Förr talades det om förbrytarmänniskan.

Exempel på en läkare som kallade en viss människotyp för detta var den italienska läkaren Lombroso.

Han såg vissa människor födda till brottslingar. Detta utifrån att de hade någon förälder som gjort något fuffens.

Även kvinnor som fött barn som de inte hade en pappa till sågs mer eller mindre som horor.

Då deras döttrar växte upp sågs även de som sådana. Sådan mor, sådan dotter. Sådan far, sådan son. Dåliga anor födda som brottslingar och lössläppta.

Man sökte efter utseenden som visade på brottsliga anor.

Det man söker hittar man, om man vill. Man hittade olika slag skalltyper där en viss typ visade på brottslig benägenhet.

Utseenden som visade på brottslighet. Som visade på ras. Som visade på jude, mm mm.

Människan har alltid velat se sig som en del av något där man sorterar ut det skrämmande och okända som något som är fel.

Det som skiljer från en själv och ens värderingar.

Vetenskapen gick dessa urskiljningsförfaranden till mötes under 1900-talets rasbiologi.

I dag finns fortfarande vi- och dom känslan kvar.

Vår kära Allians rider ännu idag på detta genom att urskilja sjuka och långtidsarbetslösa som dom som är arbetsskygga simulanter och därför ska segregeras hårt om de inte klarar att bryta sitt utanförskap.

Människan är sig lik i alla tider, det är bara metoderna för urskiljning som skiftar, och det som tillåts i en viss tid används urskiljningslöst och oempatiskt utan misskund.