Cambridgeforskare deltar i kommande sökningar efter tecken på liv på Jupiters isiga månar

 

Bild wikipedia på en av Jupiters isiga månar, här Callisto, fotograferad av sonden Galileo 1995.

Rymdsonden Juice är för närvarande på väg mot Jupiter för att undersöka planetens tre istäckta månar Ganymedes, Callisto och Europa vilka antas ha hav under sina isytor.  Med på färden finns en uppsättning fjärranalys, geofysiska och in situ-instrument (se här vad situ instrument används till).

Sonden beräknas nå Jupiter i juli 2031. Månarna förväntas ha flytande vatten under sina frusna ytor och i dessa hav kan det finnas liv. Rymdsonden kommer även att utforska Jupiters komplexa miljö och dess system (atmosfär, ringsystem och magnetisk miljö) 

Dr Bakhit Department of Engineering’s Electronic Devices and Materials Group vid university of Cambridge  var ansvarig för att applicera en skyddande beläggning på de medföljande toppmoderna sensorer som utgör radio- och plasmavågsinstrumentet (RPWI). RPWI består av fyra Langmuir-sonder med en diameter på 10 cm för att utforska atmosfären runt Jupiters isiga månar.

Varje sond är monterad i änden av tre meter långa utfällbara bommar, vilket gör att den kan ta sig ur Juice och ta sig mot sitt mål. Varje sond har sitt mål en isig måne och Jupiter själv.

 

En blixtsnabb ljusshow från Vintergatans centrala svarta hål

 

Bild https://webbtelescope.org

Det supermassiva svarta hålet i mitten av Vintergatan antas vara anledningen till en nyligen sedd ljusshow. Med hjälp av NASA:s James Webb Space Telescope har ett team av astrofysiker samlat in den längsta och mest detaljerade glimten hittills av det "tomrum" som finns i centrum av vintergatan och som antas innehålla ett svart hål.

Astrofysiker vid Northwestern University i Illinois fann att den virvlande skivan av gas och stoft (ackretionsskivan) som kretsar runt det centrala supermassiva svarta hålet, kallat Sagittarius A*, sänder ut en konstant ström av ljusutbrott. Aktivitetsnivån sker över ett brett spektrum av tidsperioder - från korta mellanspel till långa tidsperioder. Medan vissa utbrott är svagt ljusflimmer som varar några sekunder är andra utbrott bländande ljusa utbrott som sker dagligen. Det finns också svagare ljussken som ökar och minskar långsamt i tidsperioder av månader.

De nya upptäckterna kan hjälpa fysiker att bättre förstå den grundläggande naturen av svarta hål, hur de får sin energi från sin omgivande miljö och dynamiken och utvecklingen i vintergatan.

Även om astrofysiker ännu inte helt förstår de processer som pågår, misstänker Yusef-Zadeh vid Northwestern University i Illinois vilken var den som ledde studien att två separata processer är anledningen till de korta och de längre utbrotten. Han antar att mindre störningar i ackretionsskivan sannolikt genererar det svaga flimmert av ljus. Specifikt kan turbulenta fluktuationer i skivan komprimera plasma (het, elektriskt laddad gas) för att orsaka en tillfällig explosion av strålning. Yusef-Zadeh liknar dessa händelser som då soleruptioner sker.

"Det liknar hur solens magnetfält samlas ihop, komprimeras och sedan bryter ut i en soleruption", förklarar han. Processerna är naturligtvis mer dramatiska eftersom miljön runt ett svart hål är mycket mer energirik och mycket mer extrem. Men solens yta sjuder även den av aktivitet.

Yusef-Zadeh tillskriver de stora, ljusstarka utbrotten som tillfälliga magnetiska omkopplingshändelser. En process där två magnetfält kolliderar och frigör energi i form av accelererade partiklar. Dessa partiklar färdas med hastigheter nära ljusets och avger då ljusutbrott.

"En magnetisk omkoppling är som en gnista av statisk elektricitet, vilket på sätt och vis också på att det är en 'elektrisk omkoppling'", beskriver Yusef-Zadeh.

Studien publicerades den 18 februari i The Astrophysical Journal Letters.

Dold explosion i universum skapar nyfikenhet

 

Upptäckten av en kraftig blixt från en explosion från ett mystiskt okänt objekt utanför vår galax har gjort astronomer entusiastiska. Bild https://ras.ac.uk  The "remarkable" XRT 200515 cosmic explosion observed by NASA's Chandra X-ray Observatory. Credit Steven Dillman Licence type Attribution (CC BY 4.

En maskininlärningsmetod (AI) användes för upptäckten (som fanns i arkiverad insamlad data) i den nya studien då den så kallade extragalaktiska snabba  (FXT) som forskarna gett beteckningen XRT 200515 med hänvisning till den dag då den upptäcktes av Chandrateleskopet. 

"Den kosmiska blixten är särskilt intressant på grund av dess ovanliga egenskaper som skiljer sig från andra extragalaktiska FXT:er som tidigare har upptäckts av Chandra", beskriver Dillmann doktorand vid Stanford University.

"Den gav en otroligt energirik initial explosion som varade i 10 sekunder till skillnad mot liknande som kunnat ses i minuter eller timmar. Den 10 sekunder långa explosionen följdes av en längre, mindre energirik efterglöd som varade några minuter."

Anledningen till explosionen är okänd.

Explosionen inträffade i en av Vintergatans satellitgalaxer det Stora Magellanska molnet. Anledningen till explosionen kan enligt forskarna vara att två stjärnor: en liten och supertät död stjärna (en så kallad neutronstjärna vilket är resterna efter en supernova) och en ordinär stjärna som kretsar runt denna.

Neutronstjärnan blir då som en kosmisk dammsugare dess kraftfulla gravitation drar till sig gas från den andra stjärnan. När tillräckligt med gas byggs upp på neutronstjärnans yta utlöses en massiv termonukleär explosion som frigör en intensiv skur av röntgenstrålning.

En annan teori är att det kan vara ett sällsynt jätteutbrott från en avlägsen magnetar (neutronstjärnor med extremt starka magnetfält). Dessa utbrott är några av de mest explosiva händelserna i kosmos och frigör en enorm mängd gammastrålning på mycket kort tid. 

Om XRT 200515 är utbrott från en sådan händelse skulle det vara det första gigantiska magnetarutbrott som observerats vid dessa röntgenenerginivåer.

Den sista förklaringen (teorin) som forskarna lägger fram är att det kan vara en tidigare okänd typ av kosmisk explosion som kan avslöja nya insikter om universum.

Upptäckten visar värdet av att använda artificiell intelligens för vetenskapliga upptäckter i arkiverad astronomisk data . Det kan finnas otaliga andra upptäckter som väntar på att hittas i observationer som redan har gjorts och arkiverats.

