Grupparbeten i skolorna, gruppsamverkan på arbetsplatserna, det är den verklighet vi lever i 2009.
Man värderar människor i hur de kan samarbeta. Individualismens tidevarv där var och en ska lyckas att förverkliga sig själv. Människan ska vara oberoende och ha mål som är egna att kämpa för men som likväl ska bedömas utefter hur väl denne kan samarbeta.
På arbetsplatserna finns krav på att den som anställs ska vara bra att samarbeta med. Den ska kunna ta hänsyn, vara lyhörd och kunna arbeta i grupp.
Men likväl kräver samhället att varje människa ska vara en individualist. Men det gäller kanske bara utanför arbetsplatsen.
Kraven som finns i dag blir därför motsägelsefulla och skapar orimliga krav vilket gör att människan stressas, går i väggen och får börja om på samma omöjliga livsbana om och om igen inom alla samhällsområden. Arbete, familj, boende, intresse mm allt i syfte för att förverkliga det man tycker sig sakna eller som samhället och medmänniskorna tycks kräva för en succéartad levnadsbana.
Däremot avskys i de flesta fall ensamvargen på en arbetsplats och den påträngande människan i vardagslivet utanför arbetsplatsen. Utanför denna ska ingen gruppsamverkan finnas här ska var och en sköta sig själv och inte blanda sig i andras människors göranden. Medan det på arbetsplatsen inte får förekomma ensambeslut utan allt ska diskuteras i grupp innan beslut tas. Möten är slagordet där alla ska få säga sitt. Nog är allt ovanstående motsägelsefullt och besynnerligt.
Men vårt samhälle i dag är just detta, besynnerligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar