Finns det liv på blå planeter med en väteatmosfär.

När nya och mer kraftfulla teleskop som James Webbteleskopet under de närmaste åren kommer i drift får astronomer lättare för att tränga ner i och  analysera atmosfären på en exoplanet.


Men vi måste då även tänka oss att en planet med en atmosfär av väte istället för  syre kan innehålla livsformer på sin yta. Det är en möjlighet som astronomer som Sara Seager hoppas kunna upptäcka. Seager är  professor i planetarisk vetenskap, fysik och flygteknik och astronautik vid MIT. I en artikel publicerad i tidskriften Nature Astronomy har hon och hennes kollegor genom laboratoriestudier observerat att mikrober kan överleva och frodas i atmosfärer som domineras av väte - en miljö som skiljer sig mycket från jordens kväve- och syrerika atmosfär. 


Väte är en mycket lättare gas än kväve och syre och en atmosfär rik på väte skulle sträcka sig mycket längre ut från en stenig planet. Den kan därför lättare upptäckas och studeras av kraftfulla teleskop jämfört med planeter med mer kompakta, jordliknande atmosfärer.


Det finns en mångfald av beboeliga världar där ute och vi har bekräftat att jorden-baserat liv kan överleva i väterika atmosfärer," säger Seager. "Vi bör definitivt lägga till dessa typer av planeter till menyn av alternativ när man tänker på liv på andra världar och när vi söker det."


Den lilla mängd väte som finns kvar i dag på jorden i dag konsumeras av vissa gamla linjer av mikroorganismer, inklusive methanogener - organismer som lever i extrema klimat  djupt under is eller i ökenjord där de slukar väte tillsammans med koldioxid och producerar metan.

När det gäller hur en stenig väterik planet skulle se ut frammanar Seager en jämförelse med jordens högsta topp, Mount Everest. Vandrare som försöker vandra till den toppen på luft upplever att denna förtunnas på grund av det faktum att tätheten i alla atmosfärer avtar exponentiellt med höjd baserat på att kväve- och syredominerade atmosfärer avtar betydligt snabbare ju högre vi kommer än om atmosfären hade varit av väte. Om en vandrare vid klättring upp på  Everest i en atmosfär som domineras av väte (och själv levde av väteatmosfär och inte syre , min anm,)  en gas 14 gånger lättare än kväve  skulle  hon kunna klättra 14 gånger högre upp innan luften tog slut och andningshjälp behövts i form av tuber. Om forskare någonsin får chansen att se ner på en planet med väteatmosfär föreställer Seager sig att de kan upptäcka en yta som är annorlunda men inte oigenkännlig från jordens.


"Vi anser att om vi  ser ner på  ytan på en planet med väteatmosfär skulle där finnas väterika mineraler snarare än vad vi kallar oxiderade sådana som på jorden och även hav då vi tror att allt liv behöver vätska av något slag och du kan förmodligen fortfarande se en blå himmel," säger Seager. 



Spännande tankar (min anm.) men jag tvivlar på om avancerat liv kan finnas på väteatmosfärplaneter troligen är det bara det enkla liv av mikroorganismer som även fanns här i jordens barndom när vi hade mycket mer väte i vår atmosfär och som kunde leva i denna och vilka vi än har ett sortiment av (se ovan).


Bild: från  på en likt Jorden utifrån sedd blå planet. OBS ovan planetbild är dock en fantasiplanet.

Jupiterliknande band på en brun dvärg.

Luhman 16 är en dubbelstjärna bestående av två bruna dvärgstjärnor i stjärnbilden Seglet på  södra stjärnhimlen 6,5 ljusår från oss. Bruna dvärgar kallas "misslyckade stjärnor", detta då de är större kroppar som inte haft tillräckligt med bränsle för att en kärnfusion ska ha kunnat komma igång.  Bruna dvärgar väger ca 30 till 80 gånger så mycket som gasplaneten Jupiter men deras gravitation komprimerar dem till ungefär samma storlek som Jupiter i diameter. 


Likt Jupiter, kan bruna dvärgar ha moln och vädersystem. Astronomer har funnit bevis för att den närmast kända bruna dvärgen, Luhman 16A har Jupiterliknande molnband. Däremot visar dess följeslagare den bruna dvärgen Luhman 16B tecken på ojämna moln istället för bandformationer av moln.


 Luhmansystemet är det tredje närmaste solsystemet till vår sol efter Alpha Centauri och Barnard's Star. Båda bruna dvärgarna väger ungefär 30 gånger så mycket som Jupiter. Trots att Luhman 16A och 16B har liknande massor och temperaturer ca 1000 ° C  och förmodligen bildats samtidigt har de skilda väder.


Luhman 16B visar inga tecken på stationära molnband, utan uppvisar istället bevis på mer oregelbundna molnformationer. Luhman 16B har därför märkbara ljusstyrkevariationer som ett resultat dess oregelbundna disiga moln till skillnad från Luhman 16A som har skarpt avgränsade streckmoln liknande Jupiters.


"Liksom Jorden och Venus är dessa objekt tvillingstora och med mycket olika väder," säger Julien Girard på Space Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland. För undersökningen använde forskarna ett instrument på Very Large Telescope i Chile för att studera polariserat ljus från Luhman 16-systemet.


I framtiden är det meningen att James Webb teleskopet ska användas för ytterligare forskning av systemet och då kanske vi mer kan förstå vad som skiljer vädersystemen här och varför (min anm). 


Bild från vikipedia på de bruna dubbeldvärgstjärnorna Luhman 16 på ett foto från 2010 taget med NASA:s rymdteleskop WISE. Luhman 16 sytsemet är den gula skivan i centrum.

Magnetaren SGR 1935 + 2154 i vintergatan löste mysteriet om var snabba radiovågskurar i universum kommer från.

Snabba radiovågskurar är ett av de mest fascinerande mysterierna i kosmos. Det är extremt kraftfulla radiosignaler från galaxer miljontals ljusår bort vissa av dessa urladdningar har mer energi än 500 miljoner solar av vår sols storlek.


 Den 27 april 2020 upptäcktes att det från magnetaren SGR 1935+2154 (En magnetar är en neutronstjärna med ett onormalt starkt magnetfält, cirka 1000 gånger starkare än hos en vanlig neutronstjärna) i vintergatan skedde en stor aktivitet. Upptäckten gjordes från bla.  Swift  Burst Alert Telescope, AGILE satellit och NICER ISS. 


Radiovågsskuren överensstämde med beteenden som observerats från andra magnetars. "Om samma radiosignall kom från en närliggande galax, som en av de närliggande galaxererna skulle det se ut som en FRB (snabba radiovågsskurar) för oss," säger astronom Shrinivas Kulkarni vid Caltech till ScienceAlert. "Något sådant som detta har aldrig setts förut i vår galax."Även om SGR 1935 + 2154 visar sig vara en källa  för snabba radioskurar  betyder det inte att det är det enda ursprunget av dessa. Några av signalerna beter sig mycket annorlunda då de upprepas oförutsägbart. En annan källa därute i kosmos visade sig nyligen upprepas i en 16-dagars cykel.


Oavsett vad SGR 1935+2154 säger oss är vi långt ifrån att helt lösa den komplicerade gåtan av vad dessa signaler representerar - men upptäckten i vårt egen galax är ett otroligt spännande steg framåt. Vintergatans magnetar SGR 1935 + 2154 kan bidra till att lösa mysteriet med kraftfulla deep-space radiosignaler som har förundrat astronomer i flera år. Kanske alla skurar kommer från magnetarer (min anm). 


Det var den  28 april 2020  som den avsomnade stjärnan (neutronstjärnan i dag en magnetar)  bara 30000 ljusår bort som flera radioobservatorier runt om i världen regisserade fenomenet med radioskurar av ett mycket kraftfullt slag under en enda millisekundlång explosion av radiovågor skedde. Många verkar nu vara överens om att det äntligen kunde peka på en källa till detta fenomen som har gäckat vetenskapen länge nu.


Men det innebär inte att vi förstår vad som sker, bara att det sker och vilken källan är.  SGR 1935+2154 säger oss att vi är långt ifrån att helt lösa den komplicerade gåtan av vad dessa otroliga signaler representerar - men den är ett spännande steg framåt.

Bild från vikipedia på en magnetar.

Analys av bilder på månen Europa visar en kaos-yta.

Ytan på Jupiters måne Europa har ett mycket varierat landskap av  åsar isiga bandlika formationer, små rundade iskupoler och terräng som geologer kallar "kaos terräng."

Tre analyserade bilder tagna av NASA:s rymdfarkost Galileo i slutet av 1990-talet avslöjar detaljer av olika ytformationer på Europa. Även om de data som fångats av Galileo är mer än två decennier gamla upptäcker nu forskare som använder ny teknisk bildanalys fler detaljer. 


Det är viktigt att veta så mycket som möjligt fast bilderna enbart visar en mycket begränsad del av Europas yta från  Galileo rymdfarkostens överflygning den gången. Detta för att veta vad Europa Clipper som ska besöka månen under 2020-talet har att vänta.


 EuropaClipper kommer att genomföra dussintals överflygningar av Europa för att utforska mer om hur havet under månens tjocka isiga skorpa och hur detta interagerar med ytan. kommer att bli den första återkomsten till Europa sedan Galileo.

De långa linjära åsar och band som korsar Europas yta tros vara relaterade till Europas isiga yta då den sträcks och dras i av Jupiters starka gravitation. Åsar kan bildas när en spricka i ytan öppnas och stängs upprepade gånger och bygger upp en funktion som är några hundra meter hög, 500- 600 meter bred och sträcker sig horisontellt hundratalet mil.


Områden med så kallad kaosterräng innehåller block som har rört sig i sidled, roterat eller lutat innan de återfästs till nya platser (spår av detta finns). Men vad som är än mer intressant än en kaosartad isyta (min anm.) är om det finns vatten under ytan och om där kan finnas liv. Tråkigt nog är inte detta en del av uppdraget utan enbart nya bilder av terrängen på ytan.


Bild detaljbild av månen Europa av NASA.

Vilka Galaxer som är bäst lämpade för livgivande solar har omtolkats

De bäst lämpade galaxerna då det gäller hur solarna är placerade för att dessas planeter ska hysa liv är enligt en ny studie inte de elliptiska galaxerna (klotformiga galaxer) utan de spiralformade som Vintergatan där vi finns. Ett resultat som motsäger tidigare forskning från 2015.


Den nya uppsatsen där detta konstateras kommer från  University of Arkansas där astrofysiker nu visar på feltolkning från en studie från 2015 där det beskrivs att stora elliptiska galaxer skulle vara 10000 gånger mer benägna än spiralgalaxer som Vintergatan att hysa solsystem med planeter som skulle kunna ha avancerade tekniskt utvecklade civilisationer. Den ökade sannolikheten beskrevs i 2015 års studie och här dras slutsatsen att gigantiska elliptiska galaxer innehåller många fler stjärnor och har låga nivåer av potentiellt dödliga supernovor.


Den nya rapporten visar istället att principen om medelmåttighet bör få Jorden och dess inhemska teknologiska samhälle att vara typiska, inte atypiska, av planeter med tekniska civilisationer även på andra håll i universum. Det innebär att dess placering i en spiralformad diskgalax också ska vara typisk (bäst för att liv ska kunna uppkomma). Men 2015 års uppsats antyder motsatsen, att de flesta beboeliga planeter inte skulle ligga i galaxer som liknar vår utan snarare i stora, sfäriska elliptiska galaxer. 


I sin nu skrivna uppsats föreslår istället astrofysikern Whitmire en anledning till att stora elliptiska galaxer inte kan vara livsvaggor: De var översköljda av dödlig strålning när de var yngre och mindre stora och de gick igenom en rad kvasar och supernova händelser på den tiden.


"Utvecklingen av elliptiska galaxer är helt annorlunda än spiralgalaxers som Vintergatan", säger Whitmire. "Dessa elliptiska galaxer gick igenom en tidig fas där det fanns så mycket strålning att det skulle ha rensat  alla beboeliga planeter i galaxen från livsmöjligheter att växa till och det skedde även en hög stjärnbildningstakt med planetsystem. Allt i en svindlande takt av strålning av ett så starkt slag  att stjärnbildningen sedan slutade och planeter steriliserades från organiskt material.

 "Beboeliga planeter värdar för intelligent liv är osannolikt i stora elliptiska galaxer där de flesta stjärnor och planeter finns” enligt uppsatsen. Istället beskrivs i denna ske lättare spiralgalaxers betydligt lugnare sfär och kanske än lugnast är i spiralarmarna i spiralgalaxer som vårt solsystem finns i en av armarna av Vintergatan.



Jag (min anm) ser ingen motsägelse i uppsatsens slutsats .


Bild från vikipedia på den gigantiska elliptiska galaxen ESO 325-G004 416 miljoner ljusår bort i riktning mot Kentaurens stjärnbild.

Vi finns här på jorden för att Solen är mindre aktiv än motsvarande solar därute

Solen är en stjärna vars kärnreaktioner gör att den ständigt förändras. Solfläckar kommer och går och soleruptioner uppstår och värmeutstrålningen skiftar inklusive all strålning farlig som ofarlig.


Men i jämförelse med likartade solar (stjärnor) är vår sol en lugn stjärna till gagn för oss. En mer orolig stjärna hade kanske utplånat jordiskt liv för länge sedan eller omöjliggjort det här.


Så mycket har stämt så bra för att vi ska finnas. Avståndet till solen våra skyddande bälten runt jorden mot farlig strålning och inte minst att liv uppstått på ett för oss ännu ej förstått sätt. Vi ska kanske inte helt missakta gudstron. 



I resultatet av en ny studie som presenteras av forskare under ledning av Max Planck Institute for Solar System Research (MPS) i det kommande numret av Science jämförde forskare för första gången solen med hundratals andra stjärnor med liknande rotationsperioder och andra grundläggande egenskaper likt solen och kom fram till att de flesta av dem visade mycket starkare variationer. Variationer av värme, strålning soleruptioner mm. Detta väcker frågan om solens svaghet är en grundläggande egenskap eller om vår stjärna bara gått in i  en ovanligt lugn fas av flera årtusenden just nu. 


