Ljudet av en virvelvind på Mars

 

Då rovern Perseverance landade på Mars var den utrustad med den första fungerande mikrofonen på Mars. Forskare har nu lyckats få den första ljudinspelningen någonsin av en virvelvinds ljud utanför Jorden.

Studien om detta publicerades i Nature Communications av planetforskaren Naomi Murdoch och ett team av forskare vid National Higher French Institute of Aeronautics and Space och NASA. Roger Wiens, professor Earth, atmospheric and planetary sciences vid Purdue University's College of Science som ledde instrumentteamet var den som ledde inspelningen. Han är huvudutredare för Perseverances SuperCam, och över en uppsättning verktyg som  inkluderar avancerade fjärranalysinstrument med ett brett spektrum av spektrometrar, kameror och mikrofonen.

Se denna länk här finns ljudupptagningen för avlysning 

Vi kan lära oss mycket av ljud som vi inte kan med några av de andra sinnena och verktygen", säger Wiens. – Det görs avläsningar av ljud med jämna mellanrum. Mikrofonen hjälper oss att få en starkare känsla av miljön på Mars. Mikrofonen är inte på kontinuerligt utan den spelar in under ungefär tre minuter varannan dag. Att få virvelvindsinspelningen var enligt Wiens enbart tur, men  inte oväntat. I Jezero-kratern där Perseverance landade har teamet observerat  nästan 100 små virvelvindar - små tornador av damm och grus sedan rovern landade där. Men detta var första gången mikrofonen var på när man passerade vid en virvelvind. 

Jag anser ljudet är spännande då det är från Mars (min anm.). Men hade jag inte vetat att det var inspelat på Mars hade jag lika väl kunnat tro att det var inspelat på Jorden. Ljudet av virvelvind där skiljer sig inte från de som virvlar runt här.

Bild vikipedia. Första fullfärgsbilden tagen av Perseverance   över Jezerokratern.

Eldklotet Albertas väg i tid och rum

 

En internationell forskargrupp bestående av Denis Vida physics postdoctoral researcher och  Peter Brown, Canada Research Chair Research Chair in planetary small bodies och Paul Wiegert, fysik- och astronomiprofessor alla från Western's Institute for Earth and Space Exploration, tillsammans med medarbetare från University of Alberta, Curtin University, Comenius University (Slovakien), NASA Marshall Space Flight Center och RASC Calgary Centre har nu visat att ett eldklot som fick namnet Alberta hade sitt ursprung från kanten av solsystemet i Oorts kometmoln sannolikt bestod av sten och inte is. Något som utmanar teorin om hur solsystemet bildades.

Meteoroiden Alberta bröts upp i skyn nära Athabasca, norr om Edmonton, i februari 2021

Vid kanten av vårt solsystem finns Oorts kometmoln. Ibland får någon av dessa isiga objekt en knuff från kanske en annan komet eller blir störd vid närpassage av en stjärna som ger störning i gravitation eller av gigantiska molekylmoln. Då ändras en komets bana och tar kurs in i solsystemet mot solen. Då de närmar sig detta område kan vi se dem som kometer med långa svansar. Forskare har ännu inte direkt observerat några föremål direkt i Oorts moln men allt som hittills upptäckts från detta håll består av is. 

Teoretiskt sett bygger själva grunden för att förstå vårt solsystems början på grundantagandet att endast isiga föremål existerar i dessa trakter och ingenting av sten. Detta förändrades förra året när ett internationellt team av forskare, stjärnskådare och professionella och amatörastronomer ledda av västerländska meteorfysiker tog bilder och videor av en stenig meteoroid som flög genom himlen över centrala Alberta som ett bländande eldklot. Forskarna har sedan dess accepterat att allt pekar på att objektets ursprung är Oorts kometmoln. Men objektet består av sten.

"Denna upptäckt stöder en helt annan modell för bildandet av solsystemet, en som stöder tanken att betydande mängder stenigt material samexisterar med isiga föremål i Oorts-moln", säger Denis Vida doktorand i meteorfysik. "Detta resultat förklaras inte av den för närvarande accepterade solsystembildningsmodellen. Det är en komplett game changer."

Resultaten publicerades i dagarna i Nature Astronomy.

Själv kan jag inte se att det inte skulle finnas stenmeteoriter därute. Tvärtom anser jag det logiskt (min anm.). Hela universum och mellan galaxerna finns objekt av sten, svarta hål, damm, gas och troligen mörka planeter i skilda storlekar som bildats i ett solsystem men kastats ut vid något katastroftillfälle. Så mitt tips är att modell två på hur vårt solsystem kom till är närmre sanningen. Modellen som utan problem beskriver att i Oorts moln finns både kometer och asteroider.

Bild flickr.com på en av de första meteoriterna i meteoritregnet Leoniderna. Dessa har inget med eldklot Alberta att göra. För att se detta och filmklipp då Alberta bröts upp, se denna medföljande länk https://news.westernu.ca/2022/12/oort-rock/

Att förstå åt vilket håll ett svart hål snurrar är viktigt för att förstå hur universum uppkom.

 

Ett svart håls ursprung kan tolkas in i hur det snurrar. Detta gäller i första hand vid undersökning av binärer då två svarta hål cirklar nära varandra tills de slås samman. Spinn och lutning av respektive svarta hål strax innan de sammanslår kan avslöja om de uppstod i en galaktisk skiva eller en dynamisk stjärnhop.

Astronomer hoppas genom detta reda ut vilken av dessa möjligheter som är mest sannolik. Arbetet utgår genom att analysera de  i dag  69 bekräftade binärer som upptäckts hittills.

I en ny studie som i dagarna publicerats i tidskriften Astronomy and Astrophysics Letters beskriver MIT-fysiker hur alla kända binärer och deras spinn bearbetats till modeller av hur bildandet av svarta hål sker. Slutsatserna ser väldigt olika ut beroende på vilken modell som använts i tolkning av data.

Ett svart håls ursprung kan tolkas på olika vis beroende på en modells antaganden om hur universum fungerar.

"Då man ändrar modellen och gör den mer flexibel eller gör olika antaganden blir svaret olika på hur svarta hål bildas i universum", säger studiens medförfattare Sylvia Biscoveanu, MIT-doktorand som arbetar i LIGO-laboratoriet. I övrigt inkluderade studien Colm Talbot, en mit-postdoc; och Salvatore Vitale, docent i fysik och medlem av Kavli Institute of Astrophysics and Space Research vid MIT uttrycker det.

Svarta hål i binära system antas uppstå via en av två vägar. Den första är genom fältbinär evolution", där två stjärnor utvecklas tillsammans och så småningom exploderar i supernovor och lämnar efter sig två svarta hål som fortsätter att cirkla i ett binärt system. I det här scenariot bör de svarta hålen ha relativt likartade snurr då de haft tid - först som stjärnor, sedan som svarta hål - att dra i varandra i liknande riktningar. Om en binärs svarta hål har ungefär samma spinn, tror forskare att de måste ha utvecklats i en relativt lugn miljö till exempel en galaktisk skiva (skivgalax).

Svarta hål binärer kan också bildas genom "dynamisk montering", där två svarta hål utvecklas separat vart och ett med sin egen distinkta lutning och snurr. Genom vissa extrema astrofysiska processer förs över tid sedan de svarta hålen så småningom tillräckligt nära varandra för att bilda ett binärt system. Ett sådant dynamiskt skeende skulle sannolikt inte ske i en lugn galaktisk skiva, utan i en mer stjärntät miljö, såsom en klotformig stjärnhop, där interaktionen mellan tusentals stjärnor kan slå ihop två svarta hål (genom ex gravitationen (min anm)). Om en binärs svarta hål har slumpmässigt orienterade snurr, bildades de sannolikast i ett klotformigt kluster.

Hittills har astronomer härlett snurr av svarta hål i 69 binärer, som har upptäckts genom ett nätverk av gravitationsvågdetektorer där LIGO i USA och dess italienska motsvarighet Virgo ingick. Varje detektor lyssnar efter tecken på gravitationsvågor. Detta innebär mycket subtila efterklanger genom rumtiden gravitationsvågrester från extrema, astrofysiska händelser som sammanslagning av massiva svarta hål. 

Med varje binärs upptäckt har astronomer uppskattat respektive svarta håls egenskaper, inklusive massa och spinn. De har arbetat in spinnmätningarna i en allmänt accepterad modell av bildandet av svarta hål och hittat tecken på att binärer kan ha två skilda spinn, justerat spinn och slumpmässiga spinn. Det vill säga universum kan producera binärer i både galaktiska skivor och stjärnkluster.

"Men vi ville veta om vi har tillräckligt med data för att förstå denna skillnad?" säger Biscoveanu. "Och det visade sig att saker är rörliga och osäkra och det därmed är svårare att förstå än det först ser ut."

Teamet reproducerade först LIGO:s spinnmätningar i en allmänt använd modell av bildandet av svarta hål. I denna modell antas att en bråkdel av binärerna i universum producerar svarta hål med inriktade snurr medan resten av binärerna har slumpmässiga snurr. De fann att data verkade stämma överens med denna modells antaganden och visade en topp där modellen förutspådde att det skulle finnas fler svarta hål med slumpmässig snurr.

Hur mycket mer data kommer astronomer att behöva? Vitale uppskattar att när LIGO-nätverket startar upp igen i början av 2023 kommer instrumenten att upptäcka en ny svart hålbinär om inte dagligen så kanske så ofta som med några dagars mellanrum. Under nästa år kan det därför läggas till hundratals fler mätningar till datan.

– Mätningarna av de spinn vi har nu är väldigt osäkra, säger Vitale. – Men när vi bygger upp många fler av dem kan vi få bättre information och då kan säkrare slutsatser dras.

Forskningen ovan stöddes delvis av National Science Foundation.

Bild vikipedia av En visuell tolkning av ett svart hål eller neutronstjärna med en närliggande stjärna utanför dess Roche-gräns. Infallande materia bildar en ackretionsskivan samtidigt som annan materia med mycket hög energi slungas ut som strålar

Exoplaneten Janssen

 

Ny forskning visar varför 55 Cnc e är troligt het som utesluter liv på dess yta. Den steniga världen 55 Cnc e (smeknamnet "Janssen"), kretsar kring sin sol 55 Cnc  på ett avstånd så att ett varv tar endast 18 timmar. Dess yta är består av ett lavahav och dess inre kan teoretiskt bestå av stora mängder av diamant. Denna nya insikt kommer utifrån arbete med ett nytt verktyg som heter EXPRES. Instrumentet  gjorde  mycket exakta mätningar av stjärnljuset från Janssens sol, (55 Cnc). Denna stjärna ingår i ett dubbelstjärnsystem med en röd dvärgstjärna. Ljusmätningarna visade på skiftningar när Janssen rörde sig mellan jorden och 55 Cnc (en skiftning i en storlek som liknar den då vår måne blockerar solen under en solförmörkelse).

Genom att analysera mätningarna upptäckte astronomer att Janssen kretsar kring 55 Cnc längs stjärnans ekvator - till skillnad från 55 Cnc övriga fyra planeter vilka finns på omloppsbanor längre ut rapporterade forskarna den 8 december i en artikel i Nature Astronomy.

Slutsatsen är att Janssen troligen bildades i en bana längre ut från sin sol 55 Cnc och därefter föll in mot 55 Cnc över tid. Janssen närmade sig troligen genom sin sols gravitationskraft enligt studiens huvudförfattare Lily Zhao, forskare vid Flatiron Institute's Center for Computational Astrophysics (CCA) i New York City.

Även i sin ursprungliga omloppsbana var planeten "sannolikt så het att ingenting vi kan tänka oss skulle kunna leva på dess yta", säger Zhao. Det tidigare avståndet var inte så långt från 55 Cncl så att temperaturen förändrades drastiskt så måste man logiskt sett tolka detta så  (min anm.).

Dataanalysen kan däremot hjälpa forskare att bättre förstå hur planeter bildas och rör sig över tid. Sådan information är avgörande för att utröna hur jordliknande planeter (stenplaneter) bildas i universum och därför hur rikligt utomjordiskt liv kan vara. 55 Cnc;s planetsystem som finns 40 ljusår från jorden Janssen är den första exoplanet som konstaterades vara en stenplanet och inte en gasjätte.

. Medan Janssen har en liknande densitet som jorden och sannolikt är stenig är den ungefär åtta gånger så massiv och har dubbelt så stor diameter. 

När 55 Cnc roterar, snurrar ena hälften av stjärnan mot oss och den andra halvan bort från oss. Det betyder att halva stjärnan ses lite blåare ut medan den andra halvan ses något rödare. Astronomer kan spåra Janssens bana genom att mäta när den blockerar ljus från både den rödare sidan, den blåare sidan och även mittsektionen av stjärnan. Om man tänker efter är det logiskt alla stjärnor ses så (min anm.) Men vid första läsningen kan det kännas förvirrande. Om så tänk en gång till och tänk på hur en boll snurrar när du se på den.

Den resulterande skillnaden i stjärnljus är nästan omätligt liten. Flera team hade försökt mäta planetens omloppsbana tidigare. Men inte lyckats. Genombrottet i den nya forskningen kom från ovan nämnda EXtreme PREcision Spectrometer (EXPRES) vid Lowell Observatorys Lowell Discovery Telescope i Arizona. Denna spektrometer hade den precision som behövdes för att märka skillnaderna mellan ljusets små röda och blå skiftningar.

Bild https://phys.org/ En konstnärs intryck av planeten Janssen, då den kretsar kring sin stjärna så nära att hela ytan är ett lavahav med temperatur på cirka 2 000 grader Celsius. Upphovsman till bild: ESA / Hubble, M. Kornmesser

James Webbteleskopet upptäckte en kollapsande stjärna

 

För cirka 2500 år sedan kastade en stjärna ut det mesta av sin gas och bildade den vackra södra Ringnebulosan NGC3132 (en planetarisk nebulosa) 

. Nu har ett team på cirka 70 astronomer från 66 organisationer i Europa, Nord-, Syd- och Centralamerika och Asien använt James Webbteleskopets bilder kompletterade med data från ESO:s Very Large Telescope i Chile, San Pedro de Mártrir-teleskopet i Mexiko, Gaia-rymdteleskopet och rymdteleskopet Hubble för att med dessa bilder pussla ihop stjärnans kaotiska undergång.

Stjärnan var nästan tre gånger så stor som vår sol men endast cirka 500 miljoner år gammal då den kollapsade. Undergången skapade höljen av gas som expanderat ut från stjärnan och lämnat efter sig en rest i form av en vit dvärgstjärna med en densitet ungefär hälften av vår sols massa i en storlek ungefär som jorden, säger professor Orsola De Marco, huvudförfattare på tidningen, från Macquarie University's Research Center for Astronomy, Astrophysics and Astrophotonics där man kan läsa om arbetet.

" Vi blev förvånade över att vi hitta bevis på två eller tre följeslagare som förmodligen påskyndade stjärnans undergång samt ytterligare en stjärna som fastnade i interaktionen", säger hon.

Varje bild är kombinerad nära och i mitten av infrarött ljus från tre filter. Till vänster belyser Webbs bilder av södra ringnebulosan den mycket heta gas som omger de två centrala stjärnorna. Till höger spårar Webbs bild stjärnans spridda molekylära utflöden som nått längre in i kosmos. På bilden till vänster tilldelades blått och grönt Webbs nära infraröda data tagna i 1,87 och 4,05 mikron (F187N och F405N), och rött tilldelades Webbs centrala infraröda data tagna i 18 mikron (F1800W). I bilden till höger tilldelades blått och grönt Webbs nära infraröda data tagna i 2,12 och 4,7 mikron (F212N och F470N), och rött tilldelades Webbs mittinfraröda data tagna i 7,7 mikron (F770W). Upphovsman: NASA, ESA, CSA och O. De Marco (Macquarie University). Bildbehandling: J. DePasquale (STScI) För att förstå resonemanget här se denna länk där bilder finns i förklarande syfte. Se denna länk för att förstå resten av utläggningarna och bildförklaringar i inlägget.  

Astronomer samlades online och utvecklade teorier och modeller kring den mitt-infraröda bilden för att rekonstruera hur stjärnan hade utplånats.

Man frågade sig hur skapade upp till fem stjärnor södra ringnebulosan? Panel 1 visar ett bredare fält med stjärnorna 1, 2 och 5, varav den sista kretsar stjärna 1 mycket tätare än stjärna 2 gör. Panel 2 zoomar in på scenen och två andra stjärnor (3 och 4) visas i sikte; Stjärna 3 avger jetstrålar. Panel 3 visar stjärna 1 som expanderar när den åldras. Både stjärnorna 3 och 4 har skickat iväg en serie jetstrålar. I panel 4 zoomas ut för att se hur ljus och stjärnvindar karvar ut ett bubbelliknande hålrum. Stjärna 1 är omgiven av en dammig skiva. I den femte panelen interagerar stjärna 5 med den utstötta gasen och damm vilket genererar systemet med stora ringar som ses i den yttre nebulosan. Den sjätte panelen skildrar scenen som vi observerar den idag. Upphovsman: NASA, ESA, CSA, E. Wheatley (STScI)

I mitten av nebulosan lyser en extremt het central stjärna, en vit dvärg som har djort slut på sitt väte. "Den här stjärnan är liten och het, men är omgiven av kallt damm", säger Joel Kastner, teammedlem, från Rochester Institute of Technology USA. Och tillägger "Vi tror att all den gas och det stoft vi ser kastas ut överallt måste ha kommit från den där stjärnan, men den kastades i mycket specifika riktningar från de medföljande stjärnorna."

