En planets överlevnadsstrategi

De flesta stjärnor och även vår egen sol kommer en dag att få slut på sitt bränsle, krympa och bli en vit dvärg. Men innan dess sprängs dess yttre lager bort och solen sväller upp och slukar många objekt i sitt närområde.


Detta skeende sker överallt i universum i alla solsystem förr eller senare.

Men nu har forskare kommit fram till att planeter med stark täthet klarar sig. Då uppsvällandet av solen dras tillbaks och den vita dvärgen blir resultatet är dessa kvar.

Däremot är planeter av mindra densitet upplösta stora som små.


De gravitationella krafterna som utövas under katastrofen på någon planet i faraozonområdet blir intensiv och kan potentiellt dra dem till nya banor och  även trycka dem lite längre ut i deras solsystem.


För mer kunskap om detta skeende se medföljande länk där det förklaras. Ovan är enbart kortfattat.


Bilden är på Enceladus. En av Saturnus månar med en viskositet av nära snö och därmed ett objekt som skulle upplösas helt vid ett uppsvällande av vår sol om uppsvällandet kom så långt ut.

Aluminium har hittats för första gången runt en ung stjärna

Genom att använda data från ALMA-teleskopet har forskare för första gången upptäckt en aluminiumbärande molekyl runt en ung stjärna.


 Aluminium finns rikt inneslutna i meteoriter och är några av de äldsta fasta föremålen som bildades i solsystemens barndom. Men aluminiumets bildande och processen och scenen för hur det gick till är fortfarande höljd i historiens dunkel.


Upptäckten av aluminiumoxid runt en ung stjärna är en viktig möjlighet att studera det tidiga bildandet av hur processen av meteoriter och planeter som jorden kom till och varifrån aluminium kom.


Shogo Tachibana, professor vid University of Tokyo/Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA), och hans team analyserade ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) data från en källa i riktning mot stjärnbilden Orion.

En ung protostjärna. En protostjärna är ett förstadium i en stjärnas utveckling då moln av väte, helium och rymdstoft kontraheras innan stjärnan når den så kallade huvudserien (vilket slag av stjärna den blir).


Bilden är på en protostjärna tagit av Spitzerteleskopet i nära infrarött ljus.(vikipedia)

Asteroid 1999 KW passerar oss i dag.

En stor dubbelasteroid kommer att passera jordens i närhet på ett säkert avstånd i dag den 25 maj 2019. Det är en asteroid med måttet på ca 1,5 km med en följeslagare eller måne som är ca 0,5 km i diameter.


Asteroiden och dess måne kommer att ge ett bra tillfälle för både professionella och amatörastronomer att iaktta den. Amatörastronomer kommer att kunna följa den under ett par dagar nu. Dock inte på nordligaste delen av norra halvklotet.


För att veta om just du kan se den kan du kolla detta genom denna länk där du kan se var du befinner dig och om du därifrån kan se asteroiderna.



Ett intressant faktum är även att efter Asteroiden1999 KW4 som den heter kommer ingen känd asteroid att närma sig vår planet förrän 2027.


Men det kan ju komma oförutsedda asteroider. Vi har inte full koll på solsystemets asteroider. Många är ännu okända och dyker upp oväntat.


Bilden är en datorsimulering på hur ovanstående dubbelasteroid ser ut på sin vandring.

Något mystiskt stansade ett hål rakt igenom vår Vintergata.

Det har upptäckts att ett stort hål har stansats ut rätt igenom Vintergatan. Ett hål med en storlek på mellan 35-65 ljusår vilket kan eventuellt misstänkas som om en klotformig dvärggalax farit rakt igenom och sopat bort allt i sin väg. Men det verkar inte vara förklaringen då det inte finns spår efter  denna.


Inga teleskop har lyckats upptäcka vad som orsakat hålet (tomrummet)  men det verkar existera eller ha existerat något därute som gjort det. Hålformationen finns.

Misstanken är också att en kulformad mörk materiaklump orskata det på sin väg. (Då bör det vara en mycket tät klump anser jag min Anm).


”Det är en tät kula av något”, säger Ana Bonaca, en forskare vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics, som upptäckt bevis för fenomenets realitet.


Bonacas bevis för händelsen och hålet presenterades den 15 April på en  konferens anordnad av American Physical Society i Denver. Det är inte ett hål utan en serie av hål i Vintergatans längsta arm, GD-1 sades det.


Fenomen som detta är troligen minnen av stjärnor som rört sig tillsammans genom galaxen med ursprung från en krasch mellan Vintergatan och en dvärggalax.


Stjärnorna i GD-1 är i sig resterna av en ”klotformig stjärnhop” som störtade ner i Vintergatan för länge sedan och sedan sträcktes ut i en lång rad bildade galaxarmen.

Från dessa dvärggalaxer kan vi även ha fått extra svarta hål så möjligtvis finns ej ännu upptäckta svarta hål av mindre format därute. Mindre i förhållande till det stora som finns i centrum av Vintergatan.


Men då inget svart hål ses existera i närheten av de hål genom galaxen som upptäckts anses förklaringen inte vara en dvärggalaxkollision utan något annat och misstanken riktas därför mot en klump svart materias framfart.

Detta betyder inte att objektet är definitivt eller 100%, helt av mörk materia, säger Bonaca.

”Det kan vara att det är en lysande objekt som gick bort någonstans, och det gömmer sig någonstans i galaxen. Men det verkar osannolikt, delvis på grund av själva omfattningen av objektet”. Tillägger hon.


” Men det är svårt att helt utesluta delvis eftersom forskarna inte vet hur snabbt det rörde vid islaget. (Det kan ha rört sig mycket snabbt men inte riktigt lika tungt som förväntat. En mörk materia kula i full fart eller en långsammare men mycket massiv som en slags mörk hammare säger Bonaca.


Frågan eller påståendena har inga svar. Det enda vi säkert vet är att något hänt.

Själv tror jag på en kompakt dvärggalax framfart en gång. Men som sagt ingen vet och något vi alla vet är dock att vi vet mycket lite om universum och dess uppträdandens förklaringar. Men jag tror svaret är enklare än att dra in mörk materia teori i det hela.

Universum minns varje rörelse som skett i tid och rum.

Universum har ”minne” och  kan ”komma ihåg” gravitationsvågor lång tid efter att de har passerat. 


Det är kontentan i en artikel publicerad den 25 april i The journal Physical Review D.

Dessa ”minnen”  forskarna utgår från kallas ”ihållande gravitationella observerbara vågor” och ska vara ännu svagare än de gravitationsvågor som vi först nyligen lyckats mäta upp.


Observera att artikeln grundas på en teori inte på att dessa svaga vågor detekterats. Teoretiskt verkar det stämma men att finna spår i mätbar form är något som troligen aldrig kan göras och absolut inte med dagens mätmöjligheter.


 Dessa vågor anses komma från massiva händelser för exempel som när svarta hål och neutronstjärnor kolliderar långt där ute i rymden. När de då når jorden är vågorna knappt märkbara och deras långsiktiga effekter är än mindre uppenbara.


Men de bör finnas och ses som vågor som är minnen av särskilt stora händelser långt därute som kanske skett miljarder ljusår bort.


Skulle vi mot all förmodan kunna mäta dessa och se var de kom ifrån kunde vi lära oss än mer om universums förflutna och dess början och nuvarande stadium. Vi vet ju inte mycket om nuvarande universum då allt vi ser är vad som skett många ljusår bort ibland miljarder år bort i förfluten tid.

Vattnet på Mars försvinner ut i rymden genom ett stort hål i atmosfären

Ett team av forskare från Ryssland och Tyskland har upptäckt att det finns ett hål i atmosfären på Mars. Studien om detta fenomen har nyligen publicerats i Geophysical Research Letters.


Hålet finns där hela tiden utan öppnas en gång vart annat år. Något som kanske alltid skett och kan förklara varför Mars som en gång var en planet med floder och hav nu är nästan tom på vatten. Av det vatten i form av vattenånga som stiger uppåt dessa år kommer en del att falla tillbaks vid polerna därav den is som ännu finns här.

Det är genom datorsimuleringar resultatet kom fram.


Ser vi på Jorden och då det är sommar på norra likväl som södra halvklotet är skedet ganska likartat.


Men det är inte fallet på Mars då planetens omloppsbana är mycket mer excentriskare än jordens är det betydligt närmre till solen på dess södra halvklot under sommaren (vilket händer vartannat jordår). Somrarna på den delen av Mars är därför mycket varmare än somrar på det norra halvklotet på Mars.


När detta händer enligt forskarnas datorsimuleringar (sommar på södra halvklotet) öppnas ett fönster i Mars mellersta atmosfär på mellan 60 och 90 kilometers höjd. Detta tillåter då vattenånga att passera och fly upp i den övre atmosfären och ut i rymden. Vid andra tillfällen stänger bristen på solljus vattnets kretslopp nästan helt. Vid norra halvklotets sommar sker inte motsvarande process här. Men processen från södra halvklotets sommar kan vara en del av historien om hur det en gång vattenrika Mars förlorade sitt vatten enligt dessa forskare.


Jag undrar dock varför Mars en gång blev vattenrik med sjöar och floder? Hade Mars en gång en helt annorlunda bana runt solen mer lik Jordens likriktade och därför lika årstidsskiftning av sommar på både norra och södra halvklotet? Vad hände då med Mars bana så den blev oregelbunden och fick ovanstående vattenförluster att uppkomma? Jag kan inte tro att oregelbundenheten alltid funnits då det borde ha resulterat i att Mars aldrig och under en lång tid var vattenrik.

En krasch i Vintergatan som resulterade i många nya stjärnor

Ett team av forskare har analyserat data från rymdteleskopet Gaia som upptäckt att en extrem stjärnbildningsexplosion inträffade i Vintergatan för mellan två och tre miljarder år sedan. Processen antas ha resulterat i mer än 50 % av de stjärnor som vi idag ser som disketten av Vintergatan.


Laget där upptäckten gjordes hade som projektledare forskare på Institutet för kosmos och vetenskaper på Barcelonas universitet (ICCUB, UB-IEEC) och Besançon astronomiska observatorie. Studien har publicerats i tidskriften Astronomy & Astrophysics.


I studien beskrivs en kollision mellan vår galax Vintergatan och en annan  ej idag existerande för 2 -3 miljarder år sedan vilkens effekt kan ha orsakat en snabb period av stjärnbildning och skapat över hälften stjärnorna i den Vintergatans diskettform.

Rytmen av stjärnbildning i Vintergatan har som drivkraft gas. Gas som bör minska långsamt och kontinuerligt tills alla befintliga gaser är slut.


 Mer än 400 forskare och ingenjörer från runt om i Europa ingår i konsortiet som ansvarade för förberedelse och godkännande av dessa nu publicerade data. Luri (en av dem)  berättar: ”Deras kollektiva arbete förde det internationella vetenskapliga samfundet till en release som fick oss att tänka på många existerande scenarier till ursprunget och utvecklingen av vår galax”.


Gaias (farkosten har varit i drift däruppe sedan 2013) data har använts till nästan alla områden inom astrofysik – alltifrån senaste upptäckterna av stjärnhopar, nya asteroider, till bekräftandet av stjärnors extragalaktiska ursprung i vår galax och till beräkningen av Vintergatans massa.


Gaia har gett mycket ny kunskap om vår verklighet (min anm).

Bilden är från Vikipedia och visar rymdteleskopet som omtalas ovan Gaia.