Det kan undersökas i vilken utsträckning solaktivitet (och därmed antalet solfläckar och solens ljusstyrka) varierar med hjälp av olika metoder - åtminstone under en viss tidsperiod. Sedan 1610, till exempel, har det funnits tillförlitliga register över solfläckar som täcker solen och fördelningen av radioaktiva sorter av kol och beryllium i trädens årsringar och iskärnor gör det möjligt för oss att dra slutsatser om nivån av solaktivitet under de senaste 9000 åren.


Under denna tidsperiod hittade forskare regelbundet återkommande fluktuationer av jämförbar styrka som under de senaste decennierna. "Men jämfört med hela livslängden på solen är 9000 år är som ett ögonblick", säger MPS vetenskapsman Dr Timo Reinhold huvudförfattare till den nya studien. Vår stjärna är trots allt nästan 4,6 miljarder år gammal. Reinhold tillägger " Det är tänkbart att solen har gått igenom en lugn fas i tusentals år och att vi därför har en förvrängd bild av vår stjärna," tillägger han.


Jag (min anm) anser dock att vår stjärna (sol) är en lugn stjärna och kan så förbli och att det är anledningen till att vi finns och kan existera på jorden, Vi kan bara hoppas att det fortsätter så tills solens bränsle tar slut om ca 4 miljarder år och att vi tar hand om oss och jorden så vi den dagen är så tekniskt kunniga att våra framtida släkten då kan emigrera till en ung lugn sol lik vår sol var.

Bild från pixabay.com  

Trapezium-klustret, ska nu undersökas

Orionnebulosan är hem för en livlig stjärnpbildningsplats som kallas Trapezium Cluster. Här finns ungefär tusen mycket unga stjärnor inklämda i ett utrymme på 4 ljusår i diameter. Stjärnor som är runt en miljon år gamla vilket är mycket ungt i detta sammanhang. Om vi räknar vårt solsystem som en medelålders person skulle stjärnorna i Trapezium vara enbart jämförbart vara som ett tre eller fyra dagar gammalt barn.


Astronomer ska använda  James Webbteleskopet ett kraftfullt rymdteleskop som arbetar i det infraröda fältet för att studera dessa unga stjärnor inklusive de bruna dvärgarna och proto planetära diskar där troligen planeter bildas.


Men det blir inte nu, då James Webb Space Teleskopet inte är i drift ännu men kommer att blir världens främsta rymdvetenskapliga observatorium när det lanseras 2021. Det kommer att lösa mysterier i vårt solsystem och se bort mot avlägsna världar runt andra stjärnor och sondera mystiska strukturers ursprung i universum och vår plats i kosmos. James Webbteleskopet är ett internationellt program leds av NASA med partners, ESA (European Space Agency) och Canadian Space Agency är involverade. 


Anledningen till att Trapezium Clustert i Orionnebulosan är som det verkar i dag först ut att undersökas är att detta är den  närmaste regionen av massiv stjärnbildning från oss räknat, säger McCaughrean en av forskarna vid James Webb. "Det finns platser närmare solen som har unga låg-massa stjärnor men det finns ingen närmare plats som har så varierat utbud av objekt att undersöka ”(bruna dvärgar. Gasplaneter gasmoln mm min anm.) 


Bortsett från att undersöka klustrets unga stjärnor, kommer forskarna att bland annat titta på bruna dvärgar där. Bruna dvärgar är objekt som bildas likt stjärnor via gravitationskollapsen av moln av gas och damm men inte har tillräckligt med material för att utveckla temperatur och tryck för att vätefusion ska uppkomma och ses därför  som misslyckade stjärnbildningar.


Även mindre objekt som gasplaneter som Jupiter och Saturnus ska undersökas i klustret. Om det bildas stenplaneter just nu i skivor runt solar ska även undersökas.


McCaughrean och hans team försöker svara på  frågan. "Kan vi hitta någon form av egenskaper som dessa objekt uppvisar för att hjälpa oss att räkna ut om det bildads planeter i isolering eller snarare faktiskt bildadas  planeter i omloppsbana runt stjärnor och dessa blir utslängda i någon form av interaktion?" Vissa nyfödda stjärnor i denna plantskola omges av skivor av gas och damm som visas som silhuetter mot den ljusa nebulosan. Astronomer anser att planeter bör ha börjat bildas i dessa diskar. 


Säkert kommer ny kunskap (min anm) ur detta men vi får vänta tills teleskopet är igång 2021.


Bild från vikipedia  som visar Trapezium i optiskt (vänster) och infrarött ljus (höger) från Hubble. NASA foto.