Denna bild från 2024 som NASAs Hubble-rymdteleskop
tagit av Krabbnebulosan, tillsammans med dess tidigare observationer och andra
teleskop gör det möjligt för astronomer att studera hur supernovaresterna expanderar
och utvecklas över tid här. Bild: NASA, ESA, STScI, William Blair (JHU);
Bildbehandling: Joseph DePasquale (STScI)
Ett kvarts sekel efter Hubble-rymdteleskop gjorde sina första observationer av hela Krabbnebulosan har teleskopet nu tagit nya bilder av supernovaresten. Resultatet är en oöverträffad, detaljerad skildring av efterdyningarna av denna supernova och hur den har utvecklats under Hubbleteleskopets aktiva tid.
Den nya Hubble-observation fortsätter ett arv som
sträcker sig nästan 1 000 år tillbaka, då astronomer år 1054 registrerade
supernovan som en imponerande ljusstark ny stjärna som i veckor var synlig även
under dagen. Krabbnebulosan är efterdyningarna av en stjärna kallad SN 1054, belägen 6 500 ljusår
från jorden i stjärnbilden Oxen.
"Vi tenderar att tänka på himlen som
oföränderlig," beskriver astronomen William Blair vid Johns
Hopkins University vilken var ledare för analysen av de nya hubbleobservationerna. "Men med
Hubbleteleskopets långa livslängd avslöjas till och med ett objekt som Krabbnebulosan
vara i rörelse, fortfarande expanderande efter explosionen för nästan tusen år sedan."
Supernovaresterna upptäcktes i mitten av 1700-talet och på 1950-talet var Edwin Hubble en av flera astronomer som noterade det nära
sambandet mellan kinesiska astronomiska upptäckter beskrivna i dokument i det förflutna och Krabbnebulosans
position i dag. Upptäckten att Nebulosans centrum innehöll en pulsar gav än mer bevis på en supernovahändelse i det förflutna. En pulsar är en extremt kompakt och snabbt roterande neutronstjärna bildad bildad av efterdyningen av en supernova.
I bilden ovan av Hubble visas nebulosans intrikata
filamentära struktur, liksom en betydande utåtrörelse av dessa filament (rörelse ut från centrala nebulosan) under
25 år med en hastighet av 5471760 km/h . Hubble är det enda
teleskopet som genom sin aktiva tid och upplösning av bilder som kunnat fånga dessa
detaljerade förändringar över tid.
För bättre jämförelse med den nya bilden
återbearbetades Hubbles bild från 1999 av nebulosan. Färgvariationen i båda
Hubble-bilderna visar en kombination av förändringar i gasens lokala temperatur
och densitet samt dess kemiska sammansättning. "Även om jag har arbetat en
hel del med Hubble, blev jag ändå slagen av mängden detaljerad struktur vi kan
se och den ökade upplösningen med Wide Field Camera 3, jämfört med för 25 år
sedan," beskriver astronom William Blair of Johns Hopkins University. Wide Field Camera 3 på Hubbleteleskopet som användes nu installerades 2009, sista gången
Hubble-instrument uppdaterades av astronauter. Teleskopet har varit i drift i 35 år och är fortfarande i drift långt efter det år man först ansåg det skulle vara ur drift år 2005.
Blair noterade att filament runt nebulosans
periferi verkar ha rört sig mer jämfört med de i centrum och att dessa istället
för att sträckas ut över tid i alla riktningar rört sig utåt. Detta beror på att
Krabban är en pulsarvindnebulosa som drivs av synkrotronstrålning (intensiv elektromagnetisk strålning som uppstår när laddade partiklar, oftast elektroner, accelereras till nära ljusets hastighet och tvingas in i en böjd bana av magnetfält) vilken
skapas av interaktionen mellan pulsarens magnetfält och nebulosans material. I
andra välkända supernovarester drivs expansionen istället av chockvågor från den
initiala explosionen som eroderar i omgivande gas skal som den döende stjärnan
tidigare kastat bort.
En artikel som beskriver den nya Hubble-observationen har publicerats i The Astrophysical Journal.
