Hubbleteleskopet upptäcker nya detaljer i galaxen Messier 82 (M82)

 

Bilden https://science.nasa.gov/ är tagen av NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble och visar den centrala delen av spiralgalaxen Messier 82. ESA/Hubble och NASA, W. D. Vacca

På bilden visas nya detaljer som Hubbleteleskopet nyligen tagit av Messier 82 (M82) vilken finns 12 miljoner ljusår bort i stjärnbilden Stora björn (stora karlavagnen). Här ses ljusstarka stjärnor skuggade av skulpturala moln bestående av klumpar och strimmor av stoft och gas. 

Galaxen  är packad med stjärnor. Här bildas nya stjärnor 10 gånger snabbare än vad som sker i Vintergatan. Den intensiva stjärnbildningen i galaxen gav och ger upphov till mycket stora stjärnsamlingar i galaxens centrala del. Var och en av dessa superstjärnhopar innehåller hundratusentals stjärnor och är mycket ljusstarkare än en typisk stjärnhop. Forskarna som använde Hubbleteleskopet kunde ringa in dessa massiva hopar och avslöja hur de bildas och utvecklas.

Hubbles tidigare bilder av galaxen har tagits i ultraviolett och synligt ljus 2012 och i nära-infrarött och synligt ljus 2006. NASA:s Chandra X-ray Observatory och Spitzer Space Telescope har också avbildat galaxen. Genom att kombinera data från det synliga och det nära infraröda ljuset som tagits på galaxen av Hubbleteleskopet, med Chandras röntgenteleskop och Spitzerteleskopets djupare infraröda bilder av galaxen får man en detaljerad bild av galaxens stjärnor, tillsammans med det stoff och den gas som stjärnorna bildas ur.

På senare tid har NASA/ESA/CSA James Webb Space Telescope även vänts mot galaxen och producerat infraröda bilder 2024 och 2025. Dessa bilder av ljus vid olika våglängder ger oss en mer exakt och komplett bild av galaxen så vi bättre kan förstå dess omgivning. Vart och ett av dessa NASA-observatorier ger unik och kompletterande information om processerna som sker i galaxen.

Att kombinera teleskops data ger data som ökar vår förståelse på ett sätt som inget enskilt teleskop skulle kunna åstadkomma på egen hand. Bilden ovan visar något som inte setts i tidigare släppta Hubble-bilder av galaxen.

Chandrateleskopet upptäckte ett svart hål som växer med enorm hastighet

 

Bild Nasa En konstnärs koncept av ett supermassivt svart hål och en omgivande skiva av materia som faller mot det svarta hålet plus en jetstråle som innehåller partiklar som rör sig bort från  hålet i nära ljusets hastighet. Detta svarta hål representerar en nyligen upptäckt kvasar som får energi av ett svart hål. Nya observationer av Chandrateleskopet (rymdteleskopet som observerar i röntgenljus) tyder på att det svarta hålet växer med en hastighet som överskrider den vanliga gränsen för svarta hål, den så kallade Eddingtongränsen  (Eddington-luminositet (Eddingtongränsen) är den högsta luminositet som kan passera genom ett skikt av gas i hydrostatisk jämvikt, vid sfärisk symmetri). Fotograf: NASA/CXC/SAO/M. Weiss  Röntgen: NASA/CXC/INAF-Brera/L. Ighina et al.; Illustration: NASA/CXC/SAO/M. Weiss; Bildbehandling: NASA/CXC/SAO/N. Wolk

Ovan svarta hål väger ungefär en miljard gånger mer än vår sol och finns cirka 12,8 miljarder ljusår från jorden, vilket innebär att astronomer ser det  920 miljoner år efter universums begynnelse. Det producerar mer röntgenstrålning än något annat svart hål som setts under universums första miljard år.

Det svarta hålet blir en kvasar (En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna), ett extremt ljusstarkt objekt som överglänser hela galaxer. Kraftkällan till detta glödande monster är stora mängder materia som rör sig runt och dras in i det svarta hålet.

Det var genom Chandrateleskopet som man 2023 upptäckte vad som skiljer denna kvasar, RACS J0320-35, från övrigt kända. Röntgendata avslöjar att detta verkar växa med en hastighet som överstiger det normala och möjliga för dessa objekt.

"Det var lite chockerande att se detta svarta hål växa med stormsteg", beskriver Luca Ighina vid Center for Astrophysics | Harvard & Smithsonian i Cambridge, Massachusetts som ledde studien.

När materia dras mot ett svart hål hettas det upp och resulterar i intensiv strålning över ett brett spektrum, inklusive röntgenstrålning och optiskt ljus. Strålningen skapar tryck på det infallande materialet. När den fallande materians hastighet når ett kritiskt värde balanserar strålningstrycket det svarta hålets gravitation och materia kan normalt inte falla inåt snabbare. Denna maximala gräns enligt fysiken kallas Eddington-gränsen.

Forskare tror att svarta hål som växer långsammare än Eddingtongränsen måste producera massor på cirka 10 000 solar eller mer för att de ska kunna nå en miljard solmassor inom en miljard år efter big bang – vilket har observerats i RACS J0320-35. Ett svart hål med så hög massa skulle teoretiskt men inte troligt kunna vara ett direkt resultat av en exotisk process: kollapsen av ett enormt moln av tät gas som innehöll ovanligt små mängder grundämnen tyngre än helium ett förhållande som man tror är extremt sällsynt om det nu kan ske.

Om RACS J0320-35 däremot växer i en hög takt som man upptäckt nu  uppskattningsvis 2,4 gånger högre än Eddingtongränsen  och har gjort det under en längre tid, kan dess svarta hål ha börjat på ett mer konventionellt sätt, med en massa mindre än hundra solar, orsakad av implosionen av en massiv stjärna.

– Genom att känna till massan hos det svarta hålet och räkna ut hur snabbt det växer kan vi arbeta bakåt för att uppskatta hur massivt det kan ha varit från början, beskriver medförfattare Alberto Moretti vid INAF-Osservatorio Astronomico di Brera i Italien. Med den här beräkningen kan vi nu testa olika idéer om hur svarta hål föds, beskriver han.

För att ta reda på hur snabbt det svarta hålet växer (ca 300 och 3 000 solar per år) jämförde forskarna olika teoretiska modeller utgående från röntgensignaturen, eller spektrumet, från Chandraobservationen vid olika energinivåer. De fann att Chandra-spektrumet stämde väl överens med vad de förväntade sig från modeller av ett svart hål som växer snabbare än Eddingtongränsen. Data från optiskt och infrarött ljus stöder också tolkningen att det svarta hålet blir större i vikt snabbare än vad Eddingtongränsen tillåter.

"Hur skapade universum den första generationen av svarta hål?" frågar sig medförfattare Thomas of Connor, också vid Center for Astrophysics.

Ett annat vetenskapligt mysterium som tas upp i detta resultat handlar om orsaken till jetstrålar av partiklar som rör sig bort från vissa svarta hål i nära ljusets hastighet, som ses ske i RACS J0320-35. Jetstrålar som denna är ovanliga från kvasarer vilket kan betyda att den snabba tillväxthastigheten hos det svarta hålet på något sätt bidrar till att dessa jetstrålar bildas.

En artikel som beskriver resultatet i studien har godkänts för publicering i The Astrophysical Journal och finns tillgänglig här. 

Asteroiden som slog ner i Nordsjön för 43 miljoner år sedan

 

Bild wikipedia på platsen där silverpit-kratern finns.

Nu har en decennier lång vetenskaplig debatt om ursprunget till Silverpit-kratern i södra Nordsjön fått sin lösning.

Nya bevis bekräftar att den orsakades av ett asteroid- eller kometnedslag för cirka 43-46 miljoner år sedan och inte uppstått av vulkanism eller plattektonik. 

Ett forskarlag under ledning av Dr Uisdean Nicholson vid Heriot-Watt University i Edinburgh som finansierats av Natural Environment Research Council (NERC), använde seismisk avbildning, mikroskopisk analys av bergsprängningar och numeriska modeller för att ge de starkaste bevisen hittills för att Silverpit är en av jordens sällsynta nedslagskratrar.

Silverpit-kratern finns 700 meter under havsbotten i Nordsjön cirka 80 mil utanför Yorkshires kust.

Sedan upptäckten 2002 har den tre kilometer breda kratern som är omgiven av en 20 km bred zon av cirkulära förkastningar varit en het debatt bland geologer.

Initiala studier tydde på att det var en nedslagskrater. Forskarna som hittade den pekade på dess centrala topp, cirkulära form och koncentriska förkastningar, egenskaper som ofta förknippas med hyperhastighetspåverkan. Dr Uisdean Nicholson, sedimentolog vid Heriot-Watt University's School of Energy, Geoscience, Infrastructure and Society, beskriver: "Ny seismisk avbildning har gett oss en aldrig tidigare skådad bild av kratern.

– Prover från en oljekälla i området avslöjade också sällsynta "chockade" kvarts- och fältspatkristaller på samma djup som kraterns botten i området.

"Vi hade en exceptionell tur som hittade dessa som kan ses som en riktig "nål-i-höstack"-insats. Dessa kristaller bekräftar hypotesen om nedslagskrater eftersom de har en struktur som bara kan skapas av extremt chock tryck.

– Våra bevis visar att en 160 meter bred asteroid slog ner på havsbottnen i en låg vinkel från väster. Inom några minuter skapade den en 1,5 kilometer hög ridå av sten och vatten som sedan kollapsade i havet och resulterade i en över 100 meter hög tsunami. Dr Nicholson beskriver "Silverpit som en sällsynt och exceptionellt välbevarad nedslagskrater.

"Dessa kratrar är sällsynta eftersom jorden är en  dynamisk planet - plattektonik och erosion förstör nästan alla spår av händelser i det förgångna.

– Det finns omkring 200 bekräftade nedslagskratrar på landytor men bara 33 har identifierats på havs botten.

"Vi kan använda dessa fynd för att förstå hur asteroidnedslag format vår planet genom historien, samt förutsäga vad som kan hända om det sker en asteroidkollision i framtiden."

Bekräftelsen av Silverpit som en nedslagskrater  placerar den tillsammans med strukturer som Chicxulub-kratern i Mexiko (vilken är kopplad till massutrotningen av dinosaurierna) och Nadir-kratern utanför Västafrika, som nyligen bekräftades som en nedslagsplats.

Resultaten av studien publicerades i Nature Communications 

Webbteleskopet upptäckte mörka pärlmönster och skeva stjärnmönster i Saturnus atmosfär

 

Bild wikipedia. En partiell vy av Saturnus nordpol, 2016 som visar den i texten nämnda hexagon som finns i Saturnus atmosfär.

En studie av Saturnus atmosfäriska struktur med hjälp av data från James Webb Space Telescope (JWST) har avslöjat komplexa och mystiska egenskaper i denna som aldrig tidigare setts på någon planet i vårt solsystem.

– Vi förväntade oss att se utsläpp i de breda banden på de olika nivåerna av dessa. Istället såg vi  finskaliga mönster av pärlformation och stjärnformation som trots att de är åtskilda av enorma avstånd i höjd, på något sätt verkar vara sammankopplade och också kan vara kopplade till den berömda hexagonen djupare inne i Saturnus moln. Dessa egenskaper var helt oväntade och är för närvarande helt oförklarade." beskriver professor Tom Stallard vid Northumbria University

Det internationella forskarlaget bestod av 23 forskare från institutioner i Storbritannien, USA och Frankrike. De gjorde upptäckterna under en kontinuerlig 10-timmars observationsperiod den 29 november 2024, när Saturnus fanns under webbteleskopets panorama.

Teamet fokuserade på att detektera infraröd strålning från en positivt laddad molekylär form av väte, H3+, som spelar en nyckelroll i reaktionerna i Saturnus atmosfär och därför kan ge värdefulla insikter i de kemiska och fysikaliska processer som är verksamma där. JWST:s Near Infrared Spectrograph gjorde det möjligt för teamet att samtidigt observera H₃⁺-joner i jonosfären, 1100 kilometer ovanför Saturnus nominella yta och metanmolekyler i den underliggande stratosfären, på en höjd av 600 kilometer.

I jonosfärens elektriskt laddade plasma observerade teamet en serie mörka, pärlliknande egenskaper inbäddade i ljusa norrskenshalos. Dessa strukturer förblev stabila i timmar men verkade driva långsamt över tid. 

– Vi tror att de mörka pärlorna kan vara komplexa interaktioner mellan Saturnus magnetosfär och dess roterande atmosfär. Upptäckten kan ge nya insikter om energiutbytet som driver Saturnus norrsken. Det asymmetriska stjärnmönstret tyder på tidigare okända atmosfäriska processer som verkar i Saturnus stratosfär, möjligen kopplade till det sexkantiga stormmönster som observerats djupare in i Saturnus atmosfär (bild ovan), beskriver professor Stallard.

Forskarlaget hoppas att ytterligare tid kan ges i framtiden av Webbteleskopet för att genomföra uppföljande observationer av Saturnus för att ytterligare utforska egenskaperna. Följ länken här för att se några filmer från Northumbria University, på fenomenet. 

Analysen av upptäckten  presenterades nyligen av professor Tom Stallard från Northumbria University, vid EPSC-DPS2025 Joint Meeting i Helsingfors. 

En vit dvärgstjärna drar åt sig bitar av en planet i Plutos storlek

 

Bild https://science.nasa.gov/ Illustration av hur en vit dvärgstjärna omgiven av en stor fragmentskiva. Vrakdelar från delar av ett tillfångataget Pluto-liknande objekt faller in på den vita dvärgen. NASA, Tim Pyle (NASA/JPL-Caltech)

Vita dvärgplaneter är slutresten av en sol som vår vilken fått slut på sitt bränsle och kollapsat inåt. De har ungefär hälften så stor massa som vår sol, men är så tätt packad så de blir ungefär lika stora som jorden. En typisk vit dvärgstjärna  har en radie som är 1 procent av solens, men den har grovt räknat samma massa. Det motsvarar en densitet på cirka 1 ton per kubikcentimeter. 

Forskarna från University of Warwick  tror att den nu upptäckta vita dvärgstjärnans enorma gravitation drog in och slet sönder en isig Plutolik planet från systemets egen version av Kuiperbältet, en isig ring av skräp som omger även vårt solsystem. 

 Upptäckten rapporterades den 18 september i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society.

Forskarna kunde bestämma händelse genom att analysera den kemiska sammansättningen av det plutoliknande objektet när dess bitar föll in på den vita dvärgen. I synnerhet upptäckte de "flyktiga ämnen" med låg kokpunkt – inklusive kol, svavel, kväve och en hög syrehalt som tyder på en stark närvaro av vatten.

– Vi blev förvånade, beskriver Snehalata Sahu vid University of Warwick i Storbritannien. Sahu ledde dataanalysen av en Hubble-kartläggning av vita dvärgstjärnor. "Vi förväntade oss inte att hitta vatten eller annan is. Detta beror på att kometerna och Kuiperbältet-liknande objekt kastas ut ur sina planetsystem tidigt, när deras stjärnor utvecklas till vita dvärgar. Men här upptäcker vi detta mycket flyktiga rika material.

Detta är förvånande för astronomer som studerar vita dvärgar såväl som exoplaneter utanför vårt solsystem. Omkring 260 ljusår bort som denna vita dvärgstjärnan kan den ses som en relativt nära kosmisk granne. Förr i tiden, när den var en solliknande stjärna, skulle man ha förväntat sig att den skulle hysa planeter och en motsvarighet till vårt Kuiperbälte. 

Med hjälp av Hubbles Cosmic Origins Spectrograph fann teamet att fragmenten bestod av 64 procent vattenis. Det faktum att de upptäckte så mycket is innebar att bitarna var en del av ett mycket massivt objekt som bildats långt ute i stjärnsystemets isiga motsvarighet i Kuiperbältet. Med hjälp av data från Hubbleteleskopet beräknade forskarna att objektet var större än en  komet och att det kan istället kunde vara ett fragment av en exo-Pluto.

De upptäckte också en stor andel kväve den högsta mängden som någonsin upptäckts i omgivningen av en vit dvärg. "Vi vet att Plutos yta är täckt av kväveis", beskriver Sahu.

En spännande upptäckt av en händelse i ett främmande solsystem.

Spår av liv som fanns för länge sedan hittade i Lappajärvi-kratern i Finland.

 

Bild wikipedia. Lappajärvisjön  bildad av ett meteoritnedslag för ca 78 miljoner år sedan.

Lappajärvi sjö finns i kommunen Lappajärvi i västra Finland. Sjön är en nedslagskrater efter ett meteoritnedslag för 78 miljoner år sedan Forskare från Linnéuniversitetet  har här efter undersökning av meteoritrester  tidsbestämt när mikroorganismer etablerat efter nedslaget och därmed bekräftat att liv etablerade sig i varma vätskor efter nedslaget.

– Det här är första gången vi med direkt geokronologisk metodik kan koppla mikrobiell aktivitet till ett meteoritnedslag. Det visar att sådana kratrar kan fungera som livsmiljöer  efter nedslaget, beskriver Henrik Drake, forskningsledare vid Linnéuniversitetet.

Forskarna kombinerade analyser av "kemiska fingeravtryck" för liv och dateringsmetoder för tid av mineralfyllningar i sprickor och hålrum och kunde då visa att mikrobiellt liv etablerade sig några miljoner år efter nedslaget, vid temperaturer runt 47 grader Celsius. De kemiska signaturerna i mineralen tyder på att mikroorganismer reducerade sulfat för att få energi.

–Det ger oss en tidslinje för hur livet återvänder efter en katastrofal händelse, beskriver Jacob Gustafsson, doktorand vid Linnéuniversitetet och studiens huvudförfattare.

Dr. Gordon Osinski, Western University Kanada var medförfattare till studien som kan läsas här och tillägger:

– Tidigare har vi hittat bevis på att mikrober koloniserade nedslagskratrar, men det har alltid funnits frågor om när detta skedde och om det berodde på själva nedslaget eller någon annan process miljoner år senare.

Upptäckten stärker teorin om att meteoritnedslag kan skapa livsmiljöer inte bara på jorden utan även på planeter.

Einsteinkorset avslöjar dold mörk materia

 

Bild https://www.rutgers.edu/ visar en sällsynt kosmisk konfiguration av ett Einsteinkors med fem ljuspunkter, i stället för de vanliga fyra. P. Cox et al. – ALMA (ESO/NAOJ/NRAO) Ett Einsteinkors är en gravitationslinsad kvasar (ljusstark galaxkärna i form av ett ett stort svart hål som drar in materia från stjärnor ex och överglänser hela galaxen där den finns)som bildar fyra bilder av en och samma kvasar runt en central galax. Här är fenomenet troligen  istället omkring ett svart hål.

Ett "Einsteinkors"  är en sällan skådad kosmisk konfiguration, där ljuset från en avlägsen galax böjs av gravitationen från galaxerna framför den, vilket skapar fyra bilder  

Bilden längst upp av Einsteinkors är unikt som visade sig vara en massiv, dold gloria av mörk materia. Existensen av denna osynliga struktur kunde endast härledas genom noggrann datormodellering och analys. Upptäckten gjordes av ett internationellt team  studien är troligen nu publicerad i The Astrophysical Journal.

Mörk materia utgör det mesta av materian i universum, men den kan inte ses direkt. "Vi vet bara att den finns där på grund av hur den påverkar de saker vi kan se, som hur den böjer ljus från avlägsna galaxer", beskriver Baker, professor vid institutionen för fysik och astronomi vid School of Arts and Sciences vid Rutgers, State University of New Jersey och medförfattare till studien. "Den här upptäckten ger oss en sällsynt chans att studera den osynliga strukturen i detalj."

"Vi tänkte, 'Vad sjutton?'", säger Pierre Cox, en fransk astronom, forskningschef vid det franska nationella centret för vetenskaplig forskning och studiens huvudförfattare och den som först upptäckte anomalin i data från Northern Extended Millimeter Array (NOEMA) radioteleskop i de franska Alperna.

Teamet studerade en avlägsen, dammfylld galax som kallas HerS-3. Med hjälp av NOEMA och Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) i Chile då såg de att ljuset från HerS-3 delades upp i fem i stället för fyra. Först trodde de att det kunde vara ett fel i insamlad data. Men den femte bilden försvann inte.

Datormodellering av gravitationslinsen av  teoretisk astrofysiker Charles Keeton vid Rutgers university och doktorand Lana Eid vid samma universitet visade att de fyra synliga förgrundsgalaxerna som orsakade gravitationens böjning inte kunde förklara detaljerna i mönstret med fem bilder. Bara genom att lägga till en stor, osynlig massa, i det här fallet en halo av mörk materia, kunde modellen matcha observationerna.

 "Vi provade alla möjliga konfigurationer med bara de synliga galaxerna, men ingen av dem fungerade", beskriver Keeton, som också är professor vid institutionen för fysik och astronomi och medförfattare till studien.  Det enda sättet att få matematiken och fysiken att stämma överens var att lägga till en halo av mörk materia. Det är det som är styrkan i datormodellering. Det hjälper till att avslöja det du inte kan se."

"Det här systemet är som ett naturligt laboratorium", beskriver Cox. "Vi kan studera både den avlägsna galaxen och den osynliga materia som böjer sitt ljus."

Eid som håller på med sin doktorsexamen var medförfattare till studien, beskriver att hennes engagemang i forskningsprojektet har varit spännande från början till slut.

Teamet har förutspått att fler egenskaper, som utströmmande gas från galaxen, skulle kunna vara synliga i framtida observationer. Om dessa förutsägelser bekräftas skulle det vara en kraftfull validering av deras modeller. 

Baker beskriver att upptäckten är avgörande för både internationellt samarbete och USA:s federala stöd till vetenskap. ALMA-teleskopet i Chile och Very Large Array (VLA) i New Mexico stöds av National Science Foundation, och rymdteleskopet Hubble stöds av NASA. Alla spelade viktiga roller i det här arbetet, beskriver Cox. 

Nu ökar Solens aktivitet

 

Bilden https://www.nasa.gov ovan av solen togs den 9 september 2025 under NASA:s Solar Dynamics Observatory. NASA/GSFC/Solar Dynamics Observatory.

Solen har blivit allt mer aktiv sedan 2008 visar en ny studie från Nasa. Solaktiviteten är känd för att fluktuera i cykler på 11 år. Men det finns även långsiktiga variationer som kan pågå i årtionden. Ett exempel är att sedan 1980-talet har mängden solaktivitet minskat stadigt fram till 2008 då solaktiviteten var den svagaste som någonsin uppmätts. Vid den tidpunkten förväntade sig forskarna att solen skulle gå in i en period av fortsatt historiskt låg aktivitet.

Men istället ökade solens aktivitet och blir sedan dess alltmer aktiv vilket beskrivs i en studie publicerad i The AstrophysicalJournal Letters 

"Alla tecken pekade på att solen skulle gå in i en långvarig fas av låg aktivitet", beskriver Jamie Jasinski vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien, huvudförfattare till den nya studien. "Så det var en överraskning att se att den trenden vände."

Solfläckar är kallare, mörkare områden på solens yta än solens övriga yta och uppstår i en koncentration av magnetfältslinjer. Områden med solfläckar är ofta förknippade med högre solaktivitet, såsom solstormar vilket är intensiva utbrott av strålning, och koronamassutkastningar bestående av är enorma bubblor av plasma som bryter ut från solens yta och kastas ut över solsystemet.

NASA-forskare försöker upptäcka dessa rymdväderhändelser eftersom de kan påverka rymdfarkoster, astronauternas säkerhet, radiokommunikation, GPS och  elnät på jorden. Rymdväderprognoser är avgörande för att stödja rymdfarkoster och astronauterna i NASA:s Artemis-kampanj, eftersom förståelse för rymdmiljön är en viktig del av att mildra astronauternas exponering för rymdstrålning.

NASA:s IMAP-uppdrag (Interstellar Mapping and Acceleration Probe) och Carruthers Geocorona Observatory, liksom National Oceanic and AtmosphericAdministrations  SWFO-L1-mission (Space Weather FollowOn-Lagrange 1),

 som ska snart sändas upp (De två först nämnda är dock uppsända den 23 september 2025) kommer att tillhandahålla ny rymdväderforskning och observationsmöjligheter.

Solaktiviteten påverkar magnetfälten hos planeter i hela solsystemet. När solvinden som är en ström av laddade partiklar strömmar från solen och solaktivitet ökar expanderar och komprimerar solens inflytande magnetosfärerna, som fungerar som skyddande bubblor av planeter med magnetiska kärnor och magnetfält, vilket även ger jorden skydd mot farlig strålning. Dessa skyddande bubblor är viktiga för att skydda planeter från de plasmastrålar som strömmar ut från solen i solvinden.

De data som Jasinski och hans kollegor grävde fram för studien kom från en bred samling av NASA-uppdrag. Två primära källor var ACE (Advanced Composition Explorer) och Wind-missionspacecraft sköts upp på 1990-talet och har tillhandahållit data om solaktivitet av plasma och energirika partiklar som flödar från solen mot jorden. Ovan nämnda tillhör en flotta av NASA:sHeliophysics mission som är utformade för att studera solens inflytande på rymden, jorden och andra planeter.

Förändras mörk energi över tid?

 

Bild wikipedia (engelsk) Uppskattad uppdelning av den totala energin i universum i materia, mörk materia och mörk energi baserat på fem års WMAP-data (Content of the Universe – Pie Chart". Wilkinson Microwave Anisotropy Probe. National Aeronautics and Space Administration. Archived from the original on 18 August 2018. Retrieved 9 January 2018.).

Mörk energi är begreppet som  används för att beskriva allt som får universum att expandera i en ökande takt och som är ett av universums största mysterier. Den mest accepterade teorin för närvarande är att mörk energi är konstant och att energin i den tomma rymden är anledningen till universums ökande acceleration av expansion.

2024 väckte resultaten från Dark Energy Survey och Dark Energy Spectroscopic Instrument nya tankar inom kosmologin genom att insamlad data tydde att mörk energi kan vara på väg att utvecklas.

"Detta skulle vara vår första indikation på att mörk energi inte är den kosmologiska konstant som introducerades av Einstein för över 100 år sedan, utan ett nytt, dynamiskt fenomen", beskriver Josh Frieman, professor emeritus i astronomi och astrofysik vid University of Chicago.

I en ny artikel kombinerar Frieman och Anowar Shajib, Einstein Fellow i astronomi och astrofysik vid UChicago, insamlad data från en mängd olika sonder och finner att dynamiska modeller av utvecklande mörk energi kan förklara data bättre än den kosmologiska konstanten. 

Om så är fallet kan det finnas en oupptäckt partikel där ute som är många storleksordningar mindre än en elektron. Frieman beskriver: Vi vet nu exakt hur mycket mörk energi det finns i universum, men  har ingen fysikalisk förståelse för vad det är. Shajib beskriver: Till artikeln samlade vi in alla viktiga data från Dark Energy Survey, Dark Energy Spectroscopic Instrument (se ovan)  inklusive Sloan Digital Sky Survey, Time-Delay COSMOgraphy, Planck och Atacama Cosmology Telescope och kombinerade dem för att få den mest begränsande mätningen av mörk energi hittills.

Alla dessa data kommer från omfattande experiment, så på ett sätt representerar de den kollektiva kunskap som det kosmologiska samfundet har samlat som helhet tills i dag. Studien beskrivs här 

Zirkonkristaller avslöjar Jordens historia

 

Bild wikipedia Zirkon-kristall som hittats i Tocantins, i Brasilien (2×2 cm).

I en ny forskningsrapport från Curtin University i Australien har avslöjats en slående koppling mellan vår galax struktur och jordskorpans utveckling som visar att dess utveckling formats av meteoriter under dess färd genom Vintergatan innan de slog ner på jorden och inte enbart genom interna processer på jorden som man historiskt ansett.

I studien, som publicerats i tidskriften "Physical Review Research",(se nedan) beskrivs att kemin hos små uråldriga kristaller i jordskorpan kan ha fångat rytmen i meteoritnedslag under vårt solsystems passage genom Vintergatans vidsträckta spiralarmar.

Den som ledde studien professor Chris Kirkland, från Timescales of Mineral Systems Group inom Curtin's Frontier Institute for Geoscience Solutions i School of Earth and Planetary Sciences, beskriver att studien ger nya bevis till  att jordens uråldriga geologiska händelser är kopplat till Vintergatans storskaliga struktur.

"Små, hållbara mineraler så kallade zirkonkristaller ger ett unikt arkiv över jordens interaktion med galaxen", beskriver professor Kirkland.

– Genom att se på kemiska förändringar i zirkonkristaller och jämföra dem med kartor över gas i Vintergatan såg vi att förändringarna stämde överens med de tider då vårt solsystem passerade genom galaxens spiralarmar vilka är tätt packade med stjärnor och gas. Obs vi ska komma ihåg att vårt solsystem likt vintergatan själv är i ständig rörelse. Likt jorden kretsar runt solen kretsar solsystemet och även  hela vintergatan runt sitt centrum.

"I dessa områden kan extra gravitationskrafter ha stört isiga kometer i utkanten av vårt solsystem och knuffat  några av dem till nya  banor som fick dem att krascha på jorden.

"De resulterande nedslagen frigjorde enorm energi, smälte delar av jordens yta och producerade mer komplexa magmor, särskilt då  de interagerar med vattenrika miljöer."

Professor Kirkland säger att studiens resultat öppnar dörren till en spännande ny teori där geologi kan kopplas direkt till upptäckter inom astronomi.

"Vår forskning visar att jordens geologiska utveckling inte kan förstås isolerat från den bredare galaktiska miljön", beskriver professor Kirkland.

"Det tyder på att astrofysikaliska processer i Vintergatans skala kan ha haft en direkt inverkan på kontinenterna under våra fötter och de förhållanden som gjorde livet möjligt, vilket inleder en ny era av astrogeologisk vetenskap."

Den fullständiga forskningsrapporten, med titeln "‘From the grain to galactic scale; Milky Way neutral hydrogen and terrestrial zircon oxygen support coupling of astrophysical and geological processes over deep time’, kan läsas här  https://journals.aps.org/. 

Svaveldioxid påverkade Mars klimat i det förgångna

 

Bild wikipedia på Mars största vulkan Olympus Mons som även är det högsta kända berget i vårt solsystem. Fotot är taget av sonden Viking 1 i juni 1978. Bilden är en mosaik  av svartvita fotografier i medelhög upplösning och färgfotografier i lägre upplösning.

Svaveldioxid är en färglös, giftig och stickande gas som bildas vid förbränning av svavelhaltiga ämnen, såsom fossila bränslen, samt vid naturliga processer som vulkanutbrott. Gasen är även starkt försurande för mark, vatten och atmosfär.

I en ny studie från  University of Texas  i Austin beskrivs att Mars  atmosfär kan ha varit lämplig för liv i det förgångna på grund av vulkanisk aktivitets utsläpp av svavelgaser som bidrog till  växthusuppvärmning.

Detta resultat presenteras i en studie publicerad i Science Advances  under ledning av forskare vid University of Texas i Austin.

Med hjälp av data av sammansättningen av meteoriter från Mars körde forskarna mer än 40 datorsimuleringar med varierande temperaturer, koncentrationer och kemi för att uppskatta hur mycket kol-, kväve- och sulfidgaser som kan ha släppts ut på Mars historiskt.

Istället för de koncentrationer av svaveldioxid (SO₂) som tidigare klimatmodeller av Mars förutspått visar ny forskning att vulkanisk aktivitet på Mars för cirka 3-4 miljarder år sedan kan ha lett till höga koncentrationer av en rad kemiskt "reducerade" former av svavel, Former som är mycket reaktiva. Detta inkluderar svavelväte (H₂S), Sulfidjon (S₂) och eventuellt svavelhexafluorid (SF6) en extremt potent växthusgas.

Enligt huvudförfattaren till studien Lucia Bellino, doktorand vid UT Jackson School of Geosciences, kan dessa koncentrationer skapat en unik miljö på Mars som kan ha varit gästvänlig för vissa former av liv.

"Närvaron av reducerat svavel kan ha orsakat en dimmig miljö som ledde till att växthusgaser, såsom svavelhexafluorid vilket fångar upp värme och flytande vatten", beskriver Bellino. "Svavelslagen och redoxförhållandena finns också i hydrotermiska system på jorden som här upprätthåller olika mikrobiella liv."

Tidigare studier av Mars har ex varit hur utsläpp av gaser vid ytan ofta genom vulkanutbrott, kan ha påverkat planetens atmosfär. Däremot simulerade den nya studien  hur svavel förändrades när det rörde sig genom geologiska processer, inklusive hur det separerades från andra mineraler när det införlivades i magmalager under planetens yta. Detta är viktigt att veta eftersom det ger en mer realistisk känsla av gasens kemiska tillstånd innan den släpps ut på ytan där den kan ha format de tidiga klimatförhållandena på Mars.

Studien avslöjade också att svavel ofta kan ha ändrat form. Medan marsmeteoriter har höga koncentrationer av reducerat svavel, innehåller Mars yta svavel som är kemiskt bundet till syre.

"Detta tyder på att svavelcykeln i form av övergången av svavel till olika former  kan ha varit en dominerande process som ägde rum på tidiga Mars", beskriver Bellino.

2024 då teamet var mitt uppe i sin forskning, gjorde NASA en upptäckt som verkade stödja deras resultat. NASA:s Mars-rover Curiosity välte och spräckte upp en sten och avslöjade i denna rent svavel. Även om Mars är känd för att vara rik på svavelhaltiga mineraler, var det första gången mineralet hittades i ren form obundet till syre.

"Vi var mycket glada över denna nyhet från NASA", beskriver Chenguang Sun, Bellinos rådgivande assistant professor at the Jackson School’s Department of Earth and Planetary Sciences. "En av de viktigaste slutsatserna från vår forskning är att när Sulfidjon S₂ släpps ut skulle det fällas ut som rent svavel. När vi började arbeta med det här projektet fanns det inga sådana kända observationer.

Forskningen ska fortsätta och har hittills finansierats av University of Texas at Austin Center for Planetary Systems Habitability, National Science Foundation och Heising-Simons Foundation.

Exploderande svarta hål kan avslöja mer om universums historia.

 

Bild https://www.umass.edu/ Illustratörs koncept visar  ett fantasifullt tillvägagångssätt för att föreställa sig små ursprungliga svarta hål. I själva verket skulle sådana små svarta hål ha svårt att bilda ackretionsskivorna som gör dem synliga som bilden visar. NASA:s Goddard Space Flight Center.

Fyndet av ett svart hål som exploderar skulle bli ett starkt bevis för en teori om en  typ av svart hål som aldrig observerats, ett så kallat "ursprungligt svart hål", bildat mindre än en sekund efter Big Bang för 13,8 miljarder år sedan. Dessutom skulle explosionen ge oss en definitiv katalog över alla subatomära partiklar som existerar, inklusive de vi har observerat, som elektroner, kvarkar och Higgsbosoner. Men även de partiklar som vi bara har hypoteser om, som partiklar av mörk materia liksom allt annat som kan finnas men hittills är helt okänt för vetenskapen. Denna katalog skulle äntligen svara på en av mänsklighetens äldsta fråga: varifrån kom allt som existerar?

Vi vet att svarta hål existerar och vi har en god förståelse för deras livscykel: en gammal, stor stjärna får slut på bränsle, imploderar i en massivt kraftfull supernova och lämnar efter sig ett område av rumtiden med så intensiv gravitation att ingenting, inte ens ljus, kan fly därifrån. Dessa svarta hål är otroligt tunga och är i princip stabila.

Men, som fysikern Stephen Hawking påpekade 1970, kan en annan typ av svart hål finnas. Ett ursprungligt svart hål (PBH) inte skapas av en stjärnas kollaps utan av universums ursprungliga förhållanden strax efter Big Bang. PBH:er, är likt kända svarta hål så massivt täta att nästan ingenting kan undkomma dem. Inte ens ljus därför är de svarta. Men trots sin densitet kan PBH:er vara mycket ljusare än de svarta hål som vi hittills har observerat. Dessutom visade Hawking att svarta hål har en temperatur och i teorin skulle kunna att långsamt sända ut partiklar via det som kallas "Hawkingstrålning" om de blev tillräckligt varma. 

– Ju ljusare ett svart hål är desto varmare borde det vara och desto fler partiklar kommer det att släppa från sig. När PBH:er avdunstar blir de allt lättare och därmed varmare och avge än mer strålning i en skenande process fram till att de exploderar. Det är den Hawkingstrålningen som våra teleskop kan upptäcka, beskriver Andrea Thamm, medförfattare och biträdande professor i fysik vid University of Massachusetts Amherst . Men ingen har någonsin direkt observerat en PBH.

– Vi vet hur man observerar den här Hawkingstrålningen, beskriver Joaquim Iguaz Juan, postdoktoral forskare i fysik vid University of Massachusetts Amherst. "Vi kan se det med vår nuvarande uppsättning teleskop och eftersom de enda svarta hålen som kan explodera idag eller inom en snar framtid är dessa PBH:er, vi vet att om vi ser Hawkingstrålning så ser vi en exploderande PBH."

Teamets nya hypotes är att de är redo för att se en explosion. "Vi tror att det finns upp till 90 procents chans att bevittna en exploderande PBH under de kommande 10 åren", beskriver Aidan Symons, en av artikelns medförfattare och doktorand i fysik vid University of Massachusetts Amherst.

I sitt arbete utforskar teamet en "mörk QED-modell". Detta är i huvudsak en kopia av den vanliga elektriska kraften som vi känner den, men som inkluderar en mycket tung, hypotetisk version av elektron, som teamet kallar en "mörk elektron".

Forskarlaget omprövade sedan gamla antaganden om den elektriska laddningen hos svarta hål. Vanliga svarta hål har ingen laddning, och det antogs att PBH:er också är elektriskt neutrala.

"Vi gör ett annat antagande", beskriver Michael Baker, medförfattare och biträdande professor i fysik vid University of Massachusetts Amherst. – Vi visar att om ett ursprungligt svart hål bildas med en liten mörk elektrisk laddning så förutsäger modellen att det ska stabiliseras tillfälligt innan det slutligen exploderar, beskriver han. Genom att ta hänsyn till alla kända experimentella data finner  vi då att vi ska potentiellt  kunna observera en PBH-explosion inte en gång på 100 000 år som man tidigare trott, utan en gång per 10 år.

"Vi påstår inte att det absolut kommer att hända under det här decenniet", beskriver Baker, "Men det kan finnas en 90-procentig chans att det gör det. Eftersom vi redan har tekniken för att observera dessa explosioner bör vi vara redo.

Iguaz Juan tillägger: "Detta skulle vara den första direkta observationen  isåfall någonsin av både Hawking-strålning och en PBH. Vi skulle  få ett definitivt register över varje partikel som utgör allt som finns i universum. Det skulle revolutionera fysiken helt och  skriva om universums historia. 

En forskningsrapport finns publicerad i Physical ReviewLetters  

En märklig och unik gammablixt.

 

Bild https://www.eso.org/ Den orangefärgade punkten i mitten av bilden är en kraftfull explosion som upprepade sig flera gånger under samma dygn vilket var ett fenomen som aldrig tidigare skådats. Bilden är tagen med ESO:s Very Large Telescope (VLT) i Chile och gjorde det möjligt för astronomer att fastställa att explosionen inte ägde rum i Vintergatan utan i en annan avlägsen galax.

Gammablixtar (GRB) är de kraftfullaste explosionerna i universum och orsakas vanligtvis av kolliderande stjärnor eller från svarta hål. Men inget känt scenario kan helt förklara denna nya GRB.

Denna GRB skiljer sig åt mot andra som upptäckts under de 50 år av GRB-observationer som gjorts" beskriver Antonio Martin-Carrillo, astronom vid University College Dublin, Irland och medförfattare till en studie om fenomenet som nyligen publicerades i The Astrophysical Journal Letters. 

GRB:er orsakas av katastrofala händelser som när massiva stjärnor dör i kraftfulla explosioner eller kraschar in i en annan stjärna eller slits sönder av svarta hål. Blixtarna varar vanligtvis i  millisekunder till minuter. Men den nu upptäckta betecknad GRB 250702B varade i ca 24 timmar. "Detta är 100–1000 gånger  längre tid än någon annan gammablixt som upptäckts" beskriver Andrew Levan, astronom vid Radbouduniversitetet i Nederländerna och som är medförfattare till studien.

"Ännu mer signifikant är att normala gammablixtar aldrig upprepas eftersom händelsen som producerar dem är katastrofal och slutgiltig", beskriver Martin-Carrillo. Den första signalen om denna GRB kom den 2 juli 2025 från NASA:s Fermi Gamma-ray Space Telescope upptäckte inte mindre än tre skurar från denna källa under loppet av några timmar. I efterhand upptäcktes det  att källan hade varit aktiv nästan ett dygn tidigare och observerats av Einstein Probe, ett rymdbaserat teleskop som  söker i röntgen fältet tillhörande den kinesiska vetenskapsakademin i samarbete med Europeiska rymdorganisationen (ESA) och Max Planck-institutet för extraterrest fysik.

Forskargruppen använde därefter ESO:s VLT för att lokalisera källan för gammablixten. "Innan dessa observationer var den allmänna uppfattningen att just denna gammablixt skulle ha uppstått i vintergatan. VLT förändrade fundamentalt denna teori", beskriver Levan som också är knuten till University of Warwick, Storbritannien.

Med hjälp av VLT:s HAWK-I-kamera fann de bevis för att källan fanns  i en annan galax. Detta bekräftades senare av Hubbleteleskopet. "Det vi fann var betydligt mer spännande. Det faktum att detta fenomen är extragalaktiskt betyder att det är betydligt mer energirikt", beskriver Martin-Carrillo. Värdgalaxens storlek och ljusstyrka tyder på att gammablixten kan ha uppstått flera miljarder ljusår bort men mer data behövs för att precisera avståndet.

Vilken process som gav upphov till denna gammablixt är  okänt. Ett möjligt scenario är att en massiv stjärna kollapsade och då frigjorde enorma mängder energi. ”Om det rör sig om en massiv stjärna är det en typ av kollaps som vi aldrig tidigare upptäckt”, beskriver Levan. Alternativt skulle en stjärna som slits isär av ett svart hål kunna ge en dygnslång gammablixt, men för att förklara andra egenskaper hos explosionen skulle det krävas att det var ett ovanligt slags stjärna som förstördes av ett ännu mer ovanligt svart hål.

Utbrottet är unikt och vad som orsakat det är ännu ett mysterium.

Vad Hubbleteleskopet visar i Galax NGC 7456

 

Bild https://science.nasa.gov/ NASA/ESA-rymdteleskop Hubble har galaxen NGC 7456. ESA/Hubble och NASA, D. Thilker.

NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble visar upp en galax där det finns mycket att studera. Galaxen NGC 7456 som finns ca 51 miljoner ljusår bort i stjärnbilden Tranan.

Hubble-bilden avslöjar fina detaljer i galaxens fläckiga spiralarmar, följt av klumpar av mörkt skymmande stoft. Fläckar av glödande rosa kulör  reservoarer av gas där nya stjärnor bildas som lyser upp molnen runt dem och får gasen att avge  rosa ljus. Hubbleteleskopet som samlade in ovan data fokuserade på galaxens stjärnaktivitet och spårade nya stjärnor, moln av väte och stjärnhopar som gör att astronomer kan se hur galaxen utvecklats över tid.

Hubbleteleskopet har förmåga att fånga synligt, ultraviolett och en del infrarött ljus men är inte det enda observatoriet som fokuserar på NGC 7456. ESA:s XMM-Newton-satellit tog bilder av röntgenstrålning från galaxen vid flera tillfällen och upptäckte många så kallade ultraluminösa röntgenkällor.

Dessa små, kompakta röntgenkällor avger kraftiga, kraftfulla röntgenstrålar, mycket kraftigare än vad forskarna förväntat sig med tanke på deras storlek. Astronomer försöker fortfarande fastställa vad som driver dessa extrema objekt i NGC 7456.

Området runt galaxens supermassiva svarta hål är också mycket ljusstarkt och energirikt vilket gör NGC 7456 till en aktiv galax. Vare sig man ser på dess kärna eller dess utkanter, på synligt ljus eller röntgenstrålning, så har den här galaxen något intressant för astronomer att studera.

Mysteriet med millisekundpulsarer

 

Bild wikipedia Karta över var pulsar PSR B1937+21  som  finns  i stjärnbilden Räven

PSR B1937+21 är en pulsar (en pulsar är en roterande neutronstjärna) som finns i stjärnbilden ”Den Lilla Räven” några grader från den först upptäckta pulsaren, PSR B1919+21. Denna den först upptäckta pulsaren gjordes av astrofysikern Jocelyn Bell och den engelske radioastronomen Antony Hewish den 28 november 1967.

I Vintergatan, i riktning mot stjärnbilden ”Den Lilla Räven” snurrar en kosmisk "fyr" med namnet PSR B1937+21 vilket är den som vi koncentrerar oss på i detta inlägg. Denna pulsar rör sig med den häpnadsväckande hastigheten av 642 varv per sekund. Den avger elektromagnetiska pulser som konkurrerar med precisionen hos atomklockor.

För första gången har en kinesisk forskargrupp fångat hela polarisationsmönstret av PSR B1937+21:s huvudpuls och interpuls när de varierar i frekvens. Studien beskrivs i The AstrophysicalJournal och ger avgörande bevis för strålningsmekanismer som verkar under extrema fysikaliska förhållanden.

Med hjälp av Murriyang (Parkes) 64-meters radioteleskopet i Australien, utrustat med en ultrabredbandsmottagare, genomförde doktoranden WANG Zhen vid Xinjiang Astronomical Observatory (XAO) vid den kinesiska vetenskapsakademin (CAS) under ledning av sina handledare, professor Yuan Jianping och professor WEN Zhigang,  tre år av ihållande observationer.

