Kina planerar att bygga en rymdstation på månen

Kina planerar att sända ett bemannat rymdskepp till månen med uppdraget  att bygga en forskningsstation där. Detta planeras ske inom  tio år. 


 Kina vill därmed visa sig som en supermakt med kunskap och möjlighet till det man inte trodde var möjligt. De önskar bli först med detta projekt.


Kina  blev även den första nationen att landa en månbil på baksidan av månen vilket skedde i januari 2019.


Den nya planen är att bygga en vetenskaplig forskningsstation på månens sydpol inom de närmaste 10 åren enligt China National Space Administration chef Zhang Kejian.


Det blir spännande att följa projektet vilket jag personligen anser borde vara ett internationellt projekt. Vi vill inte ha privata eller stationer eller landområden på månen som är inmutade av stater på månen då detta kan skapa stridigheter i framtiden. 


Bilden nedan är på den den rymdbil som Kina landade på månens baksida i januari 2019.

Månens ytstruktur är sprickrik

En ny analys av månens yta med hjälp av datastimuleringar avslöjar att månens yta är betydligt mer splittrad och sprickrik än vad man tidigare ansett.


Månen i sig bildades för ca 4,3 miljarder år sedan och sedan dess har mängder av asteroider kraschat ner på månens yta och resulterat i gropar, sprickor och kratrar. Skador vilka gett sprickbildning djupare mer i månens yta än man tidigare ansett.

  Sprickor ner till djup av 20 kilometer. Forskare rapporterade nyligen att påverkan från enstaka objekt kan och har fragmenterat månskorpan i block cirka 1 meter breda och sprickbildning som sträcker sig hundratals kilometer över ytan.


Detta tyder på att mycket av den sprickbildning som finns har uppkommit tidigt i månens historia.  Forskningen om detta fenomen har gjorts vid Brown University på Rhode Island.

Frågan man kan ställa sig är om även Jorden har denna sprickbildning i urberget.
Bilden är en vy över månen.

Christina Koch. Astronauten vilken ska tillbringa ca ett år i rymden.

Astronauten Christina Koch åkte upp till rymdstationen ISS den 14 mars 2019  tillsammans med astronaut Nick Hague och den ryske kosmonauten Alexey Ovchinin.


Men i stället för att bo  sex månader på ISS som de flesta av NASAS astronauter gör ska Koch stanna här till februari 2020. Det innebär hon kommer att finnas här 328 dagar, eller nästan ett helt år. Detta är en av den längsta  sammanhängande vistelserna i rymden av någon NASA-astronaut och den längsta för en kvinna. 

Hon missar bara Scott Kellys vistelse på 340 dagar  från mars 2015 till mars 2016 för att bli en som längst varit uppe i en följd av dagar. Den långa vistelsen kan vara till hjälp för NASA att bättre förstå hur långvariga rymdfärder påverkar människokroppen. I vilket fall som helst har ingen kvinna varit uppe en så lång sammanhängande tid som hon nu kommer att tillbringa däruppe.


Det är viktigt att veta hur människokroppar reagerar på långa vistelser innan vi sänder människor till Mars en gång.

Nu har de första molekylerna i universum hittats av SOFIA.

Forskare på det luftburna observatoriet SOFIA ( se länk) 

har upptäckt den första typen av molekyl som  bildades i universum efter BigBang , efter att länge ha misstänkt att den finns därute fortfarande.


De hittade kombinationen av helium och väte och molekylen kallas därför en helium hybrid. 

Vi ska komma ihåg att teorin om universums uppkomst  är att efter BigBang fanns enbart två grundämnen Helium och väte och ur dessa uppstod efter något hundratusental år då ovanstående molekyl (troligen spontant?) Det var början på fortsättningen vilket är en annan historia.


 Det var i en planetarisk nebulosa NGC 7027 nära stjärnbilden svanen upptäckten gjordes. Upptäckten bekräftar en viktig del av vår grundläggande förståelse av det tidiga universum och hur det utvecklats under miljarder år till den komplexa kemin av idag. 


Bilden är på en del av SOFIA.

Förvånande stort utbrott på en stjärna som knappt kan kallas stjärna

Ett solutbrott  tio gånger mer kraftfullt än någon sett från vår sol har upptäckts  från en ultrasval stjärna av nästan samma storlek som Jupiter. En stjärna som är på gränsen till en brun dvärg.

En brun dvärg är en stjärna som aldrig blev en stjärna men var på gränsen att bli en sådan. Dess kärnklyvning startade aldrig.


Stjärnan ovan tillhör klass L av stjärnor och är egentligen även denna för liten för att kallas stjärna.


 Upptäckten publicerades i månatliga meddelanden av Royal Astronomical Society den 7 April. Författare var James Jackman, doktorand på University of Warwicks Institution för fysik. Han sade fritt tolkat att det faktum att vi har observerat denna otroligt lågmassastjärna där kromosfären likväl sänt upp en superflamma från en så liten dvärg knappt klassificerad som stjärna visar att stark magnetiska aktivitet fortfarande kvarstår ner till gränsen till brun dvärg.


– Det är precis på gränsen mellan att vara en stjärna och en brun dvärg, en mycket låg densitet finns här. Något lägre och det skulle definitivt vara en brun dvärg. Exakt var gränsen mellan detta går vet vi inte.


Den L dvärgstjärna det handlar om här ligger 250 ljusår bort och har namnet ULAS J224940.13-011236.9. Den är endast en tiondel av radien av vår egen sol och är nästan av samma storlek som Jupiter i vårt solsystem. L dvärgarna har de lägsta massorna av objekt som fortfarande kan anses vara en stjärna. De klassificeras som mellanting av stjärna och brun dvärg.


 Bruna dvärgar är inte massiva nog att sammansmälta väte till helium som stjärnor gör. L dvärgarna är också väldigt svala jämfört med de vanligare huvudseriestjärnorna såsom röda dvärgar och dess strålning sker mestadels i det infraröda fältet vilket kan påverka deras förmåga att stödja skapandet av liv i sitt närområdes eventuella planeter.


Bilden visar en äkta brun dvärgstjärna i detta fall HD 29587 B ca 90 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Perseus.

Merkurius kärna är lika fast och stor som Jordens vilket få trodde.

Forskare har genom ett gediget arbete visat att Merkurius kärna är fast. Något man inte trodde tidigare då denna planet ligger nära solen. Merkurius vänder alltid samma sida mot solen. Temperaturen är upp till ca 420C på solsidan.


Resultaten från Messengers data vid besöket över Merkurius 2008 har visat på en fast inre kärna. Resultatet nar publicerad i Agus tidskrift Geophysical Research Letters. 

Genom dessa resultat förstår forskarna bättre Merkurius och ger också ledtrådar om hur solsystemet bildades och hur steniga planeter förändras över tid. Forskare använde radioobservationer från Messengers besök.


Forskare har länge vetat att jorden och Merkurius har metallisk kärna men inte att dessa är ungefär lika stora. Det har i detta nya arbete däremot nu bevisats och även att Merkurius inre kärna är fast. Liksom jorden är den yttre av kärnan (manteln) flytande.  Men man har varit osäker på om en fast kärna fanns längre in i Merkurius.

Resultatet och arbetet för att få fram detta kan man läsa mer om i den medföljande länken. 


Själv undrar jag om alla planeter i vårt solsystem har en solid kärna av ungefär samma storlek. Detta skulle då kunna visa att början på planetbildningen var flytande metallklot av ungefär samma storlek vilka sedan beroende på var de hamnade från solen byggdes på med andra fragment av stelnad materia, damm, grus och gas. Ibland mest gas likt gasplaneterna vilka sedan fick sin beskärda del av damm och sten i form av ringar och flertal månar.


Bild storleksförhållandet mellan Merkurius till vänster och närmst den ej synliga solen. Därefter Venus, Jorden och Mars.

Titans försvunna sjöar

Planetforskare Shannon MacKenzie och hennes  kollegor har upptäckt att sjöar försvinner under Saturnus största måne Titans vår. Titans årscykel är 29,5 jordår.
  

 Mitt i Titans vinter 2006 visades genom rymdfarkosten  Cassinis Radarobservationer att tre sjöar var fyllda med vätska. Men när Cassinis värmekameror försökte hitta sjöarna  2013 under månens vår hade alla tre förvunnit.


Forskare hade tidigare upptäckt att Titans sjöar vilka är  fyllda med kolväten av slaget metan och etan krymper under månens somrar. Men en ny analys av data från Cassini visar att vissa sjöar helt försvinner från månen redan under våren. De torkar upp.

 Troligen beror det på att dessa sjöar enbart blir några cm djupa under vinter och höst och därför till motsatts till andra sjöar på Titan vilka kan vara på upp till  hundra meters djup enbart minskar i storlek.


Men det visar att även på Titan finns en årscykel inte av slaget vattnets kretslopp som på Jorden utan en etan-metankretsloppets cykel. 


Bilden är på Titan.