Lättare för aliens att upptäcka att det finns liv på Jorden.

 

Utomjordingar på närliggande stjärnors planeter kan upptäcka att  jorden använder radiosignaler genom att de läcker ut från jorden. Det är inget nytt. Det har hänt sedan första sändningen runt 1920-talet.

Men denna gång undersöker forskare vid University of Manchester och University of Mauritius som använde crowdsource-data av radioläckage från mobilmaster om även dessa signaler kan spåras av civilisationer från närliggande stjärnor, exempelvis från  Barnards stjärna som finns sex ljusår från jorden och där eventuellt kan finns en tekniskt kunnig  civilisation på en stenplanet (vad man vet idag har den bara en het stor gasplanet där knappast liv finns. Men här kan finnas oupptäckta stenplaneter). 

Forskningen om detta publicerades nyligen i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society journal och visade att endast mer tekniskt avancerade civilisationer skulle kunna upptäcka de nuvarande nivåerna av läckagen från mobilmaster på jorden. Men eftersom de flesta främmande civilisationer sannolikt kan ha känsliga mottagningssystem och vi går mot kraftfullare bredbandssystem på jorden kommer detekterbarheten enklare för  aliens att upptäcka.

Men om de finns borde de själva läcka ut radiosignaler som vi kan upptäcka och sökandet efter sådana under en längre tid har resulterat i noll signaler. Men inget säger att de kan ha andra ospårbara kommunikationssystem. Alternativt har vi letat på fel platser.

Professor Mike Garrett, teamledare för projektet och chef för Jodrell Bank Center for Astrophysics vid University of Manchester, beskriver i rapporten: Jag har hört många kollegor föreslå att jorden har blivit alltmer radiotyst de senaste åren ett påstående som jag alltid bestridit. Även om det är sant att vi har färre kraftfulla TV- och radiosändare idag än tidigare är spridningen av mobila kommunikationssystem runt om i världen djupgående. Medan varje system representerar relativt låga signalutsläpp är det integrerade spektrumet av miljarder av dessa enheter sammantaget betydande.

"Nuvarande uppskattningar tyder på att vi snart kommer att ha mer än hundra tusen satelliter i låg jordbana i slutet av detta decennium. Om detta fortsätter kan vi bli allt lättare att upptäcka av avancerade civilisationer med rätt teknik. Modellerna, som visar vilka signaler utomjordingar kan få från jorden, genererades av Ramiro Saide, en praktikant vid Search for Extra-terrestrial Intelligence (SETI) Instution's Hat Creek Radio Observatory och M.Phil-student vid University of Mauritius.

Dr Nalini Heeralall-Issur, Saides handledare och docent vid University of Mauritius, beskrev det som att; Varje dag lär vi oss mer om egenskaperna hos exoplaneter via rymdteleskop som Kepler, Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS), och James Webb Space Telescope. Jag tror att det finns avancerade civilisationer där ute och vissa kanske kan observera det mänskligt orsakade radioläckaget från  Jorden.

Forskargruppen är angelägen om att utöka sin forskning till att omfatta även  andra källor till jordens radioläckagesignatur, såsom kraftfulla civila och militära radaranläggningar, nya digitala sändningssystem, Wi-Fi-nätverk, enskilda mobiltelefoner och svärmen av satellitkonstellationer som nu lanseras i låg jordbana, till exempel Elon Musks Starlink-system.

Bild https://medium.com

Webb fann vattenånga på en exoplanet eller dess sol, osäkert vilket.

 

Röda dvärgstjärnor är de vanligaste stjärnorna i universum och säkert har merparten av dessa egna planetsystem. Men för att exoplanet ska kunna ha liv vid en sol som en röd dvärgstjärna måste den ligga i en bana betydligt närmre  denna än jorden gör till vår sol. Röda dvärgstjärnor är betydligt mindre och svalare än vår sol. 

Men röda dvärgstjärnor är även aktiva särskilt de unga och har starka utbrott av ultraviolett strålning och röntgenstrålning vilket kan förstöra närliggande planeters atmosfär. Astronomer frågar sig om en stenig planet i närområdet av en röd dvärg kan behålla eller upprätta en atmosfär i en miljö som bombarderas emellanåt av röntgen och uv-strålning.

För att försöka svara på den frågan använde astronomer NASA: s James Webb Space Telescope för att studera en stenig exoplanet som betecknas GJ 486 b. Den finns för nära sin sol  GJ 486 för att vara inom den beboeliga zonen. Dess yttemperatur är cirka 430 grader Celsius. Men likväl visar observationer med Webbs Near-Infrared Spectrograph (NIRSpec) att kan  finnas vattenånga. Om vattenångan är associerad med planeten, skulle det indikera att den har en atmosfär trots sin brännande temperatur. Men vattenångan kan även utgå från stjärnan (solen) . Det är svårt att veta vilket.

Vattenånga har tidigare upptäcks på gasrika exoplaneter (gasjättar)  men hittills har ingen atmosfär säkert konstaterats på en stenig exoplanet. Teamet beskriver i detta fall att vattenångan kan komma från stjärnan och då från specifikt  svala stjärnfläckar, beskriver Sarah Moran vid University of Arizona i Tucson, huvudförfattare till studien vilken ska publiceras i The Astrophysical Journal Letters (kanske det är gjort nu).

Vattenånga i en atmosfär på en het stenig planet skulle däremot innebära ett stort genombrott i exoplanetvetenskapen. Men vi måste vara försiktiga och vara säkra på att stjärnan inte är den skyldige till vattenförekomsten, beskriver Kevin Stevenson vid Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory i Laurel, Maryland, huvudforskare i programmet.

GJ 486 b är cirka 30 % större än jorden och tre gånger så massiv vilket innebär att det är en stenig värld med starkare gravitation än jordens. Den kretsar i en bana kring GJ 486  en röd dvärgstjärna (sol) på knappt 1,5 jorddagar. Planeten antas vara låst i sin bana innebärande ha en permanent dagsida och en permanent nattsida. GJ 486 b passerar över sin sol sett från vår synvinkel. Om den har en atmosfär då den passerar över stjärnljus kan den filtreras genom dessa gaser och prägla fingeravtryck i ljuset som gör det möjligt för astronomer att avkoda dess sammansättning genom en teknik som kallas transmissionsspektroskopi.

Teamet observerade två transiteringar var och en varade ungefär en timme. De använde sedan tre olika metoder för att analysera insamlad data. Resultaten är konsekventa genom att de visar ett mestadels platt spektrum med en spännande ökning vid de kortaste infraröda våglängderna. Den mest troliga källan till detta  är vattenånga.

Medan vattenångan potentiellt kan indikera närvaron av en atmosfär på GJ 486 b, är en lika trolig förklaring vattenånga från stjärnan. Även i vår egen sol, kan vattenånga ibland existera i solfläckar och då dessa fläckar är betydligt svalare jämfört med stjärnans omgivande yta. GJ 486 b:s sol GJ 486 är även mycket svalare än vår sol så vattenånga i dess stjärnfläckar skulle kunna vara förklaringen och  men misstolkas som att det var från exoplaneten och en atmosfär  på denna.

Framtida Webb-observationer kan ge mer kunskap om detta solsystem. Ett kommande Webb-program kommer att använda Mid-Infrared Instrument (MIRI) för att observera planetens dagsida. Om planeten inte har någon atmosfär eller bara en tunn atmosfär förväntas den hetaste delen av dagsidan finnas direkt mot stjärnan. Men om den hetaste punkten förskjuts, skulle det indikera en atmosfär som kan cirkulera värme.

Man kan tänka sig att om planeten är låst med en evig dag och nattsida bör vattenångan om den finns här komma från nattsidan och cirkulera härifrån i atmosfären om denna finns och kunna upptäckas på nattsidan (eller skymningszonen) vilken är den sida som är riktad mot oss då planeten rundar sin sol.

I slutändan kommer observationer vid kortare infraröda våglängder med ett annat Webb-instrument, Near-Infrared Imager and Slitless Spectrograph (NIRISS), att behöva göras för att skilja på planetatmosfär och stjärnfläcksscenarier.

Bild vikipedia. Av en konstnärs intryck av en planet med två exomånar som kretsar i en röd dvärgs beboeliga zon.

Vatten i sanddynerna på Mars

 

Vatten kan vara mer utbrett på Mars än man tidigare trott utifrån  observationer i sanddyner på Mars från  Kinas rover.

