Google

Translate blog

måndag 29 mars 2021

Hubbleteleskopet har upptäckt stora utflöden av gas från nybildade stjärnor.

 


Stjärnor tillkommer genom kollaps av gigantiska moln och gravitation i den processen av vätgas som förtätas. I skedet uppstår då orkanliknande vindar och snurrande spridda jetstrålar i motsatt riktning av där  gasens kondensation uppstår som mest. Detta sker i själva stjärnbilningsprocessen.  Händelsen skär ut enorma håligheter i de gigantiska gasmolnen.

Astronomer ansåg tidigare att stjärnbildning så småningom förtunnade det omgivande gasmolnet vilket stoppade stjärnans fortsatta tillväxt. Men i en omfattande analys av 304 nybildade stjärnor i Orionnebulosan (ett stort gasmoln) i den närmsta stora stjärnbildande regionen till jorden upptäckte forskare att gas genom en stjärnas utflöde kanske inte är så viktigt för att bestämma stjärnans slutliga massa som konventionella teorier antyder.

Studien baserades på tidigare insamlade data från NASA:s rymdteleskop Hubble, Spitzertelekopet och Europeiska rymdorganisationens rymdteleskop Herschel.

Forskare vet att stjärnor bildas ur kollapsen av enorma vätemoln som pressats under gravitation till den punkt där kärnfusion antänds. Men bara cirka 30 procent av molnets massa som ingår i denna process  slutar som en nyfödd stjärna. Man frågar sig då, vart tar resten av vätgasen vägen under en så ineffektiv process?

Det har antagits att en nybildande stjärna blåser ifrån sig mycket het gas genom jetformade  utflödesstrålar (jetstrålar) och orkanliknande vindar som lanseras från den omringande skivan av det kraftfulla magnetfältet. Dessa fyrverkerier bör ge ytterligare tillväxt till förtätning (densitet) av stjärnan. Men en ny, omfattande Hubble-undersökning med tillägg av Spitzerteleskopets observationer visar att denna förklaring inte verkar vara sanningen vilket får astronomer förbryllade. I denna vilket är den största undersökning någonsin av nya stjärnors tillkomst  finner forskare att gasutsläpp från en stjärnas utflöde kanske inte är så viktigt för att bestämma dess slutliga massa som konventionella teorier antyder. Forskarnas mål var att avgöra om stjärnutflöden stoppar gasens infall på en stjärna och hindrar den från att växa (i storlek som densitet). Inget kunde bevisas av detta antagande.

 

Istället fann de att hålrummen i det omgivande gasmolnet skulpterade av en formande stjärnas utflöde inte växte enligt teorin. En stjärnas relativt korta födelsestadium som bara varar i cirka 500000 år formar denna. Det som blir rörigt är att när stjärnan växer uppstår en vind, liknande vattenspridare över en gräsmatta i sitt strålande i motsatt riktning mot intaget av gravitationsförfarandet av gasen. Dessa utflöden gör hål i det omgivande molnet i form av håligheter i gasen.

 

Populära teorier förutspår att när den unga stjärnan utvecklas och utflödena fortsätter, blir håligheterna bredare tills hela gasmolnet runt stjärnan helt skjuts bort. Vi finner att i slutet av den protostellära fasen, där det mesta av gasen har fallit ifrån det omgivande molnet till stjärnan, har ett antal unga stjärnor fortfarande ganska små håligheter i gasens utflödesriktning", säger medarbetare Tom Megeath vid University of Toledo. "Så den här bilden som fortfarande ofta hålls som sann av vad som bestämmer en stjärnas massa och det som stoppar gasens fall är att denna växande utflödeshålighet skopar upp ny omgivande gas till stjärnan. Detta har varit ganska grundläggande för vår uppfattning om hur stjärnbildningen fortskrider, men det verkar inte passa insamlade data här.

 

Framtida teleskop som NASA:s kommande James Webb Space Telescope kommer att sondera djupare in i en protostars formationsprocess. Webbspektroskopiska observationer kommer att observera de inre regionerna av skivor som omger protostjärnor i infrarött ljus och leta efter jetstrålar i de yngsta källorna. Webb kommer också att hjälpa astronomer att mäta materials ackreationhastighet från skivan till stjärnan och studera hur den inre skivan interagerar med utflödet.

Slutsatsen just nu är att vi inte helt förstår processen min anm. Men man kan dra slutsatsen att något bestämmer en stjärnas storlek och densitet. En gräns som gör att den inte förtätas ytterligare eller förstoras ytterligare. Men vad sätter den gränsen?



Bild ovan Venus . Hör egentligen inte till inlägget men ett intressant foto som kan ge lite mer kunskap om vad Venus är. Temperaturen där är  mellan 400-500C och en yta och färg som kan liknas vid en rund slickepinne av kola (se kolaformationen). Foto dremstime.org.  NASAs fotot ovan inlägget  taget Venera robot 1982. En intressant bild som visar den inte så trevliga men heta ytan på planeten Venus.  Nog är Mars mer tilltalande.

söndag 28 mars 2021

Manetliknande formation upptäckt i Abell 2877

 




Ett radioteleskop beläget i Outback Western Australia har observerat ett kosmiskt fenomen som har en slående likhet med en manet. Detta i galaxklustret Abell 2877. Se manetmönstret här. 

Huvudförfattare och doktorand Torrance Hodgson vid Curtin University-noden vid International Center for Radio Astronomy Research (ICRAR) i Perth ingår i upptäcktens nedtecknare. Hogdgson säger att teamet observerade klustret i 12 timmar vid fem olika radiofrekvenser  87,5 och 215,5 megahertz "Vi tittade på data av dessa frekvenser och såg då en spökliknande manetstruktur börja dyka upp", 

 

"Denna manet vars form består av radiovågor har ett slags världsrekord. Det är  vanliga FM-frekvenser  men manetformationen försvinner  nästan helt vid vid 200 MHz. "Inga andra utsläpp som detta har observerats försvinna någonstans så snabbt vid en frekvensförändring." "Vår arbetsteori är att det för ungefär två miljarder år sedan fanns  en handfull supermassiva svarta hål  som släppte ut kraftfulla plasmastrålar från de  galaxer där de fanns. Denna plasma bleknade och låg vilande tills nu.

 

Hodgson säger även "Nyligen hände två saker - plasma började blanda sig samtidigt som mycket mjuka chockvågor av plasma passerade genom systemet.

 

"Detta har kortvarigt återupplivat plasman, tänt upp manetformationen och dess tentakler och vi har upptäckt dem."

 

Maneterna är över en tredjedel av månens diameter i storlek när de observeras från jorden, men kan endast ses med lågfrekventa radioteleskop.

En intressant upptäckt av ett fantastiskt spännande manet-utseende min anm.

Abell 2877 är som sagt ett kluster av galaxer i riktning mot stjärnbilden Fenix. Bild från vikipedia på klustret.

lördag 27 mars 2021

En mycket gammal meteorit har grävts fram i Algeriet.

 


Meteoriten det handlar om är känd som Erg Chech 002 och upptäcktes i maj 2020 av meteorjägare i den algeriska Saharaöknen. Där har den legat där i "minst 100 år", enligt Jean-Alix Barrat, geokemist vid Frankrikes BrestUniversitet.

 

I en ny studie publicerad i Proceedings of National Academy of Sciences journal beskriver Barrat och hans kollegor dess upptäckt och dess flera sällsynta egenskaper.


Det finns 43 officiellt dokumenterade fragment som hittats av den men "förmodligen finns fler antingen fortfarande i marken eller på andra platser enligt studien. De största är "stora som en knytnäve", sade Barrat.

Erg Chech 002  har en grönaktig exteriör och brunaktig interiör. Av de cirka 65 000 meteoren som hittills dokumenterats på jorden innehåller endast cirka 4 000 vad som kallas "differentierad materia". Detta innebär att de kom från himlakroppar som var tillräckligt stora för att ha upplevt tektonisk aktivitet (lava och vulkanism). Till denna grupp hör denna.


Av dessa 4 000 kommer 95 % från två asteroider. Men Erg Chech 002 är bland de återstående 5 procenten. Den så kallade "moderkroppen" (asteroiden som svepte in i jordens atmosfär och sprängdes min anm.)  av Erg Chech 002 kan ha mätt cirka 100 km i diamanter.

 

Meteoriten bildades under de första miljoner åren av solsystemets existens enligt studiens medförfattare, March Chaussidon, från Paris Globe Institute of Physics och Johan Villeneuve forskare från Frankrikes nationella centrum för vetenskaplig forskning vid Universitetet i Lorraine.

Metalliska meteoriter "kommer från protoplaneters kärnor", sade Barrat.

 

Men Erg Chech 002 är av vulkanisk ursprung vilket innebär att den var en del av skorpan på en protoplanet, snarare än en del av dess kärna. Experterna tror att dess unika sammansättning var resultatet av en rad lyckliga händelser.

