Bild https://agencia.fapesp.br Några exempel på "geraisiter",
uppkallade efter delstaten Minas Gerais där de hittades, i olika former (foto:
Álvaro Penteado Crósta/IG-UNICAMP)
För första gången i Brasilien har forskare
identifierat ett område för tektiter ( naturliga glasföremål upp till några
centimeter i storlek, vilka enligt de flesta forskare har bildats vid stora
meteoritnedslag på jordytan. Tektiter hör till de torraste bergarter som finns och har ett vatteninnehåll på i medeltal 0,005 %.). De är naturligt glas som
bildas av den högenergirika stöten från meteoriter mot jordens yta.
Ova objekt har fått namnet geraisiter till ära för den brasilianska
delstaten Minas Gerais där de först upptäcktes utspritt på ett fält.
Detta utökar den ofullständiga dokumentationen av nedslag historiskt i Sydamerika.
Hittills hade endast fem stora tektittfält erkänts
på planeten liggande i Australasien, Centraleuropa, Elfenbenskusten, Nordamerika och
Belize. Det brasilianska fältet ansluter sig nu till denna grupp.
Geriasiterna hittades ursprungligen i tre kommuner i norra Minas Gerais. I Taiobeiras, Curral de Dentro och São João do Paraíso i en remsa på cirka 90 kilometer. Sedan artikeln skickades in har nya förekomster registrerats i de brasilianska delstaterna Bahia och Piauí. Enligt Álvaro Penteado Crósta, geolog och seniorprofessor vid Geovetenskapsinstitutet vid Statliga universitetet i Campinas utökar detta det kända området till mer än 900 kilometer i längd.
"Denna tillväxt i förekomstområdet är helt i linje med vad som observeras
i andra tektittfält runt om i världen. Fältets storlek beror direkt på energin
i nedslaget med flera faktorer," förklarar Crósta. Geokemiska analyser visar att geraisiterna har
en hög kiseldioxidhalt (SiO₂) som varierar från 70,3 % till 73,7 %. Den
sammanlagda halten av natriumoxider (Na₂O) och kaliumoxider (K₂O) varierar från
5,86 % till 8,01 %, vilket är något högre än i andra tektittfält. Små
variationer i spårämnen, såsom krom (10–48 delar per miljon) och nickel (9–63
ppm), identifierades vilket indikerar att det ursprungliga materialet varken
var rent eller homogent. Förekomsten av sällsynta inklusioner av lechatelierit,
en form av glasig kiseldioxid som produceras vid extrema temperaturer, stöder
ytterligare ett nedslagsursprung.
"Ett av de avgörande kriterierna för att
klassificera materialet som tektit var dess mycket låga vattenhalt, mätt med
infraröd spektroskopi: mellan 71 och 107 ppm. Som jämförelse innehåller
vulkanglas, såsom obsidian, vanligtvis mellan 700 ppm och 2 % vatten, medan
tektiter är mycket torrare," påpekar Crósta.
Datering baserad på förhållandet mellan argonisotoper
(⁴⁰Ar/³⁹Ar) och visar att händelsen inträffade för cirka 6,3 miljoner år sedan, i
slutet av miocen-epoken. Tre grupper med mycket liknande åldrar erhölls (6,78 ±
0,02 Ma, 6,40 ± 0,02 Ma, och 6,33 ± 0,02 Ma), vilket är förenligt med en enda
nedslagshändelse. "Åldern 6,3 miljoner år bör tolkas som en maximal ålder
eftersom en del av argonet kan ha kommit från de uråldriga bergarter som
träffades av nedslaget," kommenterar forskaren.
Hittills har ingen krater som visar nedfallets plats identifierats. Enligt Crósta är detta inte ovanligt då endast tre av de sex stora klassiska tektittfälten har kända kratrar. I fallet med det största fältet, beläget i Australasien, tros kratern vara i havet. I Brasilien visar isotopgeokemi att det smälta materialet härstammar från arkeisk kontinentalskorpa mellan 3,0 och 3,3 miljarder år gammalt.
Detta leder sökandet mot São Francisco-kratonen, en uråldrig och geologiskt stabil del av kontinentalskorpan och en av de äldsta regionerna på den sydamerikanska kontinenten. "Den isotopiska signaturen indikerar en mycket gammal kontinental, granitisk källbergart. Detta minskar antalet kandidatområden avsevärt," beskriver Crósta. I framtiden kan aerogeofysiska metoder som magnetiska och gravimetriska undersökningar avslöja cirkulära anomalier kopplade till en dold under ytan eller eroderad krater.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar