Google

Translate blog

torsdag 23 juli 2020

Det är ett mysterium om det aldrig funnits liv på Mars och även då varför det försvann


Forskare tror att både Jorden och Mars för fyra miljarder år sedan båda hade potential för att liv skulle existera på deras ytor. Men vad som sedan skedde på Mars är en gåta.
De nya Mars-sonderna från USA, Förenade Arabemiraten och Kina kommer att åka i väg i sommar. Hoppet är att dessas instrument ska kunna ge besked på om det finns spår av liv från nu- eller dåtid.

Deras mål är inte att hitta tecken på marsianskt liv eller spår av tidigare liv. Dessa omfattande och kostsamma program kan visa sig vara meningslösa. Men astrobiologer säger att den röda planeten fortfarande är vårt bästa hopp för att hitta spår av liv i vårt solsystem.

Mars är "den enda planeten med goda chanser att hitta spår av utomjordiskt liv på eftersom vi vet att det för miljarder år sedan var beboeligt Mars", säger Jean-Yves Le Gall, ordförande för franska rymdorganisationen CNES i ett konferenssamtal med journalister nu i sommar. Forskare har upptäckt att vatten en gång hade flödat över Mars yta.

Atmosfären på Mars har  analyserats i jakten på någon kemisk obalans i dess sammansättning.

Om det inte finns någon reaktion så finns det förmodligen inget liv på planeten, säger en forskare Lovelock och tillägger.

"Och så var fallet - Mars har en atmosfär som är helt inaktiv när det gäller kemiska tecken på liv."

Denna slutsats bekräftades ett decennium senare när vikingalandarna tog atmosfäriska och jordprover som visade att planeten inte längre var beboelig.

Och om de senaste Mars-programmen som nu ska lanseras misslyckas med att hitta tecken på forntida marsliv finns det alltid ytterligare gränser att utforska.

Saturnus måne Eneclaude och Jupiters måne Europa anses även som lovande utmanare för att finna spår av liv på eller existerande liv. Men att nå dem och undersöka på plats är ännu bara science fiction. Tekniken och kapital för ett sådant projekt existerar inte i dag.

Bild från vikipedia på Mars taget av Hubbleteleskopet.

onsdag 22 juli 2020

Kanske planet nio inte är en planet utan ett närliggande svart hål.


Forskare vid Harvard University och Black Hole Initiative (BHI) har utvecklat en ny metod med syftet att finna svarta hål i det yttre av  solsystemet. Målet är bland annat att få veta om den gäckande eventuellt existerande planet nio existerar eller om denna störning därute är ett svart hål.

Dr Avi Loeb, Frank B. Baird Jr professor i vetenskap vid Harvard, och Amir Siraj, en Harvard student under grundutbildning har utvecklat en ny metod för att söka efter svarta hål i det yttre av solsystemet, baserad på vågor som följer av störningar från avlyssnade kometer. Studien tyder på att LSST som metoden kallas har förmågan att hitta svarta hål genom att observera anhopningen av utslag till följd av effekterna av något okänt i Oorts moln "Planet Nio är en övertygande förklaring till observerade störningar av vissa objekt bortom Neptunus omloppsbana.

Om förekomsten av Planet Nio bekräftas genom en direkt elektromagnetisk sökning kommer det att bli den första upptäckten av en ny planet i solsystemet på två århundraden då räknas inte Pluto”, säger Siraj (på grund av att denna räknas som en dvärgplanet) och tillägger att ett misslyckande att upptäcka ljusfenomen från Planet Nio och andra störningar som gravitationseffekter kan ge teorin att denna planet inte existerar utan är ett svart hål.

"Det har varit en hel del spekulationer om alternativa förklaringar till de störningar av asteroiders banor som observerats i det yttre solsystemets dvärgplaneter och asteroider. En idé är att Planet Nio kan vara ett svart hål av en grapefrukts storlek med en massa mellan fem till tio gånger jordens." säger forskarna.

Spännande (min anm.) men för min del tror jag varken på en planet nio eller ett svart hål utan på en svart dvärgstjärna. Läs mer om detta slags av stjärna här.

Bild från vikipedia som visar en konstnärs bild av hur denne föreställer sig den eventuella planet nio i utkanten av Oorts moln.

tisdag 21 juli 2020

Fyra mystiska objekt har upptäckts i rymden.


Det har upptäckts något ännu oförklarligt långt därute i rymden: Astronomer har nyligen upptäckt fyra objekt som sänder ut svaga radiovågssignaler. Objekten har kunnat detekteras som cirkulära men ljusare längs kanterna och olika alla klasser av astronomiska objekt som någonsin upptäckts förut.

