av.

Bild vikipedia Formmodell av Didymos och dess satellit (måne) Dimorphos, baserad på fotometrisk ljuskurva och radardata.