Lärandet i sig är det självfallet inte, då förändringshysterin och snabba nya politiska svängrum gör livet alltmer oförutsägbart och svårt att planera. Men även tvunget att planera om, åter och åter igen, i en allt snabbare rytm.
Ingen vill förändra sin kunskap hela livet och därmed få den gamla kunskapen och meriterna bedömda som icke värdefulla.
Men förändringshysterin som genomsyrar allt i dag accelererar i allt högre takt och gör samtidigt livet otryggt och stressigt. Det som en gång fungerat anses inte fungera utan ska förändras, inte för nyttans skull utan för att nya idéer ska prövas.
Förfrämligande av verkligheten upplevs därför av fler äldre i dag än tidigare. Förr förfasades de äldre av ungdomar som inte uppförde sig. I alla tider har det varit så, den äldre generationen har alltid förfasats över den nya generationens brist på respekt på gamla värden. I dag lika så, fast många äldre numera tror sig kunna bevara sin ungdom livet ut.
Men i dag är fasan även, och desto mer, den otroligt onödiga förändringsviljan i samhället. En inarbetad onödig stressfaktor till glädje och nytta, inte ens för de som ser som sin uppgift att förändra. När de väl förändrat någons sociala miljö, kommer någon annan för att förändra denna. Det bli en evig kretsgång utan mening. Livet i dag präglas därför av livslångt omlärande, kallat som dogm, livslångt lärande.