På protoplaneten i fråga måste lava ha samlats på ytan, som drevs av värmen i dess aluminiumkärna.

Skorpan som innehåller meteoriten stelnade kort därefter men - eftersom den visade tecken på en plötslig kylning - istället för att stanna kvar på planeten kastade någon våldsam kraft bort den.

»Stenen kastades ut i rymden», sade Barrat.

Ytterligare undersökningar av dess sammansättning visade att Erg Tjetjenien 002 bildades för cirka 4,65 miljarder år sedan. Den färdades i eoner, "i ett grusskal, skyddad från solstrålning", sade Barrat.

För cirka 26 miljoner år sedan lossnade en bit av den stora asteroiden och fortsatte sin resa tills den kolliderade med jorden.

Bild från youtube följ denna länk så kan man se en kort väldigt fin film på meteoriten https://www.youtube.com/watch?v=o4Z8v81x_3w

fredag 26 mars 2021

Den troliga sanningen om Oumuamu.

 


År 2017 upptäcktes det första interstellära objektet som man då antog inkommen från det interstellära universum (platser utanför vårt solsystem) av Pan-STARRS astronomiska observatorium på Hawaii. "Oumuamua liknade på många sätt en komet. Men det var ett märkligt objekt på flera sätt och mysteriet om vad det var spekulerades det vilt över", säger Desch,  professor vid School of Earth and Space Exploration vid Arizona state university.

 


Från observationer av objektet upptäckte Desch och Jackson flera egenskaper hos objektet som skilde sig från vad som skulle förväntas från en komet.

 

När det gäller hastighet for objektet in mot solen med en hastighet som var lite lägre än väntat av objekt som dessa  vilket indikerar att det inte hade färdats i interstellära utrymmen på mer än en miljard år eller så. När det gäller storlek var dess pannkaksform också mer utplattad än något annat känt solsystemobjekt (obs först var tron att det var ett långsmalt objekt se bild (min anm.).

 

De observerade också att medan objektet fick en liten knuff bort från solen (en "raketeffekt" vanligt för kometer när solljus förångar isen på dem), var pushen starkare än vad som kunde väntats. Slutligen saknade objektet en synlig flyende gas något som vanligtvis benämns kometsvans. Totalt var objektet väldigt likt en komet, men olik alla kometer som någonsin hade observerats i solsystemet hittills. Desch och Jackson antog därför att föremålet innehöll is av olika slag och beräknade hur snabbt dessa isar skulle sublimera (passera från fast is till en gas) när "Oumuamua passerade solen.

Därefter beräknade de raketeffekten, objektets massa och form och isens reflexivet. Det var ett spännande arbete", säger Desch.

– Vi insåg att en bit is av detta slag skulle vara mycket mer reflekterande än vad man antog vilket gjorde att den kunde vara av mindre slag. Samma raketeffekt skulle då ge "Oumuamua en större knuff än större kometer brukar få."

 

Desch och Jackson hittade en is av fast kväve som gav en exakt matchning enligt teoretiska beräkningar till alla objektets egenskaper. Då fast kväveis kan ses på Plutos yta är det möjligt att ett kometliknande föremål kan vara av samma material som där.

 

"Vi visste att vi hade träffat rätt idé när vi slutförde beräkningen för hur albedo (hur reflekterande kroppen var) skulle få rörelsen av 'Oumuamua att matcha med observationerna," sa Jackson, forskare och Exploration Fellow vid ASU. "Det värde som vi fick var detsamma som vi observerar från Plutos och Tritons yta vilkas yta är täckta av kväveis."

 

De beräknade sedan i vilken takt bitar av fast kväveis skulle kunna  ha slagits bort från Plutos yta och liknande kroppar tidigt i vårt solsystems historia. Och de beräknade sannolikheten för att bitar av fast kväveis från andra solsystem skulle nå vårt. ”Denna forskning är spännande eftersom vi förmodligen har löst mysteriet med vad 'Oumuamua är och vi rimligen kan identifiera Oumuamua som en bit av Pluto under dess tidiga existens', alternativt en Pluto-liknande planet i ett annat solsystem," sa Desch. "Hittills har vi inte kunnat veta om andra solsystem har Pluto-liknande planeter men nu har vi sett en bit av en passera jorden (antagandet är att denna kommer från Pluto men det bör bevisas min anm.)."

Desch och Jackson hoppas att framtida teleskop som exempelvis Vera Rubin Observatory/Large Synoptic Survey Telescope i Chile kommer att kunna undersöka hela södra himlen regelbundet och hitta ännu fler interstellära objekt (som kan ses som detta min anm. Men tron att de är från ex Pluto är dock större) och  andra forskare kan använda dessa observationer för att ytterligare testa teorin om isobjekts ursprung.

Inte så fantasieggande längre nu med Oumuamua (min anm). Men jag tror fallet är löst. En bit av det som skulle bli Pluto.

Ny tolkning av hur Oumuamu ser ut. Bild 1 från  https://www.theguardian.com/  Bild 2 den kända tolkningen av hur den anses se ut från https://www.flickr.com/

torsdag 25 mars 2021

Planet nio finns den eller kan det vara ett svart hål.

 


2016 studerade astronomer en samling extremt avlägsna objekt i solsystemet. Små, isiga stenbumlingar (asteroider, småplaneter) så  kallade trans-neptuniska objekt (TNOs). Objekt som blivit över då  solsystemet bildades, Namnet kommer av att de finns bortom Neptunus bana i det så kallade Kuiperbältet.

Några av dessa TNOs har märkliga banor som likväl överensstämmer med varandra. Sannolikheten för att de som i ett kluster av objekt med desa banor skulle ha detta av slumpen anses vara ca 1%, (inte så omöjligt anser jag min anm.)  vilket fått vissa astronomer att misstänka att det kan finnas en massiv planet där ute - något större än Neptunus och som kretsar mer än 10 gånger längre bort från solen än Neptunus och som gett detta resultat genom sin gravitationsstörning på objekten.

 De kallar denna hypotetiska värld planet nio. Men då denna inte hittats har nu en ny teori sett dagens ljus.

En radikal hypotes enligt följande: Kanske är planet nio inte en planet utan ett litet svart hål som kan upptäckas om vi finner det genom den teoretiska strålning som svarta hål ger från dess kant, så kallad Hawking-strålning.

 

I århundraden har astronomer använt variationer i planetbanor för att förutsäga förekomsten av nya planeter. När en planets omloppsbana inte riktigt stämmer med förutsägelser baserade på allt vi vet om solsystemet och gravitation måste vi uppdatera vår fysik (genom att till exempel utarbeta en bättre gravitationsteori) eller söka efter fler planeter för att få det att fungera enligt vår nuvarande fysik.

Till exempel rapporterade forskare i februari 2021 att bevisen för planet nio  utifrån ett kluster av asteroiders udda bana (TNOs)  - kan vara resultatet av var astronomer pekar med sina teleskop. Dessutom har ingen hittat planet nio efter nästan fem års sökande. Men svarta hål av mindre slag (om dessa finns ingen har heller sett eller kunnat bevisa existensen av sådana min anm.) kan ha bildats under de extrema förhållandena i det tidiga universumet. Dessa uråldriga svarta hål kan översvämma kosmos. Men kosmologiska observationer har uteslutit de flesta modeller av svarta hålbildning med några smala undantag - som svarta hål i planetstorlek. Ofta sedda som sista fasen av en vit dvärgs existens då denna blir en svart dvärg min anm, men ingen har ännu heller kunnat bevisa svata dvärgar.

 

Så om forskare kan bekräfta att ett litet svart hål kretsar runt solen, kan det ge en spännande titt på ett av de största mysterierna i modern kosmologi.

Jag anser dock (min anm.) att effekterna av vad vi ser därute kan vara slumpen 1 % slump är inte en omöjlig  chans av 100 möjliga utfall i händelser. Men det kan även vara gravitationseffekter från mängden av asteroider därute i närkontakt som ger utslagen. Jag tror inte på existensen av en planet nio eller ett mindre svart hål.

Bild på hur den hypotetiska planet nine (9)  kan se ut. Till höger ses solen i bakgrunden vintergatan. Från vikipedia.

onsdag 24 mars 2021

Det beräknas att det passerar ca 7 interstellära objekt genom vårt solsystem per år.

 


Den 19:e  oktober 2017 kom det först upptäckta interstellära objektet som någonsin upptäckts förbisvepande under sin  snabbvisit in och ut ur solsystemet "Oumuamua". Mindre än två år senare upptäcktes ett andra objekt, en lätt identifierad interstellär komet "2I/Borisov". Utifrån dessa två objekt verifierades tidigare teoretiska arbeten som drog slutsatsen att interstellära objekt (ISOs) regelbundet kommer in i vårt solsystem.

