Sjuklön var ett vansinnigt beslut.

Att låta arbetsgivarna betala sjuklön var ett idiotiskt beslut. Förr fanns ingen tanke på att det var annat än staten som skulle stå för den kostnaden. Ett tag fanns ej heller någon karensdag.

Visst fuskades det då som nu, men fusk var inte då och är inte nu så omfattande som media och politisk propaganda gör gällande.

Arbetsgivare vill självfallet inte betala för personer som inte gör sina arbetsuppgifter, det är en självklarhet. Det gör att de är tveksamma till att anställa äldre eller de med någon kronisk sjukdom eller med handikapp.

Konstigt nog anställs dock ofta yngre med familj fast de ofta kan behöva vara hemma med sina barn. Men det är en annan frågeställning.

Om det är så idag vet jag inte, men förr fick många som anställdes på stora industrier först träffa företagsläkaren, som då undersökte den eventuelle nya medarbetaren innan anställningen för att veta om denne skulle klara av arbetet.

Idag görs anställningar många gånger utefter vilken fördom företagsledningen har om en viss åldersgrupp, arbetslöshetslängd etc.

Men att låta arbetsgivare betala för en sjuk anställds första vecka eller än värre som idag, första fjorton dagarna, är idioti och skapar misstänksamhet från arbetsgivarna mot den sjuke och skamkänsla hos den sjuke.

Det är lika illa som att utförsäkra sjuka från försäkringen. Sjuka låtsas vara friska om de har anställning, eller så knäcks de och blir långvarigt sjuka, psykiskt som fysiskt.

Bort med sjuklönen!

Livslångt lärande en vansinnig förändringsstrategi utan mening.

Lärandet i sig är det självfallet inte, då förändringshysterin och snabba nya politiska svängrum gör livet alltmer oförutsägbart och svårt att planera. Men även tvunget att planera om, åter och åter igen, i en allt snabbare rytm.

Ingen vill förändra sin kunskap hela livet och därmed få den gamla kunskapen och meriterna bedömda som icke värdefulla.

Men förändringshysterin som genomsyrar allt i dag accelererar i allt högre takt och gör samtidigt livet otryggt och stressigt. Det som en gång fungerat anses inte fungera utan ska förändras, inte för nyttans skull utan för att nya idéer ska prövas.

Förfrämligande av verkligheten upplevs därför av fler äldre i dag än tidigare. Förr förfasades de äldre av ungdomar som inte uppförde sig. I alla tider har det varit så, den äldre generationen har alltid förfasats över den nya generationens brist på respekt på gamla värden. I dag lika så, fast många äldre numera tror sig kunna bevara sin ungdom livet ut.

Men i dag är fasan även, och desto mer, den otroligt onödiga förändringsviljan i samhället. En inarbetad onödig stressfaktor till glädje och nytta, inte ens för de som ser som sin uppgift att förändra. När de väl förändrat någons sociala miljö, kommer någon annan för att förändra denna. Det bli en evig kretsgång utan mening. Livet i dag präglas därför av livslångt omlärande, kallat som dogm, livslångt lärande.