Nyheten kom dagar efter att Zhurong rovern misslyckats vakna sedan den gick i viloläge för marsvintern för nästan ett år sedan.

Dess solpaneler är sannolikt täckta med damm vilket kväver strömkällan och möjligen hindrar rovern från att åter komma igång, säger Zhang Rongqiao, uppdragets chefsdesigner i ett uttalande.

Kanske en stark vind längre fram kan blåsa solpanelerna fria igen?

Innan Zhurong tystnade observerade rovern de saltrika sanddynerna med sprickor och skorpor som forskare ansåg sannolikt blandats med töande morgonfrost eller snö för kanske bara några hundra tusen år sedan.

De uppskattade datumintervallet till då sprickorna och sanddyner bildades på Mars i Utopia Planitia, en stor slätt på norra halvklotet någon gång mellan 1,4 miljoner till 400 000 år sedan eller ännu senare.

Förhållandena under den period liknar nutiden på Mars. Miljarder år tidigare flöt här floder och fanns det sjöar som sedan torkat upp.

Att studera strukturen och den kemiska sammansättningen av sanddyner på Mars kan ge insikter om "möjligheten till vattenaktivitet" under denna period skrev det Peking-baserade laget det i en studie publicerad i Science Advances.

Vi tror att det kan finnas en liten mängd ... inte mer än en film av vatten på ytan, beskriver medförfattaren Xiaoguang Qin från Institutet för geologi och geofysik.

Rovern upptäckte inte direkt något vatten i form av frost eller is. Men Qin sa att datorsimuleringar och observationer från andra rymdrovers på Mars indikerar att det även nuförtiden vid vissa tider på året kan vara förhållanden som är lämpliga för att vatten ska finnas. Det som är anmärkningsvärt med studien är hur unga sanddynerna är uttalar sig planetforskaren Frederic Schmidt vid University of Paris-Saclay det.

"Detta är helt klart en ny vetenskap för denna region", skev han i ett e-postmeddelande till https://phys.org/ (han var inte en medlem i forskningen).

Små fickor av vatten från tinande frost eller snö, blandat med salt, resulterade sannolikt i de små sprickorna, hårda knapriga ytor, lösa partiklar och sanddyner med fördjupningar och åsar, enligt de kinesiska forskarna. De uteslöt vind som orsak, liksom frost av koldioxid, vilket utgör huvuddelen av Mars atmosfär.

Mars frost har observerats sedan NASA: s 1970-tals Viking-uppdrag, men denna morgonfrost ansågs då förekomma endast på vissa platser under specifika förhållanden. 

Rovern har nu visat att det kan finnas en bredare spridning av denna process på Mars än vad som tidigare ansetts, enligt uttalande av  Trinity College Dublins Mary Bourke, expert på Mars geologi.

Bild flickr.com från södra halvklotet på Mars med en krater och sanddynfält.

Första bilden på hur ett svart hål kastar ut en jetstråle.

 

Astronomer har  för första gången tagit en a bild av ett svart hål då  det kastar ut en kraftfull jetstråle.

Bilden visar händelsen som skedde från det svarta hålet i centrum av galaxen Messier 87 (M87). Det  svarta hål som var det som blev först avbildat av människan. Bilden av det svarta hålet (första fotot av ett svart hål) togs av Event Horizon Telescope (EHT) i ett  samarbete under 2017 och presenterades 2019 för allmänheten och gav nobelpriset i Fysik 2020. /

Bilden ovan visar för första gången hur basen av en jetstråle rör sig med en hastighet som närmar sig ljusets från materia som virvlar runt ett svart hål ögonblicken innan materian dras ner i hålet.  En process som kallas ackretion. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ackretionsskiva

Vid tidigare bildtagningar  av M87:s centrala svarta hål hade det lyckats få bild på jetstrålen det sänder ut och även på det svarta hålet självt. Men aldrig  de två funktionerna tillsammans. Därför är det en historisk bild  som nu tagits. M87 har en massa som är 6,5 miljarder gånger större än  solens och det finns 55 miljoner ljusår från jorden. 

Ovan nytagna  bild av M87 och utflödet av jetstrålen  togs med hjälp av data från 2018 från radioteleskopen Global Millimetre VLBI Array (GMVA), Greenland Telescope och Atacama Large Millimeter / submillimeter Array (ALMA), som arbetade tillsammans för i att bilda ett virtuellt instrument av jordens storlek (ungefär som EHT-nätverket gör). 

De flesta eller alla stora galaxer antas numera ha massiva svarta hål i sitt centrum. En del av dessa svarta hål  likt det i mitten av M87 drar till sig stora mängder materia av gas och damm  och även stjärnor om de får möjlighet till detta.

Det resulterar i att de kastar ut kraftfulla strålar av materia som rör sig med nära ljushastigheten och kan sträcka sig många tusen ljusår ut från den galax där de finns. Hur dessa utkast går till och varför de sker är okänt, beskriver studiemedlem Ru-Sen Lu, från Shanghai Astronomical Observatory, det i teamets forskning som publicerades online den 26 april i tidskriften Nature.

Förutom att visa strålen då den spränger ut ur det svarta hålet visar bilden även vad forskare kallar skuggan av det svarta hålet. När materia rör sig runt det svarta hålet med nära ljusets hastighet genom ett enormt gravitationellt skeende värms materialet upp och lyser.

Det ger den ljusa gyllene ring som ses i EHT: s bilder av M87 och det supermassiva svarta hålet i centrum av Vintergatan, (Sagittarius A* (Sgr A*)). I mitten av denna glödande gyllene ring finns totalt mörker det är vad som kallas skuggan av det svarta hålet.

Med hjälp av nätverk av teleskop kommer astronomer nu att arbeta vidare för att bättre förstå hur inmatning av materia i svarta hål ger kraftfulla jetstrålar bestående av materia.

Vi planerar att observera området av det svarta hålet i centrum av M87 i olika radiovåglängder för att ytterligare studera jetstrålens emission. De kommande åren blir spännande eftersom vi då kommer att lära oss mer om vad som händer nära en av de mest mystiska regionerna i universum. beskriver Eduardo Ros, från Max Planck-institutet för radioastronomi det.

Bilden är från https://www.space.com/ och visar den kraftfulla jetstrålen som kommer från det supermassiva svarta hålet i hjärtat av galaxen Messier 87. (Bildkredit: R.-S. Lu (SHAO), E. Ros (MPIfR), S. Dagnello (NRAO/AUI/NSF))

Solen blev till långt från den plats där den finns i dag

 

Solen bildades för 4,6 miljarder år sedan men inte på den plats där vi i dag ser den. Den kom till i ett gasmoln långt från oss tillsammans med många andra stjärnor. Stjärnor (solar) som sedan skingrades över tid.

Men vilket gasmoln och var det fanns vet vi inte säkert. Vi har några ledtrådar i form av meteoriter av vilka några fortfarande bär ledtrådar om gravitationsmiljön varifrån de bildades vid solsystemets födelse. Till exempel har isotoper av element som kalium inuti meteoriter visat var i en nebulosa de bildades och variationer mellan meteoriter kan användas för att bestämma nebulosans förhållanden långt innan uppkomsten av planeter.

Med data från meteoriter och med hjälp av datorsimuleringar undersökte ett internationellt team av astronomer solens troliga bildningsplatser och publicerade resultatet i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. De föreslår utifrån resultatet att solen  hade många stjärnsyskon och att bildandet skedde i en gasrik nebulosa.

En misstänkt nebulosa är den närliggande nebulosan Barnard 68 en mörk klump (från oss sett. se bild ovan) av kall gas och damm med små korn av silikater (stenigt material) komplexa kolmolekyler som liknar sot och som finns några hundra ljusår bort. En kuslig, kolsvart spöklik massa som  blockerar allt ljus från stjärnorna bakom den likt ett ogenomskinligt hål på himlen. 

Barnard 68 har en diameter av ett halvt ljusår och finns 407 ljusår bort från oss. Men gasen där skulle idag knappast räcka för att bilda en enda stjärna av solens storlek i dag. Men här kanske fanns tillräckligt med gas för länge sedan innan denna använts vid solfödelser?

I andra änden av skalan har vi det molekylära molnkomplexet Orion B. En enorm plats med  aktiv stjärnbildning i dag  över tusen ljusår bort och är många hundra ljusår tvärsöver. Här finns material för att bilda minst 100000 nya stjärnor i storlek som solen. Orionnebulosan är synlig för blotta ögat och är platsen för hundratals stjärnors bildning ännu i vår tid. Det är en plats som kan ses som en enorm stjärnfabrik. Men vad säger att det fanns lika mycket gas för stjärnbildning här för 4,6 miljarder år sedan?

Stjärnor bildas i kosmiska moln så kallade nebulosor och bildas då det inre av molnen kollapsar och då startar en stjärnas bildning. Nebulosor finns i många former och storlekar från små mörka kulor till enorma gigantiska molekylmoln.

Men var bildades då solen och dess stjärnsyskon? Liksom solen låg de en gång inbäddade tillsammans och vandrade troligen ut på egen hand för eoner sedan och spreds över galaxen. Astronomer söker efter dem - stjärnorna med samma ålder och sammansättning som solen. Men ännu är inte någon funnen.

Orionnebulosan är misstänkt som vår sols bildningsplats då här sker mycket stjärnbildning än i dag. Men Barnard 68 nebulosan ser jag som lika trolig plats. Inget säger att inte här en gång fanns mycket material för stjärnbildning. En intressant fråga är även den varför stjärnor spreds över galaxen efter sin bildningsfas. Hur och varför och i vilka riktningar? Kan det inte tänkas att solen kom till i ett litet gasmoln som nu inte längre finns eller som gått upp i Orion B eller Barnard 68?

Bild vikipedia på nebulosan Barnard 68. Vilket inte är den mest misstänkta platsen där vår sol bildats men en vacker bild på nebulosan är det. Det svarta fältet är gasnebulosan som döljer bakom liggande stjärnor.

Planeter bildas på fler platser än man tidigare antaget.

 

Material som behövs vid  planetbildning har upptäckts på en plats i den närliggande galaxen Lilla Magellanska molnet där man trodde att planeter inte kunde bli till. Upptäckten, beskrevs den 24 april i Nature Astronomy och gjordes med hjälp av James Webb Space Telescope (JWST). Nu föreslår forskare att planetbildning kan vara vanligare och ske på fler platser i universum än det tidigare ansett.

Jag har väntat länge för att kunna göra dessa observationer, beskriver i artikeln Olivia Jones, astrofysiker vid UK Astronomy Technology Center i Edinburgh och den som var huvudförfattare till studien.

Resultaten följer på en mängd av upptäckter som möjliggjorts av JWST.

Forskare såg på NGC 346, ett högaktivt stjärnbildande område i en galax nära Vintergatan som har namnet Lilla Magellanska molnet (SMC). Platsen valdes eftersom här finns en mycket låg koncentration av metaller. Något astronomer definierar metaller som element tyngre än väte och helium. 

Galaxen miljö liknar förhållandena under en period för ungefär tio miljarder år sedan när stjärnor bildades i ett virrvarr i nästan alla universums galaxer. Dessutom är NGC 346 ett mycket större område än andra stjärnbildande områden i galaxen vilket gör det möjligt för astronomer att tydligare se hur stjärnor interagerar med varandra och tar form här.

Forskarna var främst intresserade av att studera stjärnor med låg massa eftersom de är mycket vanligare i universum än stjärnor med stor massa. Solen är en stjärna med låg massa, så att förstå stjärnbildningen i NGC 346 kan även hjälpa till att förklara vårt solsystems början.

Men det är utmanande att studera då stjärnor med låg massa blir till eftersom dessa avger mycket damm när de bildas vilket döljer deras ljus. Det bästa sättet är att se genom detta damm är genom infrarött ljus, något JWST: s föregångare, rymdteleskopet Hubble, inte byggdes för att kunna. "Med Webb kan du däremot se dessa stjärnor precis i det ögonblicket de bildas, beskriver Jones.

Damm är avgörande för att upptäcka planetbildning. Stoftet som frigörs av en stjärna när den bildas kan samlas i en protoplanetär skiva runt denna där så småningom planeter sedan bildas. 

 Det var inte känt om tillräckligt med stoft kunde bestå för att planeter skulle bildas i NGC 346 eftersom de låga metallförhållandena gör att skivorna  snabbt avdunstar i ljussken.

Forskarna använde filter på JWST:s kamera för att hitta kombinationer av infraröda våglängder som gjorde det möjligt att identifiera stjärnor i olika stadier av utveckling. De hittade tillräckligt med damm som samlats för att indikera att planetbildning var möjlig.

