Två stora stjärnor ligger betydligt närmre varandra därute än det går att förklara

Ett internationellt team lett från universitetet i Leeds har bestämt avståndet mellan de massiva unga stjärnorna PDS 27 och PDS 37. 

Dessa finns 4,5 miljarder km från varandra eller på ungefär samma avstånd från varandra som Jorden och Neptunus.


Studien av dessa stjärnor har beskrivits av Dr Evgenia Koumpia, från institutionen för fysik och astronomi vid Leeds universitet hon säger att: ”detta är en mycket spännande upptäckt,  hur dessa binära system har bildats  är en  ganska kontroversiell fråga där flera teorier har lagts fram".


 PDS 27 är minst 10 gånger mer massiv än vår sol och systemet finns ca 8000 ljusår bort. För att se stjärngrannen PDS 37 använde teamet den högsta upplösningen som tillhandahålls av PIONIER instrumentet på Europeiska Sydobservatoriets mycket stora Telescope Interferometer (VLTI). Instrumentet kombinerar ljusstrålar från fyra teleskop, som alla är 8,2 meter i diameter och detta ger en effekt i styrka som ett enda teleskop med en diameter på 130 m.


Massiva stjärnor utöva betydande inflytande på sin kosmiska omgivning. Deras stjärnvindar, energi och de supernovaexplosioner som de genererar i sin tur en gång kan påverka bildandet av andra stjärnor och galaxer.


Hur dessa system bildas finns det flera teorier om. För att läsa lite om detta se denna sida.


Jag funderar på hur vi haft det här på Jorden om vi överhuvudtaget skulle kunnat finnas till om en betydligt större sol än vår varit där vår sol är och en ytterligare sol legat vid banan för Neptunus.


Bild våra solsystems planeter för att visa var en ytterligare sol skulle finnas om vi levt under två solar likt ovan solsystem. Vi är tredje planeten från solen. Neptunus den lilla planet längst bort åt höger.

Nya förvånande upptäckter har upptäckts i banor runt Merkurius och Venus.

Två upptäckter har ökat vår förståelse av det inre av solsystemet.


Merkurius har visat sig ha ett dammoln i bana runt sig något man tidigare inte trott skulle kunna vara möjligt då planeten ligger så nära solen. Solen borde genom sin elektromagnetiska strålning ha blåst bort damm. Men se det stämmer inte. Dammolnet finns.


Det har även upptäckts en mindre samling av asteroider i bana runt Venus.

”Det inte är varje dag det upptäckts något nytt i det inre av solsystemet”, säger Marc Kuchner, medförfattare till rapporten om upptäckten.


Även en amerikansk astrofysiker vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland uttalar sig men då om Merkuriusupptäckten då han säger att vi trodde att Merkurius till skillnad från Jorden eller Venus är för liten och ligger för nära  solen för att fånga in och behålla  damm i en bana runt sig, säger Guillermo Stenborg, vilken är solforskarande vetenskapsman vid Naval Research Laboratory i Washington, D.C.


– Det förväntades att solens vind och magnetiska krafter skulle blåsa bort överflödigt damm i området runt Merkurius”. Det är däremot inte så konstigt att denna lilla asteroidkoloni runt Venus varit oupptäckt tills nu då dess omloppsbana vid Venus ligger i riktning mot solen som bländar teleskopen och man har inte aktivt sökt efter asteroider i denna riktning.


Jag själv undrar om det finns mer i riktning mot solen vilket vi inte upptäckt på grund av att vi inte sökt efter detta och solens bländande sken döljer mindre objekt.


Bild från vänster och närmst solen Merkurius sedan Venus, Jorden och Mars storleksmässigt.

Orange stjärnor klassificerade som K-typ är intressanta i sökandet efter planetsystem där liv kan existera.

Aldebaran är den ljusstarkaste stjärnan i riktning mot stjärnbilden Oxen 65 ljusår bort. Den är ett exempel på en K-stjärna.  Forskare säger nu i en ny studie att K stjärnor är mer lämpliga för  exoplaneter där liv kan ha uppstått än andra typer av stjärnor.


Vår sol är en G-stjärna med relativt mycket utsläpp elektromagnetisk stålnings. Men likväl har tillräcklig livszon om sig för att vi har kan leva på Jordens smala band av livsbälteszon. Men det var mycket som skulle stämma utöver rätt plats från solen även skyddsbälten (atmosfärskikt) som skyddade mot strålning. På något vis stämde allt för att vi skulle kunna bli till och Jorden bli en överfull planet av livsformer.


 Vår sol är hetare än en K-sol. Beteckningar på solar finns av beteckningarna O,A,B,F,G,K,M,L,T för mer information om dessa spektralgrupper  se länk här. 


Om liv finns utanför Jorden tyder mycket på att  vi har störst chans att finna detta på planeter runt en orange stjärna. En  K-stjärna. K stjärnor är betydligt större men svalare än solen (se bild ovan på storleksförhållandet solen och Aldebaran).


Som forskare nyligen beskrivits det i Astrophysical Journal har K stjärnor flera fördelar. De existerar länge vilket ger omgivande planeter gott om tid för utveckling av liv. K stjärnor har mindre elektromagnetisk turbulens och ger mindre strålning av farligt slag till planeter runt dessa. Här passar det med andra ord bättre att bygga upp ett digitalt uppkopplat samhälle än på Jorden där solstormar kan slå ut all elektronik.


Men det finns riktigt ruskiga stjärnor också. De stora mer frekventa solstormar som produceras av M stjärnor exempelvis kan skala bort atmosfären från de inre planeterna.


