Illusion av tillfredsställelse

Att få en löneförhöjning (gäller de som har arbete) eller ett nytt jobbskatteavdrag är något som ger en tillfällig tillfredsställelse. Snart uppkommer nya krav och behov av ytterligare högre lön.

Tillfredsställelsen var en illusion.

Att få den man förälskade sig i och en familj. Men efter några år blir det för många slentrian och drömmen om att prova någon annan kommer. Här har den nya kontaktförmedlingen för gifta som vill ha ett äventyr sina rötter. http://www.victoriamilan.se

Tillfredsställelsen var en illusion.

Uppräkningen kan göras lång och kontentan blir att människans känsloliv är en illusion.

Religion kan tillfredsställa många. Men även här finns tvivlare som lämnar sin tro.

Tillfredsställelsen blev även här en illusion.

Är livet likt människans känsloliv en illusion?

Om jag då finns i denna, var finns då verkligheten? 

En bra ledare har humor

Genom att ha detta, eller ge sken av det, blir denne folklig och har lättare för att få anhängare bland flertalet människor.

Vi lite äldre kommer ihåg Tage Erlanders besök hos Hylands Hörna där han berättade en rolig historia som gjorde att han sedan sågs som folklig och blev populär även bland borgerliga väljare.

Om dagens politiker är folkliga låter jag vara osagt. Det ligger för mycket segregationspolitik i dagens Sverige för att skämtsamhet bör förekomma inom politiken. Misstro och frustration speglar i stället många svenskars liv i dag.

Men ledare inom olika organisationer bör ha humor och vara folkliga utan att för den skull bli för bra vänner med sina underlydande, då respekt måste finnas för att inte en organisation ska bli en soppa av åsikter och småpåvar med mobbing och översitteri.

Allt ska göras med måtta, även skämtsamhet och vänskap över de hierarkiska gränserna. För ingen ska tro att hierarkin är borta. Den finns, men är inte så dominant och krass som tidigare.

Dock behövs fortfarande viljestarka ledare som kan få saker att hända och som kan styra. Gruppsamverkan är inte alltid något som fungerar, när så inte sker behövs starkt ledarskap, inte en massa konsulter med flumförställningar som de försöker få gruppen att arbeta utefter.

Finns det skydd mot naturkatastrofer?

Så länge inte vetenskapen kan förutse en katastrof finns inget skydd. Först när en katastrof inträffar kan man misstänka att vissa tecken för denna fanns.

Men man vet inte om det finns, eller fanns, ett samband med de tecken man nu tycker sig se.

Det har skrivits om djur som innan en katastrof varit oroliga men det kan även här vara något efterkonstruerat och ska kanske ses som vidskeplighet och magiskt tänkande.

Att djur kan vara oroliga vid väderomslag som annalkande åskväder är en sak. Då sjunker lufttrycket och vissa människor känner även av detta.

Men vid en jordbävning ser jag få tecken på att lufttrycket skulle förändras. Kanhända någon svag darrning i jordskorpan kan kännas och ge obehag i områden där jordbävningar är ovanliga.

Så är det i Sverige, här reagerar - och överreagerar - många vid de ovanliga och små jordbävningar som förekommer. Men i länder där skakningar är vardagsmat är säkert alla levande varelser vana vid detta och reagerar inte.

Något som förutsäger när en jordbävning eller ett vulkanutbrott ska ske finns inte, de kommer alltid överraskande.

Det enda som kan sägas är att möjligheten för ett utbrott ökar med tiden som gått sedan föregående utbrott. Ibland kan man se att dessa kommer med ungefär liknande årsintervall och då ökar sannolikheten för utbrott när denna intervall närmar sig.

Uppstigen till himlen

Detta är det viktigaste i hela den kristna läran. Uppståndelsen från det döda på tredje dagen. Om man inte tror på Jesus uppståndelse faller hela den kristna tron.

Märk väl kristendomen, inte islam.

Men all religion innebär känsla. Tron är fundamental. Om fakta funnits med hårdkokta bevis skulle ingen misstro utan alla skulle tagit kristendomens dogmer som sanna. Alla, onda som goda, skulle vetat men troligen levt utefter individualismens dogmer likväl. Innebärande egosim och förverkligande av sina egna möjligheter på bekostnad av någon svagare.

Detta hade likväl förfalskat den kristna läran, som även innebär lydnad av de levnadsregler Gud gett oss i bergspredikan, för att vi ska leva tillsammans och hjälpa varandra.

Där den svage satts åt sidan och den rike gynnas är det fortfarande ondskan som styr. För livet är en valarena mellan gott och ont. Egoism mot altruism.

Vi ser det i varje del av mänskligheten. I Sverige genom jobbskatteavdraget, som har som syfte att segregera ekonomiskt svaga så långt som möjligt, i bestraffningssyfte av att de varit arbetslösa eller sjuka för länge.

Skatt efter bärkraft finns inte längre.

