Framkomlighet har ersatts med hinderlopp i trafiken.

När vägsystemen byggdes ut och städerna ökade sin befolkning. När urbaniseringen började som det kallas. Då byggdes vägar både i och utanför städerna för att vara så raka och framkomliga som möjligt. Fri sikt befordrades och krokiga häststigar rätades i många fall ut till raka landsvägar och senare motorvägar eller riksvägar.

Allt var frid och fröjd, när något hände kunde utryckningsfordon snabbt komma fram.
Men sedan dess har något hänt.

Vägar har hastighetsbegränsats, snart är det olika hastigheter för var kilometer. Rena cirkusen med andra ord. Men inte nog med detta. Gator i städerna är inte längre lätt framkomliga istället har vägbulor och hinder satts upp på fler och fler gator. Framkomligheten har härmed försämrats och utryckningsfordonen måste köra försiktigare både för fordonets skull men även för sjuka och skadades skull i ambulanserna vilka annars skulle skadats än mer i fordonets skumpande väg.

På gångbanor och cykelbanor inom bostadsområden i städerna har man lagt ut stora stenar och bommat för vissa passager med vägbommar. Framkomligheten har minskat även av detta. Våra förfäder rensade bort stora stenar när bostäderna byggdes en gång för att de inte skulle hindra framkomligheten. Nu läggs stenbumlingarna tillbaks igen i städerna. Se er omkring, överallt ligger dessa bumlingar vilka lyste med sin frånvaro för bara några årtionden sedan. Vart är vi på väg? Är nästa steg att plantera ogräs på stigarna och gatorna och låta en och annan buske växa där för att än mer hindra framkomligheten?