Föremålen ser ut som avlägsna ringformade öar och kallas udda radiosändningscirklar beroende på form och egenhet. Astronomer vet ännu inte exakt hur långt bort dessa cirklar är men de kan kopplas till avlägsna galaxer. Alla fyra cirklarna avger låga radiovåglängder men är osynliga i synligt ljus och infrarött och röntgenljus.

Två av galaxerna där de tros komma från tyder på att dessa objekt kan ha bildats av något i dessa galaxer. Två cirklar verkar också vara mycket nära varandra vilket innebär att ursprunget kan komma ur samma källa. Astronomer upptäckte tre av objekten medan de gjorde en kartläggning av natthimlen av  radiofrekvenser till det som kallas evolutionskartan över universum (EMU). 

EMU projektet använde Australian Square Kilometer Array Pathfinder, eller ASKAP från juli till november 2019. Detta radioteleskop använder 36 skålformade antenner som arbetade tillsammans för att observera en vidvinkelvy av natthimlen. De fann den fjärde källan i arkivdata som samlats in av Giant MetreWave Radio Telescope i Indien.

 Detta hjälpte astronomerna att bekräfta objekten som verkliga snarare än någon anomali (som även misstänktes ligga bakom) som orsakats av problem med ASKAP-teleskopet eller det sätt på vilket data analyserades.

Intressant (min anm.) mitt tips är att källorna har med det svarta hål som finns i centrum av de galaxer där dessa källor antas finnas.

Gratisbild från https://www.pxfuel.com/  där en flicka förundrat ser upp mot universums gränslöshet.

måndag 20 juli 2020

En struktur av 1,4 miljarder ljusårs längd kallad sydpolväggen har upptäckts


Nya 3D-kartor över universum har avslöjat en av de största kosmiska strukturer som någonsin hittats. En nästan otänkbart enorm vägg av galaxer som sträcker sig 1,4 miljarder ljusår tvärsöver innehållande hundratusentals galaxer.

Sydpolväggen kallas den på svenska. En galaxvägg som bara kan ses i teleskop då stora delar av den finns en halv miljard ljusår bort bakom ljuset av Vintergatan.
Astronomer har länge märkt att galaxer inte är utspridda slumpmässigt i universum utan snarare klumpade ihop och då som pärlband på ett halsband som omger gigantiska och till stor del tomma håligheter. Kartläggning av dessa intergalaktiska trådar tillhör området kosmografi vilket är "kartografi i kosmos," säger en av rapportskrivarna om upptäckten av sydpolväggen forskaren Daniel Pomarede kosmolog vid Paris-Saclay University i Frankrike.

Tidigare kosmografika arbeten har kartlagt omfattningen av andra galaktiska samlingar såsom den nuvarande strukturella rekordhållaren Hercules-Corona Borealis Great Wall som spänner över 10 miljarder ljusår, eller mer än en tiondel av storleken på det synliga universum.

Att veta hur universum ser ut i så stor skala hjälper oss att bekräfta våra nuvarande kosmologiska modeller säger Neta Bahcall astrofysiker vid Princeton University i New Jersey.

Men att bestämma exakt var dessa enorma, kors och tvärsstrukturer börjar och slutar är knepigt, tillade hon och tillägger.

"När man tittar på nätverket av glödtrådar och hålrum, blir det en semantisk fråga om vad som är anslutet till vad. "

JA det är spännande (min anm.) att försöka förstå varför dessa strukturer finns och hur de konstruerats och om lösningen på hur, kan ge besked på universums början. Likt Neta Bahcall säger ovan är jag också undrande över vad dessa strukturer är anslutna till, varför och om de är anslutna med varandra eller något.

Fri Bild från needpix.com vacker bild på barns förundran från en plats i fantasin mot Jorden.


söndag 19 juli 2020

Finns det ett geléliknande ämne eller ej på månens baksida forskare tvistar om upptäckten


Det kinesiska rymdskeppet Chang'e 4 gjorde sin historiska landning i den 180 kilometer stora kratern Von Kármán  på månens baksida i januari 2019.

Kinesiska forskare har nu publicerat en analys av ett mystiskt ämne som sedan hittades på månen av Yutu2-rover (rymdbilen) i juli 2019.  Ämnet ansågs geléliknande men analys visar nu att det troligen är uppbyggt av sten. I en artikel i Earth and Planetetary Science Letters visas analys gjord av Gou Sheng och kollegor från data från Yutu 2: s panoramakameror och rymdbilens instrument för synlig och infraröd spektrometerstrålar (VNIS).

De använde ett förfarande som kallas spektralmixning för att bryta upp de uppmätta spektret från VNIS för att bestämma materialets sannolika sammansättning.
Forskarna beskriver materialet som en mörkgrönaktig och glittrande slagsmälta breccia som mäter 52 ​​x 16 centimeter. Dessa egenskaper är tecken på att materialet troligast är glasad sten som vanligtvis kommer från stötsmälta eller från vulkanutbrott.