Att upptäcka protoplanetära skivor där planeter kan bildas i NGC 346 breddar förståelsen för var planeter kan finnas och bildas enligt uttalande av  Stefanie Milam, biträdande projektforskare vid JWST planetvetenskap vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland.

Forskare förstår nu  hur och när steniga planeter börjar ta form i lågmetallgalaxer, beskriver Jones. Men hur tillräckligt med damm består för att främja planetbildning är fortfarande ett mysterium, beskriver hon.

Det är för tidigt att säga om förekomsten av fler planetbildningsplatser ökar sannolikheten för att det finns liv någon annanstans i universum, skriver Jones. Hon önskar undersöka närmare NGC 346 efter tecken på vissa ämnen bland annat vatten och koldioxid.

Jones planerar att använda JWST för att genomföra uppföljningsobservationer om cirka sex månader med inriktning i de potentiella planetsystemen som rapporterats i studien. Att i framtiden undersöka om andra galaxer kan ge materia för planetbildning kommer att bidra till att bygga upp en bättre bild av hur processen fungerar, beskriver Milam det i rapporten.

Bild https://creazilla.com/

Risken av en kvasarhändelse

 

Kvasarer upptäcktes för första gången för 60 år sedan. De kan lysa lika starkt som en biljon stjärnor packade i en volym  stor som vårt solsystem. Efter årtiondena sedan de först observerades har det förblivit ett mysterium. Ännu förstår man inte vad som utlöser en sådan kraftfull aktivitet.

I en ny studie under ledning av forskare vid universiteten i Sheffield och Hertfordshire har man avslöjat att de uppkommer då galaxer kraschar samman. Man undrar då hur det bli med jorden eller vår galax den gången i en mycket avlägsen framtid då Vintergatan och Andromedagalaxen sammanslås?

Kollisioner av detta slag upptäcktes när forskare med hjälp av djupbildsobservationer från Isaac Newton-teleskopet på La Palma observerade förekomsten av förvrängda strukturer i de yttre delarna av de galaxer där kvasarer finns.

Troligen alla galaxer har supermassiva svarta hål i centrum. I galaxer finns även mängder av gas för det mesta finns denna på stora avstånd från galaxers centrum utom räckhåll för de svarta hålens dragningskraft (den gas som funnits eller kommit för nära ett svart hål har dragits ner i dessa).

Vid kollisioner mellan galaxer driver gasen i galaxerna mot det svarta hålet i galaxernas centrum; Strax innan gasen kommit ner i det svarta hålet frigörs  mängder av energi i form av strålning vilket resulterar i det karakteristiska kvasarskenet.

Antändningen av en kvasar kan få dramatiska konsekvenser för hela galaxen – den kan kasta ut all återstående gas ur galaxen vilket förhindrar nya stjärnor att bildas  under miljarder år in i framtiden.

Studien gav ett betydande steg framåt i förståelsen av hur kvasarer utlöses och drivs.

Professor Clive Tadhunter, från University of Sheffields institution för fysik och astronomi, beskrev det som att kvasarer är ett av de mest extrema fenomenen i universum och det vi sett kommer sannolikt att representera framtiden för vår egen galax Vintergatan när den kolliderar med Andromedagalaxen om cirka fem miljarder år.

Det är spännande att observera dessa händelser och äntligen förstå varför de inträffar - men tack och lov kommer jorden inte att vara någonstans nära en av dessa apokalyptiska episoder under lång tid. beskriver Tadhunter det i studien.

Dr Jonny Pierce, postdoktoral forskare vid University of Hertfordshire, förklarar:

Kvasarer är ett område som forskare runt om i världen är angelägna om att lära mer om - en av de viktigaste vetenskapliga motivationerna för NASAs James Webb Space Telescope är att studera de tidigaste galaxerna i universum och Webb kan upptäcka ljus från även de mest avlägsna kvasarerna de som emitterades för nästan 13 miljarder år sedan. Kvasarer spelar en nyckelroll i vår förståelse av universums historia och möjligen också för Vintergatans framtid.

Deras arbete anser jag vara en viktig bit till vår förståelse av hur kvasarer kommer till.

Bild vikipedia Kvasaren 3C 273 på ett foto taget av rymdteleskopet Hubbleteleskopet.