Frågan om hur ofta detta sker har varit föremål för omfattande forskning sedan dess. Enligt en ny studie ledd av forskare från Initiative for Interstellar Studies (i4is)  kommer ungefär sju sådana besök  i vårt solsystem varje år och följer förutsägbara banor medan de är här (in mot solen).

Forskning och sökande efter dessa objekt skulle kunna göra det möjligt för oss att skicka en rymdfarkost för att möta ett av dessa objekt inom en snar framtid och ta prov från detta. Något som är mycket spännande då dessa objekt inte kommer från vårt eget solsystem utan har varit på väg hit i kanske miljontals år.

Förutom att vara fysiker i  i4is (och huvudförfattare till studien), är Marshall Eubanks chefsforskare för Space Initiatives Inc. och VD för Asteroid Initiatives LLC.

Han uttalade sig till Universe Today via e-post  om att upptäckten av "Oumuamua och 2I/Borisov är betydande på ett sätt som inte kan överskattas: "Genom att bevisa att de existerar har det haft en djupgående inverkan och skapat ett studieområde nästan från ingenting” (ett område som finansiärer bara börjar inse). Interstellära objekt ger oss möjlighet att studera, och i framtiden bokstavligen röra vid exokroppar.

Dessa forskare fann att under ett genomsnittligt år skulle solsystemet besökas av upp till sju interstellära objekt. Hur de kom till denna siffra är en gåta anser jag (min anm.) men så beskrivs det efter datakörningar av statistik och data av skilda insamlade slag. OBS det finns andra idéer om objekt av detta slag. Den 26 mars kommer jag att publicera nya rön från andra forskare inom området. Olika skolor anser olika. Detta ovan är en. En sak i taget med det sagt ligger jag några dagar före i skrivande för att alltid ha något inlägg klart i förväg ifall något sker som gör att jag inte kan skriva eller söka ny info en dag. Men alla inlägg är högaktuella.

Bild från flickr.com vad det liknar får var och en bedöma inget säkert svar finns. Fotot kommer från Hubbleteleskopet och ska föreställa gas i universum. Läs mer om det här https://www.flickr.com/photos/geckzilla/49452041152

tisdag 23 mars 2021

Nytt om exoplaneten TOI-1685b

 


TOI-1685 b är en exoplanet som cirklar omkring  en dimröd dvärgstjärna cirka 122 ljusår från jorden med ett var på 0,67 jorddagar.

Röda dvärgar, även kända som M dvärgar, är mycket mindre och mindre ljusstarka än jordens sol. TOI-1685 b:s extrema närhet till sin sol ger planeten en roströd färg. Teamet som upptäckte objektet uppskattar att dess ytas temperatur är cirka 790 grader Celsius. Forskarna som leddes av Paz Bluhm vid Heidelbergs universitet i Tyskland upptäckte först TOI-1685 b i observationsdata från NASA:s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS).

Namnet TESS visar vad detta teleskop arbetar med. Det letar efter transiteringar, av små ljusförändringar som orsakas av att planeter korsar sin sols framsida.

TESS noterade ett sådant dipp runt den röda dvärgen TOI-1685.  Bluhm och hennes kollegor bekräftade därefter planetens existens med ytterligare data som samlats in av CARMENES spektrografinstrument vilket finns på det 3,5 meter långa teleskopet vid Calar Alto-observatoriet i Spanien. (CARMENES är en förkortning för "Calar Alto high-Resolution search for M dwarfs with Exo-earths with Near-infrared and optical Echelle spectrographs.)

TOI-1685 b är en så kallad "superjord" cirka 1,7 gånger större och 3,8 gånger större än jorden. Den uppskattade densiteten är ca 4,2 gram per kubikcentimeter, eller 0,15 lbs. per kubiktum,   TOI-1685 b till "den minst täta ultra-korta periodplaneten (den tid en planet tar på sig att runda sin sol låg densitet och snabb rundning av sin sol. I detta fall 0,67 jorddagar, att jämföra med jordens något mer än 365 dagar runt solen min anm.) runt en M-dvärg som hittats", skrev Bluhm och hennes kollegor i rapporten om upptäckten.

Något om en ny exoplanets upptäckt blev det idag (min anm).

Bild från youtube på hur denna planet kan se ut se gärna filmen också genom länken det är en upplevelse anser jag. https://www.youtube.com/watch?v=MXaNk9MUvcU