Resultaten är dock inte definitiva. I rapporten noteras att analysen begränsas av det faktum att VNIS-mätningarna gjordes under dåliga belysningsförhållanden.
Vi kan (min anm.) därför se mineralet som ett fortfarande inte helt löst mysterium.

Bild från wallpaperflame.com  vacker bild mot månen anser jag.

lördag 18 juli 2020

Pulsaren PSR J1913+1102 är låst tillsammans med en neutronstjärna.


En pulsar kallas en roterande neutronstjärna som genererar regelbundna pulser av strålning med våglängder från radiostrålning till gammastrålning. Den nu nyupptäckta och spännande pulsaren (känd som PSR J1913+1102)  är en del av ett binärt system innebärande att den är låst i en bana tillsammans med en annan neutronstjärna (som inte är en pulsar).

Neutronstjärnor är det som återstår efter en supernova inte att förväxla med en vit dvärgstjärna. De består av den mest tätpackade materia som är känd. Materia packat hundratusentals gånger jordens massa i en sfär stort som en stad av Stockholms storlek. Om ungefär en halv miljard år kommer de ovan nämnda två neutronstjärnorna att kollidera och släppa ut stora mängder energi i form av gravitationsvågor och ljus.

Pulsaren i detta system är ovanlig eftersom massorna av dessa två neutronstjärnor är helt annorlunda varandra då den ena är mycket större än den andra i detta fall pulsaren. Detta asymmetriska system ger forskarna förhoppningen att detta dubbla neutronstjärnsystem genom sina fusioner kommer att ge viktiga ledtrådar om olösta mysterier i astrofysik - inklusive en mer exakt bestämning av expansionshastigheten i universum känd som Hubble konstant.

Dr Ferdman en av forskarna vid University of British Columbia sade: "Detta kan möjliggöra en helt oberoende mätning av Hubble konstant - den takt med vilken universum expanderar. De två viktigaste metoderna för att göra detta är för närvarande i strid med varandra (då de ger skilda resultat min anm.) så detta kan vara ett avgörande sätt att bryta dödläget och förstå mer i detalj hur universum utvecklas."

Forskningen leds av UEA i samarbete med forskare vid Max Planck Institute for Radio Astronomy i Bonn, Arecibo Observatory i Puerto Rico, Columbia University, Cornell University, Franklin and Marshall College, University of Amsterdam, McGill University, West Virginia University, University of British Columbia, South African Radio Astronomy Observatory och Netherlands Institute for Radio Astronomy (ASTRON).

Vi får hoppas (min anm.) att forskarnas förhoppning att äntligen få konkret svar på expansionshastigheten av universum kan ges utifrån ovan. Skilda men korrekta mätmetoder som ger skilda resultat är oroväckande. Men jag tvivlar på att vi kan få ett korrekt resultat kanske vi istället får ett tredje resultat utifrån ovan och blir än mer förvirrade över universums expansionstakt. Hur beräkningen görs är svårt att förstå. Men HUbbles konstant kan förstås av matematiker.

Bild på hur en konstnär ser på konstellationen från www.eurekalert.org  

fredag 17 juli 2020

Blazaren 1ES 1218+304 undersöks av NASA


En blazar eller blasar  är en typ av kvasar, dvs en mycket kompakt, ytterst ljusstark och snabbt variabel galaxkärna.

Med hjälp av tre av NASA:s rymdobservatorier har astronomer genomfört en multivåglängdsstudie av utsläppen från en blazar som kallas 1ES 1218+304.e  och finns 15 miljoner ljusår bort.

De har genomfört en detaljerad studie tidsmässigt och spektralanalys av de data som samlats in mellan 2008 och 2020 av gammastrålning, röntgenstrålning och optiska/ ultravioletta våglängder.

Syftet med arbetet var att undersöka ursprunget till utsläppen från 1ES 1218+304 genom att analysera de senast tillgängliga uppgifterna.

Observationerna visade att det långa tidsgenomsnittet av gammastrålar från 1ES 1218+304 är svårt att beräkna men resultatet visar ett fotonindex på 1,71 och med ett flöde på ca 0,0000000189 foton/cm2/s. Gammastrålutsläppen befanns sträcka sig upp till ca 600 GeV. I avslutande kommentarer noterade astronomerna att baserat på insamlade data är det fortfarande för tidigt att bekräfta om 1ES 1218+304 är en normal (vanlig) eller en extrem blazar. Ytterligare stora multifrekventa observationer av den här källan kan visa vilket.

Blazarer är inte helt förstådda och ny forskning bör i framtiden (min anm.) ge mer kunskap. Vi vet inte så mycket om universum då det gäller sammansättning och strålningskällor och varför de finns och hur det fungerar däruppe.

Bild från vikipedia där en konstnär ger sin bild av hur en blazar kan se ut.