Forskarna avslöjade strålningshemligheterna bakom PSR B1937+21: att den linjära polarisationsgraden för huvudpulsen minskar när frekvensen ökar medan interpulsen visar den motsatta trenden; Den cirkulära polarisationsgraden i båda emissionsområdena stärks med ökande frekvens. Intensitetsförhållandet mellan huvud och interpuls följer ett effektlagsspektrum med ett index på 0,52±0,02.

PSR B1937+21 upptäcktes 1982 som en av de första millisekundpulsarerna och har en ultrakort rotationsperiod på 1,558 millisekunder. Dess magnetfältstyrka är bara en tiotusendel av vanliga pulsarers, vilket tyder på att den kan spinna upp via ackretion från en  närliggande stjärna. Forskarna använde ett ultrabredbandsmottagningssystem som täcker 704-4032 MHz, vilket ökade signal-brusförhållandet 20 gånger genom att integrera flerårsdata. Dessutom användes flödesdensitetsmätningar, dispersionsmätningar (DM) och Faradays rotationsmätningar för att härleda egenskaper hos det mellanliggande interstellära mediet.

Resultaten bekräftade att emissionshöjden minskar när frekvensen ökar vilket visar sig som en avsmalnande pulsbredd. Resultaten tyder också på att huvudpulsen och interpulsen sannolikt kommer från olika regioner inom neutronstjärnans  magnetosfär. Detta fynd ger observationsstöd för den "relativistic beaming model".

Upptäckterna kommer att främja forskningen inom neutronstjärnors magnetosfärsfysik och mekanismer för plasmastrålning, samtidigt som de kommer att erbjuda mer exakta tidsreferenser för detektion av gravitationsvågor.

TRAPPIST-1 e misstänks ha atmosfär och vatten.

 

Bild wikipedia på hur en illustratör tolkar hur planeten TRAPPIST-1 e som finns 39 ljusår från jorden i Vattumannens stjärnbild kan se ut från ovan.

Med hjälp av NASA:s JWST har forskare som en del av ett stort internationellt projekt sökte efter atmosfär på TRAPPIST-1e som kretsar inom den beboeliga zonen av den röda dvärgstjärnan TRAPPIST-1.

TRAPPIST-1e är av särskilt intresse eftersom närvaron av flytande vatten kan finnas här om planeten visas ha en atmosfär.

Forskarna riktade JWST:s kraftfulla instrument NIRSpec (Near-Infrared Spectrograph) mot solsystemet när planeten passerade framför sin sol. Stjärnljus som passerar genom planetens atmosfär, om det finns ett, kommer delvis att absorberas och motsvarande dippar i ljusspektrumet som når JWST berättar för astronomerna vilka grundämnen som finns där. Med varje ytterligare passage blir det atmosfäriska innehållet mer och mer analyserat.

De första resultaten, som publiceras i dagarna i två vetenskapliga artiklar i tidskriften Astrophysical Journal Letters  (en av artiklarna) indikerar flera möjliga scenarier, inklusive möjligheten av en atmosfär. Dr Hannah Wakeford, docent i astrofysik vid University of Bristol och en ledande medlem av JWST Transiting Exoplanet-teamet som hjälpte till att utforma observationsutrustningen till teleskopet för att säkerställa att forskarna får tillgång till intressant data.

"JWST:s infraröda instrument ger oöverträffad detaljrikedom och hjälper oss att förstå mycket  om vad som finns i en planets atmosfär och på dess yta i form av grundämnen.

Medförfattare till båda studierna, Dr David Grant, tidigare Senior Research Associate vid University of Bristol, förklarade: "Resultaten utesluter närvaron av en ursprunglig vätebaserad atmosfär. Detta är det gashölje som  huvudsakligen bestående av väte, som omgav många  planeter i dess tidiga bildningsstadier. Sådana atmosfärer tros vara gemensamma för både jätteplaneter och jordlika planeter i det tidiga solsystemet. Så en atmosfär om den finns är inte den ursprungliga likt vår inte är på jorden (vi har ju inte en atmosfär bestående av nästan enbart väte på jorden i dag).           

– Eftersom TRAPPIST-1 är en mycket aktiv stjärna, med frekventa solutbrott, är det inte förvånande att den väte-heliumatmosfär som planeten kan ha bildat skulle skalas bort av strålning. Många planeter, inklusive jorden, bygger upp en tyngre sekundär atmosfär efter att ha förlorat sin primära atmosfär. Det är möjligt att planeten aldrig kunde göra detta och inte har en sekundär atmosfär, men det finns en lika stor möjlighet att en sådan existerar.

Närvaron av en sekundär atmosfär innebär att flytande vatten kan existera på ytan (likt har skett på jorden) och om så är fallet kan det enligt forskare ha åtföljas av en växthuseffekt, liknande den som skett på jorden, där olika gaser, särskilt koldioxid, håller atmosfären stabil och jorden varm.

Den andra artikeln beskriver arbetet med den teoretiska tolkningen och huvudförfattaren till denna Dr Ana Glidden, en postdoktoral forskare vid Massachusetts Institute of Technology, beskriver: "Det är osannolikt att atmosfären på planeten domineras av koldioxid, som ex den kraftiga atmosfären på Venus består av och den tunna atmosfären på Mars. Men det är också viktigt att notera att det inte finns några direkta paralleller med vårt solsystem. TRAPPIST-1 är en stjärna som skiljer sig mycket från vår sol och planetsystemet runt den är också distinkt.

Dr Wakeford tillägger: "En liten växthuseffekt kan räcka långt och de nya mätningarna utesluter inte att det finns tillräckligt med koldioxid för att upprätthålla en del flytande vatten på ytan. Det flytande vattnet skulle kunna ta formen av ett globalt hav, eller täcka ett mindre område av planeten som alltid är riktat mot sin sol eller finns vattnet på den eviga nattisen i form av is. Detta skulle vara möjligt eftersom TRAPPIST-1:s planeter är så stora och att de ligger nära sina stjärnors omloppsbanor, såden ena sidan alltid är vänd mot stjärnan och den andra sidan ligger i evigt mörker.

Nästa steg i forskningen kommer att innebära ytterligare detaljerade observationer, där man jämför data från en annan exoplanet i detta solsystem TRAPPIST-b vilken kretsar närmast TRAPPIST-1.

En av huvudforskarna i forskargruppen med fokus på TRAPPIST-1e Dr Néstor Espinoza, associerad astronom och uppdragsforskare för exoplanetvetenskap vid Space Telescope Science Institute (STScI) i Baltimore, Maryland, beskriver: "Webbs infraröda instrument ger oss mer detaljer än vi någonsin haft tillgång till tidigare och de första fyra observationerna vi har kunnat göra av TRAPPIST-1e visar oss vad vi kommer att behöva arbeta med när mer information kommer in."