Syre och metan kan vara svårt att upptäcka  tusentals ljusår bort. Men de modeller som skapats av Arney och hennes kollegor och beskrivs i den publicerade rapporten visade att syre-metan biosignatures skulle vara mer lätta att finna i atmosfären från  exoplaneter i K stjärnsystem.


”På en planet runt en K stjärna kommer inte syret att förstöra metanet så snabbt som ex på planeter med mer farlig instrålning från sin sol. Istället byggs  en  atmosfär enklare upp på en planet med en K-stjärna som sin sol”, sade Arney. ”Detta eftersom K stjärnans ultravioletta ljus inte genereras så starkt att reaktiva syreföreningar förstör metan lika lätt som i all den strålning som går ner i atmosfären från solar som vår sol och Jorden skulle fått dessa problem utan sina skyddsbälten (atmosfärskikt) runt denna. 


För min del tycker jag att det borde koncentreras på att söka liv eller syre utifrån denna undersökning först och främst  runt solar klassificerade som K-stjärnor.


Bild:  Storleksjämförelse mellan Aldebaran och vår egen sol.

Spökliknande toner hörs från en galaxklunga därute. Hör ljudet genom medföljande länk nedan.

Galaxhopar finns i skilda formationer i ett stort antal i universum

NASA: s Hubbleteleskop har fotograferat många hopar av dessa galaxer.


 En galaxhop RXC J0142.9 + 4438 på ett avstånd av 4 miljarder ljusår bort är en vilken innehåller tusentals galaxer som hålls samman genom gravitation. Varje galax är dessutom en plats för otaliga stjärnor. 


Se bild på denna genom länken här där även en film med ljud finns från hur galaxhopen spelar.


  Bilden togs 13 aug. 2018 av med Hubblesteleskopet och visar området som beskrivs höras ovan. 

Troligen flyter miljarder ensamma planeter (kanske vissa med månar) runt dolda mellan solsystemen eller långt ute i solsystem

Det beräknas att det finns miljarder exoplaneter i vår galax. Planeter runt andra solsystem.


Men utöver det finns det lösdrivande planeter mellan solsystemen därute. Svåra att upptäcka men ett beräknat antal av dessa är även det miljarder. Planeter vilka inte infångats av någon stjärna och därmed inte ingår i något solsystem. Kalla mörka världar där kanske vi kan räkna in planet 9 långt därutanför Pluto (fast den ska räknas in även som ingående i vårt solsystems ytterkant)  om nu denna finns.


Några har redan hittats och tidigare i år har astronomer vid universitetet i Leiden i Nederländerna där resultaten publicerats i en ny studie där man antyder att det kan finnas 50 miljarder fritt flytande planeter i vår galax Vintergatan.  Rapporten publicerades den 14 februari i journal Astronomy and Astrophysics.


Hur man kan få detta antal av planeter är utifrån datorsimuleringar av 1500 stjärnor i Trapezium en stjärnhop i Orionnebulosan. I den simuleringen de gjorde ingick 2522 planeter som kretsar kring 500 stjärnor inom Trapezium klustret i Orionnebulosan 1300 ljusår bort. Resultatet de fick fram var att 357 av dem skulle blivit fritt flytande planeter inom de första 11 miljoner åren av deras utveckling.


Troligen finns många planeter i tomrummen mellan stjärnorna därute. Svåra att upptäcka. Men hur många bör vi vara försiktiga med att ge antalet av utifrån simuleringar per dator. Kanske de är miljarder. Kanske enbart något tusental. Ingen vet.


Bild från NASA som visar hur en fritt flytande planet kan se ut.

Den beboeliga livszonen ökar där det existerar två eller tre solar.

Planetsystem där det kan finnas liv är en smal zon runt en sol. I en sådan zon finns Jorden runt solen. 


När solsystem blev till var det en turbulent tid och det innebar inte alltid att ett solsystem med en sol och medföljande planeter bildades. Ibland uppstod två eller tre solsystem. Solsystem där två eller tre stjärnor la sig i relativt närhet till varandra. Så kallade tre eller dubbelstjärnsystem.


Nu har astronomer vid University of Sheffield hittat en positivitet där så har skett. En modell som utvecklats under grundutbildningsprogrammet av studenten Bethany Wootton och Royal Astronomical Societys Dorothy Hodgkin med kollegan Dr. Richard Parker har räknat ut att den beboeliga zonen  runt en stjärna eller regionen runt en stjärna där temperaturen tillåter flytande vatten att existera ökar markant i dubbel eller trippelstjärnsystem.



Forskarna upptäckte att ett möte med en förbigående tredje stjärna kan pressa paret i ett dubbelstjärnsystem samman och expandera den beboeliga zonen. Resultaten visas i en ny rapport i tidskriften Royal Astronomical Society.


Den beboeliga zonen, som ibland kallas 'Guldlock zonen' där temperaturen inte är för varm eller kall tros vara avgörande för utvecklingen av livet på en planet. Om en planet ligger utanför denna zon är bildandet av de komplexa molekyler som behövs för liv mindre sannolika.


Själv ser jag detta som möjligt om solarna i dessa system inte har för udda banor så att det istället omöjliggör en livszon överhuvudtaget om de kretsar om varandra i udda banor där en presumtiv livszon ibland blir för kall och ibland för varm och gör en  livszon omöjlig.

Se Hayabusa2 ta ett prov på asteroiden Ryugu

Den 21 februari 2019 avslutades den japanska farkosten Hayabusa2 uppdrag då den tog ett prov på asteroiden Ryugu. 


Händelsen kan ses på en video här.