Tron på vad som känns spännande och ger en svindlande känsla av spänning.

Richard Rorty (1931-2007) o pragmatism i nutid. Han tvivlade på att den sanna kunskapen är en avspegling av verkligheten. Det innebär en förnekelse av att objektet förhåller sig till subjektet som en spegelbild till det avspeglade.

Sanning är istället det som är bra och konstruktivt för oss att tro på. Här kan man tala om relativism anser jag. Men visst kan jag hålla med Rorty då han fortsätter med följande påstående.

Sanna teorier är de med vilka vi kan åstadkomma det vi önskar åstadkomma. En bra teori är en som fungerar i verkligheten, oberoende av vad den egentligen speglar för del av denna, utan hänsyn till helheten o den absoluta sanningen som vi bara kan anta finns.

Helt galen är denna tanke inte, kanske vi kan påstå att den är helt korrekt utifrån vad vi vet i dag och utifrån vad våra föregångare trodde var absolut kunskap. Den absoluta kunskapen har aldrig funnits eller hittats men många anser att de kunnat visa en bild av den. Hela vår mänsklighet har genom åren haft tänkare som tyckt sig visa verkligheten och förklarat denna och de har fått många anhängare, då som nu.

En serie av artiklar i tidningen Dagen speglar vår tids sökande efter en tro och trygghet. http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=155567
Människor söker en andlighet och då av ett slag som är mer spännande än den kristna kyrkans. Det är upp till var och en vad de tror på, men att kalla sig kristen och tro på reinkarnation är helt galet. Fundamentet i kristen lära är trobekännelsen. I den apostoliska finns följande ord: Vi tror ock på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Detta är en grundsten i kristen tro. De dödas uppståndelse innebär som det låter och ska inte tolkas som att den döde återföds i en ny kropp eller lever i en annan dimension efter döden. Är man bekännare av kristendomen tror man på uppståndelsen, om inte ska man inte kalla sig kristen bekännare utan då är det en annan form av tro med inblandning av indisk religion och andra trosinriktningar. New age anser jag låter bättre då.

Pragmatikern Dewey tänkte på sitt sätt.

John Dewey ansåg att filosoferna inte skulle vara ett instrument som sökte eller beskrev eviga sanningar. Istället skulle de söka provisoriska och tidsbundna sanningar. Men då sådana och enbart sådana som fungerade i det praktiska livet.

Han var även pedagog och som sådan pragmatiker. Utbildning skulle enligt honom sträva mot framtiden, en strävan till kunskap som kunde lösa individuella eller kollektiva problem.

Därför såg han utbildning som något som skulle konstruera en framtid inte som något som reproducerade det förgångna.

Pragmatism kan därför ses som riktat framåt, mot byggande av en annan framtida bättre värld där kunskapen ska vara något som danar framtidens samhällsbyggare.

Teorier som inte kan bevisas eller användas i det praktiska livet är inte pragmatiska. Tro är knappast pragmatism. Istället kan man se idéer som byggandet av folkhemmet som kom under 1900-talet och började realiseras efter andra världskriget som pragmatiska.

Dewey skulle säkert hålla med om detta. Han föddes 1859 och försvann från jordens yta samma år som jag själv föddes, 1952.

Mycket är bättre nu mot förr. Att bygga en bättre framtid innebär att förbättra det som inte varit bra. Pragmatikerns uppgift är att lära ut vad som blir bättre sätt att leva än vad som erfarenhetsmässigt varit dåligt.

Men när man kallar kärnfamiljen ute då är svenska samhället verkligen ute i fantasins värld. Kärnfamiljen mamma, pappa och barn är naturligt och de flesta djur på vår jord lever enligt detta mönster och det knappast utan anledning.

Vi människor är också genom årtusenden präglade av mamma, pappa och barn familjen. Det är naturligt och jag hoppas verkligen att vår gamle duktige Alf Svensson får gehör för sin idé att försöka påverka regeringen att upprätta en handlingsplan för kärnfamiljens bevarande.

Kärnfamiljen är självklar i de flesta av världens länder men i skilsmässornas Sverige ses den som tveksam. Det är inte kärnfamiljen som är fel i Sverige det är politiken och kraven på människorna som gjort att skilsmässorna ökat och kärnfamiljen får svårt att fungera. Det viktiga är att återställa denna möjlighet så vi får ett tryggare samhälle att växa upp och leva i. Stå på dig Alf,
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=152869