ICESAT-2 har sänts upp till följande uppdrag vilket ska pågå i tre år.

ICESat-2 är en satellit vilken sändes upp den 15 september 2018 som en del av NASA Earth Observation System.

ICESat-2:s uppdrag är att mäta isens tjocklek i hav likväl som på  polerna. Men även förändringar av topografi och växtlighet på Jorden ingår i uppdraget för att ex se hur klimatförändringen påverkar klotet.  

Dess uppdrag är på tre år. ICESat-2 sändes upp från Vandenberg Air Force Base i Kalifornien. Dess bana över Jorden ligger på 496 km över havsytan.  

Det enda instrumentet på ICESat-2 är ett avancerat topografiskt laserhöjdmätarsystem. Dess namn är ATLAS.

 ATLAS mäter tiden det tar att sända laserfotoner från satelliten till jorden och tiden det tar innan impulsen återvänder. Datorprogrammet använder dessa dataresultat från flera pulser för att bestämma tjockleken på is mm.

ICESat-2 kommer bland annat att övervaka förändringar av de isiga regionerna av Nordpolen samt Antarktis.

Satelliten väger ca 500kg.

Systemet är ett av de största jordobservationsinstrument som någonsin byggts av Nasa. Lasern kommer att skicka 10 000 pulser av ljusfotoner per sekund.

ICESat-2 mäter ca 70 cm per mätpunkt och förflyttar sig över isen på en höjd av  ca  500 kilometer. Ursprungliga rymdfarkosten ICE-sat kretsade runt jorden under 2003 men var inte lika avancerad. 

Förhoppningen är att den förbättrade tekniken i denna farkost kommer att vara mer tillförlitlig. Eventuellt kan den ses med blotta ögat under mörka nätter som ett grönt ljus i skyn.

Kanske kan denna satellits mätresultat övertyga klimatskeptikerna om allvaret i människans utsläpp av växtgasutsläpp kontra miljöpåverkan. Bild på ICESAT-2

Svarta hål kan återuppleva vita dvärgstjärnor till liv igen under några sekunder. Konstigt? Ja verkligen mystiskt.

Kraftfulla tidvattenseffekter kan enligt ny forskning starta  fusionsprocesser. I detta fall ge liv till avdöda vita dvärgstjärnor.

En vit dvärg är beteckningen på en stjärna som varit normalstor likt vår sol men kollapsat till en dvärgstjärna med mycket liten storlek efter att den gjort slut på sitt kärnbränsle efter miljarder år. Vår sol kommer att göra detta.

En vanlig vit dvärg har en radie som är 1 procent av solens (vi jämför med vår sol)  men med grovt räknat samma massa. Detta innebär en täthet (vikt) på cirka 1 ton per kubikcentimeter.

Den höga tätheten hos vita dvärgar beror på att materian fallit samman.

Svarta hål är en koncentration av massa med ett så starkt gravitationsfält att ingenting inte ens ljus kan övervinna dettas gravitation. Materia eller ljus som kommer in innanför det svarta hålets händelsehorisont förblir där och kommer aldrig ut igen. Med eventuellt undantag av Hawkingstrålning.  

Enligt en ny studie kan svarta hål dock få avsomnade stjärnor till liv igen (då som vita dvärgar) men bara under några sekunder enligt denna studie. Konstigt så det föreslår. Men det verkar handla om en kort effekt av fusion.

Det sker vid inträdet i tomrummet vid en ett svart hål och tidvatteneffekter som då  triggar igång fusion. En fusion vilken snabbt avtar.

Stjärnor rycks in mot det svarta hålet genom stark gravitation och sönderfaller så småningom av den extrema tidvattenseffekten. 

 Men är det svarta hålet för litet blir dess gravitationseffekt minimal. Om det är för stort kommer den vita dvärgen sannolikt att bli uppslukad av det svarta hålet innan dettas tidvattenstyrka tillfälligt ger effekten ovan.