Accelererande röntgenblixtar från ett svart hål 270 miljoner ljusår

 

Bild wikipedia på Seyfertgalaxen där det i inlägget nämnda svarta hålet 1ES 1927+654 finns

Ett team av astronomer, inklusive Dr William Alston, universitetslektor i datavetenskap vid University of Hertfordshire's Centre of Astrophysics har upptäckt aldrig tidigare sedda periodiska röntgenpulser från det supermassiva svarta hålet 1ES 1927+654, som finns ungefär 270 miljoner ljusår bort från oss.

Röntgenljusets pulser därifrån som till en början observerades med 18 minuters intervall har ökat till var sjunde minut under en tvåårsperiod. Det är ett fenomen som aldrig tidigare dokumenterats i universum. Fyndet fascinerade forskare över hela världen.

Forskarlaget,  under ledning av MIT-astronomen (Massachusetts Institute of Technology) Megan Masterson föreslår att dessa pulser kan komma av att en vit dvärgstjärna, en tät rest av en död stjärna, befinner sig i en farligt nära omloppsbanan till det svarta hålets händelsehorisont. Denna vita dvärg verkar vara på väg att göra sig av med sina yttre lager, en process som kan hindra den från att helt konsumeras av det svarta hålets enorma gravitationskraft.

Forskningen presenterades vid det 245:e mötet för American Astronomical Society och markerar ett viktigt steg i studiet av svarta hål och deras växelverkan med närliggande stjärnrester (vita dvärgstjärnor). Fortsatta observationer med befintliga och framtida teleskop kan ge mer kunskap i den extrema fysik som sker vid svarta hål.

Nya rön om gula jättestjärnors utbrott

 

Bild https://www.astro.oma.be/en  En illustratörs bild av den gula hyperjättestjärnan Rho Cassiopeiae kring vilken skal av gas bildas på grund av återkommande utbrott vilket observerats under de senaste 130 åren. Upphovsman: Alex Lobel.

Stora stjärnor är bland de mest massiva och ljusstarka stjärnorna i vintergatan.  Studiet av dessa stjärnor ger astronomer en  inblick i hur mycket massiva stjärnor är sent i sin existens. I synnerhet får vi en titt på stadiet precis innan de utvecklas till supernovor då de dess kärna kollapsar eller alternativt blir till en annan klass av hetare hyperjättar som kallas "Luminous BlueVariables". 

Denna övergång sker när gula hyperjättar snabbt utvecklas genom det så kallade gula evolutionära tomrummet i det övre av Hertzsprung-Russell-diagrammet av stjärnors temperatur kontra luminositet. Att förstå de återkommande utbrotten och pulseringarna från de gula hyperjättarna hjälper astronomer att förfina teoretiska modeller av avancerade stadier av stjärnors utveckling och att förbättra förståelsen av fenomen vid cykliska stjärnutbrott.

Den nya studien, som genomförts under de senaste fem åren av ett internationellt team av forskare i Nederländerna (Leiden University), Belgien (ROB) och Storbritannien (Durham University) innehåller också värdefulla databidrag från amatörastronomer över hela världen.

Teamet fokuserade här på Rho Cas (en stjärna i mellersta delen av stjärnbilden Cassiopeja som man tror är på väg att bli en supernova) en av de mest välstuderade hyperjättarna som kan ses med blotta ögat och här analyserades den långsiktiga variationen i ljusstyrka från 1885 till 2023. Denna omfattande datamängd gjorde det möjligt att undersöka dess exceptionella fysikaliska egenskaper, såväl som uppkomsten och utvecklingen av tre stora atmosfäriska utbrott som skedde 1986, 2000 och 2013.  

Dessa långtidsobservationer avslöjar ett fascinerande mönster: Rho Cas uppvisar cykliska utbrott i atmosfären ungefär vart 10:e till 40:e år, vart och ett med en betydande fluktuation av yttemperaturen, från 4500 till 7500 °C. De nya upptäckterna ger en unik möjlighet att följa en mycket tung stjärna mitt i dess accelererade evolutionära förändring (och troliga framtida slut som supernova).

Studien visar att pulseringarna av Rho Cas blir mer intensiva när en stjärna närmar sig ett utbrott. Specifikt förlängs de pulsperioder som observeras i hyperjättarnas V-band (för mänskliga ögat synliga våglängder) ljusstyrkekurva och då pulsationsamplituderna ökar under åren vilket leder fram till ett utbrott. Detta signalerar att starka radiella pulser spelar en avgörande roll för att utlösa återkommande utbrott som har inträffat sex gånger under de senaste 138 åren, med tidsintervallen  10, 41, 40, 14 och 13 år.

Dr. Lobel, medförfattare till studien beskriver: "Det är första gången som en grundlig undersökning har gjorts med i stort sett all tillgänglig historisk data om Rho Cas som vi har samlat in från litteraturen, och som sträcker sig tillbaka till 1800-talet. Dessutom kunde vi kombinera med nya observationer, inklusive värdefulla bidrag från amatörastronomer. Den nya studien och observationerna är viktiga eftersom de ger viktiga insikter i evolutionen av gula hyperjättar. Sammantaget förbättrar det inte bara vår förståelse av extrema stjärnor, som Rho Cas och dess återkommande utbrott utan bidrar också till en bredare kunskap om gula hyperjättar och deras variabilitet och betydelse för stjärnors utveckling.

Evolution kanske sker eller har skett på andra planeter än på Jorden

 

Bild https://www.deviantart.com/

Mänskligheten kanske inte är extraordinär utan snarare det naturliga evolutionära resultatet för Jorden och andra planeter därute.

Modellen, som vänder upp och ner på en decennier gammal teori om att allt blev till genom att det passade för livets utveckling på jorden av en slump. Ett team av forskare vid Penn State, som ledde arbetet beskriver i den nya tolkningen av mänsklighetens ursprung att sannolikheten för liv någon annanstans i universum är stor.

"Det här är en betydande förändring i hur vi tänker om livets historia", beskriver Jennifer Macalady, professor i geovetenskap vid Penn State University och medförfattare till en artikel som publicerades den14 februari i tidskriften Science Advances. "Det tyder på att evolutionen av komplext liv kan handla mindre om slumpen och mer om samspelet mellan liv i en särskild miljö vilket öppnar upp spännande nya forskningsvägar i en strävan att förstå vårt ursprung och vår plats i universum."

"Vi argumenterar för att intelligent liv kanske inte kräver en serie lyckosamma slumpartade händelser för att existera", beskriver Mills, som arbetat i Macaladys astrobiologiska laboratorium vid Penn State som grundforskare. "Människan utvecklades inte 'tidigt' eller 'sent' i jordens historia, utan 'i tid', när förutsättningarna fanns. Kanske är det bara en tidsfråga och kanske kan andra planeter uppnå dessa förhållanden snabbare än vad som skedde på jorden medan det på andra planeter kan ta längre tid.

