Bild https://www.nasa.gov Astrometrisk mikrolinsning uppstår när ett
förgrundsobjekt, som en neutronstjärna passerar framför en mer avlägsen
bakgrundsstjärna. Neutronstjärnans gravitation böjer den avlägsna stjärnans
ljus och delar det i flera banor som når teleskopet. Även om dessa förvrängda
bilder inte kan upplösas, framstår deras sammansatta ljus som ljusare och något
förskjutet från den avlägsna stjärnans verkliga position. När justeringen
mellan de två objekten förändras över tid, följer denna till synes förskjutning
ett litet elliptiskt mönster på himlen. Storleken på den ellipsen beror på hur
starkt ljuset böjs, vilket innebär att mer massiva objekt ger större
förskjutningar, vilket gör det möjligt för astronomer att direkt mäta massan
hos den utan linsning osynliga neutronstjärnan. NASA, STScI, Joyce Kang (STScI)
Astronomer har länge vetat att neutronstjärnor som består av de
täta kärnor som lämnas kvar efter att massiva stjärnor exploderat (vanligast 20 km i diameter, men har en massa motsvarande 1,4–3 solmassor), bör
finnas över hela Vintergatan. De flesta av dem är dock i praktiken
osynliga. En ny studie publicerad i Astronomy and Astrophysics antyder att
NASAs kommande Nancy Grace Roman Space Telescope ändå bör kunna upptäcka dem.
Genom att använda detaljerade datorsimuleringar av
Vintergatan och Romans framtida observationer visade forskarna att
flaggskeppsobservatoriet kan identifiera och karakterisera dussintals isolerade
neutronstjärnor genom en subtil effekt kallad gravitationslinsning.
"De flesta neutronstjärnor är relativt svagt lysande," beskriver Zofia Kaczmarek från Heidelbergs universitet i Tyskland som var den som ledde studien. "De är otroligt svåra att upptäcka utan någon form av hjälp."
Neutronstjärnor packar mer massa än solen i en sfär
ungefär lika stor som en medelstor stad. Att studera dem hjälper oss att förstå hur
stjärnor är, slocknar och sprider tunga grundämnen i universum. De ger också en
möjlighet att studera vad som händer under de mest extrema förhållanden (under tryck
och densitet) man kan tänka sig.
Men om de inte blivit pulsarer (en extremt tät, snabbt roterande neutronstjärna) som sänder ut i radiovåglängder eller lyser i röntgenstrålar kan de förbli dolda även för de
mest kraftfulla teleskopen.
Roman (planerad uppskjutning 2027) kan söka efter dem på ett nytt vis. När ett
massivt objekt som en neutronstjärna rör sig framför en avlägsen
bakgrundsstjärna, vrider dess intensiva gravitation rumtiden och avleder
bakgrundsstjärnans ljus. Denna mikrolinseffekt gör att bakgrundsstjärnan
tillfälligt blir ljusare och ser ut att vara förskjuten från sin verkliga
position på himlen.
Medan många teleskop kan upptäcka den tillfälliga
ljusningen,kan Roman även mäta både ljusningen (fotometri) och den lilla
positionsförskjutningen (astrometrin) hos den linsade stjärnan med exceptionell
precision. Eftersom neutronstjärnor är relativt massiva producerar de en större
astrometrisk signal än mindre täta objekt vilket gör att Roman inte
bara kan upptäcka dem utan även väga dem i vissa fall, något som är nästintill
omöjligt med enbart fotometri.
"Det som är riktigt intressant med att använda
mikrolinsning är att man kan få direkta massmätningar," beskriver artikelns
medförfattare Peter McGill från Lawrence Livermore National Laboratory.
"Fotometri visar att något passerade framför stjärnan, men det är hur
mycket stjärnans position förskjuts som talar om hur massivt det objektet är.
Genom att mäta den lilla avböjningen på himlen kan vi direkt väga något som
annars är osett."

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar