40 år sedan månen Charon upptäcktes.

1978 var året då Plutos största måne Charon upptäcktes av  James Christy och Robert Harrington vid US Naval Observatory i Flagstaff i Arizona. Ett observatorium vilket finns endast cirka sex amerikanska miles från Lowell Observatory där  Clyde Tombaugh  den 18 februari 1930 upptäckte Pluto. 

New Horizon  passerade enbart 29.000 kilometer från Charon den 14  juli  2015. Högupplösta bilder av Charons sida mot Pluto vilket är den sida som är kartlagd tills idag  avslöjade raviner som sträcker sig mer än 11 600 kilometer över hela Charon och troligast ser den sida som vi inte sett ännu likartad ut

Det finns en ravin vilken är fyra gånger så lång som Grand Canyon med dubbelt djup vilket visar på en våldsam historia geologiskt.

Metangas vilken avdunstar från Plutos atmosfär fångas upp av månens gravitation och fryser till is på Charons poler. Genom ultraviolett ljus från solen förvandlas metanet i isen till tyngre kolväten och så småningom till rödaktig organiska material kallas tholins.

Se gärna NASAS artikel om upptäckten av Charon och där finns även en kort film om detta och Charon se länk här. 

Bilden har tagits av Hubbleteleskopet 1994 och visar Pluto och Charon.

Saknad materia i universum är funnen

Baryon subatomära partiklar som består av tre kvarkar som alla har olika färgladdning. Men sedan Big Bang har den materia som enligt fysiker bör finnas inte helt hittats. Det saknas ca en tredjedel av alla baryoner som bör finnas.

Forskare beskrev i en studie som publicerades den 21 juni i tidskriften Nature att den sedan länge saknade materian som måste finnas nu hade hittats.

De saknade baryonerna säger Michael Shull astronom vid University of Colorado.

Sedan 2011 har forskare misstänkt att de saknats baryoner vilka kunde dölja sig i gas.

Det var när man riktade ett teleskop mot en kvasar för att undersöka denna dom man utöver detta även fick kunskap om  vad som rörde sig mellan kvasaren och teleskopet därute. Idén att söka detta var ett infall som givit resultat  av att hitta den saknade materian från Big Bang. Baryonerna som man visste döljde sig någonstanns.

Genom noggrann observation av hur ljus inföll skymdes och ändrade ljus som härrör från kvasaren har det gjort sin väg in linserna i två teleskop och då kunde forskarna räkna ut vad de såg. Svaret blev tunn syrgas uppvärmd till nästan 1 miljon grader Celsius.

Spännande är det att nu veta att syrgas finns där ute i som jag tolkar det stora tunna gasmoln mellan stjärnorna där just den materia man nu hittat fanns.

Pusslet med att lösa vårt universums historia och vad det är fortsätter oförminskat.

Bild. Kvasaren 3C 273 i Jungfruns stjärnbild på ett foto taget av Rymdteleskopet Hubble

USA:s metod för att skydda sig mot asteroidnedslag

Skulle Trumps förslag om en space force vinna terräng bör den användas även i fredstid. Övningar bör inte kunna vara svåra att finna.

Vi har sett hur asteroider utan upptäckt kunnat komma nära Jorden och i vissa fall hamnat här innan förvarning. De har slagit ner och skadat egendom och människor.

Ex på det är Tjeljabinsk2013 

Kan en space force i fredstid användas för att spåra jordnära hotfulla asteroider och även öva på dessa gör de en nytta när väl den stora asteroiden dyker upp en gång och måste bekämpas.

Metoder de kan testa och som finns föreslagna när väl en stor hotfull asteroid dyker upp är ex att   fästa en rymdfarkost på asteroiden för att med denna bogsera den till kursändring. Ett annat förslag är att spränga asteroider med atomvapen.

Detta är bara vad som uttänkts just nu som möjliga hjälpmedel för att få hotfulla asteroider att bli neutrala för oss. Säkert kan mer metoder finnas. Så nog skulle en space force kunna få arbete redan i dag. Det hittas ofta asteroider i närområdet vilka kan bli hotfulla men ofta ses de inte förrän de överraskande dyker upp.

Detta bör vara ett av en space force styrkas uppdrag att finna bättre metoder att finna och bekämpa dessa.  En skyddsstyrka för Jorden.

Bild på mindre asteroid 234 Ida tagit av  NASA

Trump föreslår skapelsen av en militär rymdstyrka

Senast en ny militär gren skapades i USA var för mer än 70 år sedan då amerikanska flygvapnet kom till.

President Trump tycker däremot att det nu åter är på tiden att skapa en ytterligare gren av amerikansk krigsstyrka en rymdstyrka eller som den ska kallas i så fall space force. Trump föreslog detta för ett tag sedan.

Krig i rymden tros inte vara överhängande men dagens politiska oro och att fler och fler stater har medel och kunskap om att ta sig ut i rymden gör hotet möjligt fortare än vad vi anar.

Visserligen finns ett fördrag från 1967 vilket förbjuder placering av massförstörelsevapen i jordens omloppsbana. Men detta fördrag är inte heltäckande och ingen kan garantera att en stat som känner sig hotad eller terrorister likväl sänder ut missiler i rymden och förstör satelliter eller sänder dem ner på strategiska mål på Jorden.

Om elände av ovanstående slag bryter ut skulle det skapa kaos av kommunikation, navigering, väder- och spaningssatelliter på vilka samhället är beroende på allehanda vis. Infrastrukturer kan falla sönder i dagens hyperkänsliga uppbyggnad utan att enda skott behöver avlossas på Jorden.

Vi har med andra ord byggt upp ett superkänsligt samhälle med en superkänslig civilisation utan skyddsnät när världsläget nästintill balanserar säkerhetsmässigt på katastrofläge. Man ryser när man tänker på det.