I den nya studien beskriver forskarna att jorden först nyligen blivit möjlig för människan.

"Vi anser att i stället för att basera våra förutsägelser på solens livslängd bör vi använda en geologisk tidsskala, eftersom det tar lång tid för atmosfären och landskapet att förändras", beskriver Jason Wright, professor i astronomi och astrofysik vid Penn State University och medförfattare till artikeln.

 "Det här är normala tidsskalor på jorden. Om livet utvecklas med planeten, då kommer det att utvecklas på en planets tidsskala i en viss planets takt. "

Detta nya perspektiv tyder på att framväxten av intelligent liv kanske inte är så slumpartat", beskriver Wright. "I stället för en serie osannolika händelser kan evolutionen vara mer som en förutsägbar process, som utvecklas utifrån hur de globala förhållandena tillåter processen. Vårt ramverk gäller inte bara för jorden utan även för andra planeter vilket ökar möjligheten att liv som liknar vårt kan existera på fler platser.

Medförfattare till artikeln är Adam Frank vid University of Rochester. Penn State's Astrobiology Research Center, Penn State Center for Exoplanets and Habitable Worlds, Penn State Extraterrestrial Intelligence Center, NASA Exobiology Program och German Research Foundation stödde detta arbete.

Kan planeter runt vita dvärgstjärnor vara möjliga för organiskt liv.

 

Bild wikipedia stjärnkarta över var solsystemet Kepler 62 finns i riktning mot stjärnbilden Lyran. 

En vit dvärgstjärna är en stjärna som varit normalstor (lik vår sol) men kollapsat till en dvärgstjärna med mycket liten storlek efter att den gjort slut på sitt kärnbränsle. En typisk vit dvärg har en radie som är 1 procent av vår sols, men den har grovt räknat samma massa. Detta motsvarar en täthet på cirka 1 ton per kubikcentimeter. Kan dessa vita dvärgstjärnor ha exoplaneter där liv frodas?

– Även om vita dvärgstjärnor fortfarande kan avge en del värme från kvarvarande kärnaktivitet i sina yttre lager uppvisar de inte längre kärnfusion i sina kärnor. Av denna anledning har inte mycket hänsyn tagits till dessa stjärnors förmåga att hysa livstrevliga exoplaneter, beskriver Aomawa Shields, docent i fysik och astronomi vid UC Irvine .

"Men våra datorsimuleringar tyder på att om stenplaneter existerar i dess omloppsbanor, kan dessa planeter ha mer möjligheter till organiskt liv på sina ytor än man tidigare trott."

Hon säger att en viktig skillnad i de stjärn- och planetsystem som hennes team studerade var planeternas rotationsegenskaper.

Den vita dvärgstjärnans livsmöjliga zon området där en exoplanet bland annat skulle kunna hysa livsuppehållande flytande vatten finns mycket närmare stjärnan jämfört med andra stjärnor som ex Kepler-62a vilken är en stjärna lik vår sol (eller jorden). Shields betonade att detta resulterar i en mycket snabbare rotationsperiod – 10 timmar för den vita dvärgen, medan Kepler-62a:s exoplanet har en rotationsperiod på 155 dagar.

Även om båda planeterna sannolikt är låsta i en synkron omloppsbana – med en permanent dagsida och en evig nattsida  sträcker den ultrasnabba vita dvärgplanetens rotation ut molncirkulationen runt planeten. Den mycket långsammare omloppstiden på 155 dagar för Kepler-62a bidrar till en stor massa av flytande vattenmoln på dagsidan. Färre vätskemoln på dagsidan och en starkare växthuseffekt på nattsidan skapar varmare förhållanden på den vita dvärgplaneten i förhållande till Kepler-62a -planeten. 

"Resultaten tyder på att vita dvärgstjärors miljö, som anses vara ogästvänlig för liv, kan erbjuda nya vägar för exoplanet- och astrobiologiforskare att undersöka", beskriver Shields. I takt med att kraftfulla observationsmöjligheter till att bedöma exoplaneters atmosfärer och astrobiologi nu är ett forskningsområde associerade med James Webb Space Telescope, kan vi vara på väg in i en ny fas där vi studerar en helt ny klass av solsystem runt tidigare obeaktade stjärnor (som vita dvärgstjärnor).

Shields och hennes samarbetspartners i detta projekt fick finansiering från National Science Foundation och National Center for Atmospheric Research, medarbetare var Eric Wolf från University of Colorado Boulder; Eric Agol från University of Washington; och Pier-Emmanuel Tremblay från University of Warwick i Storbritannien.

En artikel om resultatet av studien publicerades nyligen i The Astrophysical Journal

Murchison Widefield Array byggt i radiotystnadsområde stördes.

 

Bild https://www.mwatelescope.org/

Astronomer som sökte igenom data från MurchisonWidefield Array, ett radioteleskop i västra Australien ställdes inför ett oväntat mysterium.

Teleskopet består av 4 096 spindelliknande antenner som är utformade för att upptäcka radiovågssignaler från mer än 13 miljarder år sedan verkar nu ha hittat  något mer lokalt en tv-sändning. Detta var förbryllande, med tanke på att teleskopet är placerat i en utsedd radiotyst zon, där den australiska regeringen reglerar signalnivåer från all radiokommunikationsutrustning  inklusive TV-sändare, Bluetooth-enheter, mobiltelefoner med mera  för att minimera störningar för teleskopen i området. Ännu mer förbryllande var att TV-signalen sträckte ut sig över himlen.

"Sedan förstod vi", beskriver Jonathan Pober, fysiker vid Brown University och USA:s forskningsledare för Murchison Widefield Array-projektet. "Jag slår vad om att signalen reflekteras från flygplan.” beskrev Pober det. Vi hade sett dessa signaler i nästan fem år och flera personer hade föreslagit att de var flygplan som speglade TV-sändningar. Vi insåg att vi kanske skulle kunna bekräfta den teorin.

För att göra detta anlitade Pober Browns doktorand Jade Ducharme till astronomiskt detektivarbete. Resultaten från paret publicerades i Publications of the Astronomical Society of Australia och stödde inte bara flygplanshypotesen utan har nu också gett astronomer en ny metod för att identifiera och filtrera bort oönskade radiofrekvenser. Ett mål som blir allt viktigare i takt med att jordens luftrum blir bullrigare i takt med att fler satelliter placeras ut.

"Astronomin står inför en existentiell kris", beskriver Pober. "Det finns en växande oro och vissa rapporter visar att astronomer snart inte kommer att kunna utföra högkvalitativa radioobservationer på grund av störningar från satellitkonstellationer. Detta är särskilt utmanande för teleskop som Murchison Widefield Array som observerar hela himlen samtidigt. Det finns inget sätt att rikta våra teleskop bort från satelliter. 

Studien belyser också hur snabbt frågan om RFI (radio frequency interference) växer. Enligt FN:s kontor för yttre rymdfrågor kretsade 11 330 satelliter runt jorden i juni 2023, en ökning med nästan 40 % från januari 2022.

Fortsätter debatten om huruvida någon åtgärd kommer att räcka när världen alltmer fylls av artificiella signaler. Vissa, som Pober undrar om inte det bästa sättet att undvika störningar är att i framtiden bygga radioteleskop på platser som månen.

Frågan är om universum beter sig på samma sätt överallt

 

Bild wikimedia som visar sadelform av ett öppet universum. 

James Adam, astrofysiker vid University of the Western Cape, Kapstaden i Sydafrika och huvudförfattare till en ny artikel ( i Journal of Cosmology and Astroparticle ”PhysicsProbing the Cosmological Principle with weak lensing shear”) beskriver han en del nya kosmologiska observationer tyder på att det i extremt stor skala kan finnas anisotropier – variationer i universums struktur som utmanar antagandet om isotropi(den accepterade teorin att likheten är slående i alla galaxer, temperatur mm).

Dessa anomalier har identifierats med hjälp av skilda metoder och inkluderar motstridiga mätningar av universums expansionshastighet, studier av den kosmiska bakgrundsstrålningen och olika inkonsekvenser i kosmologiska data. Dessa iakttagelser är dock ännu inte slutgiltiga (och helt säkra). För att utesluta mätfel måste mer data samlas in med hjälp av oberoende metoder. Om flera tekniker bekräftar samma anomalier skulle deras existens bli mycket svårare att avfärda.

Den nya studien av Adam och kollegor har i arbetet utvecklat en ny metod för att testa universums isotropi med hjälp av observationer från instrument som Euclid. Ett ESA-rymdteleskop som sköts upp 2023 och som just har börjat producera bilder av kosmos med oöverträffad kraft, precision och upplösning.

– Vi undersökte med en tidigare ej använd metod för att begränsa anisotropi som involverade så kallad svag gravitationslinsning, 

 beskriver Adam. Svag linsning uppstår på grund av att materia mellan oss och en avlägsen galax böjer bakgrundsgalaxens ljus något och ändrar dess skenbara form. Denna specifika typ av förvrängning kan avslöja om anisotropi är rätt tolkning av universum. Faktum är att analysen av svag linsdata gör det möjligt för forskare att dela upp signalen i två komponenter: E-modeskjuvning, som genereras av fördelningen av materia i ett isotropt och homogent universum och B-modeskjuvning, som vanligtvis är mycket svag och inte bör förekomma i stora skalor i ett isotropt universum.

Att bara observera B-moder i stor skala skulle inte vara tillräckligt för att bekräfta anisotropi då dessa signaler är mycket svaga och kan bero på mätfel eller sekundära effekter. Om en anisotropi är verklig skulle den påverka både E-mode och B-mode på ett icke-oberoende sätt, vilket genererar en korrelation mellan de två signalerna. Endast om Euclides insamlade data avslöjar en signifikant korrelation mellan E- och B-moder skulle det tyda på en anisotrop expansion av universum. Enligt den kosmologiska principen är det inte bara så att det inte finns något centrum eller någon privilegierad plats i den kosmiska rymden utan rymden själv har homogena egenskaper överallt, åtminstone i stor skala.

Svag linsning bygger på principen, som beskrivs av den allmänna relativitetsteorin, att gravitationen böjer ljusets väg. Ju större massan hos en himlakropp är desto starkare är förvrängningen av ljuset som passerar nära den. Galaxer och andra objekt som ligger bakom ett massivt gravitationsfält verkar subtilt förvrängda deras form och orienteringar förändras något i ljuset på grund av gravitation. Genom att noggrant analysera dessa förvrängningar i miljarder galaxer kan kartläggningar av Euclid upptäcka, svaga linsningar och även avslöja närvaron och fördelningen av osynlig materia, inklusive mörk materia.

Metamorf supernovan SN 2014C (som omvandlats i sin spektralklassificering)

 

Bild: Vänster: Ett schematiskt diagram över SN 2014C (som finns ca 30 ljusår bort) och dess yttre CSM, som visar den gradvisa interaktionen mellan SN-utkastningen (blå-vit cirkel i mitten) och den yttre CSM efter explosionen. Överst till höger: Spektral utveckling från en vätefattig SN Ib till en väterik SN IIn 

Nederst till höger: Bolometrisk ljusstyrka och dess modellpassning, som avslöjar den extra energi som tillhandahålls av SN-CSM-interaktionen som finns från de tidiga stadierna. De färgade pilarna indikerar motsvarande ljuskurvepoker för den spektrala utvecklingen som visas ovan. (Bild av ZHAI Qian). SN betyder Supernova, CSM betyder cirkumstellärt material (en ringformad ansamling av material i form av gas, stoft,)

En internationell forskargrupp  under ledning från Yunnanobservatorierna vid den kinesiska vetenskapsakademin har gjort betydande framsteg i observationsstudien av den metamorfa supernovan SN 2014C. Deras arbete ger viktiga insikter om explosionsmekanismerna för denna sällsynta typ av supernova och de sista utvecklingsstadierna av dess föregångare.

N 2014C är en välkänd supernova som har genomgått en anmärkningsvärd omvandling i sin spektralklassificering och utvecklats från en från början vätefattig typ Ib till en väterik typ IIn. Denna omvandling tyder på att föregångarstjärnan till SN 2014C nästan helt hade tappat sitt yttre vätehölje före explosionen och lämnat efter sig ett tätt cirkumstellärt material (CSM) i sin närhet. Detta sällsynta och komplexa fenomen har fascinerat astronomer det senaste decenniet.

Med hjälp av observationer från 2,4-metersteleskopet Lijiang har forskarna släppt de mest omfattande tidiga uppgifterna om SN 2014C. Dessa data gav tidigare bevis på interaktionen mellan supernovan och CSM och fyllde luckan i informationen om de inre lagren av CSM.

Genom att konstruera en modell som inkluderar radioaktivt sönderfall och fördröjd interaktion har forskarna framgångsrikt förklarat det komplexa och variabla ljuskurvan hos SN 2014C.

Deras observationer avslöjade de detaljerade fysikaliska processerna under de inledande stadierna av SN 2014C:s explosion och gav viktiga ledtrådar till dess efterföljande spektrala transformation. Genom att integrera tidiga fotometriska data, spektraldata från sen tid och radio- och infraröda observationer som sträcker sig över ett decennium, upptäckte forskargruppen att CSM runt SN 2014C inte är jämnt fördelad; istället uppvisar den en U-formad struktur. Denna intrikata cirkumstellära miljö har stor betydelse för supernovans ljuskurva och spektrala utveckling.

