En hybrid solförmörkelse sker i april 2023.

 

En hybrid solförmörkelse är en mycket sällsynt och annorlunda astronomisk händelse. En ovanlig händelse men den 20 april 2023 sker en sådan.

De flesta solförmörkelsejagare (personer som reser världen runt för att se solförmörkelser) tänker spontant på att det finns tre typer av solförmörkelse.

 Men sanningen är att det finns fyra typer av solförmörkelser alla beroende på hur solen, månen och jorden är i linje vid tidpunkten för händelsen. En solförmörkelse inträffar alltid cirka två veckor före eller efter en månförmörkelse.

1.Total solförmörkelse: Solen är helt skymd av månen.

2. Partiell solförmörkelse: Månen blockerar inte solen helt så endast en del av solen skyms. Den kan ses som om månen tar en "tugga" av solen.

3. Ringformig solförmörkelse: Månen är centrerad framför solen men täcker inte hela ytan (vilket ses vid en total solförmörkelse). En "ring av eld" lyser runt månen.

4. Hybrid solförmörkelse: Den sällsynta solförmörkelsen är en kombination av en total och ringformig förmörkelse (ibland känd som en A-T-förmörkelse) och sker när månens skugga rör sig över jorden. Dessa förmörkelser börjar som en typ av förmörkelse och övergår till en annan..

Det är en kombination av de andra tre typerna. Men den är omöjlig att uppleva i all sin kraft. En hybrid solförmörkelse inträffar endast några gånger per århundrade

Här är allt du behöver veta om den kommande hybridsolförmörkelsen - den sällsynta och mest spännande och utan tvekan den mest globalt spektakulära och intressanta typen av solförmörkelse som finns. 

Bild från som visar hur det sker.

Det är en sammansatt bild av den totala solförmörkelsen den 21 augusti 2017 som visar hur en hybrid solförmörkelse kan förklaras. En hybrid solförmörkelse är en kombination av en total, partiell och ringformig solförmörkelse men det är omöjligt att uppleva både en årlig och total solförmörkelse under en hybridhändelse, så du måste göra ett val! (Bildkredit: Alan Dyer / VW Pics / UIG via Getty Images)

Ursprunget till Vintergatans filament.

 

Astrofysiker Farhad Zadehhar vid Northwestern University har fascinerats och förbryllats av ett slags  storskaliga, högorganiserade magnetiska filament som dinglar ut från vintergatans centrum ända sedan han först upptäckte dem i början av 1980-talet.

Med en ny upptäckt av liknande filament även i andra galaxer har Zadeh och hans medarbetare nu för första gången introducerat två möjliga förklaringar till filamentens ursprung. Dessa beskriver de i  en ny artikel publicerad under denna månad i The Astrophysical Journal Letters. Här föreslår Zadeh och hans medförfattare att filamenten kan bero på en interaktion mellan storskalig galaktisk vind och gasmoln alternativt ha uppstått ur turbulens inuti ett svagt magnetfält.

Vi vet mycket om filamenten i vårt eget galaktiska centrum och nu har vi funnit filament i andra galaxer som vi kallar extragalaktiska filament enligt ett uttalande av Zadeh. – De underliggande fysiska mekanismerna för båda populationerna av filament är likartade trots de väldigt olika miljöer där de finns. De är av samma slag men trådarna i galaxerna som de nu hittats i är äldre och mer avlägsna i tid och rum. De första filamenten som Zadeh upptäckte sträckte sig till en längd av upp till 150 ljusår och tornade upp sig nära Vintergatans centrala svarta hål.

 Tidigare under 2022 kunde Zadeh lägga till ytterligare nästan 1 000 fler filament till sin samling av observationer. I den mängden ses de endimensionella filamenten i par och i kluster ofta staplade sida vid sida likt strängarna på en harpa. De nu upptäckta filamenten finns inuti en galaxhop av tusentals galaxer en miljard ljusår från jorden. Några av  dessa galaxer är aktiva radiogalaxer vilka verkar vara grogrund till bildandet av storskaliga magnetiska filament.

"Efter att ha studerat filament i vintergatans centrum under flera år var jag extremt upphetsad över att se dessa oerhört vackra strukturer där ute", säger Zadeh. "Då vi nu hittat dessa filament på fler platser i universum, antyder det att något universellt är orsaken."

Även om den nya populationen av filament liknar dem i Vintergatan finns det några viktiga skillnader. Filamenten utanför Vintergatan är till exempel mycket större och 100 och 10000 gånger längre. De är också mycket äldre och deras magnetfält är svagare. De flesta av dem hänger i 90 graders vinkel ut från ett svart hål och strålar ut mellan galaxerna i hopen. I den nya artikeln antar Zadeh och hans medarbetare att filamentens ursprung kan vara en enkel interaktion mellan galaktisk vind och ett hinder som ex ett gasmoln. DE är äldre genom att vi ser dem 1 miljard ljusår bakåt i tiden (min anm.).

När vinden slingrar sig runt hindret skapar det en kometliknande svans bakom hindret.

"Vinden kommer från själva galaxens rörelse då den roterar", förklarade Zadeh. – Det är som när man sticker ut handen genom ett fönster från en bil i rörelse. Det är ingen vind ute, men du känner luften röra sig. När galaxen rör sig skapas den vind som kan trycka igenom platser där de kosmiska strålpartiklarna är ganska lösa. Det sveper materialet och skapar en trådstruktur."

Lite nya rön om universum blev det här.

Bild vikipedia på spiralarmar av Vintergatan. Vårt solsystem ligger i en liten gul arm högst upp.

Ny Karta över universum

 

En karta över universum från Vintergatan och ut så långt man kan se finns numera finns nu tillgänglig på nätet. Kartan har även en tidsskala för universum.

Rekommenderas att se och upptäcka från. Den är öppen för alla som är intresserade av universum. Se denna länk. https://mapoftheuniverse.net/

Bild flickr.com

Winchcombe-meteoriten visade sig innehålla utomjordiskt vatten

 

Winchcombe-meteoriten, är en sällsynt, kolhaltig meteorit som slog ner på en uppfart i grevskapet  Gloucestershire i England 2021. Winchcombe är en by i detta grevskap. Den har visat sig innehålla utomjordiskt vatten och organiska föreningar som ger insikter om ursprunget till jordens hav.

I En ny studie publicerad i dagarna i Science Advances under ledning av experter från Natural History Museum och University of Glasgow rapporteras historien om denna meteorit och resultaten från de första laboratorieanalyserna av meteoriten vilken (som är ovanligt) hittades och upphämtades enbart några timmar efter nedslaget.

 Denis Vida  postdoktor i physics and astronomy vid Western  Uiversity  var en viktig medarbetare till studien. Genom att kombinera data från fem olika meteornätverk i Storbritannien och tillämpa den unika expertis och programvara som finns tillgänglig studerade Vida Winchcombe-meteoriten och kan  nu bekräfta att den är kolhaltig och är den meteorit med den  bäst observerad bana som hittills varit möjlig.

"Dessa tekniker och tekniker gjorde det möjligt för oss att hitta exakt varifrån detta objekt hade sitt ursprung", säger Vida. – Vi utvecklade en ny metod som gör att vi kan kombinera både professionella och amatörmässiga observationer. Innebärande videoupptagningar av eldklotets infart i atmosfären insamlade av astronomientusiaster, inklusive WesternsGlobal Meteor Network. Den snabba inhämtningen av Winchcombe meteoriten gör att är en av de mest orörda meteoriterna som finns tillgänglig för analys. Det ger forskare en spännande glimt tillbaka genom tidens väv till solsystemets ursprungliga sammansättning för 4.6 miljarder år sedan", säger Ashley King, Future Leader Fellow, UK Research and Innovation vid Natural History Museum och författare på Science Advances.

Winchcombe är en sällsynt CM-kolhaltig kondrit som innehåller cirka två procent kol (i vikt) och är den första meteoriten någonsin av denna typ som hittats i Storbritannien. Genom detaljerad avbildning och kemiska analyser upptäckte teamet att Winchcombe innehåller cirka 11 procent utomjordiskt vatten (i vikt), varav det mesta är låst i mineraler som bildats under kemiska reaktioner mellan vätskor och stenar på den asteroid i de tidigaste stadierna av solsystemet varifrån den brutits loss.

Avgörande var att teamet snabbt kunde mäta förhållandet mellan väteisotoper i vattnet och då fann att det liknade sammansättningen av vatten på jorden. Extrakt från meteoriten innehåller också utomjordiska aminosyror – prebiotiska molekyler något som är grundläggande komponenter för livets uppkomst. Eftersom meteoritens sammansättning till stor del är oförändrad av den markbundna miljön (genom att den hittades snabbt)  indikerar dessa resultat att kolhaltiga asteroider spelade en nyckelroll för att leverera de ingredienser som behövdes för att  bilda hav och liv på den tidiga jorden.

– Kolhaltiga objekt utgör mer än 30 procent av asteroiderna som vi ser susa förbi jorden men bara två procent av meteoritfynden på Jorden. De är så ömtåliga att de flesta helt sönderfaller i atmosfären, säger Vida.

Genom att tillämpa en ny eldbollsmodell visade Vida att det var "ren slump" att denna meteorit aldrig upplevde stora tryck som andra meteoriter vanligtvis utsätts för under sitt inslag i jordens atmosfär.

Snabb upphämtning av Winchcombe-meteoriten möjliggjordes av offentliga rapporter och videofilmer av eldklotet som tagits av 16 kameror som samordnades av UK Fireball Alliance (UKFAll).

Genom att kombinera filmerna med kemisk analys av meteoriten beräknade teamet att Winchcombe meteoriten sprängdes ut ur ytan på en asteroid nära Jupiter och for mot jorden under de senaste miljoner åren. 

Bild på meteoriten från The Natural History Museum, London se länk för mer info därifrån.

NU förstår man mer om neutronstjärnors inre

 

Citat vikipedia; "En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sitt liv stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps då stjärnans kvarvarande inre delar imploderar. Om stjärnan är så stor att den kvarvarande massan motsvarar 1,4–3 solmassor övergår den i en supernova. Återstoden blir en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner, och övrigt restmaterial utspridd i omgivningen från supernovan".

Hittills är inte mycket känt om det inre av neutronstjärnor. Sedan deras upptäckt för mer än 60 år sedan har forskare försökt dechiffrera dess struktur. Den största utmaningen är att simulera de extrema förhållandena som finns inuti dessa.

 Det har arbetats fram många teoretiska modeller där olika egenskaper – från densitet och temperatur – beskrivs med hjälp av så kallade tillståndsekvationer. Dessa ekvationer försöker beskriva neutronstjärnornas struktur och dess yta ner till den inre kärnan.

Nu har fysiker vid Goetheuniversitetet i Frankfurt lyckats lägga några ytterligare och avgörande bitar i pusslet. Arbetsgruppen under ledning av prof. Luciano Rezzolla vid Institutet för teoretisk fysik utvecklade mer än en miljon olika satsekvationer som uppfyller de begränsningar som ställs av data som erhållits från teoretisk kärnfysik å ena sidan och av astronomiska observationer å andra.

Vid utvärderingen av tillståndsekvationerna gjorde arbetsgruppen en överraskande upptäckt: Neutronstjärnor (med massor mindre än cirka 1,7 solmassor) verkar ha en mjuk mantel och en styv kärna, medan "tunga" neutronstjärnor (med massor större än 1,7 solmassor) istället har en styv mantel och en mjuk kärna. "Detta resultat är mycket intressant eftersom det ger oss ett direkt mått på hur komprimerbar neutronstjärnornas centrum kan vara", säger professor Luciano Rezzolla,

Avgörande till denna insikt var ljudets hastighet, ett studiefokus som användes av kandidat Sinan Altiparmak att arbetade utefter. Detta kvantitetsmått beskriver hur snabbt ljudvågor sprider sig inom ett objekt vilket beror på hur styv eller mjuk materian är. Här på jorden används ljudets hastighet för att utforska Jordens inre och upptäcka oljefyndigheter.

Genom att modellera tillståndsekvationer kunde fysikerna också avslöja andra tidigare oförklarliga egenskaper hos neutronstjärnor. Till exempel, oavsett deras massa, har de förmodligen en radie på endast ca 12 km. Rapportförfattaren Dr. Christian Ecker förklarar: "Vår omfattande numeriska studie tillåter oss inte bara att göra förutsägelser för neutronstjärnors radier och maximala massor utan också att sätta nya gränser för deras deformerbarhet i binära system (dubbelstjärnsystem). Det vill säga hur starkt de snedvrider varandra genom sina gravitationsfält. Dessa insikter kommer att bli särskilt viktiga för att identifiera den okända tillståndsekvationen utifrån framtida astronomiska observationer och upptäckter av gravitationsvågor uppkomna från sammanslagning av stjärnor.

Bild vikipedia på en modell av vad man vet om neutronstjärnor

Slumptal är metoden vid sökandet efter att beskriva varmt väte i exoplanet-atmosfärer

 

Att upptäcka egenskaperna hos kvantsystem som består av ett flertal interagerande partiklar är en enorm utmaning. De kan tolkas matematiskt men är omöjliga att upptäcka. Att bryta den gränsen skulle leda till mängder av nya rön och tillämpningar inom fysik, kemi och materialvetenskap.

Nu har forskare vid Center for Advanced Systems Understanding (CASUS) vid Helmholtz-Zentrum Dresden-Rossendorf (HZDR)  tagit ett stort steg framåt för detta genom  att beskriva det som kallas varmt tätt väte -väte som finns under extrema förhållanden  under högt tryck. Deras arbete är (ska eller är nu publicerat) i Physical Review Letters.

Forskarnas arbetssätt baserades på en metod där man använde slumptal något som nu för första gången kan lösa den grundläggande kvantdynamiken hos de inblandade elektronerna då många väteatomer interagerar under förhållanden som finns till exempel i planeter eller i fusionsreaktorer.

Väte är det vanligaste elementet i universum. Det är bränslet som driver stjärnorna inklusive vår sol och det utgör det inre av planeter som ex gasjätten Jupiter. Den vanligaste formen av väte i universum är inte den osynliga och luktfria gasen eller de vätemolekyler vatten innehåller.

Det är det varma täta vätet från stjärnor och planeter innebärande extremt komprimerat väte som i vissa fall kan leda elektricitet lika bra som metaller. Forskning om varm tät materia fokuserar på materia under förhållanden under mycket höga temperaturer eller tryck som vanligtvis finns överallt i universum dock ej naturligt på Jorden. För att försöka belysa egenskaperna hos väte och annan materia under extrema förhållanden, förlitar sig forskare mycket på datasimuleringar. En allmänt använd metod kallad täthetsfunktionalteori(DFT). 

Trots sin framgång i många sammanhang har denna metod misslyckats med att beskriva varmt tätt väte. Den främsta anledningen är att exakta datasimuleringar kräver exakt kunskap om interaktionen mellan elektronerna i varmt tätt väte.

I den nya publikationen visar författarna Maximilian Böhme, Dr. Zhandos Moldabekov, Young Investigator Group Leader Dr. Tobias Dornheim (CASUS-HZDR) och Dr. Jan Vorberger (Institute of Radiation Physics-HZDR) för första gången att egenskaper hos varmt tätt väte kan beskrivas mycket exakt med så kallade Quantum Monte Carlo (QMC) simuleringar.

 

När det gäller vätgas skulle Böhmes och hans kollegors arbete potentiellt kunna bidra till att klargöra detaljerna i hur varmt tätt väte blir metalliskt väte, en ny fas av vätgas som studeras intensivt både genom experiment och simuleringar. Att generera metalliskt väte experimentellt i labbet kan möjliggöra intressanta applikationer i framtiden.

Den som är intresserad av vårt solsystems planeter och månar följ gärna länken här  som där vårt  solsystems planeters atmosfärinnehåll beskrivs). Länken är från vikipedia.

 Bilden ovan från vikipedia visar däremot citat från vikipedia ”Graphs of escape velocity against surface temperature of some Solar System objects showing which gases are retained. The objects are drawn to scale, and their data points are at the black dots in the middle”.

Tecken på att planeter och stjärnor bildas samtidigt

 

Forskare som studerar "förorenade" vita dvärgstjärnor har hittat nya tecken på hur planeter skapas. Nyligen hittade ett team av astronomer bevis för att stjärnor och planeter troligen bildas tillsammans och samtidigt i ett nytt solsystem. För min del kan jag tänka mig att det inte alltid är så (min anm.) ser inte den accepterade bildningsteorin att planeter bildas av stoff från den cirkumplanetära skiva som finns runt en ny stjärna som motbevisat med detta.

Amy Bonsor, astronom vid Cambridge University i Storbritannien och huvudförfattare till den nya forskningen, säger i ett uttalande " Vi har en ganska bra uppfattning om hur planeter bildas men inte när planetbildningen startar. Om det är då moderstjärnan fortfarande växer eller miljontals år senare?".

Intressant nog kom ledtrådar som kunde lösa frågan från den döda kärnan av en tidigare sol som avslocknat och nu är en vit dvärg. Vita dvärgstjärnor består i allmänhet av endast väte och helium men de kan "förorenas" när asteroider eller någon annan stenig kropp faller ner i dem. Astronomer kan sedan analysera vad asteroiderna var gjorda av genom att titta på sammansättningen av den nyligen förorenade vita dvärgen. 

Vissa vita dvärgar är likt laboratorier då deras tunna atmosfärer nästan kan ses som en stjärnas fornlämning.

Många av de 200 vita dvärgstjärnor som teamet observerade var rika på järn och pekade på att järnrika asteroiders nedslagit på dessa. För att ge en asteroid en järnkärna måste saker och ting vara ganska heta och den mest troliga värmekällan är sönderfallet av en radioaktiv form av aluminium (aluminium-26).  Genom sönderfall kan detta ämna bara existera i knappt en miljon år innan ämnet avklingat. Så för att dessa asteroider skulle innehålla så mycket järn som astronomerna upptäckte hos de vita dvärgarna måste dessa asteroider ha bildats ganska tidigt i ett solsystem troligast under samma tid som stjärnan (solen i solsystemet) bildades.

"Det här är bara början", sa Bonsor. "Varje gång vi hittar en ny vit dvärg kan vi lära oss mer om hur planeter bildas."

Vi ska komma ihåg att fler bevis behövs innan forskarvärlden accepterar dessa nya rön dessa forskare presenterar (min anm.)

Ovan forskningsresultat beskrivs i en artikel som publicerades måndag (14 november) i tidskriften Nature Astronomy.

Bild vikipedia på en jämförelse mellan vit dvärg IK Pegasi B (nedre mitten), hennes A-klasspartner IK PegasiA (vänster) och solen (höger). Denna vita dvärg har en yttemperatur av ca 35000C.