Det handlar därför om en storlek av det svarta hålet som får kompressionskrafterna att kickstarta den termonukleära fusionsprocessen och därmed ge den vita dvärgen en återupplivning under några sekunder innan den försvinner in i hålet.

Forskarna fann att teoretiskt finns denna möjlighet av skeende om ovanstående stämmer. Då kan de starka tidvattenstyrkorna komprimera de vita dvärgarna och utlösa termonukleära reaktioner i några sekunder.

Mystiskt, ja visst.

Bilden är på stjärnan Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av Hubbleteleskopet

Hur uppkom hålet i ryska Sojuz vilken dockade ISS rymdstation?

I slutet av augusti i år upptäcktes ett hål och luftläckage med efterföljande tryckfall på ryska Sojuz när den dockat med internationella rymdstationen ISS.

ISS besättning lyckades klara av problemet först med silvertejp (silvertejp är enligt mig en lättarbetad tejp av universaltyp använder den själv till allt)  sedan med än bättre metoder. Senare undersökning troddes visa att hålet orsakats genom slarv. Med vad eller om det redan var gjort på Jorden vid tillverkningen av Sojuz var osäkert.

Det kan ju varit misstag vid tillverkningen eller slarv och ett ej fullbordat minihål först vilket inte upptäckts vid besiktningen men sedan fullgjorts genom tryckfall i rymden (mina funderingar) .

Rymdfarkostens tillverkare Energia raket och Space Corporation har nu undersökt om hålet kan vara konstruktionsfel. Men resultatet visar att det kan vara från en minimeteorit.

Vi får hoppas att konstruktionsfel av detta slag inte sker eller asteroider inte klarar av att göra hål när väl längre rymdfärder i framtiden görs till Mars eller när avancerade obemannade farkoster sänds upp till långfärder. Sabotage eller slarv kan bli mycket kostsamma och få investerare i rymdprogram att dra sig ur framtida projekt. Något som vore otroligt tråkigt för oss som är nyfikna och vill lära mer om universum. 

Men i detta fall är det troligaste att en minimeteorit är den skyldige. Men det bör innebära att tillverkningsmetoder bör förbättras så en minimeteorit inte ska kunna slå hål på en kapsel.  

Det har däremot inte kunnat hittas något som visar på sabotage eller felkonstruktion genom den utredning som nu avslutats.

Bild rymdstationen ISS plus den kapsel vilken hade läckan ryska Sojuz

Buffaloprogrammet ska ge kunskap om de tidigast bildade galaxerna

Universum är kanske gränslöst.

 Rymdteleskopet Hubbles tränger djupt in i tid och rum. Men täcker ett område en bråkdel av vinkelfrekvensen av storleken på fullmånen där det söker nya rön.

Nu ingår Hubbleteleskopets kapacitet i  BUFFALO programmet ett program där studenter och forskare från University of Buffalo i New York ingår.

Programmet är utformat till att identifiera galaxer i sina tidigaste stadier av sitt bildande vilket innebär mindre än 800 miljoner år efter big bang. 

Detta är en kampanjstudie som fått namnet Ultra-deep Frontier fältet och Legacy observationer (BUFFALO). Hubble ska här  skåda in i enorma galaxhopar vilka tidigare fotograferat av NASA'S Spitzer och Hubblerymdteleskopet under ett program kallas Frontier fältet.

Spännande blir det att få resultat från denna studies resultat. Nya rön kommer säkert om verkligheten därute.

Bild galaxhopen Abell 370 vilken finns 4 miljarder ljusår bort och vilken Hubbleteleskopet sökt kunskap om.

När FORS2 blir tillfälligt ledig då tas underbart vackra bilder av rymden här är en nytagen.

FORS2, ESO:s Very Large Telescope (VLT) är ett teleskop vilket tar mycket avancerade bilder på skilda objekt i universum. Det är ett av forskningens bästa instrument för mätningar. Men för bra resultat måste väderleksförhållandena också vara bra mot det objekt som uppdraget avser just då.

Ibland är de inte detta och då används instrumentet till att ta vackra bilder på ex nebulosor. Ett nyligen fint foto har tagits på spiralgalaxen NGC 3981.

Bilden ingår i ESO:s Cosmic gems-programmet vilket utnyttjar tiden för teleskopet då väderförhållanden inte lämpar sig för vetenskapliga mätningar.

Istället för att inte observera något då används ESO:s teleskop till att fånga visuellt praktfulla bilder av den södra stjärnhimlen.

FORS2 finns på VLT:s enhetsteleskop 1 (Antu) vid Paranalobservatoriet i Chile.

Bland de toppmoderna instrumenten finns här VLT:s fyra enhetsteleskop. Här  står det mångsidiga FORS2 som ett av de mest avancerade instrumenten som existerar just nu.

Med detta kan man studera många olika slags himlakroppar på en mängd olika sätt och även skapa vackra bilder som just den här på NGC 3981 en spiralgalax 62 miljoner ljusår. Se länk. 

Bild på ovannämnda galax. Se denna och jämför den med bilden från Fors2 på medföljande länk.

Lite om Trojanska asteroider varav Jorden har en som förföljer oss

Citat: Trojanska asteroider är småplaneter som befinner sig före eller efter en planet i dennas bana---man känner idag till fem planeter som har trojaner: Mars, Jupiter, Uranus, Neptunus och Jorden---även Saturnus månar Dione och Tethys har trojaner”. 

Forskare vid Southwest Research Institute   har studerat ett ovanligt par asteroider Patroklos och Menoetius vilka följer efter Jupiter i dess bana runt solen. Forskarna upptäckte att resultaten pekar på att dessa uppstått tidigt under vårt solsystems bildande.  Dessa asteroider är nu målen för NASA: s kommande  rymdäventyr  Lucy. 

Asteroiderna är omkring 4 mil i diameter  och har en  omloppsbana  runt varandra och cirklar tillsammans runt solen. De är så kallade trojanska asteroider. Detta innebär att just dessa ligger på ungefär samma bana som Jupiter. Alla trojanska asteroider i solsystemet ligger i banor runt en planet. Även Jorden har en vilken fått namnet 2010 TK7.

De är alla  troligen komna från Kuiperbältet när detta bildades och det redan ca 100 miljoner år efter solsystemets bildande.

I projektet Lucy nämnt ovan ska ytterligare data förhoppningsvis hittas för att ytterligare förstå dessa objekt. Det blir Jupiters trojaner som då ska undersökas.

Bild: 2010 TK7 Jordens trojanska asteroid (markerat i grönt i högra nedre hörnet) på en bild från Wide-field Infrared Survey Explorer.  

På månens yta ses virvlar vilka först nu antas ha förklarats ursprungsmässigt.

På månens yta ses virvelformationer. Det har länge diskuterats vad dessa beror på och   LunarReconnaissance Orbiter rymdsonden vilken sändes upp 2009 för att undersöka månen har tagit en del bilder på fenomenet vilka studerats sedan dess.

Det är forskare vid Rutgers College och University of California i Berkeley som har funderat fram en trolig lösning på varför dessa virvlar existerar.

Rapporten därifrån beskriver att det i dessa virvlar finns lokala magnetiska fält vilka troligast påverkats av solvinden. Detta har gett geologiska kraftfält av magnetism enligt denna rapport.

 Tunna magnetfält under ytan vilka tillsammans med solvinden gett virvelutseendet på de platser där dessa ses.

 Dessa aktiva platser bör ha bildats där lava en gång flödat för ca 3 miljarder år sedan då månen var vulkaniskt mycket aktiv.

Mönstren är fantasieggande och kan ses på medföljande länk här.

Bilden däremot visar Lunar Reconnaissance Orbiter vilken omtalas ovan.