Studien ger värdefulla insikter i studier av metamorfa supernovor. Arbetet finansierades av bland annat Kinas nationella nyckelforsknings- och utvecklingsprogram och Kinas nationella naturvetenskapliga stiftelse. Studien är publicerad i The Astrophysical Journal.

Upptäckt: Ett solsystem som snabbt rör sig genom Vintergatan

 Bild https://www.nasa.gov  En illustratör visualiserar stjärnor nära mitten av  Vintergatan. Var och en har ger ett färgglatt spår som anger dess hastighet, ju längre och rödare spåret är desto snabbare rör sig stjärnan. NASA-forskare upptäckte nyligen en mycket snabb stjärna, visualiserad nära centrum i denna bild med en planet i omloppsbana. Om fyndet bekräftas sätter paret ett rekord för det i hastighet snabbast kända exoplanetsystemet. NASA/JPL-Caltech/R. Hurt (Caltech-IPAC)

Astronomer kan ha upptäckt en stjärna som rusar genom centrum av vintergatan tillsammans med en planet i omloppsbana. Om fyndet bekräftas sätter detta solsystem ett nytt rekord som det snabbast rörliga solsystemet som hittats. Hastigheten är nästan dubbelt så stor som vårt solsystems hastighet genom Vintergatan.

Planetsystemet tros röra sig i en hastighet av minst 540 kilometer per sekund.

"Vi tror att det här är en så kallad super-Neptunus-värld som kretsar kring  stjärnan med låg massa på ett avstånd från sin stjärna som kan jämföras med Venus eller jordens omloppsbanor om den befunnits i vårt solsystem", beskriver Sean Terry, postdoktoral forskare vid University of Maryland, College Park och NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland. Eftersom stjärnan är ljussvag (liten o inte så het)  är planeten långt utanför guldlockszonen. 

Om fyndet bekräftas kommer den att vara den första planet som någonsin hittats i omloppsbana runt en hyperhastighetsstjärna, beskriver han.

Stjärnan är cirka 24 000 ljusår bort, vilket placerar den i Vintergatans centrala nav där stjärnorna är tätt packade. Genom att jämföra stjärnans position 2011 och 2021 beräknade teamet dess höga hastighet. "För att vara säkra på att stjärnan är en del av den orsakade ljussignalen  som man först fann 2011 (som gjorde att den hittades), skulle vi vilja titta igen om ett annat år och se om den rör sig i samma hastighet och riktning för att bekräfta att den kom från den punkt där vi först upptäckte signalen", beskriver Bennett.

En artikel som beskriver resultatet av studien, ledd av Terry, publicerades i The Astronomical Journal den 10 februari. 

Euclid har upptäckt en Einsteinring som förvånar astronomer

 

Bild  https://www.esa.int  Euclid bild av en ljusstark Einsteinring runt galaxen NGC 6505

Den 1 juli 2023 gav sig Euclid  (Dark Universe Explorer Spectroscopic All Sky Cosmic Explorer) iväg på sitt sex år långa uppdrag att utforska mörkret i universum. Innan rymdfarkosten kunde påbörja sin kartläggning undersökte teamet av forskare och ingenjörer på jorden att allt fungerade som det skulle. Under denna tidiga testfas, i september 2023, skickade Euclid bilder tillbaka till jorden. De var bilder tagna  medvetet  ur fokus,  i en suddig bild såg Eugens arkivforskare Bruno Altieri en antydan till ett mycket speciellt fenomen och bestämde sig för att ta en närmare titt på detta objekt.

Det var en Einsteinring ett extremt sällsynt fenomen som visade sig gömma sig i en galax. I galaxen NGC 6505 som finns cirka 590 miljoner ljusår från jorden. Det här är första gången som ringen av ljus som omger denna galax centrum detekteras och det genom Euclid högupplösta instrument. Ringen runt NGC 6505  i förgrunden består av ljus från en ljusstark galax längre bort i tid och rum. Denna bakgrundsgalax ligger 4,42 miljarder ljusår bort och dess ljus har förvrängts av gravitation på sin väg till oss. Den avlägsna galaxen har inte observerats tidigare och har ännu inget namn.

"En Einsteinring är ett exempel på stark gravitationslinsing", förklarar Conor O'Riordan, vid Max Planck-institutet för astrofysik i Tyskland, och huvudförfattare till den första vetenskapliga artikeln om analyseringen av ringen. – Alla starka gravitationslinsingar är speciella eftersom de är så sällsynta och otroligt användbara vetenskapligt. Den här är särskilt speciell, eftersom den finns relativt nära jorden och linjeringen gör den väldigt vacker."

Albert Einsteins allmänna relativitetsteori förutsäger att ljus  böjer sig runt objekt i rymden så att ljuset fokuserar som en gigantisk lins. Denna gravitationslinseffekt är större för massiva objekt av galaxer och galaxhopar. Det betyder att vi ibland kan se ljuset från avlägsna galaxer som annars skulle vara dolda i tid och rum.

Om inriktningen är precis rätt böjs ljuset från den avlägsna galaxen och bildar en spektakulär ring runt en galax som finns närmare oss.  Einsteinringar är ett rikt laboratorium för forskare. Att studera deras gravitationseffekter kan hjälpa oss att lära mer om universums expansion, upptäcka effekterna av osynlig mörk materia och mörk energi och undersöka bakgrundskällan vars ljus böjs av mörk materia mellan oss och källan. 

– Jag tycker att det är väldigt intressant att den här ringen observerades i en välkänd galax som upptäcktes för första gången 1884, beskriver Valeria Pettorino, forskare vid ESA:s Euclid-projekt. – Galaxen har varit känd för astronomer under en väldigt lång tid och ändå har denna ring aldrig observerats tidigare. Detta visar hur kraftfull Euclid är som hittar nya fenomen även på platser som vi trodde att vi kände till väl. Upptäckten är mycket uppmuntrande för Euclid-uppdragets framtid och visar på dess kapacitet.

Vissa stjärnor förvränger sitt sken och vi missar om de har exoplaneter

 

Bild https://www.ucl.ac.uk

Det mesta av den information vi har om planeter utanför vårt solsystem (exoplaneter) kommer från nedgångar i stjärnors ljus när dessa planeter passerar framför sin sol.

Det kan ge ledtrådar om planetens storlek (genom att vi ser på hur mycket stjärnljus som blockeras) och vad dess atmosfär består av (genom att se på hur planeten ändrar mönstret av det stjärnljus som dämpas).

I en ny studie, publicerad i The Astrophysical Journal Supplement Series, dras nu slutsatsen att fluktuationer i stjärnljuset på grund av varmare och kallare områden på en stjärnas yta däremot kan förvränga våra tolkningar av exoplaneter som passerar dessa ljusskiftande områden mer än vi tidigare trott.

Forskarna såg på atmosfären hos 20 planeter av Jupiters och Neptunus storlek och fann att värdstjärnornas ljusföränderlighet förvrängde dataanalysen för ungefär hälften av exoplaneterna.

