Är asteroidbältet resterna av en eller två planeter som exploderat?

Hur bildandet av solsystemet kom till vet vi inte mer än i form av ej bevisade teorier. Men ledtrådar finns överallt i form av olika storlekar av planeter, asteroidbältet mellan Jupiter och Mars, Kuiperbältet där Pluto ingår  och Oorts kometmoln utöver det finns dvärgplaneter i Kuiperbältet och asteroidbältet och sist men inte minst om vi undantar alla stenar som flyger runt mellan planeter, månar och däremellan. 


Vi ska inte heller glömma att planeterna fram till och med Mars är stenplaneter därefter kommer fyra gasjättar för att därefter en hop stenplaneter i form av dvärgplaneter, asteroider och kometer finns.


Frågan man ställer sig är hur kom allt till och är det möjligt att någon form av katastrof som kollision mellan två jätteplaneter är förklaringen till asteroidbältet? Möjligt säger forskare i dag. I så fall kan resterna vara en del av asteroidbältet men även någon av dess dvärgplaneter som ingår i bältet eller kanske (min anm) Mars.


 Kan vi genom datorsimuleringar en dag se om rörelserna i asteroidbältet om vi kör detta bakåt genom miljarder år se dettas ursprung? Möjligt.


Men det kan (min anm.) även vara möjligt att gränsen mellan gasplaneter och stenplaneter är förklaringen till att det finns ett asteroidbälte mellan Jupiter och Mars. Det kan även vara anledningen till det asteroidbälte där Pluto ingår i med namnet Kuiperbältet som ligger bortom sista gasplaneten Neptunus.


Det kan vara en naturlig avslutning och början av ett solsystem där gasplaneter finns. Men det är en teori från mig personligen och jag har ingen fortsättningen på den då jag inte heller förstår hur solsystemet kom till eller för den delen universum och liv.

Fri bild från NASA ovan som bra visar hur bältet ser ut liggande mellan Mars och Jupiter.

CHEOPS rymdteleskop i drift för ESA, Syfte, underlätta exoplanet-undersökningar

Den 18 december 2019 sände Europeiska rymdorganisationen (ESA) CHaracterising Exoplanets Satellite (Cheops) rymdteleskop ut i rymden från Europas S paceport i Kourou, Franska Guyana, ombord på en Soyuz Launcher.


 Detta telekop kommer att ytterligare utvidga sökandet efter exoplaneter som var ett av ämnena i årets Nobel pris i fysik. Didier Queloz, en av Nobelpristagarna, är ordförande för CHEOPS Science team. 


Med deltagande av den tyska flygindustrin kommer CHEOPS att bestämma radier och densitet av ett stort antal exoplaneter och undersöka vilka av dem som kan ha en atmosfär. Förutom att tillhandahålla maskinvara ombord kommer DLR att bidra med sin omfattande expertis inom dataanalys. Rymdteleskopet kommer att undersöka exoplaneter. Rymdteleskopet kommer att studera flera hundra ljusa stjärnor där planetens omloppsbana redan har upptäckts av andra teleskop.  Dessa inkluderar Next-Generation TRANSIT survey (NGTS) teleskop system i Chile och NASA: s Transiting Exoplanet survey satellite (Tess) all-Sky Survey mission.


CHEOPS kommer att mäta mycket små förändringar i skenbar ljusstyrka som uppstår när en planet korsar sin sols skiva vilket kallas en "transitering". "Vi kan beskriva denna fluktuation i ljusstyrka som en" mini Stellar Eclipse", som transiterande exoplanet minskar intensiteten av ljuset från stjärnan för en kort tid förklarar," Juan Cabrera Perez, chef för extrasolar planeter och atmosfärer avdelning vid DLR Institute of Planetary Research. "Denna fluktuation kan mätas och analyseras – ett område där vi kan bidra med lämpliga verktyg och mångårig erfarenhet."


Uppdraget kommer att fokusera på stjärnor som kretsar kring planeter med storlekar som sträcker sig mellan jordens och Neptunus – med andra ord planeter med diametrar på ca 10000 till 50000 kilometer.


Bild från vikipedia av Konstnärs illustration av Cheops Space Observatory ser ut som den verkliga  finns inte fri att  i bild f publicera.

Unga galaxer som omges av stora kol-moln

Forskare har upptäckt gigantiska moln av kolgas som spänner över en radie av 30 000 ljusår runt unga galaxer, Detta är den första bekräftelsen på att kolatomer producerades inuti stjärnor i det tidiga universum och spreds sig bortom dessa. 


Inga teoretiska studier har förutspått sådana enorma kol-moln virlande runt växande galaxer. Upptäckten ger frågor om vår nuvarande förståelse av kosmisk evolution. Upptäckten är radiosignaler från koljoner i galaxer från 1 miljard år efter Big Bang", säger Seiji Fujimoto f.d. doktorand vid universitet i Tokyo och huvudförfattare till forskningsrapporten.  


Kol och syre fanns inte i universum tiden efter BigBang. Det bildades senare genom kärnklyvningar inuti stjärnor. Men det är inte förstått hur dessa element spreds över hela universum. Astronomer har tidigare funnit tunga element inuti mindre galaxer men inte bortom dessa.


"De gasformiga kolmolnen är nästan fem gånger större än fördelningen av stjärnor i galaxerna som observerats med rymdteleskopet Hubble," förklarar Masami Ouchi professor vid universitetet i Tokyo och National Astronomical Observatory of Japan. "Vi såg diffusa men stora moln som flyter i ett kolsvart universum." 


Forskargruppen konstaterar att teoretiska modeller för närvarande inte kan förklara så stora kolmoln runt unga galaxer vilket förmodligen indikerar att en del nya fysiska processer måste införlivas vid kosmologiska simuleringar.


Teamet använder ALMA -teleskopet i Chile och andra teleskop runt om i världen för att ytterligare utforska konsekvenserna av upptäckten för galaktiska utflöden och kolrika glorior runt galaxer.


Jag (min anm.) anser att vi inte kan eller kommer att förstå hur allt hänger ihop. Om det nu finns ett absolut svar. Men säkert kan dessa kolmoln förstås i kommande teorier som nu kommer att tänkas ut och tilläggas i vårt nuvarande vetande utan allt för stora förändringar i det paradigm vi lever under.

Bild från wikimedia på en del av ALMA teleskopen.

Vad är de kortlivade ljus som ibland kan ses däruppe ovan molnen?

Ett projekt vilket leds av ett internationellt team av forskare använder offentligt tillgängliga data med bilder av himlen som går tillbaks till 1950-talet för att försöka upptäcka och analysera objekt som har försvunnit över tiden. Objekt som en gång fotograferades men som inte finns där nu. Stjärnor vilka verkar ha försvunnit spårlöst.


"Om vi hittar en försvunnen stjärna eller en stjärna som visas ur ingenstans skulle det vara en intressant upptäckt som säkerligen skulle behöva förklaras med ny astrofysik utöver den vi känner till i dag", säger projektledare Beatriz Villarroel, Stockholms universitet och Instituto de Astrofísica de Canarias, Spanien.


När en stjärna dör genomgår den antingen mycket långsamma förändringar och blir till slut en vit dvärg eller försvinner den i en plötslig ljusexplosion dvs. Supernova som sedan kan ses. En försvinnande stjärna kan vara ett exempel på ett "omöjligt fenomen" som kan hänföras antingen till nya astrofysikaliska fenomen eller till utomjordisk aktivitet. 


Faktum är att den enda icke-ETI (extra-terrestrial Intelligence) förklaring till en försvinnande stjärna skulle vara ytterst sällsynta händelser som kallas "misslyckade supernovor". En misslyckad supernova är teoretiskt möjligt och innebär att en mycket massiv stjärna kollapsar in i ett svart hål utan någon synlig explosion. 


Andra fysiska indikatorer är ETI-aktivitet som författarna söker efter är tecken på röda interstellära kommunikations lasrar och Dyson-sfärer. En Dyson Sphere är en hypotetisk gigantisk struktur som omger en stjärna för att utnyttja dess energi. 


Jag föredrar förklaringen (min anm) misslyckad supernova eller reflex på okularet vid fotograferingen.

Bild från 

Mars måne Phobos i skarpt ljus.

Nya bilder har publicerats av ars största måne Phobos. Bilderna är tagna den 17 november av rymdfarkosten Mars express och visar bland annat Stickney crater. Se bilder här.


Det är  europeiska rymdfarkosten Mars Express vilken ligger i omloppsbana runt Mars som den 17 november i år Passerade över Mars måne Phobos på ett avstånd av 2 400 kilometer som tob bilderna i ett antal av 41 stycken. 


Här visas kratrar, märken på ytan av skilda slag som långa fåror och repor . "Bilderna visar Phobos från ett antal vinklar där månen ses roterande och sakta försvinner in i mörker igen, Tydligt synlig är ett antal formationer. En är Stickney Crater, som tar upp nästan hälften av Phobos med en storlek av 26 km diameter. 


Rymdfarkosten har på bilderna även fångat fåror i ytan och man hoppas nu förstå hur dessa bildats) eller bildas).


Rymdfarkosten kommer att få sin nästa chans att fånga bilder av Phobos i direkt solljuset i april och september 2020. 


Intressant att se skarpa bilder därifrån se ovan från länken jag tipsar om.

Bild På Phobos från wikimedia. OBS denna är ej ny då ingen fri bild att publicera finns.

UFO rapporter har donerats till University of Manitoba i Kanada

I ett antal av ca 30000 dokument har rapporter och Ufo-iakttagelser donerats till University of Manitoba i Kanada.


Bland annat finns här ett dokument om närkontakt från 1967. 


Kan man då tro på sanningshalten i UFO-iakttagelser? Säkert är många bluff eller misstolkningar av naturliga fenomen av slaget reflexer, klotblixtrar eller synvillor.

Men säkert är många även svåra att förfalska. Men vi ska veta att forskare vilka verkligen önskar bevis på liv från andra platser än Jorden ännu inte har ett enda bevis på detta.


Att tror att myndigheter skulle dölja något sådant är bara dumt att tro. Visst om hemliga testflygningar av militära flygplan görs då döljs det om allmänheten rapporterar det. Men det är en säkerhetsfråga för en militärmakt.


Avstånd i rymden gör att det knappast går att besöka eller få besök av eventuella grannar däruppe. Det är min fasta övertygelse.

Bild från 

Exploderade en liten måne över Australien den 17 oktober 2019?

En meteor  exploderade över den australiensiska öknen den 17 oktober i år kan ha varit en minimåne tror forskare numera.


Ibland kommer som vi vet föremål från rymden riktigt nära jorden men dras inte direkt in av vår planets tyngdkraft. De snurrar en kort tid runt planeten  innan de antingen dras in i atmosfären eller kastas tillbaka ut i rymden av centrifugalkraften. Dessa objekt kallas tillfälligt fångade orbitrar (TCOs) men även naturliga jordsatelliter eller minimånar.


I en undersökning av data från Australiens Desert Fireball Network (DFN) vilket är ett nätverk av kameror i Australien med syfte att hitta objekt som kommer jordnära och brinner upp i atmosfären har en grupp forskare identifierat vad de anser var en minimåne eller ett eldklot.


Detta är andra gången som forskare har identifierat en TCO som flammar genom atmosfären innan den träffar marken. Första säkra obdervationen skedde när forskarna undersökte data om eldklotet med namnet DN160822_03, anser forskarna att den exploderade över den australiska öknen den 22 augusti 2016. 

Genom att studera objekt som detta kan forskare bättre förstå hur vi kan förhindra att objekt kommer nära Jorden och hur vi lättare kan komma åt dessa objekt och de resurser de kan ha.


2006 observerade forskare även då en minimåne som kretsade runt jorden. Objektet, som heter 2006 RH120 sågs genom ett teleskop som kretsade runt planeten. Objektet kretsade om jorden i cirka 11 månader innan det skakade sig fri från jordens tyngdkraft och kastades tillbaka ut i rymden. Det föll aldrig ner på jorden.


Dessutom har en annan minimåne ev ett eldklot observerats. Detta upptäcktes av ett team som drev ett kameranätverk i Europa under 2014. Vart detta blev av är osäkert och det är ej namngivit.


Bild från  som illustrerar hur det kan se ut vid en explosion av ovannämnda slag.