En regnbågsfärgad meteorit hittad i Costa Rica

En liten rymdsten smällde ner i Costa Rica den 23 april 2019. Denna sten kan vara en av de stenar som en gång var med i den hop sten som konstruerade solsystemet och var rester från en supernova vilket innebar en mycket äldre stjärna än vår sol som exploderat.

Det är kanske en sten av alla dessa som innehöll byggstenar till livet. Denna var dock en av de som aldrig var med i processen utan aldrig kom fram i tid eller missade händelsernas centrum.

Den  tvättmaskinstora meteoriten bröts i delar när den föll ner genom jordens atmosfär 2019 och denna bit och ytterligare ett antal flera bitar hittades i regnskogen av lokalbefolkningen på Costa Rica mellan byarna La Palmera och Aguas Zarcas. Troligen finns fler i den täta undervegetationen i skogen.

 Meteoriterna som regnade ner tillhör en sällsynt klass som kallas carbonaceous chondrites   och som är äldre än vårt solsystem med stort innehåll av kol. Denna speciella rymdsten innehåller komplexa kolföreningar och sannolikt även aminosyror (aminosyror är viktiga för att bilda proteiner och DNA) och kanske andra än mer komplexa byggstenar för liv. Medan andra stenbitar från det mycket tidiga solsystemet blev delar av planeter förblev den här intakt och förändrades med tiden endast genom solljusdrivna kemiska reaktioner som sporrade skapandet av mer och mer komplexa kemiska föreningar.

Studierna av denna meteorit är ofullständiga, skrev Joshua Sokol frilansande vetenskapsjournalist. Men forskare ska undersöka den med hjälp av moderna tekniker och leta efter komplexa organiska föreningar. Aguas Zarcas (namnet på meteoriten) erbjuder det mest orörda mineral från det tidiga solsystemet. Men landningen som stenarna gjorde i Costa Ricas regnskog säger Sokol gör att biten och övriga bitar redan blivit förorenade av jordiskt material så kallad kontaminering. Detta gör provtagning osäker.

Jag (min anm.) anser att den risken är stor och gör att vi inte kan garantera att det vi eventuellt finner i denna bit inte är jordiskt material från dess färd genom atmosfären eller dess nedslagsplats i regnskogen.

Bild på den skimrande meteoriten från space.com

Asteroiden 2018 VP₁ kan ha kurs mot oss men troligen är det ingen fara.

Låt oss gå tillbaks till den 3 november 2018. Den natten upptäckte Zwicky Transient Facility vid Palomar Observatory i södra Kalifornien en svagt lysande tidigare okänd "jordnära asteroid" - ett objekt vars omloppsbana kan komma nära oss eller till och med att krascha med oss. Något som kan ske den 2 november i år. Omloppsbanan har två år och den har troligen i många år haft den banan. Men dess svaga sken och storlek har gjort att vi först nu vet att den finns. Den har fått beteckningen 2018 VP₁.

Vid förra gången 2018 var den 450000 kilometer från jorden – lite längre än det genomsnittliga avståndet mellan jorden och månen som är cirka 384000 km.

Asteroiden var då (och kommer säkert även denna gång) vara mycket svagt lysande och svår att upptäcka mot bakgrunden av stjärnorna. Astronomer kunde förra gången enbart observera den under 13 dagar, innan den var för långt från jorden för att ses. Asteroiden utgör inget hot mot livet på jorden.

Troligtvis kommer den att segla ofarligt förbi vår planet. I värsta fall kommer den vid en krasch med vår atmosfär att brinna upp och skapa ett fyrverkeri som kanske uppmärksammas någonstans på jorden. För att räkna ut ett objekts exakta väg genom solsystemet och  att förutsäga var det kommer att vara i framtiden (eller var det var i det förflutna) måste astronomer samla observationer. Något som just nu finns för lite av då det gäller denna asteroid.

Det behövs minst tre datapunkter för att uppskatta ett objekts omloppsbana vilket ger en mycket grov beräkning av banan. Ju fler observationer vi kan få och ju längre tidsperiod de spänner över desto bättre kan vi förutse banans förändringar över tid.

2018 observerades astroiden 21 gånger under 13 dagar vilket gör att dess omloppsbana beräknades ganska exakt den gången. Vi vet att det tar 2 år (plus eller minus 0,001314 år) att kretsa runt solen i sin bana. Med andra ord är vår osäkerhet av asteroidens omloppsperiod cirka 12 timmar åt båda hållen. Detta gör att vi inte vet om den passerar oss eller störtar ner på oss. Detta innebär att det inte går att säga exakt var den finns den 2 november i år när den kommer som närmst.

Bild från vikipedia på en animation av 2018 VP1 när den kommer som närmst oss (troligen) i november 2020.

Följ Marsfärden i realtid

Mars 2020 är namnet på ett rymduppdrag som består av en rover (rymdbil Perseverance och en drönare Ingenuity) som ska landsättas på Mars. Uppdraget ingår i NASA:s Mars Exploration Program och uppskjutningen ägde rum klockan 11.50 UTC 30 juli 2020. Landning på Mars ska om allt går bra ske den 18 februari 2021 i Jezero Crater.

Roboten är avsedd  att undersöka astrobiologiskt relevant  miljö på Mars, undersöka dess geologiska processer och historia inklusive att bedöma möjligheten till om tidigare liv funnits på Mars och att söka biosignaturer om de finns bevarade i tillgängliga geologiska material.

Men med Eyes-NASA kan man följa farkostens färd däruppe i realtid under de närmsta 6 månaderna. Följ länken här och se.

"Eyes-NASA visualiserar samma ban-data som navigeringsteamet använder då de konstruerade kursen till Mars," säger Fernando Abilleira chef på NASA: s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien och tillägger "Om du vill följa med oss på vår resa är Eyes-NASA platsen du ska vara på."

Bild från vikipedia på rymdbilen Perseverance vilken kan följas i realtid.

En gång (kan) exploderande stjärnor gett en effekt av massutrotning av liv på Jorden.

Kosmiska strålar från närliggande supernovor kan vara skyldiga till minst en massutrotning på jorden säger forskare, då vissa radioaktiva isotoper i jordens berg är tecken på att detta kan ha skett (dock saknas några se nedan).

I en ny studie från University of Illinois at Urbana–Champaign beskriver professor Brian Fields möjligheten att astronomiska händelser kan ligga bakom den massutrotning av liv på jorden som inträffade för 359 miljoner år sedan. Som var gränsen mellan Devon och Karbonperioderna. Stenar från denna tid innehåller hundratusentals generationer av växtsporer som verkar vara brända av ultraviolett ljus  från rymden vilket är ett bevis på att en långvarig ozonnedbrytande händelse.

"Jordbaserade katastrofer som storskalig vulkanism och global uppvärmning kan även det förstöra ozonskiktet, men bevis för händelse av detta slag  är inte hittade i tidsintervallet i fråga," enligt Fields som tillägger."För att sätta detta i perspektiv är däremot en av de närmaste supernovamöjligheterna idag stjärnan Betelgeuse som finns över 600 ljusår bort och därmed är långt utanför 25 ljusår," säger doktorand och studiemedförfattare Adrienne Ertel. 25 ljusår (min anm.)  är högsta avståndet för att en supernova ska påverka oss över detta avstånd påverkar inte Jorden. Därför behöver vi inte förskräckas om vi plötsligt ser Betelgeuse explodera.

Teamet tänkte först andra astrofysiska orsaker till den ozonuttunning som då skedde, såsom meteoritnedslag, solutbrott och gammablixtar.

"Men dessa händelser slutar så snabbt så de är osannolikt att de skulle orsaka långvarig ozonuttunning likt den som bevisligen skedde i slutet av Devon," säger Jesse Miller  doktorand och medförfattare till studien. 

En supernova  däremot  gör att jorden skulle bombarderas med skadliga UV.strålning, röntgen och gammastrålar (om den skedde högst 25 ljusår bort). En strålning som skulle hålla på under en lång tid och förtunna vårt ozonskikt i kanske upp till 100000 år.

Det finns till och med en teori som säger att ett flertal supernovor kan ha inträffat under slutet av devon.

"Detta är fullt möjligt. Massiva stjärnor förekommer vanligtvis i kluster med andra massiva stjärnor och fler supernovor kommer sannolikt att inträffa strax efter den första explosionen," sade Miller. Han borde tillagt att det skulle i så fall varit  under förutsättning att det i detta kluster fanns ungefär lika stora stjärnor och i samma ålder (min anm.) annars är det lite väl slumpmässigt att så skulle skett.

 Men ännu saknas ett viktigt bevis på att någon eller några supernovor ligger bakom ozonförtunningen och massutrotningen av liv den gången. Man måste hitta de radioaktiva isotoperna plutonium-244 och samarium-146 i sten och fossil deponerad vid tidpunkten för utrotning.

Ingen av dessa isotoper bildas naturligt på jorden idag och det enda sättet de kan komma hit är via kosmiska explosioner, säger studenten och medförfattaren Zhenghai Liu.

Vi (min anm.) måste även få ytterligare ett bevis på teorins sanning. Var skedde denna (dessa) supernovor? Inga tecken har hittats på att en supernova skett i området högst 25 ljusår från oss i historisk tid. Kanske vi ska söka andra förklaringar till ozonskiktets uttunning som klimatförändringar av liknande slag vi upplever nu. Kanske ozonskiktet naturligt uttunnas tidsmässigt och uppstår tidsmässigt.

Bild från vikimedia på Jorden tagen av Apollo 17 den 7 december 1972.

En mindre asteroid har oskadd svept rekordnära oss.

Söndagen den 16 augusti  2020 hände det igen. En asteroid dör upp och  kom oväntat nära jorden. Objektet fick beteckningen 2020 QG och svepte förbi jorden på bara 2950 kilometers avstånd i en fart av 44400 km / h . Det gör att 2020 QG är den asteroid (som vad vi vet) svept på närmast avstånd historiskt mot oss utan att gå ner i atmosfären och förintats eller krascha med oss detta sagt från talesmän från NASA.

Förbiflygningen var inte väntad och överraskade många. I själva verket upptäckte Palomar observatorium i USA (det observatorium som först såg den)  inte asteroiden förrän ungefär sex timmar efter objektets närmaste avstånd. "Asteroiden närmade sig oupptäckt från solens riktning, säger" Paul Chodas, chef vid NASA: s Center for Near Earth Object Studies och tillägger "Vi såg den inte komma." Objektet är ungefär lika stort som en kompakt bil, ca 3 till 6 meter i diameter.

Jag (min anm.) anser att asteroidsökningen ännu inte fungerar och faran för en större katastrof då ett större objekt kraschar med oss innan vi hinner reagera fortfarande är lika stor som den alltid varit.

Bild från vikipedia på asteroiden 2020 QG som den 16 augusti svepte förbi oss närmre än någon annan asteroid gjort vad vi vet och oskadd sedan fortsatte ut i rymden för att troligen en gång återvända i sin bana.

Mystisk kall gas i form av kulor har upptäckts strömma ut från okänd källa i centrum av Vintergatan

Ett internationellt forskarlag har upptäckt attkoncentrerad kall gas har skjutits ut från vintergatans centrum i kulform.

För tio år sedan upptäcktes varm gas kallat "Vinden i centrum” då de så kallade Fermi Bubbles upptäcktes - två stora klot fyllda med varm gas komma från vintergatans centrum," säger Professor McClure-Griffiths från The Australian National University .

Från vad  gasen nu skjutits ut är ett mysterium som man försöker lösa men forskargruppen, inklusive professor Naomi McClure-Griffiths från The Australian National University (ANU) säger att deras resultat (om de finner en lösning) kan ge en ny teori om vår galax framtid. McClure-Griffiths säger även "När galaxer slungar ifrån sig mycket massa förloras en del av det material som kan användas för att bilda nya stjärnor och förloras för mycket kan galaxen inte bilda stjärnor längre.

Studien av fenomenet väcker frågor om vad som händer i vår galax centrum just nu.

”Vi har nu förstått att det inte bara är varm gas som kommer från mitten av vår galax, utan även kall och mycket tät sådan. Den kalla gasen är mycket tätare (tyngre) än den varma gasen (fermi bubbles från 2010) så den sprider sig mindre lätt."

Vintergatans centrum innehåller ett massivt svart hål men det är oklart om detta svarta hål har kastat ut gasen eller om den kom från  de tusentals massiva stjärnorna i mitten av galaxen.

– Vi vet inte hur vare sig det svarta hålet eller stjärnbildning kan producera detta fenomen. Vi letar fortfarande efter en lösning men det blir mer komplicerat ju mer vi försöker förstå det (enligt fysikens lagar) säger huvudförfattaren Dr Enrico Di Teodoro från Johns Hopkins University.

"Det här är första gången kall gas har upptäckts slungas ut från centrum i kulformation i vår galax. Jag (min anm.) anser att kulformen är viktig för att hitta en lösning, då även den varma gas som för tio år sedan i form av två bubblor även den var kulformad. Själv anser jag det intressantast att få veta vad som sker för att något sådant här ska kunna ske. Men jag anser även att det är en helt naturlig händelse som troligen sker i alla galaxers centrum.

Bild från https://www.nps.gov/

Ett verktyg för att söka efter liv därute.

Frågan om det finns liv på planeter därute är högintressant inom astronomin.  Ett sätt astronomer nu börjat försöka ta reda på detta är genom att analysera ljuset som kan ses från en planets atmosfär. En del av det ljus från den stjärna där planeten ingår interagerar med planetens atmosfär och ger viktiga ledtrådar till de gaser atmosfären innehåller.

Om gaser som syre, metan eller ozon upptäcks kan det tyda på förekomsten av levande organismer i atmosfär eller på planetens yta. Sådana gaser kallas biosignaturer.  Vad slags liv säger det dock inget om. Det kan vara avancerat som på jorden eller enbart bakterier, mikroorganismer eller inget liv alls.

Ett forskarlag från EPFL och Tor Vergata University of Rome har tagit fram en statistisk modell som kan hjälpa astronomer att tolka resultaten i sökandet efter dessa "livstecken". Deras forskning har just publicerats i Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS).

I dag har 200 av de exoplaneter som hittills hittats av sammanlagt över 4000 st. (merparten gasplaneter) visat sig vara telluslika vilket innebär att de huvudsakligen består av sten som jorden.  Under de kommande åren kommer användningen av gasspektroskopi för att upptäcka biosignaturer i planeternas atmosfärer bli en allt viktigare del av sökandet. Många forskningsprogram pågår redan inom området, till exempel CHEOPS exoplanet-hunting satellit en satellit som gick in i omloppsbana runt jorden i december 2019 och det optiska James-Webb-teleskopet vilket om allt går i lås ska lanseras i oktober 2021.

Vi kan bara hoppas att det i framtiden (min anm.) kommer än känsligare utrustning. Att hitta biosignaturer innebär att vi kan misstänka möjligt liv på en planet inte att där finns liv.

Bild från pixabuy.com