Om forskarna inte tar hänsyn till dessa variationer på rätt sätt skulle misstolkning av en rad olika faktorer som planeternas storlek, temperatur och sammansättningen av atmosfärer bli fel. Forskatteamet beskriver att risken för feltolkningar är hanterbar om forskarna ser på en rad våglängder av ljus inklusive det optiska området där effekterna av stjärnkontaminering är mest uppenbara.

Huvudförfattare till studien Dr Arianna Saba (UCL Physics & Astronomy),  gjorde studien som en del av sin doktorsexamen vid UCL (University College London) beskriver: "Dessa resultat var en överraskning vi fann mer stjärnkontaminering i våra data än vi förväntade oss. Genom att förfina vår förståelse för hur stjärnors variabilitet kan påverka tolkningar av exoplaneter kan vi förbättra våra modeller och i framtiden använda de mycket större datamängder som nu kommer från James Webbteleskopet och snart i det framtida Ariel och Twinkle på ett bättre sätt.

Månen Enceladus hav kan innehålla liv som är nästan omöjligt att upptäcka

 

Bild wikipedia Ett panoramafoto av Enceladus gejsrar av vatten taget av rymdsonden Cassini under 2015.

I en ny studie vid vid University of Reading,av Saturnus måne Enceladus visas att fysiken i främmande hav kan förhindra att djuphavsliv där kan nå platser (närma ytan) där vi kan upptäcka det.

Kemiska spår, mikrober och organiskt material avslöjande signaturer på eventuellt liv forskare letar efter  kan brytas ner eller omvandlas när de färdas genom havets distinkta lager upp mot ytan. Dessa omvandlade biologiska signaturer kan bli oigenkännliga när de når ytan där rymdfarkoster kan ta prover. Därmed kan liv missas även om livet frodas i djuphavet nedanför.

Flynn Ames, huvudförfattare vid University of Reading, beskriver: "Föreställ dig att du försöker hitta liv i djupet av jordens hav genom att bara ta prover på vattenytan. Det är den utmaning vi står inför med Enceladus förutom att vi också har att göra med ett hav vars fysik vi inte vet hur det är beskaffat.

– Vi har funnit att Enceladus hav borde bete sig som olja och vatten i en burk, med lager som motstår vertikal blandning. Dessa naturliga barriärer skulle kunna fånga partiklar och kemiska spår från liv i djupen hundratals till hundratusentals år. Tidigare trodde man livstecken skulle kunna flyta upp till havsytan inom några månader.

Citat Wikipedia: Enceladus är cirka 500 kilometer i diameter, vilket motsvarar en knapp sjättedel av Månens diameter. Förekomsten av en intern salt ocean (med ett djup av som man tror 10 km)  med en energikälla och enkla organiska föreningar i kontakt med månens stenkärna sätter Enceladus bland de mest troliga platserna i Solsystemet att kunna hysa främmande mikrobiellt liv.

I takt med att sökandet efter liv fortsätter kommer framtida rymdfärder att behöva vara extra försiktiga när de tar prover på Enceladus ytvatten då det gäller att dra slutsatser.

Med hjälp av datormodeller som liknar de som används för att studera jordens djuphav har studien visat viktiga implikationer för sökandet efter liv i solsystemet och bortom det. I takt med att forskare upptäcker fler istäckta havsvärldar (månar) som kretsar kring de yttre planeterna och avlägsna stjärnor kan liknande havsdynamik begränsa bevis för liv och dess byggstenar i djupare vatten som inte kan upptäckas från ytan. Till och med på världar som Enceladus, där havsmaterial genom gejsrar trycks ut från isen i gejsar bör man inte dra för stor slutledning av detta vatten vid provtagning. Den långa resan från djuphavet till ytan kan radera ut viktiga bevis på liv i djupet.

Studien om undersökningen publicerades torsdagen den 6 februari 2025 i Communications Earth & Environment och visar hur Enceladus hav bildar distinkta lager som dramatiskt bromsar förflyttningen av material från havsbotten till ytan.

Asteroiden Kamo'oalewa ursprung är Giordano Bruno-kratern på månen.

 

Bild https://news.arizona.edu/ Asteroiden Kamo'oalewa, målet för Kinas kommande Tianwen-2-uppdrag, kommer troligen från Giordano Bruno-kratern på månens baksida som ses ovan av NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter. NASA/Goddard/Arizona State University. 

Det är första gången forskare spårat en asteroid till dess ursprungsplats i detta fall en krater på månen. Till skillnad från de flesta jordnära asteroider som tros komma från asteroidbältet mellan Mars och Jupiters omloppsbanor sprängdes asteroiden 2016 HO3 känd även som Kamo'oalewa, troligen ut då Giordano Bruno-kratern bildades på månens baksida vid ett meteoritnedfall och har rusat genom rymden sedan dess i flera miljoner år enligt en ny studie publicerad i tidskriften Nature Astronomy.

Kamo'oalewa, har valts ut som mål för Kinas Tianwen-2-uppdrag och är en av asteroiderna i liknande omloppsbana runt solen som jorden. Asteroiden mäter mellan 50 till 60 meter i diameter. 

Enligt studiens huvudförfattare Yifei Jiao, forskare vid University of Arizona Lunar and Planetary Laboratory och vilken även är doktorand vid Tsinghua University i Peking är studien den första redogörelsen för en potentiellt farlig jordnära asteroid som har kopplats till en specifik krater på månen.

Enligt datasimuleringar skulle det ha krävts en kollision med en diameter på minst 1 kilometer för att skjuta upp ett stort fragment som Kamo'oalewa ur en krater som undslapp månens gravitation. Enligt gruppens modell skulle nedslaget ha grävt upp Kamo'oalewa och kommit djupt nerifrån månens yta och lämnat efter sig en nedslagskrater större än 10 till 20 kilometer i diameter.

Det kommande Tianwen-2-uppdraget syftar till att returnera prover från Kamo'oalewa vilket potentiellt kan bekräfta att dess ursprung är månen och berika vår förståelse av månens påverkansdynamik och rymdvittringseffekter.

 Dessutom förväntas NASA:s NEO Surveyor-uppdrag att identifiera fler medlemmar av denna jordnära asteroider som härstammar från månen. 

-

Nya detaljer om månens historia

 

Bild https://news.uchicago.edu/ En konstnärs illustration av hur den delvis smälta månen kan ha sett ut. Illustration med tillstånd av NASA Goddard Space Flight Center.

Forskare tror att ett mycket stort föremål kraschade in i den nybildade jorden och att månen då bildades av det skräp som blev kvar vid nedslaget. Teorin kallas Theateorin.

Kollisionen var extremt våldsam, beskriver Nicolas Dauphas, huvudförfattare till en nyskriven artikel om händelsen och ledare av UChicago Origins Laboratory och professor vid institutionen för geofysiska vetenskaper och Enrico Fermi-institutet. Studien genomfördes i ett samarbete med forskare vid University of Chicago och tillämpade banbrytande tekniker för att göra ultraprecisa avläsningar av sällsynta mineral i sten. Resultaten av studien ger ytterligare kunskap av vår förståelse av hur både månen och jorden bildades.

Här ges en ålder för när månen bildades  och kanske också den tidpunkt då jorden blev möjlig för livets början.

Vi vet hittills följande.

Solsystemet bildades för cirka 4,57 miljarder år sedan. Kort därefter svalnade det och skräp for runt och kollidera och klumpade ihop sig över tid och bildade planeterna. Forskare tror att ett mycket stort föremål kraschade in i den nybildade jorden och  månen bildades av skräpet som kom till från detta nedslag.

Kollision var extremt våldsam, beskriver Dauphas tillräckligt våldsam för att smälta sten; "så först måste vi föreställa oss ett stort klot av magma som svävar i rymden runt jorden."Genom att testa små prover av månsten som samlats in från flera Apollo-uppdrag kom man fram till en ålder för månens avkylning: 4,43 miljarder år före nutid.

Baserat på andra studier tror forskare att det skulle ha tagit månen cirka 20 miljoner år att svalna till den nivå den hade för 4,43 miljarder år sedan. Om man arbetar baklänges visar det att själva månen bildades för cirka 4,45 miljoner år sedan.

Detta visar inte bara månens historia utan också jordens bildande eftersom kollisionen som resulterade i månen förmodligen också var den sista stora kollisionen med jorden vilket markerar den tid då jorden därefter kan ha blivit stabil och senare blivit möjlig för liv.

Dauphas benämner även att han tillägnade studien till minne av sin fru geokemisten Reika Yokochi, forskningsprofessor vid UChicago som gick bort 2024. "Hon var avgörande för alla aspekter av min forskning", beskriver han.

Studien kan läsas här Citation: “Completion of lunarmagma ocean solidification at 4.43 Ga.” Dauphas et al, Proceedings of the National Academy of Sciences, Jan. 6, 2025. 

 

Hubbleteleskopet upptäckte en galax med nio ringar

 

Bild https://www.stsci.edu  på Galax LEDA 1313424 taget av Hubbletelskopet.

I den stora galaxen LEDA 1313424 har Hubbleteleskopet upptäckt nio stjärnfyllda ringar. Något som verkat ha kommit som en effekt efter en kollision med en liten blå dvärggalax (troligen visar det blå att här bildas många nya stjärnor) som kraschat in i de centrala delarna av LEDA 1313424. Hubble har identifierat åtta synliga ringar, fler än vad som tidigare upptäckts av något annat teleskop i en galax och bekräftat en nionde ring med hjälp av data från W. M. Keck-observatoriet på Hawaii. Tidigare observationer av andra galaxer visar som mest två eller tre ringar.

"Det här var en slumpartad upptäckt", beskriver Imad Pasha, forskare och doktorand vid Yale University i New Haven, Connecticut.

– Jag tittade på en markbaserad (från teleskop på Jorden) kartläggning och när jag såg en galax med flera tydliga ringar och drogs omedelbart till den. Jag var tvungen att stanna upp för att undersöka det." Teamet gav senare galaxen smeknamnet "Bullseye".

Hubble- och Keck-observatoriets uppföljande observationer hjälpte forskarna att visa vilken galax som störtat in i centrum av Bullseye. Det visade sig vara en blå dvärggalax som ses i mitten till vänster på bilden ovan. Denna relativt lilla galax svepte som en pil genom centrum av Bullseye för cirka 50 miljoner år sedan och lämnade ringar efter sig likt krusningar i en damm. Ett tunt spår av gas länkar nu samman galaxparet även om de för närvarande är separerade av 130 000 ljusår.

"Vi fångar händelsen mitt i prick vid en mycket speciell tidpunkt", beskriver Pieter G. van Dokkum, medförfattare till den nya studien och professor vid Yale. "Det finns ett mycket smalt tidsfönster efter nedslaget när en galax som denna skulle ha så många ringar."

Galaxer kolliderar eller missar varandra ganska ofta på kosmiska tidsskalor men det är extremt sällsynt att en galax dyker genom centrum av en annan galax. Den blå dvärggalaxens raka bana genom Bullseye centrum fick material att röra sig både inåt och utåt i vågor i centrum av LEDA 1313424 vilket gett upphov till nya områden där stjärnor bildas.

Bullseye är nästan två och en halv gånger större än Vintergatan, 250 000 ljusår i diameter i jämförelse med Vintergatan som är ungefär 100 000 ljusår i diameter.

Forskarna använde Hubbleteleskopet för att noggrant finna platsen för de flesta av dess ringar, flertalet är staplade i centrum.

De använde Keck-observatoriet för att bekräfta ytterligare en ring. Teamet misstänker att en 10:e ring också existerat men denna har bleknat och går inte längre att upptäcka. De uppskattar att den kan ligga tre gånger längre ut än den bredaste ringen i Hubbles bild ovan.

Kan innevånare på en tvillingplanet till Jorden upptäcka oss?

 Bild https://www.seti.org  De maximala avstånd som var och en av jordens moderna teknosignaturer kan detekteras vid med hjälp av modern mottagningsteknik, i visuell form. Olika astronomiska objekt av intresse är också markerade.

Ett forskarteam under ledning av Dr. Sofia Sheikh vid SETI-institutet i samarbete med Characterizing Atmospheric Technosignatures-projektet och Penn State Extraterrestrial Intelligence Center bestämde sig för att söka svar på frågan: Om en utomjordisk civilisation existerade med teknik som liknar vår, skulle de kunna upptäcka jorden och bevis intelligent liv? Om så är fallet, vilka signaler skulle de upptäcka och från vilket avstånd?

Forskarna använde en teoretisk, modellmetod i studien. Den första som analyserar flera typer av teknosignaturer tillsammans. Resultatet avslöjade att radiosignaler, som radarstrålning från det tidigare Areciboobservatoriet är jordens mest detekterbara teknosignaturer, potentiellt synliga på upp till 12 000 ljusårs avstånd. 

Atmosfäriska teknosignaturer som utsläpp av kvävedioxid har även blivit mer detekterbara än de var för ett decennium sedan tack vare framsteg inom instrument som James Webb Space Telescope och det kommande Habitable Worlds Observatory (HWO). Med HWO kan vi upptäcka dessa strålningar så långt som 5,7 ljusår bort (Och har tvillingjorden samma utrustning kan de upptäcka oss på samma avstånd) strax bortom som vår närmaste stjärngranne, Proxima Centauri ligger

Slutligen, när de kommer närmare och närmare jorden kommer de att upptäcka fler och fler mänskligt skapade signaturer ex stadsljus, lasrar, värmeöar och satelliter vilket ger en heltäckande bild av vår teknologiska närvaro.

