Bortom Pluto har Vera Rubin teleskopet upptäckt ett objekt.

 

Bild wikipedia En konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln.  Här finns säkert många objekt av överraskande slag att upptäcka. 70 000 så kallade transneptuner (TNO) (objekt bortom Neptunus bana) med en diameter större än 100 kilometer beräknas finnsa i detta bälte, mestadels bestående det av mindre asteroider.

Nyligen  tillkännagav MPC (The Minor Planet Center) upptäckten i ett Minor Planet Electronic Circular. Mario Jurić vid fakultet vid University of Washington och Rubin Solar System Lead Scientist, samt Holman nya resultaten vid en presskonferens vid det 58:e årliga mötet för Division for Planetary Sciences (DPS) i Spokane, Washington. 

Presentationen handlade om objektet ED138 som hittats i ett område på himlen nära Vintergatans plan ett område fyllt av miljontals stjärnor. För de flesta teleskop har ED138 gått förlorad bland de otaliga bakgrundskällorna vilket troligen är anledningen till att det inte upptäckts förrän nu. Rubin-observatoriets regelbundna och kontinuerliga övervakning av hela södra halvklotets himmel, kombinerat med kraftfulla algoritmer som sållar igenom miljarder ljuspunkter för att identifiera de som motsvarar små rörliga objekt gjorde det möjligt för teamet att upptäcka ED138.

I de yttre delarna av vårt solsystem, bortom Plutos omloppsbana, gjordes upptäckten av NSF–DOE Vera C. Rubin-observatoriet och det fick beteckningen 2026 ED138. Det är ett stort, ljust transneptuniskt objekt som forskare har identifierat som troligast en  dvärgplanet. Om det bekräftas skulle ED138 vara bland de största dvärgplaneterna som upptäckts i denna region av solsystemet.

ED138 ansluter sig till det snabbt växande urvalet av solsystemobjekt som upptäckts av Rubin sedan det började samla in data  LSST (NSF–DOE. Vera . Rubin Observatory, kom i drift i juni 2026. I april, innan LSST formellt påbörjades, skickade Rubin Solar System-teamet observationer av över 11 000 nya asteroider till IAU Minor Planet Center (MPC), vilket inkluderade ungefär 380 nya TNO:er. Vid den tiden kallade teamet detta för "toppen av isberget" och uttryckte sin entusiasm över de upptäckter som skulle komma när LSST började. Med upptäckten av ED138 börjar dessa förhoppningar gå i uppfyllelse.

"Om ED138 bekräftas som en dvärgplanet, skulle ED138 ansluta sig till en mycket liten familj av världar," beskriver Holman. "Rubin kommer att fotografera hela den södra himlen om och om igen i tio år, så alla andra eventuella dvärgplaneter som gömmer sig på de platser som tidigare kartläggningar hoppade över är nu inom räckhåll."

Nu när Rubin har identifierat ED138 kan forskare runt om i världen organisera uppföljande observationer för att avslöja mer information om dess natur. Bilder av ED138 görs tillgängliga för Rubin-datarättighetsinnehavare på Rubin Science Platform, en online, webbaserad miljö där forskare kan få tillgång till, utforska och bearbeta de enorma mängder data som produceras av LSST. Allmänheten kan också interagera med denna upptäckt i Orbitviewer, en interaktiv webbaserad app som erbjuder ett intuitivt sätt att utforska strukturen i vår kosmiska bakgård i tre dimensioner i realtid.

En unik stoftskiva som visar vårt solsystems framtid

 

Bild https://www.eso.org  Konstans gestaltning av  stoftskivan runt den vita dvärgstjärnan J1328−1450 som finns 1600 ljusår bort från oss. (Källa: ESO/L. Calçada)

När stjärnor som solen närmar sig slutet av sin tid sväller de och släpper ifrån sig sina yttre lager vilket då omsluter närliggande planeter (de som omsluts förintas eller görs omöjliga för liv vår planet tillhör de som förintas när vår sols sista tid kommer). Planeter som Mars som klarar sig  kan brytas isär och bilda en skiva av skräp runt stjärnreliken (den vita dvärgen som är detta och även vår sols framtid)). Fram tills nu har varje gasskiva som hittats runt en vit dvärg varit av en enda, platt, roterande struktur.

Observationer med X-shooter- instrumentet på European Southern Observatory's Very Large Telescope i Chile visade att den vita dvärgen WD J1328−1450 bryter mot detta mönster. De 21 jämförbara system som hittills är kända ger alla en signal med två toppar. Här upptäcktes fyra, signaturen av två koncentriska gasringar separerade av ett tomt gap.

Den inre ringen sträcker sig från cirka 100 000 till 240 000 kilometer ut från WD J1328−1450 medan den yttre ringen sträcker sig från ungefär 375 000 kilometer till mer än 1,3 miljoner kilometer från stjärnan. Upprepade observationer mellan 2021 och 2023 visar att strukturerna förblev stabila under dessa år.

Dr Felipe Lagos-Vilches, institutionen för fysik vidUniversity of Warwick, beskriver ”Strukturer vi ser i detta system är särskilt spännande eftersom de två gasformiga ringarna är anmärkningsvärt stabila och förblir separerade av ett mellanrum. Det antyder att vita dvärgar kan ha skivstrukturer som är mycket mer komplexa än man tidigare trott.”

Gasen i strukturerna innehåller kalcium, syre, magnesium och järn, en blandning som liknar det steniga materialet som finns i vårt eget solsystem. De två ringarna skiljer sig dock markant åt. Den inre ringen är rik på magnesium, medan den yttre ringen har betydligt mindre av detta. Det tyder på att skräpet antingen kommer från två planetkroppar som bildats under olika förhållanden, eller från olika lager av en och samma planet. Teamet föreslår att här finns två planetrester som var och en kretsar kring sin egen ringbehåller strukturen intakt. Genom att interagera med omgivande stoft skulle de frigöra den gas som observeras. Deras storlek kan inte mätas direkt, men modeller tyder på att den inre kroppen inte är större än en typisk asteroid, några kilometer i diameter, medan den yttre kroppen skulle kunna vara lika stor som Pluto eller till och med månen.

Studien, som publicerades i Nature Astronomy  fokuserar på WD J1328−1450, en vit dvärgstjärna cirka 1 600 ljusår från jorden. En vit dvärg är den täta, utbrända kärna som lämnas kvar när en stjärna som solen får slut på bränsle.

Innehållet i gasen ovan kan ge associationer till att en av planetresterna kan ha varit en liknande planet som Jorden och kanske haft livsformer.

Kan Venus haft en måne som kraschat på dess yta?

 

Bild Wikipedia Nedslagskratrar på Venus yta (inte naturlig färg, 3D-projektion rekonstruerad från radardata)

Forskare har teoretiserat att Venus kan ha haft  en måne som träffades av något massivt och utplånade den. Andra teorier kretsade kring idén att Venus aldrig genomgick en kollision med ett främmande objekt som resulterade i en måne.  Att jämföra med jorden där den rådande teorin är en sammanslagning med Theia  resulterade i vår måne. 

 "Min studie (se nedan) visar att Venus inte behövde någon katastrof för att bli det vi kan se idag," beskriver UCR:s (University of California, Riverside) astrofysiker och huvudförfattare Stephen Kane. "Det visar sig att planetens gravitation i kombination med den hastighet den naturligt roterar orsakade att en eventuell måne då skulle kollapsat ner på Venus."

Forskare kan exakt mäta avståndet mellan jorden och månen eftersom NASAs Apollo 11-landning lämnade speglar där (mätningen sker med utkast av laserpulser från jorden mot speglarna på månen och dess hastighet tillbaks som reflex.). "Vi vet att månen långsamt rör sig bort från jorden med en hastighet på ungefär fyra centimeter per år," beskriver Kane. Denna distansering, beskriver Kane, sker eftersom jorden roterar relativt snabbt på 24 timmar per rotation. Energin från denna rotation överförs till månen vilket gör att den avlägsnar sig.

Venus har precis motsatt situation. Det tar Venus 243 jorddagar att genomföra en enda rotation. Så istället för att gradvis röra sig bort, skulle den långsamma rotationen och planetens gravitation få en måne att i spiralform dras inåt mot Venus och sluta med en kollision.

För att testa idén om det hänt skrev Kane datormodeller baserade på fysiken bakom hur planetkroppar interagerar genom gravitation. Han återgav först jordens och dess månes utveckling för att säkerställa att modellen korrekt återgav ett känt system.

Sedan varierade han Venus rotationshastighet och storleken på dess hypotetiska månar, och testade månar med massor från hälften till tio gånger större än jordens månes massa. I de flesta simuleringar var resultatet detsamma: en eventuell måne skulle krascha ner på Venus. Och ju mer massiv månen var desto snabbare kraschade den i tid.

"När jag gjorde denna upptäckt blev jag chockad," beskriver Kane. "Jag trodde säkert att det breda spektrum av scenarier jag utforskade skulle leda till olika resultat. Men allt gick i stort sett åt samma håll."

Upptäckten bevisar inte att Venus en gång haft en måne. Om en måne funnits över Venus är  en öppen fråga. Studien visar däremot att om Venus hade haft en måne, skulle den inte kunna ha fortsatt existera i all oändlighet.

Att hitta fysiska bevis på en sådan kollision är svårt. Ungefär 80 % av Venus yta är liknande i ålder, vilket är bevis på en stor händelse där ytan återbildades för ungefär en miljard år sedan som raderade mycket av planetens tidigare geologiska historia.