Det finns också en serie spiralstrukturer som rör sig ut från mitten. Dessa koncentriska bågar skulle skapas när en följeslagare kretsar kring den centrala stjärnan medan den förlorar massa. Ytterligare en stjärna syns längre ut på bilden.

Genom att titta på en tredimensionell rekonstruktion av data såg teamet också par av utskjutningar som kan uppstå när astronomiska objekt matar ut materia i jetstrålar. Dessa är oregelbundna och skjuter ut i olika riktningar, vilket möjligen innebär en trippelstjärneinteraktion i mitten.

 

De Marco säger. "Vi drog först slutsatsen att det fanns en nära följeslagare på grund av den dammiga skivan runt den centrala stjärnan, den ytterligare partnern som skapade bågarna och den superlånga följeslagaren som du kan se på bilden. När vi väl såg jetstrålarna visste vi att det måste finnas en annan stjärna eller till och med två inblandade i mitten, så vi tror att det finns en eller två mycket närliggande följeslagare, ytterligare en på medelavstånd och en mycket långt borta. Om så är fallet finns det fyra eller till och med fem stjärnor inblandade i denna händelse.

Artikeln om arbetet publicerades i dagarna i Nature Astronomy.

Bild vikipedia på Ringnebulosan NGC3132 tagen av Hubbleteleskopet.

De ljusstarkaste och mest energirika explosionerna i universum kommer inte därifrån vi trodde

 

Fenomenet upptäcktes i december 2021 av NASA: s NeilGehrels Swift Observatory och även av Fermi Gamma-ray Space Telescope /

Det var en gammablixt av en oerhört energirik explosion. Explosioner av detta slag kan pågå från några millisekunder till flera timmar.

Den gavs beteckningen GRB 211211A och hade en varaktighet av ungefär en minut. Det är en relativt lång explosion som vanligtvis innebär kollapsen av en massiv stjärna till en supernova. Men GRB 211211A  innehöll ett överskott av infrarött ljus och var mycket svagare och snabbare i sitt skeende och bleknande snabbare än en klassisk supernova. Det antydde att något annat troligen var källan.

I en ny studie publicerad nyligen i Nature beskrev ett internationellt forskarlag att det infraröda ljuset troligast kom från en kilonova. 

En kilonova är en övergående astronomisk händelse som inträffar i ett kompakt binärt system när två neutronstjärnor eller en neutronstjärna och ett svart hål smälter samman. Dessa sammanslagningar antas ge gammablixtar. Det är en sällsynt händelse som sker då neutronstjärnor eller en neutronstjärna och ett svart hål kolliderar (enligt teorin). En händelse som producerar tunga element som ex guld och platina. Hittills har dessa händelser (kilonovor) associerats med gammablixtar med en varaktighet på mindre än två sekunder.

Arbetet med ovan lösning leddes av Jillian Rastinejad vid Northwestern University i USA tillsammans med fysiker från University of Birmingham och University of Leicester i Storbritannien inklusiv Radboud University i Nederländerna.

Dr Matt Nicholl, docent vid University of Birmingham sade i ett uttalande, " Vi fann att den här händelsen producerade cirka 1000 gånger jordens massa i mycket tunga element. Detta stöder tanken att dessa kilonovor är de viktigaste guldkällorna i universum”.

Vi förväntar oss däremot inte att sammanslagningar av detta slag till kilonovor pågår mer än cirka två sekunder. Av någon anledning pågick GRB 211211A  i nästan en hel minut. Det är möjligt att beteendet kan förklaras av att det vi såg var en neutronstjärna som slets sönder av ett svart hål.

Kilonovan varifrån   GRB 211211A kom är den närmaste som har upptäckts utan att tecken på gravitationsvågor upptäcktes och har spännande konsekvenser för den kommande gravitationsvågobservationskörning, som planeras under 2023. Dess närhet i en granngalax  1 miljard ljusår bort ger forskare möjlighet att studera egenskaperna hos sammanslagningen i oöverträffad detalj.

En relaterad artikel från samma samarbete i Nature Astronomy, ledd av Dr Benjamin Gompertz, biträdande professor vid University of Birmingham, beskriver några av dessa egenskaper.

I synnerhet identifierade teamet hur GRB 211211A  högenergielektroner färdades med nästan ljusets hastighet och att detta orsakade gammastrålningen. Kylningen av gammastrålen visade sig (teoretiskt) kunna vara anledningen till det långvariga GRB-utsläppet.

Vidare upptäckter och analyser av detta fenomen eller framtida sådana kan ge ett mer säkert svar på om det är neutronstjärnor som smälts samman eller ett svart hål som drar till sig en neutronstjärna eller om båda slagen kan ge likartat utsläpp av gammastrålning. Idag vet vi inte säkert detta.

Bild från https://www.birmingham.ac.uk/index.aspx som visar en konstnärs intryck av gammablixt GRB 211211A Upphovsman: Soheb Mandhai / @TheAstroPhoenix

Ett till synes spökaktigt sken omger vårt solsystem

 

Bortsett från stjärnorna och månen ser natthimlen mörk ut. Men en grupp forskare var nyfikna på hur mörkt det egentligen är.

För att ta reda på det beslutade astronomer att se igenom 200000 bilder från NASA: s rymdteleskop Hubble och göra tiotusentals mätningar av dessa bilder för att leta efter eventuell kvarvarande bakgrundsstrålning därute. Projektet fick namnet SKYSURF. Man sökte efter ljus som inte kom från skenet från planeter, stjärnor, galaxer och eller reflexer från damm i vårt solsystem.

När forskare slutfört  inventeringen  fann de likväl ett mycket litet överskott av ljus vilket kunde motsvaras i styrka som ett stadigt sken från 10 eldflugor. Ett sken som fanns över runt om och i vårt solsystem. Det är som att släcka alla lampor i ett stängt rum och ändå hitta ett kusligt sken från väggar, tak och golv.

Astronomer  säger att en möjlig förklaring till detta kvarvarande sken är att vårt solsystem innehåller en svag sfär av stoft från kometer som faller in i solsystemet från alla håll, och att det är glöden av solljus som reflekteras i detta stoff. Om det är stämmer kan detta damms sken vara ett  bytt tillskott för att förstå solsystemets tidigare kända arkitektur.

Denna teori förstärks av det faktum av att ett annat team av astronomer som 2021 använde data från NASA: s New Horizon för att mäta bakgrundssken. New Horizons flög över Pluto 2015 och de små asteroiderna 132524 APL och  486958 Arrokoth  i Kuiperbältet och är nu på väg ut i den interstellära rymden. New Horizons-mätningarna gjordes på ett avstånd av 4 miljarder till 5 miljarder mil från solen. Det är långt utanför planeternas och asteroidernas hemvist och det antas att det inte då finns någon förorening från interplanetärt damm här som kan ge något sken.

New Horizons upptäckte likväl ett svagt sken som tydligen kommer från en mer avlägsen källa än Hubble upptäckt. Källan till bakgrundsljuset som upptäcktes av New Horizons är oförklarlig. Det finns många teorier som sträcker sig från förfall av mörk materia till en enorm för oss osynlig population av avlägsna galaxer.

– Om vår analys stämmer finns det en okänd dammkälla mellan oss och  där New Horizons gjorde sina mätningar. Det betyder att det här är någon form av  ljus vi inte förstår som kommer inifrån vårt solsystem, säger Tim Carleton, vid Arizona State University (ASU).

– Eftersom vår mätning av restljus är högre än New Horizons tror vi att det är ett lokalt fenomen som inte finns långt utanför solsystemet. Det kan vara ett nytt element av innehållet i solsystemet men inte kvantitativt mätts förrän nu, säger Carleton.

Hubbles veteranastronom Rogier Windhorst, också han från ASU, var den som först fick idén att samla in Hubble-data för att leta efter "spökljus".

Ett antal doktorander och studenter bidrog till projektet SKYSURF, bland annat Rosalia O'Brien, Delondrae Carter och Darby Kramer vid ASU, Scott Tompkins vid University of Western Australia, Sarah Caddy vid Macquarie University i Australien och många andra.

Ännu vet man inte säkert källan till skenet eller skenen (min anm.). Men troligast är det från reflektioner från damm därute. Damma som finns överallt. Kanske sken av radioaktivt damm eller varför inte solen själv som reflekterar i något. Det är ju väldigt svagt sken som nämndes ovan. Nog skulle väl solen kunna ge detta lilla sken. Jag anser det. Men om det är likvärdigt svagt överallt bör solen  då  reflektera i något vi ännu inte förstår. Men något som finns överallt och konstant lika i densitet.

Bild en illustration av hur man kan tänka sig skenet. Bild från https://hubblesite.org/