Man undrar om en space force kan avhjälpa detta eller göra så mycket om det brister. Men jag anser nog idén rätt bra i alla fall då den kan användas även som skydd och beskjutning av hotande rymdskrot eller asteroider.

Stjärnan Almaaz mystiska ljusförändringar förbryllade astronomer i 200 år.

Almaaz är en dubbelstjärna i stjärnbilden Kusken och består av en gul superjätte av spektralklass F och en eller två följeslagare av spektralklass B osäkert vilket.

Men nu till år 1821 då man antog att det var en enkelstjärna. Detta år noterade den tyska amatörastronomen Johann Fritsch att stjärnan Almaaz  hade blivit 2,5 gånger mindre ljusstark sett från jordens perspektiv i jämförelse med året innan men efterhand som tiden gick ökade dess ljusstyrka igen till den ursprungliga.

Detta gjorde att astronomer över hela världen studerade stjärnan och både 1848 och 1876 märkte att denna stjärna varierade över tid i ljusstyrka.

Genom tiden antogs olika lösningar på fenomenet. Ett var att förklaringen var att dammoln passerade framför stjärnan.

Men efterhand som tiden gick och vi kom till nutid med betydligt bättre mätteknik och teleskop kom lösningen.

Almaaz var inte en enkelstjärna utan är minst ett dubbelstjärnsystem kanske trestjärnesystem. Idag lutar det åt dubbelstjärnsystem.

Fenomenet med ljusstyrkans fluktration är vad man vet idag solförmörkelser över tid den ena stjärnan döljer den andras ljusstyrka. Så var det med detta fenomen som astronomer funderat på i 200 år. Lösningen är funnen.

Inte så konstig lösning kanske men intressant att beskriva då det ändå var ett mysterium i över 200 år. Se gärna en animation av ljusstyrkaförändringen och dess effekt från ESA genom länken här.

Bild på Almaaz.

Maskhål och resor genom tiden. Kanske effekter av dessa kan ses just nu.

För att veta vad maskhålteorin innebär se medföljande länk.

En ny teori visar hur gravitationsvågor orsakade av maskhål kan detekteras likt gravitationsvågor från två svarta hål som kolliderar.

Maskhål är förmodade fenomen inom relativitetsteorin som skapas i parvis och bildar genvägar genom rumtiden.  Till skillnad från svarta hål bildas inte maskhål genom naturliga processer. De måste matas med negativ energi. Negativ energi gör att maskhålet håller sig öppet. Gravitationsvågor har uppmätts i vad man förmodar är kolliderande svarta hål. Det kan nämligen lika väl vara maskhål som ligger bakom dessa upptäckter. Detta då det blir samma slag av gravitationsvåg av bägge fenomenen.

Om det är maskhålseffekter som uppmäts i rymdtid av fysiker är det bevis på maskhål och dessa skulle kunna transportera människor till ett annat universum i en annan tid i ett annat rum. Men även fram eller bakåt i tiden i vårt eget universum. De skulle om de finns kunna lösa alla resproblem om vi hade ett i närheten för all framtid i rymden men även eventuella andra universums besök.

En gravitationsvåg upptäcktes för första gången 2016 som effekten av det man anser vara två svarta håls kollision men som kan vara effekten av ett maskhål. 

Forskare från KU Leuven University och University of Madrid har skapat en modell som förutspår hur gravitationsvågor orsakade av kollision mellan två roterande maskhål kan detekteras.

En del anser idag att svarta hål kollisioner man fått mätbara resultat från istället är en maskhålseffekt.

Detta ger emellertid lösningen av att svarta håls kollisioner och maskhålseffekter ger samma utslag och därför inte går att skiljas åt med den kunskap och de mätmetoder vi har idag.

Därför kan var och en egentligen tro på vad den vill om den tror gravitationsvågen som gav nobelpriset till upptäckarna var en svarta hål kollision eller maskhålshändelse.

Själv håller jag mig till svarta håls kollision. Maskhål är för mig science fiction. Men vem vet.

Bild: Kan tidsfarande likväl finnas, man undrar efter att ha sett denna annons på nätet.

En av mikrosatelliterna utvecklat på ett kinesiskt universitet sänder nu data från månen.

En av två mikrosatelliter som utvecklats av HarbinInstitute of Technology (ett universitet) i nordöstra Kinas Heilongjiang-provins och skickats upp till en omloppsbana  runt månen har i dagarna börjat sända data tillbaka till jorden.

Det var två mikrosatelliter som sändes upp för ett tag sedan.  Longjiang-1 och Longjiang-2 vilka skickades ut i rymden den 21 maj från Xichang Satellite Launch Center.

Longjiang-1 drabbades av problem och misslyckades med att komma in i en bana runt månen. Longjiang-2 däremot en 47 kg tung månsatellit lyckades den 25 maj gå in i en bana runt månen och blev genom det den första satellit någonsin som utvecklats av ett universitet och tagit sig fram till den bana den avsetts få.

 Den bär på en optisk kamera inklusive andra instrument för att söka data om månen. Arbetet är igång och ännu fungerar allt.

Man kan tänka sig att det i framtiden blir vanligt att universitet har som examensarbeten att konstruera och sända upp mindre farkoster för att mäta eller fotografera något nytt i närområdet i rymden. Doktorsavhandlingar, magisteruppsatser kan ha innebörden av mätresultat på plats i rymden. Små satelliter kan sändas upp och komma tillbaks om och om igen med mätresultat för  nya arbeten av studenter för deras uppsatser. Kanske det  blir  vanligt i framtiden.

Bild: Adeline airbus kan vara en lösning på resor fram och tillbaka om den kan byggas i miniformat i framtiden.