Bevis på om en måne kraschat på ytan kan istället finnas under ytan. Forskare tror att jordens måne bildades efter en massiv kollision tidigt i planetens historia och seismologiska studier har avslöjat ovanliga strukturer djupt inne i jorden som kan vara rester av den händelsen. Liknande mätningar på Venus kan ge ledtrådar om huruvida den en gång absorberat en måne.

En sådan kollision skulle också kunna hjälpa forskare att förstå ett annat långvarigt mysterium kring Venus: om jordens närmaste  granne någonsin varit kapabel att hysa liv.

En måne som kraschar in i Venus skulle ha överfört enorm energi och rörelsemängdsmoment till planeten, vilket potentiellt skulle förändrat dess rotation, geologi och klimat. Om Venus en gång hade hav eller andra livsfördelaktiga förhållanden, skulle en sådan kollision kunnat förändrat planetens utveckling.

Konsekvenserna sträcker sig bortom Venus. Forskare som söker efter potentiellt beboeliga världar runt andra stjärnor letar ofta efter planeter som liknar jorden och betraktar närvaron av en måne som en faktor som kan påverka livsmöjligheten där.

Jordens måne driver tidvattnet, kan ha hjälpt till att hålla planeten geologiskt aktiv och har haft en djupgående inverkan på jordens utveckling. Forskare vet dock inte om en stor måne är nödvändig för liv på planet.

"Min känsla är att det finns fördelar med att ha en måne, men det är inte nödvändigt för  för liv ska finnas på planet," beskriver Kane. "Månen har definitivt förändrat hur jorden har utvecklats genom tiden, men vi vet inte helt hur viktig den rollen varit."

Kanes resultat tyder på att även planeter där månar bildats kanske inte kan behålla dem. Långsamt roterande planeter kan få månar att i spiral dras ned mot dess yta och krascha och dramatiskt förändra planeterna i processen.

"När folk tänker på planeter som liknar jorden runt andra stjärnor frågar de sig om här finns en måne?'" påtalar  Kane. "Min studie visar ett oroande scenario för många av dessa fall. Om dessa planeter inte roterar tillräckligt snabbt kommer månen att krascha mot ytan, och det skulle förändra historiens gång för dessa planeter."

Den nya forskningens resultat är publicerad i TheAstrophysical Journal, 

Så kan istället återjoniseringen ha gått till

 

Bild wikipedia Schematisk tidslinje över universum, som skildrar rejoniseringens plats i kosmisk historia.

Rejonisering (återjoniseringen) den process som fick elektriskt neutrala atomer i det ursprungliga universum att rejoniseras efter att ogenomsikten upphört (då universum vid sin första tid var omöjligt att se igenom allt man såg var ett vätemoln). Att upptäcka och studera rejoniseringsprocessen är utmanande flera vägar har prövats. Denna rejonisering drevs som man antar i dag av bildandet av de första stjärnorna och galaxerna.

Ett internationellt forskarteam med bland annat forskare från University of Michigan har avslöjat överraskande resultat som kan omskriva vår förståelse av en viktig övergång i det tidiga universum (Återjoniseringen).

Inom de första miljarderna år efter Big Bang fylldes universum med en dimma av neutralt väte som var ogenomtränglig för ultraviolett ljus. Idag har dock dimman lättat tack vare en epok som började för cirka 13 miljarder år sedan, känd som rejonisering (återjoniseringen).

Under rejoniseringen kolliderade energirik strålning från galaxer i det tidiga universum med neutralt väte som utgjorde dimman och bröt upp den i laddade, eller joniserade, protoner och elektroner.

"Så småningom, när den joniserade majoriteten av vätet som fyllde det intergalaktiska rummet, var återrejoniseringat blev universum det vi ser idag," beskriver Cody Carr, postdoktoral forskare vid U-M vid astronomiska institutionen. "Vi kallar rejonisering för universums sista stora fasövergång."

Men att identifiera källorna till den joniserande strålningen och förstå hur den undkom tidiga galaxer är en utmaning inom astronomin.

"Vi vet inte exakt vilka objekt som orsakade rejonisering eller hur den utvecklades," beskriver Carr, som ledde och genomförde studien som postdoktoral forskare vid Zhejiang University i Kina innan han började på U-M. "Vi vet att det ägde rum, men vi har inga fullständiga svar på de frågorna."

En ledande teori för vad som möjliggjorde rejonisering var att vindar skapade av supernovor, eller exploderande massiva stjärnor, i tidiga galaxer banade väg för joniserande strålning att undkomma. Nu, däremot, med hjälp av Hubbleteleskopet som har bland annat uppdraget att observera närliggande galaxer, har teamet visat att dessa vindar faktiskt saknades i de galaxer där joniserande strålning skedde..

"I princip är det inte vad vi trodde att dessa galaxer läckte joniserande strålning," enligt Carr.

Teamets resultat, publicerade i tidskriften Nature Astronomy (se nedan) stärker en alternativ teori bakom rejonisering. Denna teori hävdar att aktivitet från unga stjärnor hjälpte strålningen att försvinna innan supernovadetonationer skapade vindar tillräckligt kraftfulla för att omforma galaxer.

"Våra observationer visar att dessa fotoner flyr ut innan galaktiska vindar bildades," beskriver Carr.

Carr och hans kollegor arbetar för att säkra mer tid med Hubbleteleskopet för att samla in mer data som kan hjälpa till att besvara frågorna om hur joniserande strålning undkom galaxer. Och under tiden kan denna observation testas i datorsimuleringar och hjälpea astronomer att bättre förstå rejonisering.

"Supernovor spelar en central roll i kosmologiska hydrodynamiska simuleringar som förklarar hur den joniserande strålning undkommer från galaxer," beskriver Renyue Cen, seniorförfattare till studien samt professor och chef för Center for Cosmology and Computational Astrophysics vid Zhejiang University. "Våra fynd understryker behovet av att undersöka hur strålning och vindar från unga stjärnor formar den omgivande gasen innan de första supernovorna exploderade." OBS förstå skillnaden mellan joniserings och återjoniseringens tid.

Med Hubbleteleskopet observerade teamet närliggande galaxer där stjärnor bildas i astronomisk takt  vilka liknar några av de galaxer som tros ha hjälpt till att rejonisera det tidiga universum. Forskarna analyserade spektra från dessa galaxer, mätte vilka våglängder av ljus som undkommer galaxerna och hastigheterna på deras galaktiska vindar.

Gas i dessa vindar absorberar ljus vid specifika våglängder och lämnar dalar i spektra vars positioner och bredder avslöjar hur gasen rör sig. Teamet fann att galaxer med de snabbaste vindarna tillät den liten  del joniserande strålning att undkomma.

"Det verkar som att energitillförsel från supernovor har rört om omgivningen och ökat, snarare än minskat, täckningen av neutral gas och damm som hämmar joniserande strålningsutsläpp," beskriver Stephan McCandliss, huvudförfattare till den nya studien och chef för Center for Astrophysical Sciences vid Johns Hopkins University.

Studien inkluderade nästan 30 samarbetspartners från mer än ett dussin institutioner världen över. Sally Oey, professor i astronomi vid U-M, var en av dessa. Ytterligare finansiering för projektet tillhandahölls av Zhejiang University; Zhejiang provinsiella forskningsstödsprogram på högsta nivå; Nationella naturvetenskapliga stiftelsen i Kina; Ministeriet för vetenskap, innovation och universitet i Spanien; Europeiska regionala utvecklingsfonden; och Europeiska unionens forsknings- och innovationsprogram Horizon 2020.

Studien med namnet: Lyman continuum escape during the onset of galactic winds in compact starbursts  kan läsas här.

Återjoniseringen är intressant man frågar sig helt enkelt hur det skedde och varför? För att inte tala om varför och hur och från vad och i skedde BigBang självt. Allt kan egentligen besvaras som det var omöjligt att något skedde från och av noll. Utöver det universums accelererande expansion åt alla håll samtidigt i dag. Kan det expanderas utifrån att allt genom gravitation dras allt närmre mot något i tid och rum?

Här kan den farliga solvinden hitta en väg förbi jordens magnetiska sköld.

 

Bild https://www.oulu.fi/ I ovan simulering av jordens magnetfält kommer solvinden från höger sida på bilden och Kelvin–Helmholtz-vågor är synliga högst upp. Färgen anger plasmats densitet. Bild: Lauri Holappa / Oulu universitet. Kelvin–Helmholtz-vågor uppstår när två skikt av gas eller vätska av olika hastighet eller densitet glider förbi varandra. Då detta sker påverkas skikten dem emellan och krusning uppkommer som bildar vågor som liknar de vågor som bryts på havet.

Jorden omges av ett magnetfält som bildar ett skyddande område känt som magnetosfären. 

 Den skyddar planeten från partiklar och energi som strömmar ut från solen, den såkallade solvinden vilken om den blir för stark kan störa el och internet på jorden. Men megnetosfären är inte förseglad. Vid dess ytterkant interagerar solvinden ständigt med jordens magnetiska sköld.

Dessa interaktioner styr till stor del rymdvädret. På jorden kan effekter uppträda som norrsken, men starka solstormar kan också störa satelliter, positioneringssystem, radiokommunikation och elnät. Den nya studien fokuserar på vågrörelsen som bildas där den snabbt rörliga solvinden sveper förbi magnetosfärens kant.

Vågorna kallas Kelvin–Helmholtz-vågor. Liknande vågmönster kan ibland ses i moln, och relaterade fenomen förekommer i solens atmosfär, vid kanterna av planeters magnetfält och i interstellärt rymd.

"Denna upptäckt växte fram ur en lång process i att tänka igenom vad jag såg. År 2020, när jag besökte NASA som postdoktoral forskare, lade jag märke till ovanliga simuleringsbilder av magnetosfären. Jag insåg senare att de visade Kelvin–Helmholtz-vågor vid magnetosfärens kant och att det skiftande beteendet hos vågorna på olika sidor var en del av samma fenomen," beskriver akademins forskningsstipendiat Lauri Holappa från forskningsenheten för rymdfysik och astronomi vid University of Oulu. Vågorna bildas inte som prydliga spegelbilder. Istället uppträder de asymmetriskt på olika sidor av magnetosfären.

Att studera dessa gränsvågor är utmanande eftersom satelliter bara snabbt passerar genom de mest aktiva områdena. Detta har lämnat forskarna med begränsad information om hur vågorna beter sig under olika solvindsförhållanden. I den nya studien undersökte forskarna deras bildning med datormodeller av hela magnetosfären.

"Asymmetrier i vågrörelsen vid magnetfältets kant har observerats tidigare, men nu kunde vi visa hur de uppstår," beskriver Holappa.

Resultaten visar att den asymmetriska vågaktiviteten orsakas av hur solvindens magnetfält möter jordens magnetfält. Solvinden rör sig  inte jämnt runt jorden. Istället sveper den och draperar sig runt magnetosfären på ett asymmetriskt sätt. Detta draperade magnetfält kan dämpa vågorna, men dämpningseffekten är inte densamma överallt.

Den starkaste vågaktiviteten  bildas på vinterhalvklotet då  norra delen av jordaxeln lutar bort från solen.. Beroende på solvindens magnetfälts riktning koncentreras det antingen på gryningssidan eller skymningssidan.

Studien IMF By-Controlled Dawn–Dusk and Hemispheric Asymmetries of Kelvin–Helmholtz Waves and Reconnection Geometry Under Negative Dipole Tilt publicerades i september 2026 i den vetenskapliga tidskriften Geophysical Research Letters. 

Kan ett svart hål bli två?

 

Bild https://www.sdu.dk/

Två svarta hål kan kollidera och slås samman till ett. Men kan det motsatta hända att ett svart hål delas upp i två mindre? Den frågan utforskas i en ny teoretisk studie: "When Black Holes Admit Pair-of-pants Topologies", publicerad i tidskriften Physical Review D. Se nedan;

- I vår studie undersöker vi vilka fysikaliska lagar som normalt förhindrar att ett svart hål delas till två. Vi undersöker också om vissa omständigheter ändå kan möjliggöra en splittring, beskriver Francesco Sannino, medförfattare till studien och professor i fysik vid Neapels universitet Federico II i Italien och Quantum Field Theory Center vid Syddanska Universitet.

Svarta hål delar sig normalt inte. Ett viktigt hinder som förhindrar detta kommer av termodynamiken.

Ett svart hål har det som fysiker kallar entropi. Enkelt uttryckt är entropi ett mått på hur många olika mikroskopiska sätt ett fysiskt system kan arrangeras samtidigt som det ser likadant ut utifrån. För ett vanligt, icke-roterande svart hål skulle en uppdelning i två mindre svarta hål minska den totala entropin. Det gör processen termodynamiskt ogynnsam.

Men saker kan vara annorlunda med snabbt roterande svarta hål. Teamets beräkningar visar att snabbt roterande svarta hål ger ett möjligt kryphål som möjliggör en splittring.

- Men de två resulterande svarta hålen måste också kunna separera istället för att falla tillbaka tillsammans och bli ett enda svart hål igen. När vi inkluderar detta krav stängs möjligheten till stor del , förutom möjligen för svarta hål som roterar nära sin maximala möjliga hastighet, beskriver Francesco Sannino.

Om en sådan delning skulle inträffa skulle det svarta hålets yttre gräns, känd som händelsehorisonten, bilda en byxliknande form (se bild ovan)  över tid: en sektion som delar sig i två "ben". Detta förklarar studiens ovanliga term "“pair-of-pants topologies”.

Författarna utforskar även mer exotiska möjligheter. I teorier som involverar ytterligare dimensioner av rummet känner fysiker redan till svarta hål-liknande objekt som kan bli instabila och börja brytas isär.

Under vissa av dessa förhållanden kan splittring bli termodynamiskt fördelaktigt, särskilt när ett av de resulterande svarta hålen är mycket mindre än det andra. Men det visar fortfarande inte att fragmenteringen faktiskt ska ske.

- Vi kan ännu inte ge en enda sannolikhet för att ett svart hål ska splittras. Det beror på hur gravitationen beter sig bortom Einsteins teori,och vi arbetar för att kvantifiera detta. Vi förväntar oss att små primordiala svarta hål är mer benägna att splittras än mycket större astrofysiska svarta hål. Vi kan upptäcka en splittring indirekt: gammastråleteleskop som Fermi-LAT kan söka efter signaler från små svarta hålfragment som kan bildas under sammanslagningar, säger Francesco Sannino.

Studien kan läsas här 

Medförfattare till studien är Giacomo Cacciapaglia, forskare vid Centre Nacional de la Recherche Scientifitque (CNRS) vid Laboratoire de Physique Théorique et Hautes Énergies, ett gemensamt CNRS–Sorbonne Université laboratorium i Paris, samt Manuel Del Piano och Vania Vellucci, båda från Quantum Field Theory Center.

Splittring kan säkert ske då gigantiska gravitationskrafter är i rörelse. Men splittring till två nej det tror jag inte på utan dessa gigantiska gravitationskrafter drar enligt mig säkert all materia samman till en enda kropp efter en eventuell tillfällig gravitationell splittring.

Kan mörk energi förändras över tid.

 

Bild wikipedia

Mörk energi anses av många förbli oförändrad. Genom hela kosmiska historien tros den mystiska energin som tros driva universums accelererade expansion ha betett sig på samma sätt sedan tidens och rummets början. Men nu har ny Data från Dark Energy Spectroscopic Instrument (DESI), som skapar den största tredimensionella kartan över universum visat tecken på att mörk energi kan ha förändrats över tid. Tänk om mörk energi inte är konstant? Det är frågan bakom nyare teoretisk forskning ledd av forskare vid Istanbul tekniska universitet (ITU).

I en artikel från 2025 i Physical Review D (se nedan) beskrivs hur ett internationellt team under ledning av professor Özgür Akarsu vid ITU:s fysikinstitution  undersökte en alternativ gravitationsteori där de medvetet utforskade ett område av teorin som tidigare studier hade lämnat  åt sidan. Det de fann var att mörk energi naturligt kunde producera en form av mörk energi vars densitet var negativ under universums första miljarder år innan den senare blev positiv som den är i dag (att tänka sig som materia och antimateria är). Arbetet utfördes i Akarsus forskargrupp vid ITU tillsammans med postdoktor Dr. N. Merve Uzun och doktoranden Bilal Bulduk, i samarbete med professor Nihan Katırcı från Doğuş universitet, en tidigare postdoktoral forskare i gruppen och professor Antonio De Felice vid Yukawa-institutet för teoretisk fysik vid Kyoto universitet, ett av världens ledande centra för teoretisk fysik.

Föreställ dig en karta med många vägar, men de flesta har färdats på samma väg i flera år. De andra vägarna finns redan på kartan, de har bara inte utforskats lika mycket. En liknande situation uppstod med teorin som studerades av ITU-drivna teamet. De uppfann inte en ny form av mörk energi utan återbesökte en befintlig alternativ gravitationsteori kallad teleparallellf(T)-gravitation. 

 Till skillnad från Einsteins allmänna relativitetsteori, som beskriver gravitation genom rumtidens krökning, använder teleparallell gravitation torsion som grund. Forskare har experimenterat med utvidgningar av denna teori i åratal för att se om modifierad gravitation kan förklara universums accelererande expansion.

Skillnaderna var betydande. Samma mängd materia idag kan leda till två mycket olika kosmiska utvecklingar. En väg stämmer nära överens med den standardiserade kosmologiska modellen, medan den förbisedda grenen uppvisar ett annat beteende av mörk energi som att dess densitet var negativ tidigare, korsade noll vid cirka rödskift 1,5, för ungefär nio och en halv miljard år sedan och blev positiv sedan dess.

Viktigt är att detta ovanliga beteende inte skapades bara genom att lägga till en fri parameter. Värdet som avgör vilken gren som dyker upp beror på universums nuvarande materietäthet. Följaktligen har denna modell samma antal kosmologiska parametrar som den standardiserade ΛCDM-modellen med sex parametrar. 

Trots sitt ovanliga beteende på kosmiska skalor visas i artikeln att denna gren kan förbli förenlig med de precisa gravitationstester som utförts i solsystemet, eftersom dess avvikelser från Einsteins teori naturligt undertrycks i täta miljöer.

Akarsu beskrev detta resultat som en påminnelse om att även etablerade teorier kan dölja outforskade möjligheter.

"I flera år har vi studerat ett scenario där mörk energi byter tecken och det har hållit sig anmärkningsvärt bra mot data som DESI samlar in. Den öppna frågan var vilken fysisk mekanism som kunde framkalla ett sådant beteende. Så vi tittade medvetet på en gren av en välkänd gravitationsteori som hade lämnats åt sidan eftersom den bryter mot den vanliga förväntningen att mörk energi förblir och alltid varit positiv. Teckenförändringen uppstod naturligt ur teorin själv."

Tidpunkten för den teoretiska utforskningen kunde knappast ha varit bättre. DESI mäter positionerna för miljontals galaxer och kvasarer vilket gör det möjligt för forskare att spåra universums expansion över miljarder år bakåt i tiden. I mars 2025 tillkännagavs i DESI-samarbetet resultat från de första tre årens insamlade data. När dessa fynd kombineras med observationer av den kosmiska mikrovågsbakgrunden, supernovor och svag linsbildning, förstärktes tidigare antydningar om att mörk energi kan förändras över tid istället för att fungera som en enkel kosmologisk konstant. Styrkan i dessa bevis varierar beroende på vilka dataset som används och har ännu inte nått nivån för en definitiv upptäckt. Ändå driver den potentiella betydelsen forskare att utforska olika förklaringar. Efter att ha slutfört sin planerade femåriga undersökning har DESI observerat över 47 miljoner galaxer och kvasarer. Dess fullständiga datamängd kommer att erbjuda ett ännu noggrannare  test av om mörk energis till synes utvecklade utveckling fortsätter. Denna utveckling möjliggör att teorier som tidigare ansågs okonventionella kan testas mot precisa observationsdata. Den ITU-ledda studien lämnades först in i oktober 2024, månader före DESI:s resultat i mars 2025; modellen har ännu inte konfronterats med hela DESI-datamängden och att göra det är teamets nästa steg.

En för alla öppen tillgänglig version av studien kan läsas här: 

Men omöjligt är det inte om den så kallade mörka energin varit negativ en gång. Men då anser jag att i början av kosmos var den 50-50, Hälften positiv och hälften negativ likt materia under en kort tid var både antimateria och vanlig positiv materia (hälften hälften) där den positiva materian materia av i dag blev slutresultatet av ej förklarad anledning. Mörk energi kan ha gått samma bana och slutade som positiv men varför just positiv blev segrare både i materiauppbyggnad och i mörk energi substans vet vi inte båda var för sig är lika stabila. Sedan är det en annan sak vad mörk energi är.

NASAs Curiosity-rover och en gryning på Mars

 

Bild https://www.jpl.nasa.go Dessa  former av vindpinade klippor som ses i denna inzoomade beskärning av ett bredare panorama togs av NASAs Curiosity Mars-rover den 11 augusti 2026. Forskare vill lära sig mer om hur dessa vindformade klippor bildades. Källa: NASA/JPL-Caltech/MSSS

Panoramat fångades av Curiositys Mastcam den 11 augusti, 2026, den 4 982:a marsdagen, (dagen av marsuppdraget) och består av sex individuella bilder som lades ihop efter att ha skickats till jorden. Till skillnad från de flesta av Curiositys Mastcam-bilder bearbetades denna utan vitbalansering, vilket bevarade det tidiga morgonutseendet. 

Yardanglagret  (så kallas klippor på Mars) sträcker sig ungefär 16 kilometer över de nordvästra delarna av Mount Sharp, ett 5 kilometer högt berg som Curiosity har kravlat uppför sedan 2014. Faktum är att rovern nyligen passerade ytterligare en milstolpe i sin uppstigning, då den nådde 1 kilometer i höjd med den högsta höjd som någonsin bestigits på Mars. När den närmar sig yardangerna förväntar sig uppdragets forskare på att få ännu mer fantastiska bilder på hur dessa klippor skapades.

Mount Sharp består av lager där varje lager dokumenterar en distinkt period i Mars historia. Genom att studera dem har forskare kunnat lära sig mer om sjöar och bäckar som täckte denna del av Mars för miljarder år sedan. Till slut torkade vattnet ut och lämnade kvar salta mineraler. Efter att nytt material slutade sedimenteras på berget kan en del av detta ha eroderats bort av vinden vilket gav upphov till yardangerna.

När man ser bilden går tankarna  till en gryning i ett kargt landskap på jorden. Om man inte visste att bilden visar Mars kunde man tro den tagits på jorden.

Stora utmaningar väntar om en längre närvaro på månen ska bli möjlig.

 

Bild https://www.engineering.upenn.edu  Forskarna upptäckte att de partiklar som tillverkare använder för att separera lager av Mylar (ett slag av plastfilm)  också spelar en roll i värmeöverföringen. (Kredit: Bargatin Lab) 

Att etablera en långsiktig närvaro på månen kräver att man löser problem som är lätta att förbise när man befinner sig på jorden. Månens temperaturer kan till exempel variera från hundratals grader under noll till kokande vilket gör effektiv isolering nödvändigt för de material som används på månen.

Men många material som är bra på att bromsa värmeöverföringen är inte designade för att tåla de temperaturförändringar som sker på månen.

Ingenjörer vid University of Pennsylvania har funnit ett ett förvånansvärt enkelt alternativ som kan lösa detta genom att stapla hundratals ark Mylar, samma lätta plast som används som hushållsmatfolie. Då  folien täcks med aluminium  används den som nödfiltar och delas ut efter maratonlopp för att spara löparnas kroppsvärme.

I en ny artikel i ACS Applied Materials & Interfaces beskriver teamet ett nytt sätt att montera filmen, som de kallar hybridlager-isoleringsfilmstackar (HyLIFS), och som förenar två egenskaper som sällan förekommer: stark termisk isolering och mekanisk hållbarhet. 

"Dessa plasfolier av Mylar kan böjas och tål betydande kompression och behåller sin isolerande prestanda," beskriver seniorförfattaren Igor Bargatin, docent i maskinteknik och tillämpad mekanik (MEAM), "vilket potentiellt gör att de kan packas, transporteras och klara hård behandling under många års användning."

Om teknologin kan gå vidare från laboratoriet till massproduktion kan materialet visa sig vara avgörande för allt från skydd på rymddräkter på månen och annan teknik som måste fungera under långa perioder i rymdens vakuum.

"Kombinationen av termisk och mekanisk robusthet är avgörande för långsiktig användning på månen, "noterar huvudförfattaren till en studie om detta Danielle R. Levin, nybliven doktorsstudent i kemi från Penn, som tog en masterexamen i MEAM. "Detta material kan öppna en väg till billig, hållbar och återanvändbar månisolering."

Forskarna testade Mylar-film av flera tjocklekar och belade vissa med ett extremt tunt lager aluminiumoxid för att öka styvheten. De staplade sedan filmerna, ett ark i taget. "Just nu är processen mycket tidskrävande," beskriver Levin. "Vi använder två par pincetter och små vikter för att hantera och stapla de känsliga filmerna. Till och med att andas nära stapeln kan få lagren att flyga iväg."

När den enkla konstruktionen testades i vakuum gav den enkla konstruktionen ett material med en ovanlig kombination av egenskaper. Komprimerade som det sannolikt skulle vara i en månmiljö som innehåller luft med atmosfärstryck i rymddräkten nådde de bäst värmeledningsförmåga jämförbar med andra högpresterande vakuumisoleringsteknologier samtidigt som de förblev flexibla.

Forskarna komprimerade upprepat prover till cirka 20 megapascal, ungefär motsvarande att koncentrera 90 kilo på en fingertopp. "Vi var oroliga för att materialet skulle ge vika under så hög tryckbelastning," minns Levin. "Men staplarna klarade inte bara en högstresscykel de klarade även  tio i rad." Den hållbarheten kan ha en viktig praktisk fördel utöver att klara en oavsiktlig kollision i rymden.

Allt som behövs för byggnation på månen måste först transporteras dit vilket gör flexibilitet och återanvändbarhet till viktiga faktorer för månens infrastruktur. Extremt tunna plastfilmer tenderar att fästa sig vid sig själva och andra ytor vilket gör dem svåra att tillverka och hantera. För att förhindra detta använder tillverkarna mikroskopiska "antiblockerande" partiklar i materialet. Partiklarna sticker ut något från ytan och hjälper till att förhindra att intilliggande lager fastnar ihop.

Det var teamets tunnaste framgångsrikt karaktäriserade filmer och filmer med medeltjocklek som fungerade bäst när de behandlades med alumina (aluminiumoxid). Att skala upp processen till de meterstora skivor som behövs för praktisk isolering kräver i slutändan en annan metod, men forskarna pekar på tillverkningstekniker som kan fungera, som att kontinuerligt belägga stora rullar Mylar.

Så småningom kan det vara möjligt att justera filmtjockleken, beläggningen och fördelningen av antiblockerande partiklar innan materialet lindas till stora stackar.

Frågor kvarstår om hur filmerna skulle bete sig i dessa större skalor, inklusive om de kan klara flera böjningscykler samt gupp och repor vid verkliga tillämpningar. Men om filmernas småskaliga egenskaper håller kan materialet visa sig ovärderligt som flexibel isolering i mansdräkter, rovrar, elektroniska system mm.

För Levin visar arbetet hur mycket man fortfarande kan lära sig av material som ingenjörer tror sig känna väl. "Den enklaste konfigurationen visade sig vara den bästa," påtalar Levin.

Nancy Grace roman space telescope är bättre än man förväntat.

 

Bild https://science.nasa.gov Här är teleskopet just nu. 

NASAs Nancy Grace Roman Space Telescope-team har genomfört ett maraton av aktiviteter för att finjustera teleskopets skärpa och förbereda huvudinstrumentet för rutinanvändning.

"Alla Romans omfattande undersökningar kommer att förlita sig på Wide Field Instrument," beskriver Dave Hickey, systemingenjör vid NASAs Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland. "Många av uppdragets huvudsakliga mål, som att studera mörk materia och mörk energi, skulle inte vara möjliga utan instrumentet så det är en stor lättnad att se att det fungerar bra!"

Sedan Wide Field Instrument aktiverades i september 2026 har det romerska teamet kört det genom en serie tester för att testa dess komponenter både individuellt och tillsammans. De började med att undersöka de 18 detektorerna i post-it-lappsstorlek och all elektronik innan de gick vidare till elementhjulet, en mekanism med filter med flera verktyg för att skicka insamlat infrarött ljus i specifika våglängder  till detektorerna och sprida ljuset i dess individuella färger.

Sedan tände ingenjörerna alla interna lysdioder i kalibreringssystemet vilket innebär dimmbara lampor i olika färger som ingenjörerna styr från marken. Dessa komponenter är utformade för att mäta hur detektorerna reagerar på olika ljusnivåer och korrigera för eventuella variationer i dess känslighet.

Teamet testade justeringsmekanismen och placerade den sedan till dess förväntade bästa fokusposition från den oskarpa position den förvarades i vid uppskjutningen. Slutligen testar ingenjörerna det termiska systemet noggrant och säkerställer att instrumentets olika komponenter håller rätt temperaturer.

Under tiden arbetade ett annat team med att skärpa teleskopets fokus.

"Teleskopets prestanda var utmärkt redan innan vi började justeringen av alla speglar mm optik, tack vare exceptionellt förberedande arbete på marken före uppskjutningen," beskriver Matthew Bolcar, Romans optiska systemchef på NASA Goddard. "Allt test- och modelleringsarbete som gjorts vid Goddard och av entreprenörer på L3Harris och BAE Space and Mission Systems lämnade bara små korrigeringar för oss att göra för att få allt i nästan perfekt linje."

Den precisionen är betydelsefull eftersom det är svårt att förutse exakt hur saker kommer att förändras under dess gång. Teleskopet ska Inte att förväxla med  Vera Roman observatory   ett markbaserat spegelteleskop som finns i Chile som kom i drift 2025 för att fotografera helauniversum   i optiskt ljus. NASAs Nancy Grace Roman Space Telescope sköts upp den 30 augusti 2026. Teleskopet är ett rymdteleskop  som söker i det infraröda sökfältet.

 Eftersom optiken redan var nästan perfekt arrangerad behövde teamet bara göra minimala justeringar.

"Vi flyttade sekundärspegeln med ungefär en sextondel av diametern på ett människohår," beskriver Alden Jurling, senior optisk ingenjör som arbetar med Roman på NASA Goddard. "Denna justering justerade höjden på sekundärspegeln över primärspegeln. Om vi skalar upp den höjden till höjden på Empire State Building är höjdskillnaden lite mindre än vad man skulle få om man staplar en enda amerikansk penny ovanpå tornets spets." Denna mikroskopiska modifiering kan få stor påverkan för uppdraget,

Inledningsvis var Coronagraph Instruments bilder något ur fokus, men inte till den grad teamet hade förväntat sig och det var därför relativt enkelt att rätta till. Nu uppfyller instrumentets prestanda teamets höga förväntningar. Coronagraph Instrument-teamet kommer att fortsätta kalibrera  kamerainställningar och fastställa de bästa inställningarna för de deformbara speglarna innan de försöker demonstrera dess ljusblockerande förmåga under de kommande veckorna.

Efter att ha finjusterat Coronagraph Instruments fokus gick teamet vidare till Wide Field Instrument för att göra ytterligare en omgång justeringar.

Nu är Wide Field Instruments prestanda nästan 30 % bättre än vad det romerska teamet förutspådde det skulle kunna ha. Kravet på bildkvalitet sattes till cirka 90 nanometer RMS (rotmedelskvadrat), vilket innebär att optiken bara avviker från absolut perfektion med 90 nanometer innebärande ungefär 1 000 gånger tunnare än ett människohår.

Teamet lyckades ännu bättre: Efter att korrigeringar gjorts har Wide Field Instruments optik ett fel på endast 63 nanometer RMS.

"Alla bilder från Romans kosmiska undersökningar kommer därför att vara ännu skarpare än vi förväntade oss," beskriver Jurling. "Det är ett fantastiskt resultat efter år av noggrann modellering, precisionsmetrologi och tester."

Detta innebär att teleskopet kommer att kunna upptäcka och undersöka mer än vad det vid första början ansågs ha kapacitet för.

Formen hos brännheta exoplaneters atmosfärer

 

Bild https://www.bristol.ac.uk  WASP-17b passerar framför sin sol Wasp-17 (som finns 1310 ljus år bort i riktning mot stjärnbilden skorpionen)  här avslöjas formen på dess absorberande atmosfär genom JWST-observationer (James Webb teleskopet) . Den heta, utsträckta röda sidan är gas som utvidgas från den permanent bestrålade dagsidan (värme utvidgar) , över planetens kvällskant kan ses och den kallare blå sidan som är mindre utsträckt eftersom gasen är svalare här över planetens nattsida då den transporteras över morgonkanten. OBS planeten är tidvattenlåst innebärande att den alltid vänder samma sida mot sin sol. Likt vår måne gör. Bildkredit: Engine House och Hannah Wakeford

Studien presenterar den första tillämpningen av en banbrytande metod kallad 'transmissionssträngar' utvecklad i Bristol av astrofysikerna Dr David Grant och Dr Hannah Wakeford, vilka för första gången avslöjar en exoplanets ojämna atmosfärs konturer med hjälp av James Webbtelekopet.

Dess forskningsresultat är publicerat i tidskriften Nature Astronomy 

 I studien  visas att atmosfären är cirkulär men också asymmetrisk med en sida mer  utsträckt. Sådana dimensioner visar hur intensiv värme och piskande vindar påverkar atmosfären på exoplaneten WASP-17b (en het Jupiter), som kretsar runt en stjärna cirka 1 300 ljusår från jorden.

Huvudförfattaren till studien Dr Lili Alderson, postdoktoral forskare vid Klarman vid Cornell University, påbörjade den extraplanetära undersökningen vid University of Bristol, där hon tog sin doktorsexamen i fysik med hjälp av Webbteleskopet. Dr Alderson beskriver: "Detta är bevis på konceptet att planeter faktiskt är tredimensionella objekt, och att det vi förutspår borde hända konsekvent på planeter som har sin bana runt en stjärna. Att få  beräkningsövningar bekräftade på riktigt är dock en annan sak."

Fyndet om WASP-17b:s atmosfäriska kemiska sammansättning (mest väte och helium) och temperatursskillnad från ekvator till poler och mellan permanent dag- och nattsida  är förenliga med teoretiska förutsägelser och andra datormodelleringstekniker. Tillsammans skapar de en av de mest omfattande 3D-vyerna av en exoplanets atmosfär och utgör en viktig jämförelse med de mer än 6 000 andra exoplaneter som hittills bekräftats.

Medförfattaren Dr Hannah Wakeford, docent i astrofysik vid University of Bristol beskriver: "Planeters atmosfärer  är kaotiska komplexa och kaotiska. Då  all data samlats in visades en strukturerad, dynamiska bild av denna gigantiska värld över 1 000 ljusår bort som var bara väldigt spännande."

10g material från Mars måne Phobos ska hämtas ner till jorden

 

Bild på uppdragets plan

Under ledning av JAXA är MMX Japans största rymduppdrag hittills och tar sig an utmaningen att hämta prover från en marsmåne. Med utgångspunkt i teknologin för landning och provtagning av små himlakroppar som utvecklats med asteroidutforskningsuppdragen Hayabusa och Hayabusa2, samarbetar JAXA med internationella rymdorganisationer, industripartners och det vetenskapliga samfundet för att göra uppdraget framgångsrikt.

MMX är ett uppdrag utformat för att genomföra en provtagningsoperation: resa till en himlakropp, genomföra detaljerade observationer, samla in ytmaterial (stenkorn ) och ta med provet tillbaka till jorden. Med utgångspunkt i erfarenheterna från det framgångsrika Hayabusa2-uppdraget  kommer nu MMX att besöka Marsmånen Phobos. Uppdraget är planerat till 2026 och sträcker sig över cirka fem år medan rymdfarkosten reser till Mars-systemet och tillbaka, genomför detaljerade observationer av de två månarna, samla in minst 10 g prov från Phobos och återföra provet till jorden vilket markerar världens första provåtertagningsuppdrag från Mars-sfären.

Uppdraget kommer främst att fokusera på Phobos, en marsiansk måne som aldrig har utforskats. Här kommer man att observera månens topografi, inre struktur, sammansättning och gravitation samt ta prover av regoliten (månens ytmateria).

Man önskar få svar på hur  de marsianska månarna bildades. Hur  Mars  utvecklades och  solsystemet. Genom detaljerade observationer och analyser av proverna från Phobos syftar  uppdraget till att klargöra bildandet av Marssfären och solsystemet, utforska hur livet började på jorden och bana väg för framtida djuprymdsutforskning.

Uppskjutningen skedde i oktober 2026, med återkomsten till jorden planerad till 2031.

Experiment om kärnkraftskydd mot asteroider.

 

Bild https://www.llnl.gov  Lawrence Livermore National Laboratory-forskaren Isaiah Santistevan var den som ledde utvecklingen av tredimensionella simuleringar med sysftet att undersöka hur en kärnladdning skulle kunna avleda eller störa en asteroid som hotar jorden. (Foto: Blaise Douros/LLNL)

Forskare vid Lawrence Livermore National Laboratory (LLNL) utvecklar tredimensionella datasimuleringar för att undersöka hur en kärnladdning kan användas för att avleda eller potentiellt störa en asteroid på dess kurs mot jorden.

I arbetet publicerat nyligen i The Planetary Science Journal (se nedan), använde LLNL:sSpheral-simuleringskod för att mer exakt modellera hur en asteroid kan reagera när röntgenstrålar från en kärnladdning detoneras nära dess yta och snabbt värmer och förångar material. Efter att ha validerat metoden mot etablerade asteroidavvikningsmodeller använde forskarna Spheral för att studera tre komplexa störningsscenarier.

Till skillnad från många naturkatastrofer skulle en asteroidkollision med jorden  potentiellt kunna förhindras om objektet upptäcks i tid. Ett tillvägagångssätt är avböjning av dess bana för att ge den en liten förändring i hastighet som får asteroiden att missa jorden samtidigt som den till största delen förblir intakt. Ett annat tillvägagångssätt är sönderskjutning där en asteroid avsiktligt fragmenteras och sprids så att ingen kvarvarande del utgör ett  hot mot jorden.

NASAs Double Asteroid Redirection Test, DART uppdraget klarade en kinetisk kollisionsmetod för avledning 2022 genom att medvetet träffa asteroidmånen Dimorphos. Kärnkraftsskydd utgör ett alternativt nödalternativ särskilt för större objekt eller scenarier med kortare varningstider eftersom mycket mer energi kan levereras till en asteroid än den kinetiska energin från en rymdfarkost.

Två av datorsimuleringarna visade starka tecken på störning, vilket belyser hur högupplöst 3D-modellering kan hjälpa forskare att bättre förstå hur en asteroid kan reagera på ett försök till kärnkraftsexplosion.

"Dessa simuleringar ger oss en mycket mer detaljerad bild av hur en asteroid kan reagera på ett kärnvapenförsök," beskriver Isaiah Santistevan, som ledde studien. "Att kunna modellera skador, sprickor och materialrörelser i tre dimensioner är ett viktigt steg mot att förbättra vår förmåga att utvärdera planetförsvarsalternativ."Framtida arbete kommer att fokusera på att accelerera simuleringstider, förbättra upplösningen och modellera mer realistiska asteroidstrukturer, inklusive löst bundna asteroider Asteroider löst sammanhållna av gravitationen innehållande damm och löst sammanhållet grus.  Forskare planerar också att jämföra simuleringar med småskaliga laboratorieexperiment.

Studien, "“Nuclear Mitigation of Hypothetical Asteroid Threats in Smoothed Particle Hydrodynamics,” was authored by Isaiah B. Santistevan, Mary T. Burkey, J. Michael Owen, Kathryn M. Kumamoto, Jason M. Pearl and Robert A. Managan. 

En ny väg till fusionsantändning

 

Bild https://www.pppl.go En konstnärs tolkning av ett tokamak-fusionssystem. (Illustration: Kyle Palmer/ PPPL:s kommunikationsavdelning)

Fusionsenergi är energi som frigörs vid sammanslagning av lätta atomer. Energiproduktionen i solen och andra huvudseriestjärnor bygger på fusion. Fusionskraftverk är en hypotetisk framtida form av kärnkraftverk som skulle använda fusionsenergi detta till skillnad mot dagens kärnkraftverk som använder fissionsenergi genom kärnklyvning . Går det tämja fusionsenergin och använda den skulle vi ha obegränsat med energi och den enda restprodukten skulle vara helium. Vi kunde lägga ner ner dagens kärnkraftsanläggningar och helt sluta med fossilt bränsle till elproduktion.

Ny forskning från USA. Avdelningen för EnergiPrinceton Plasma Physics Laboratory (PPPL) Princeton Plasma Physics Laboratory är ett nationellt laboratorium under USA:s energidepartement som förvaltas av Princeton University kartlägger en väg till antändningsförhållanden med betydligt mindre energi till fusion än någon annan väg.

Ett nytt PPPL-ramverk kartlägger vilken som är  minst krävande vägen till en självförsörjande fusionsplasma och visar att ett spår av volfram och superhöga magnetfält kan vara den vägen.

I mer än 70 år har forskare inom fusionsenergi använt en särskild ekvation för att avgöra om ett plasma skulle förbli tillräckligt varmt och tätt  tillräckligt länge för att nå en punkt där det kunde upprätthålla sig självt utan mer extern kraft. Även om den ekvationen markerar mållinjen kallad tändning säger den inget om det bästa sättet att nå den. Den ursprungliga "ideala" ekvationen, känd som Lawson-kriteriet utvecklades på 1950-talet. 

Nu har PPPL-fysikerna Luis Delgado-Aparicio, Masayuki Ono och Jonathan Menard omformulerat det ideala kriteriet samtidigt som de lägger till fyra andra villkor för att nå och hålla ett brinnande plasma och ge den bästa processen för uppvärmning och drivning av plasman inom ett fusionsenergisystem. Deras arbet är Publicerad i tidskriften Physical ReviewLetters. 

Plasma är det fjärde materietillståndet innebärande en het gas bestående av elektriskt laddade partiklar. Ett brinnande plasma är plasma som har nått antändningspunkten. Den har då tillräckligt med värme från fusion reaktioner för att hålla den brinnande utan någon mer extern uppvärmning. Att uppnå tändning effektivt är ett centralt mål i fusionsenergiforskning.

Matematisk sett går den uppdaterade vägen till tändning genom ett område som kallas Cordey-sadeln. Det är den lägsta punkten på en ås som skiljer plasma som fortfarande kräver extern uppvärmning från en som håller temperaturen av sig självt. Teamet jämförde olika rutter med en mängd som kallas Q, (förhållandet mellan producerad fusionskraft och tillförd värmekraft). I ett rent "idealt" plasma av rent bränsle finns sadeln där fusionen återvänder ungefär fem gånger den värmekraft som tillförs. Att lägga till verkliga effekter, såsom föroreningar i plasman och superhöga magnetfält, flyttar sadeln och höjer den Q som krävs för att nå plasmatillståndet.

Forskningen kan förändra hur vissa fusionssystem, kända som Tokamaker och stellaratorer  i förhållande hur de designas och byggs. Även om flera metoder för närvarande utforskas vid forskningsinstitutioner och vid privata företag för att generera el till elnätet med hjälp av fusionsenergi, är tokamaker en ledande kandidat. Dessa donutformade maskiner försöker använda magnetfält till att hålla plasman på plats och tillföra energi till plasman så att den blir tillräckligt tät och het för att nå tändning. Att hitta den bästa vägen till antändning är bara ett av sätten som PPPL föröler hitta vägar till nationens kritiska vetenskaps- och teknikluckor som är avgörande för att uppnå kommersiell fusion.

Laget uteslöt i följande fyra tidigare intressanta faktorer i forskning om fusion:

Heliumaska, eller använt bränsle som kan byggas upp och späda ut plasman.

Lätta och tunga föroreningar i plasman som kommer från fusionssystemets inre väggar.

Strålningsförluster som avges av negativt laddade partiklar under färden, vilket kallas synkrotronstrålning.

"När du lämnar dessa effekter ute verkar designen att fungera bra," beskriver Ono. "När du sätter in dem ändras bilden, och de ses teoretiskt bli ganska viktiga. Målet, påtalar Ono, är att ge fältet en delad, mer realistisk modell för att bedöma en fusionsdesign innan den byggs. Det gamla antagandet att Lawson-kriteriet är ett enda fast värde, beskriver han då det utelämnar effekter som kan förändra svaret kraftigt. "Fusionsexperiment kostar mycket pengar, och du vill inte göra misstag du kan ha upptäckt i förväg," påtalar han.

Mer än ett dussin av nästa generations fusionsmaskiner har valt volfram för sina innerväggar eftersom metallen tål den extrema värmen från plasmat som måste nå temperaturer varmare än solens kärna. Den nya forskningen visar att volfram nästan fördubblar trycket som krävs för att nå antändning. Forskning betraktar saker bara i två dimensioner. Utökat till tre dimensioner kan trycket som krävs för att nå tändning stiga förbi den punkt där plasman är stabil.

Intressant nog erbjuder samma fysik ett skydd. Fusionsdesigners har länge oroat sig för termisk "okontrollerad" instabilitet, där fusionsvärme driver mer fusion, som i sin tur driver mer värme. Teamet fann att förlusterna som gör tändningen svårare också motverkar den cykeln. Tillsammans kan de hålla ett brinnande plasma i ett stadigt tillstånd på egen hand. (Till skillnad från ett fissionskraftverk rymmer ett fusionssystem bara några sekunder av bränsle åt gången, så att förlora kontrollen innebär att plasman kyls ner och förbränningen upphör snarare än något värre som kan ske i fissionskärnkraftverk av i dag.)

Forskningen är teoretisk, vilket betyder att den bygger på beräkningar snarare än mätningar eftersom inget experiment idag når de temperaturer där Cordey-pass ligger. Men teamet planerar digitala experiment för att testa värmebäst-vägen.

"Även om mer studier behövs är vi entusiastiska över resultaten och de tyder på en tydlig väg framåt för framtida forskning inom detta område," beskriver Menard.

Arbetet stöddes av DOE, Office of Science, Office of Fusion Energy Sciences, under kontrakt DE-AC02-09CH11466, inklusive stöd för ett Fusion Energy Sciences Early Career Award 2015, ett Diagnostic Innovation and Development Award 2018 samt Long-Pulse Tokamak Research Programs 2021 och 2025.

Överraskande färger på vita dvärgstjärnor

 

Bild wikipedia Stjärnan Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av Hubbleteleskopet.

Astronomer vid University of Warwick har visat att vita dvärgstjärnor kan lysa i en anmärkningsvärd mängd olika färger. För de flesta stjärnor är färg en indikator på temperaturen. Kallare stjärnor ser orange ut, stjärnor som vår sol ser vita ut, och de hetaste lyser ljusblått, ungefär som ett smidesdsjärn i ässjan som lyser rött, sedan orange och sedan vitt när det värms upp. Vita dvärgstjärnor är de täta resterna som lämnas kvar när solliknande stjärnor når slutet av sin existens då kärnfusionen avklingat genom bränslebrist. De fick sitt namn eftersom de tidigaste exemplen som hittats var förvånansvärt heta och glödde vitt/ljusblått. 

Ny forskning  av Mark Hollands, Warwick Prize Fellow i Astronomy and Astrophysics Group, University of Warwick,beskriver att. ”Det visar sig att dessa otroligt täta stjärnor kan producera helt andra färger som ingen förväntade sig, och några av dem överraskade mig verkligen.”. I den nya studien (se nedan)  beskrivs att om vi kunde se dem på nära håll skulle vissa vita dvärgstjärnor lysa i färger som grönt, rosa, cyan, gult och lila.

Nyckeln till färgerna är densitet. De kallaste vita dvärgarnas atmosfärer kan väga runt 1 gram per kubikcentimeter, ungefär samma densitet som vatten och miljontals gånger tätare än solens fotosfär. Under dessa förhållanden interagerar eventuella spårämnen, såsom kol, kalcium och natrium, med det omgivande täta heliumplasmat och absorberar ljus över ett bredare färgspektrum än de skulle göra vid lägre densiteter. 

Det mest slående exemplet är den vita dvärgen  WD J1330+6435 som har en temperatur av ungefär 4 000 grader Celsius och har samlat in stenigt material med gravitation från sitt planetsystem. Detta har berikat dess atmosfär med kalcium, litium och natrium vilket ger den ett chartreusegrönt utseende. I den motsatta extremfärgen identifierade teamet vad som kan vara den rödaste stjärnan som någonsin registrerats. Den vita dvärgen WD J1011+2845  en närliggande vit dvärg 48 ljusår från jorden vilken  har en djup konvektionszon som har lyft kol från sin kärna till sin yta. De resulterande kolmolekylerna förvränger stjärnans ljus så kraftigt att nästan allt  pressas in i våglängder bortom 600 nanometer, vilket ger en djup laxrosa glöd som inte liknar något som ses hos en ordinär stjärna

Studien, är publicerad tidskriften RAS Techniques andInstruments (RASTI) titel ‘Any colour you like: The diverse chromaticities of white dwarfs’.

Dolda planetbildande strukturer i de minsta dammskivorna

 

Bild ALMA telekopets bilder av de 11 kompakta planetbildande skivorna som observerats i Lupus-stjärnbildningsområde  som finns i stjärnbilden Vargen. Med hjälp av den högsta vinkelupplösningen som finns tillgänglig med ALMA teleskopet i Chile och en våglängd av cirka 0,9 millimeter avslöjade astronomer tidigare dolda strukturer i flera av de små skivorna runt stjärnor där planeter bildas. Den nedre högra panelen visar banorna för jorden, Mars, Jupiter och Saturnus samt asteroidbältet för jämförande skala. Jämförelsen illustrerar hur dessa observationer av planetbildning på avstånd jämförbara med de inom vårt eget solsystem. Varje vit skala står för två astronomiska enheter; en astronomisk enhet är det genomsnittliga avståndet mellan jorden och solen. Källa: P. Curone et al. – ALMA (ESO/NAOJ/NRAO)

Med hjälp av ALMAs exceptionellt skarpa syn har astronomer upptäckt ringar, glipor och håligheter i extremt kompakta skivor runt unga stjärnor. Observationerna visar att planetbildningsstrukturer sträcker sig in i områden jämförbara i storlek med det inre av solsystemet vilket tyder på att många små skivor kan ha sett släta ut helt enkelt för att deras detaljer är för små för att lösas upp i teleskopet.

Några av de mest slående bilderna från Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) visar unga stjärnor omgivna av breda gas- och dammskivor uppdelade i svåröverblickade ringar och glipor. Dessa strukturer kan innehålla fast material och markera platser där planeter bildas.

Astronomer har mestadels sett dessa spektakulära strukturer i stora, ljusa skivor. Mycket mindre skivor har ofta sett släta och utan kännetecken av strukturerut vilket väcker frågan om de utvecklats olika eller om deras strukturer helt enkelt varit för små för att se.

Ett team lett av Pietro Curone från CATA (Center for Astrophysics and Associated Technologies) och Universidad de Chile, tillsammans med Gijs Mulders från Pontificia Universidad Católica de Chile, Nienke van der Marel vid Leidenobservatoriet och Laura Pérez vid Universidad de Chile, har nu lyckats få en mycket närmare titt.

Med hjälp av ALMA i dess mest utsträckta antennkonfiguration observerade astronomerna 11 extremt kompakta protoplanetära skivor i Lupus-stjärnbildningsområde. Observationerna, gjorda i ALMA-band 7 vid en våglängd på cirka 0,9 millimeter, nådde en vinkelupplösning på ungefär 0,02 bågsekunder. Vid Lupus. Ett avstånd som motsvarar skalor på ungefär två astronomiska enheter, eller dubbelt så långt som genomsnittet mellan jorden och solen. Detta är den högsta vinkelupplösningen som för närvarande finns tillgänglig med ALMA vid denna våglängd.

Vid den upplösningen började flera skivor avslöja dolda detaljer. Teamet upptäckte tydliga understrukturer inom 10 astronomiska enheter av centralstjärnan i fyra av de 11 skivorna och fann indikationer på liknande egenskaper i ytterligare tre av dem. I ett system, Sz 112, upplöste ALMA en central hålighet i skivan som sträckte sig till endast 1,6 astronomiska enheter från stjärnan.

"Under lång tid såg de minsta skivorna mycket enklare ut än de stora, spektakulära skivor som ALMA gjorde berömda. Det vi finner är att åtminstone en del av den skillnaden var en illusion orsakad av upplösning," förklarar Curone. "När vi zoomar in tillräckligt långt börjar ringar, glipor och håligheter uppstå, även i dessa små system."

"Den centrala frågan för oss var om små skivor verkligen saknar struktur, eller om deras egenskaper helt enkelt låg utanför vår upplösningsgräns," förklarar medförfattaren Mulders. "För att svara på det jämförde vi de nya observationerna av kompaktdiskar med tidigare ALMA-studier av planetbildande skivor."

Jämförelsen visade ett starkt beroende av hur väl en skiva hade upplösts i teleskopet. Bland skivor som observerats med tillräcklig upplösning för att pålitligt avslöja struktur, upptäcktes understrukturer i cirka 44 % av extremt kompakta skivor med radier mellan 3 och 10 astronomiska enheter och i cirka 55 % av skivor mellan 10 och 30 astronomiska enheter. För skivor större än 30 astronomiska enheter stiger upptäcktsgraden över 90%.

Resultatet tyder på att den tidigare rapporterade bristen på ringar och glipor i små skivor åtminstone delvis drevs av otillräcklig vinkelupplösning snarare än av frånvaro.

Strukturerna är viktiga eftersom damm i en protoplanetär skiva inte bara stannar kvar där den blev till. Fasta partiklar tenderar att förlora rörelsemängdsmoment och driva inåt mot stjärnan. Utan någon mekanism för att bromsa den migrationen skulle millimeterstora korn kunna försvinna från den yttre skivan mycket snabbare än skivans bestående tid.

Ringar och glipor kan signalera förändringar i gastrycket vilket fångar  in  partiklar. Genom att bromsa eller stoppa inåtdrivande drift kan dessa tryckfällor bevara koncentrationer av fast material och skapa gynnsamma platser för planeters tillväxt.

"Våra nya ALMA-observationer tyder på att sådana fällor bara kan existera inom några få astronomiska enheter från unga stjärnor, även i extremt kompakta skivor," beskriver medförfattaren till studien van der Marel. 

"Om planeter är ansvariga för några av dessa luckor kan vi se signaturer från relativt lågmassaplaneter medan de fortfarande bildas, på omloppsavstånd som tidigare varit mycket svåra att nå," tillägger Curone.

Teamet påtalar att ringar, glipor och håligheter i sig inte är direkta upptäckter av planeter. Flera fysiska mekanismer kan skapa struktur i protoplanetära skivor och de nuvarande observationerna utesluter inte helt icke-planetära förklaringar. Författarna finner att ett planetärt ursprung är förenligt med de strukturer som upptäckts i flera skivor men ytterligare observationer behövs för att avgöra vad som kan orsaka dem.

Observationerna avslöjade också en annan överraskning. Två av de till synes kompakta systemen, Sz 73 och Sz 130, har svaga ringar som sträcker sig långt bortom deras ljusa centrala skivor. Fyra ytterligare system visar preliminära tecken på liknande yttre utsläpp. Detta väcker möjligheten att vissa skivor som klassificeras som mycket små kan ha mer utsträckt material som har förblivit dolt eftersom det är svagt och därmed svårt att se.

Tillsammans pekar resultaten mot en mer kontinuerlig bild av protoplanetära skivor. Stora och kompakta skivor kan dela många av samma grundläggande strukturer och fysiska processer.

Genom att lösa upp egenskaper som bara är några få astronomiska enheter tvärs över börjar ALMA överbrygga gapet mellan observationer av planetbildande skivor och arkitekturen hos färdiga planetsystem. Framtida högupplösta observationer av fler kompakta skivor, vid olika våglängder och med spårämnen av både damm och gas kommer att hjälpa till att avgöra hur vanliga dessa dolda strukturer är och om de verkligen markerar bildningsplatserna för de planeter som så småningom kommer att växa fram i dem.

Denna forskning finns i "Probing Planet Formation within 10 au: Dust Substructures in Extremely Compact Protoplanetary Disks2" av P. Curone et al. i Astrophysical Journal Letters. 

 

Mars märkligaste moln

 

Bild https://www.esa  Avlångt moln på Mars.

Varje vår och sommar är det en dammig tid på Mars södra halvklot under, denna tid ses ett spektakulärt moln uppstå. Arsia Mons avlånga moln (AMEC), det mest visuellt iögonfallande molnet på Mars. Arsia Mons är den sydligaste av tre vulkaner vid Mars ekvator. 

Den vita molnstrimman av frusen vattenånga kommer fram nedströms från den 20 km höga vulkanen. Molnet bildas, växer och bleknar bort dagligen, sträcker sig ut till 1800 km innan det snabbt försvinner. Denna cykel upprepas varje morgon under flera månader.

Mars Express avslöjade först AMEC 2018 (molnets beteckning) och har sedan dess sett det återkommande upprepade gånger. Forskare har utforskat dess evolution, dynamik och fascinerande beteende och fastställt att det är ett moln av en typ som också ses på jorden där det bildas när vinden strömmar förbi den klippiga topografin av en vulkan eller ett berg.

Men när vi försökte modellera exakt hur molnet vaknar till liv återgav datasimuleringar helt enkelt inte det vi ser i bilderna förrän nu.

"För att skapa AMEC i vår datormodellering upptäckte vi att vi behövde inkludera lite annorlunda fysik. Fysik som, även om den ingår i läroböcker, ses som teoretisk och vanligtvis anses  inte förekomma i naturen. Den har definitivt inte setts i aktion tidigare," beskriver Jorge Hernández-Bernal vid LMD/CNRS/Sorbonne Université i Paris, Frankrike och  huvudförfattare till studien Homogeneous Nucleation of Water Vapor Evidenced by Elongated Clouds on Mars i Astrophysics > Earth and Planetary Astrophysics. "När vi inkluderade denna fysik i våra simuleringar framträdde AMEC precis som vi hoppades den skulle göra."

Forskare hade föreslagit att denna process kunde ske i de övre av atmosfären på jorden och Venus men den hade inte upptäckts. Dess sällsynthet beror på att den kräver exceptionella omständigheter, med extrema relativa fuktighetsnivåer på över 100 000 gånger högre än vad vi vanligtvis upplever i vårt dagliga liv på jorden. "Vi har inte sett dessa förhållanden på Mars tidigare men vår upptäckt tyder nu starkt på att planetens luftfuktighet faktiskt kan nå dessa extrema nivåer," beskriver Jorge.

Jorge med kollegor fann att AMEC ligger på en unik plats där Mars tunna atmosfär och den höga höjden på den närliggande vulkanen Arsia Mons samverkar för att skapa de förutsättningar som krävs för att se denna sällsynta process i praktiken.

När vindarna blåser förbi Arsia Mons utlöser vulkanens massa en kraftig våg som lyfter fuktiga luftpaket flera kilometer upp i luften på bara några minuter. Detta kyler atmosfären snabbt vilket gör att temperaturen sjunker med 30 grader på endast 10 minuter och relativ luftfuktighet skjuter i höjden. Vattenånga fryser sedan spontant direkt till molnpartiklar och bildar AMEC. även om vissa aspekter av det datormodellerade molnet inte exakt stämmer överens med observationerna, "är resultatet anmärkningsvärt," beskriver Jorge. "Vi har inte alls lika mycket information om Mars atmosfär som av jordens, så att reproducera AMEC till denna grad är en stor framgång i modellen."

Forskarna baserade sin modellering på data från de tre kamerorna ombord på Mars Express: Visual Monitoring Camera, High Resolution Stereo Camera och OMEGA. Mars Express kan avbilda stora delar av Mars yta med hög upplösning och det är en av få rymdfarkoster i Marsbana som tillsammans med ESAs ExoMars Trace Gas Orbiter  som kan observera under morgontimmarna, när AMEC existerar.

"Mars Express kan också följa hur molnet förändras på bara några timmar vilket ger oss en oöverträffad bild av ett kortlivat fenomen på planeten," beskriver ESA:s Mars Express-projektforskare Colin Wilson. "Sammanfattningsvis är denna upptäckt en verklig prestation under  uppdraget och för dessa forskare: Mars Express var den som upptäckte AMEC och har följt upp och övervakat fenomenet i åratal och hjälper nu till att avslöja hemligheterna bakom dess bildande."

Utöver att fördjupa vår förståelse av atmosfäriska processer på Mars och andra platser, visar resultatet att vi inte bör utesluta osannolika processer när vi utforskar universums planeter. Colin tillägger: "Medan molnen på jorden och Mars verkar styras av samma 'regler', krävde förståelsen av detta exotiska marsmoln exotisk fysik  och detta kan vara behövligt även på andra håll i kosmos."

Säkert finns mycket vi ännu har att upptäcka på Mars och förundras över som vi fysiskt trodde var omöjligt likväl måste acceptera som möjligt och sant.

Resterna efter supernovan från år 1181 ser nu ut som en pärlsamling i skyn

 

Bild https://ista.ac.at/en kvarlevan av den historiska supernovan SN 1181 (supernova 1181) som bevittnades år 1181  , fotograferad i enastående detaljrikedom av © International Gemini Observatory/NOIRLab/NSF/AURA

På cirka 7 500 ljusår avstånd från oss finns Pa 30 ( PA 30 kallas resterna som ses i dag efter supernovan som skedde 1181)  relativt nära jorden enligt astronomiska mått i jämförelse till Vintergatans centrum som finns cirka 26 000 ljusår bort. Även om dessa avstånd låter mycket stora är de ganska små jämfört med universums enorma skala. (The Pa 30 system was discovered in 2013 by amateur astronomer Dana Patchick)

Pa 30 är det enda kända föremålet av sitt slag i Vintergatan. Även om astronomer har identifierat några liknande objekt i andra galaxer är det fortfarande det enda där våra teleskop kan se resten av den ofullständiga explosionen i dess kärna det kvarvarande av en stjärna som exploderade som en supernova år 1181. Denna typ av ofullständig explosion kallas en typ Iax-supernova, en sällsynt klass av stjärnexplosioner. Forskare har föreslagit att Pa 30 uppstod efter en kollision mellan två vita dvärgar  extremt täta, jordstora stjärnrester av två solar som hade tömt sitt bränsle och kastat iväg sitt yttre lager.

"Vi kan se så här mycket detaljer tack vare Pa 30:s närhet till jorden," beskriver Ilaria Caiazzo, assistant professor at the Institute of Science and Technology Austria (ISTA). "Denna närhet gör Pa 30 unikt värdefullt för studier."

Enligt Tim Cunningham from the Center for Astrophysics | Harvard & Smithsonian  kan vår galax också vara hem för andra rester av typ Iax-supernovor som ännu inte har upptäckts.

"Tillförlitliga historiska uppgifter om stjärnexplosioner sträcker sig bara omkring tusen år tillbaka. Det  kan mycket väl finnas liknande rester som fortfarande är upptäckta i vår egen galax," beskriver han. "Idag har vi turen att studera ett fascinerande objekt som vi vet observerades av astronomer som gjorde tre oberoende historiska dokument om händelsen århundraden före teleskopets uppfinning." beskriver han.

Även om typ Iax-supernovor är sällsynta, anser teamet inte det är förvånande att Pa 30 är en sådan.

"Vi kommer sannolikt att identifiera fler liknande objekt när nya teleskop fortsätter att inspektera djupet av vår natthimmel," tillägger Cunningham, som nu är biträdande professor vid University of Warwick, Storbritannien.  Teamet analyserade joniserade svavellinjer (S II) i den röda delen av det synliga ljusspektrumet och dubbeljoniserat syre (O III) emission, visande sig i blågröna toner. S II-observationerna avslöjade ungefär tio gånger så många filamentära drag som tidigare bilder kunnat göra. Data visar också att Pa 30:s filament består av täta kedjor av gasknutar som verkar ha anmärkningsvärt jämna storlekar. Teamet upptäckte också att den kvarvarande stjärnresten  verkade finnas nästan perfekt i nebulosans mitt. I många supernovor ger en asymmetrisk explosion varje överlevande stjärna en 'kick', vilket skickar bort den från explosionens centrum.

"Explosioner bevarar rörelsemängden. Om själva explosionen var helt symmetrisk borde utkastningen också vara symmetrisk, och den stjärnresten borde inte få en rejäl stöt," beskriver Caiazzo. "Vi kunde mäta en exakt övre gräns för reststjärnans tvärgående kickhastighet, vilket visade att den var förvånansvärt liten. Vi ser praktiskt taget inte att stjärnan rör sig alls."

För sina observationer använde teamet Gemini North-teleskopet på Mauna Kea på Hawai'i, beläget på en höjd av mer än 4 200 meter. Gemini North är ena halvan av International Gemini Observatory, tillsammans med sitt tvillingteleskop Gemini South, beläget i Chile. Den finansieras delvis av USA:s National Science Foundation (NSF) och drivs av NSF NOIRLab. Teleskopets kapacitet, tillsammans med dess placering på en av världens främsta astronomiska observationsplatser, gjorde det möjligt för teamet att uppnå de bästa upplösningsbilderna och analyserna av Pa 30 hittills.