I andra delar av världen är svälten ett faktum där makten lever i lyx. Båda slag är medvetna val av de som har makt och det är ondskans val. Här har den gamla dogmen och självklarheten, skatt efter bärkraft, satts ur spel av den bortskämda 60-talsgenerationen som nu styr.

Friheten att göra medvetna val och välja alternativ är mest förbehållit de med pengar och makt. Och som det sägs, det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än en rik att komma till himmelriket.

Valmöjligheter är det nålsöga människan har för att välja godhet eller ondska i Guds ögon. Väljs ondskan, egoismen och utnyttjandet och segregationen av fattiga, blir vägen till himmelen stängd för dessa.

Och som sagt, vägen att försöka leva utefter är bergspredikan. Ingen klarar detta fullt ut, därför finns förlåtelsen, som kan fås genom nattvarden och genom bön och bekännelsen.

Varför och för vilka förändras samhället?

Svar: För marknadskrafterna. För handeln. Om inte marknaden hölls igång skulle ekonomin kollapsa och aktiemarknaden försvinna som sparalternativ.

Vi skulle få ett stagnerat samhälle utan utveckling. Inga nya köpmotiv eller varubehov skulle uppstå.

Inga nya arbeten, inga rationaliseringar för att öka lönsamheten. Ingen inflation, allt skulle stå still och vi skulle få ett samhälle likt samhället innan industrialiseringen. Dock inte utan de varor vi har i dag. Men inga nya skulle utvecklas, upptäckas eller skapas behov för.

Kanske det skulle vara ett nöjdare samhälle. Ingen stress eller press. Ingen vet då det ligger i många människors natur att konkurrera och begära mer och mer. Att aldrig vara nöjda.

Men förändring är något som accelererar när den väl fått fritt spelrum vilket vi alla upplever i nutid. Att den inte fanns förr beror mycket på religionens bevarande av det dåvarande och misstänksamhet mot nya idéer.

Vilken värld som passar mänskligheten låter jag var och en fundera över.

Hur många kommer ihåg äreporten vid giftermål?

Det som vid giftermål var ett måste fram emot 1960-talet är i dag något få vet vad det är. Likt lysningen innan giftermål är det borta i nästan alla fall.

Man byggde en ställning runt ingången till hemmet där de nygifta skulle bo, se bild från medföljande länk. Denna ställning stod sedan från bröllopsdagen tills den vissnade. Ställningen var klädd med löv, kvistar o blommor.

Var bröllopsfesten på en bygdegård byggdes den upp av grannar till det nygifta paret innan festen gick av stapeln.

Under själva bröllopsmiddagen på kvällen kom så de grannar eller bekanta som inte var bjudna till gården där festen hölls. Inte för att medverka utan för att utanför på gårdsplanen stå och ropa: ”Vi vill se brudparet”. 

Brudparet gick då ut på trappan och folket på gårdsplanen kastade då risgryn och applåderade. Sedan gick de hem.

Under färden från kyrkan, eller till sitt hem från festlokalen om den nu inte var där brudparet skulle bo, hade det bundits plåtburkar i snören efter bilen de åkte i. Så det skramlade ofantligt när de kom åkande. Detta är minnen jag har från 1960-talet.

När sedan skilsmässor blev vardagsmat på 1970-talet försvann mycket av bröllopsbestyr och traditioner. Då började man se äktenskap som relativa och tillfälliga, inte som livslånga, och de äldre som uppehöll traditioner tröttnade på dessa traditioner, då människor inte kunde hålla sina löften och bli i sina äktenskap i nöd och lust som de lovat både gud och församling.

Hoppet, en skugga långt borta

Hoppet om arbete och hoppet om ett värdigt liv för den som är arbetslös och den som är sjuk tog Alliansen effektivt bort.

Den sjuke skulle inte få vara sjuk, utan skulle stå till arbetsmarknadens förfogande, i många fall som socialbidragstagare. Att sedan få en arbetsgivare som, mot ersättning, önskade en arbetshandikappad eller sjuk på sin arbetsplats, hade ingen betydelse.

Den långtidsarbetslöse som sökt arbeten tills han eller hon gav upp skulle fostras genom att ges mindre ersättning när de var arbetslösa. Istället skulle arbetsgivare få ersättning för att ta emot dessa som gratis arbetskraft.

Detta utnyttjas av många skrupelfria arbetsgivare. Där inga arbetsuppgifter finns får dessa arbetslösa sitta av tiden och ticka in bidragspengar till arbetsgivaren.

På andra platser får de göra ett fullgott arbete - utan lön. I båda fall är de lönande för arbetsgivaren. Hur det känns för den som utnyttjas på detta sätt bryr sig varken stat, arbetsförmedling, arbetskamrater, arbetsgivare eller fackförening om.

Dessa gratisarbetare, som kan ses som arbetsslavar, är accepterade i 2011 års samhälle som ett normalt inslag på arbetsmarknaden.

Hur blev det så?

Jag vet inte, kanske jag är en av mycket få som reagerar på detta, och som få förstår reaktionen från.