SETI-institutet grundades 1984 och är en ideell, tvärvetenskaplig forsknings- och utbildningsorganisation vars uppdrag är att leda mänsklighetens strävan att söka efter och förstå ursprunget och förekomsten av liv och intelligens i universum och att dela den kunskapen med världen.

Seti - forskningen omfattar de fysiska och biologiska vetenskapsgrenarna och utnyttjar expertis inom dataanalys, maskininlärning och avancerad signaldetekteringsteknik. SETI-institutet är en framstående forskningspartner för industri, akademi och statliga myndigheter, inklusive NASA och NSF.

Vattnet kom senare till jorden än man antog tidigare.

 

Bild https://newbrunswick.rutgers.edu  En bit av järnmeteoriten Campo del Cielo en av meteoriterna som analyserades i studien.

Forskare försöker ta reda på när de beståndsdelar som är nödvändiga för liv kom till jorden för att utröna när livet började på Jorden. Enligt nuvarande vetenskaplig förståelse är minst tre nödvändiga ingredienser nödvändiga för att liv ska uppkomma. Dessa är vatten, energi och en soppa av organiska kemikalier som kallas CHNOPS (vetenskaplig förkortning för kol, väte, kväve, syre, fosfor och svavel). "När vatten kom till jorden är en stor obesvarad fråga inom planetvetenskapen", beskriver Katherine Bermingham, associate professor in the Department of Earth and Planetary Sciences Rutgers School of Arts and Sciences och huvudförfattare till studien. "Om vi visste svaret skulle vi bättre förstå när och hur livet utvecklades."

Bermingham är en kosmogeokemist en forskare som studerar den kemiska sammansättningen av materia i solsystemet, särskilt med fokus på ursprunget och utvecklingen av solsystemet och dess stenplaneter. Forskningen innebär att analysera jordens stenar och utomjordiskt material som meteoriter. Med hjälp av masspektrometri av termisk jonisering och en ny analysmetod som teamet utvecklat, studerade Bermingham tillsammans med kollegor isotoper av grundämnet molybden. En isotop av molybden med samma antal protoner men ett annat antal neutroner. Detta gör att den kan dela samma kemiska egenskaper samtidigt men har en annan atommassa.

– Molybdenisotopsammansättningen i jordens stenar ger oss ett speciellt fönster mot händelser som inträffade runt tiden för jordens slutliga kärnbildning. Tiden då de sista 10 till 20 procenten av material samlades för planetbildningen. Den här perioden tros sammanfalla med då månen bildades, beskriver Bermingham. (Om forskarna här menar bildningen genom Theateorin då månen bildades genom att en annan planet kraschade in i jorden är okänt) 

De jämförde sammansättningen av molybdenisotoper i  meteoriter med sten från Grönland, Sydafrika, Kanada, USA och Japan som samlats in av fältgeologer. Molybden i dessa bergarter anses i allmänhet ha tillförts jorden under den tid då månen bildades, tiden då den slutliga kärnbildningen skedde. Det var  under den epoken teamet ville söka efter vattnets ursprung.

– När vi samlade in de olika proverna och mätte isotoper jämförde vi meteoriternas signaturer med stenars signaturer på jorden för att se om det fanns  likheter eller skillnader, beskriver Bermingham. "Och därifrån drog vi slutsatser."

Analyserna visade att de jordstenar de studerade var mer lika meteoriter från det inre solsystemets meteoriter än meteoriter från det yttre solsystemet."Våra resultat tyder på att den månbildande händelsen inte var en stor leverantör av vatten till jorden till skillnad från vad man tidigare har trott", beskriver Bermingham. Resultatet av studien visar dock möjligheten att en liten mängd vatten kom efter den slutliga kärnbildningen under det som kallas sen ackretion. (Men gåtan var merparten av vattnet kom från  blev inte löst).

Studien är publicerad i  den vetenskapliga tidskriften Geochimica et Cosmochimica Acta. Utöver Bermingham fanns andra medförfattare till studien från Rutgers School ex Linda Godfrey, biträdande forskningsprofessor, och laboratorieforskaren Hope Tornabene, båda vid Institutionen för geo- och planetvetenskaper.

Asteroiden 2024 YR4 kan krocka med jorden under julen 2032

 

Bild wikipedia. 2024 YR4 (mitten) observerad av Very Large Telescope i januari 2025.

En nyupptäckt asteroid nästan lika stor som en fotbollsplan riskerar till en procent  att kollidera med jorden om cirka åtta år. En sådan kollision skulle leda till förödelse på en nivå som om  en stad av Paris storlek utplånades om den träffades.

Astronomer följer utvecklingen noga. Asteroiden som har beteckningen 2024 YR4 upptäcktes första gången den 27 december 2024 av El Sauce-observatoriet i Chile. Baserat på asteroidens ljusstyrka uppskattar astronomer att den har en diameter mellan  40-90 meter.

På nyårsaftonen 2024 hade rapporten om upptäckten landat hos Kelly Fast tillförordnad planetförsvarsofficer vid den amerikanska rymdstyrelsen NASA.

Riskbedömningen fortsatte att stiga och den 29 januari utfärdade International Asteroid Warning Network (IAWN), ett globalt samarbete för planetariskt försvar, ett PM.

Enligt de senaste beräkningarna från NASA:s Jet Propulsion Laboratory är det 1,6 procents chans att asteroiden kommer att träffa jorden den 22 december 2032.

Om den slår ner kan den komma att påverka östra Stilla havet, norra Sydamerika, Atlanten, Afrika, Arabiska havet och södra Asien, enligt IAWN (International Asteroid Warning Network)

2024 YR4 följer en mycket elliptisk, fyraårig omloppsbana som svänger genom de inre planeterna innan den skjuter förbi Mars och ut mot Jupiter. För tillfället zoomar den bort från jorden – dess nästa nära passage kommer inte förrän 2028.

Om den skulle få en kurs mot oss kommer vi att ha gott om tid att förbereda oss.

Andrew Rivkin, planetastronom vid Johns Hopkins Applied Physics Laboratory som ledde utredningen för NASA:s DART-uppdrag 2022 där det framgångsrikt knuffades en asteroid ur kurs med hjälp av en rymdfarkost och detta kan vid behov upprepas enligt Rivkin.

"Jag förstår inte varför det inte skulle fungera" igen, beskriver han. Den större frågan är om stora nationer skulle finansiera ett sådant projekt om deras eget territorium inte var hotat.

Det finns även andra mer experimentella idéer.

Lasrar skulle kanske kunna förånga en del av asteroiden för att skapa en dragkraftseffekt och få den ur kurs.

Men jag anser att den metod som visat sig fungera vid Dart-uppdraget  bör användas om behovet uppstår. Experimentmetoder i skarpt läge vore naivt att testa.