Båda skrev för barn var och en till barn av sin tid. Beskow om som jag tolkar det barn och barns tankar i slutet av 1800-talet och då till stor del en sagovärld blandat med en dåvarande världs moraluppfattningar.
Lindgren om första årtiondenas uppväxt landsbygden på 1900-talet, idylliserat utefter Sörgårdsmodellen, den tidens läsebok för småskolan. Självfallet har hon tagit mycket av miljöer och tankar från sin egen uppväxtmiljös kultur.
Man kan även se skillnader mellan dessa barnboksförfattare som att Beskow till stor del kan ses skriva som H.C. Andersen som även han tog sagans värld och dess figurer till hjälp för att skriva för barn.
Detta gjorde inte Lindgren hon använde barns tankar och miljö för att berätta. Undantagen är berättelsen om Karlsson på Taket och Ronja rövardotter. Visst kan man se Pippi Långstrump som sådan sagofigur också men hon flyger inte omkring och inga fantasifigurer existerar här utan hon är enbart väldigt stark och bor ensam.
Båda författarna riktar sig i första hand till barn. Beskow är däremot svårare att ta till sig som vuxen än vad Lindgren är. Beskow är sagotanten. Lindgren den idylliska barndomsskildringens berättare.
Båda läsvärda och om vi ser på odödliga klassiker anser jag dock att Lindgren är den som bäst kan ses som sådan. Att hon inte fick nobelpriset i litteratur under sin levnad fast hon översatts och läses i många länder (Exempelvis har Pippi översatts till 36 språk) är en skam för Svenska akademin och därmed indirekt för Sverige .