Alkoholdrickande, människans skäl, i svåra som goda tider.

Vilka är det som behöver detta och vilka är det som inte behöver detta?

Har vi arvet här igen? När det gäller alkoholkonsumtion och behov av detta? Troligen, åtminstone när det gäller de som får problem med den.

Men vilka är de som behöver alkohol som tröst som umgängesform och som avslappningsmedel? Är även detta ärvt?

Knappast. I detta fall har det inte med arv utan miljö eller bättre uttryckt kultur. Varför har då alkoholkonsumtion blivit en del av många människors liv? Det har genom historien varit mer accepterat att dricka alkohol än att inte göra det.

Religionen har stoppat alkohol som en normal dryck i alla situationer fylleri anses här fel. Men nykterhet har inte alltid uppkommit från religion utan i de flesta fall genom protest mot alkohol och dess verkningar på familjefaderns möjlighet att försörja sin familj.

Dock var för länge sedan alkohol en lika vanlig dryck bland både män och kvinnor och i många fall även bland barnen. Men fadern ansågs som försörjare och blev det för mycket så gick det ut över familjen. Kanske inte på samma sätt som senare i historien ekonomiskt. Man bryggde ofta alkohol själva på gårdarna men alkohol in och arbetsintresse ut och alla hade inte en dräng som kunde ta tag i sysslorna. För de som hade en dräng eller flera så söp drängen lika raskt som husfadern så inte mycket blev gjort av sådd och skörd många gånger.

Alkoholens senare historia 1800-talets senare hälft och framåt känner nog de flesta till. Alkoholproblem i dag resulterar i ekonomiska problem och sjukdomar. Sjukdomar blev det förstås tidigare också men relaterades inte till alkoholen som sågs som botemedel mot det mesta.

Att vara aktiv eller inte är det ett medvetet eller omedvetet val?

Varför är en del mer aktiva för en viss sak än andra? Varför kan en del för samma sak visa totalt ointresse?

Är det arvsanlag som gör vissa människor till eldsjälar när de tar tag i en viss sak? Är det även arvet som gör att vissa människor inte bryr sig överhuvudtaget för samma sak som eldsjälarna brinner för?

Troligen. Eldsjälen är motsatsen till den totalt ointresserade. Däremellan är de flesta andra människor. Människor med såkallat lagom intresse hur man nu ska definiera det. Kanske som att dessa skulle kunna engagera sig om de visste mer, fick mer kunskap exempelvis. Vi talar hela tiden om en viss sak utan att definiera den då det är ointressant i sammanhanget.

Den totalt ointresserade kan kanske inte känslomässigt ta till sig något och är av den anledning meningslös att försöka lära eller få förstå.

Mycket troligt är det så och då är det arvsanlagen det handlar om som gör dessa ointressanta eller eldsjälar, medan de lagom intresserade är påverkbara. De påverkbara är det troligast utifrån sin livserfarenhet och den miljö de växt upp i eller vistas i.

Här kommer miljön in.

Medan det för eldsjälarna enbart accelererar deras intresse om de är i en miljö som ytterligare stimulerar dem för sakens skull. Men skulle varit eldsjälar för saken i vilken miljö som helst.

De toatalt ointresserade de som inte kan intressera sig är miljön betydelselös för. De kan vara i den miljö som påverkar de lagom intresserade och där eldsjälen brinner än mer utan att för den skull intressera sig med för det.

Detta ser jag som begreppet aktivt i förhållande till intresse kan tolkas utifrån.

Hallucinationer visar att människan har mer än en kropp.

De kan uppstå ur missbruk som gått för långt då hjärnan blivit överbelastad av detta onaturliga medel som får den att reagera onaturligt och ge bilder och ljud ur intet. Den gör en egen blandning av minnesintryck och intryck från sinnesorganen.
Hallucinationer är överreaktioner från en överbelastad hjärna.
Visst kan det ge upplevelser av både mardrömslik karaktär men även supersköna upplevelser i drömlik karaktär som känns helt verkliga.
Men frågan jag ställer är inte detta. Istället är det vad är det som upplever detta? Om nu hjärnan ger dessa upplevelser av fasa eller lycka vad är det då av dig som upplever detta?
Inte är det väl hjärnan som upplever sin egen reaktion av kaos? Här är det något som inte stämmer.
Om hjärnans hallucinerande var enbart upplevelser i hjärnan skulle inte något i personligheten uppleva det som varken skönt eller fasa. Något upplever det och kan ge ord eller känsla.
Kan detta vara grunden i människan? En själ. Kan det som upplever beskrivas som det vi i många religioner benämner själen? Visar upplevelser av hallucinationer att det finns en grundläggande personlighet i människor som kan benämnas själ och att kaos i hjärnan kan upplevas utifrån ett känsloliv som visar att vi är mer än en kropp?
Gott Nytt År.

Mellan natur- och samhällsvetenskaperna finns pseudovetenskaperna.

Pseudovetenskaperna innefattar ex den förr så populära alkemin. I dag är det parapsykologin som är mest i ropet av dessa vetenskaper i utkanterna av den objektiva verkligheten.

Många av dessa pseudovetenskaper är som namnet antyder ickevetenskapliga i så motto att de ej är mätbara eller ger konkreta bevis på sanningar.

Det handlar om i första hand tro som man vill ha bekräftad som sanningar.

Medier är en grupp som huserar inom detta område. Tarotkorttydare en annan.

Slagrutemän en tredje. Det finns ett otal såkallade folkförvillare i denna grupp av pseudovetenskap.

Många tror även på sanning i många av dessa obskyra tankegångar. Det finns självfallet pengar att tjäna inom området och många lycksökare med karismatisk utstrålning finns inom detta gebit.

Som väl är finns en organisation som försöker påtala det orimliga i dessa gränsöverskridande vetenskapssökare. Tyvärr vet få om denna organisation.

För den som är intresserad och är genuin tvivlare eller på väg att bli det när det gäller vetande utan substans finns här en länk.

Dessa ger även ut en tidskrift som varmt rekommenderas.

Frustration har följt människan sedan tidernas början. Varför behövs känslan?

Frustration är den känsla man får när vägen till ett eftersträvat mål är stängd.

Detta har människan upplevt i alla tider. Man tror att man kan förändra. Man försöker förändra och misslyckas. Försöken kan vara många med målet nås inte och motgångarna kanske växer.

Det är då känslan av frustration kommer. Kan det vara en nödventil som uppstår. Kan frustration vara känslan som måste komma för att stoppa en människas meningslösa försök att förändra sig eller sina villkor till ett visst mål?

Kan frustration vara ett läge som människan behöver för att återställa sig och hitta nya mål eller acceptera sin situation?

Kan frustration vara en nödvändig psykisk läkekraft?

Kanske. Men den kan även bli början till bitterhet och då är vägen mot nya mål eller accepterande stängd.

Människans psyke kan bota men även krossa.

Balansen mellan detta är hårfin många gånger.

Men frustration kan ge ett hopp. Ett hopp om nytänkande efter en viss tid. Men tyvärr inte för alla risken finns att den fördjupas för en del och ger en livslång bitterhet. Vi behöver varandras stöd för att denna bitterhet inte ska uppstå. Men tyvärr får inte alla detta stöd och det finns även en del som är oemottagliga för stöd. De har lärt sig att leva med och acceptera sin frustration och bitterhet. Den ger en mening och trygghet.

Polyfem och Lyceum utgavs under romantiken

Två tidskrifter i en anda av nydaning i början av 1800-talet. Uppsala var orten där Polyfem uppstod en skrift som var en blandning av politiska artiklar blandade med litterära alster.

Den fanns mellan 1809-1812. Lorenzo Hammarsköld var eldsjälen bland de som utgav denna skrift. Det var en komisk skrift som utkom i samband med att en del börjat reta sig på den franskvänlighet och franskinspirering som fanns i mycket av litteraturen under denna tid.
Det var detta man ville förlöjliga. Man ansåg både livsbetingelserna och litteraturen var sjuk.

Upplagan var inte stor, ca 200 exemplar, men uppmärksammad var den. Kungen hade prenumererat på två exemplar.

En annan kortlivad skrift under denna tid var Lyceum vilken gavs ut emellan 1810–1811.
Här var idealet den tyska romantiken och även denna skrift var mycket Lorenzo Hammarskölds verk som var ansvarig utgivare.

Båda tidskrifterna fick ett kort liv och blev inte till den idéspruta för den svenska romantiken som var menat med dem.

Den svenska romantiken kan man läsa om här.

Du hör det du önskar höra för att få bekräftat det du anser rätt.

Har du bestämt dig för att ett politiskt parti har den rätta ideologin då hör du bara det som du önskar höra när dess politiker talar.

Ord och förklaringar som du lägger till inre förklaringar när du hör dem så de passar in i vad du anser vara rätt.

Är du däremot motståndare till ett partis ideologi hör du aldrig annat än undanflykter när dess politiker svarar i debattprogram. Allt retar upp dig då du inom dig omedvetet bestämt dig för att allt du hör är floskler och osanning.

Om vi inte varit konstruerade på detta sätt som människor skulle vi haft en enpartistat och inte haft behov av valmöjligheter. Detta då alla arbetat mot och för samma mål och inga missuppfattningar gjorts som tvingar fram nya oprövade lösningar.

Ideologi hade inte behövts alla skulle haft samma behov och möjligheter allt hade varit glasklart.

Vi hade inte varit människor som skapats med en egen vilja eller fria val. Vi hade varit som djuren gjort det vi skulle för optimalt levande med de resurser vi haft. Inte de vi trott oss uppleva och som varit förändringsbara. Vi hade inte förstått ett begrepp som förändring.
Vi hade inte haft behov av förnyelse. Enbart av förökning, mat och trygghet.
Lite om bekräftelse kan du läsa om här.