Google

Translate blog

onsdag 11 september 2019

Det finns en anledning till att åter besöka planeten Venus.


En astronom på en planet långt därute skulle se Jorden och Venus som tvillinglika planeter där liv skulle kunna finnas.


Men detta tolkande skulle vara helt galet då Venus yta har en temperatur av ca 470C.

Venus har en atmosfär mättad med koldioxid med svavelsyramoln i skyn vilket gör Venus mycket olik Jorden och nästintill omöjlig att besöka då den är som en ugn.

Något i det förflutna förändrade förhållandena på Venus vilken kunde varit en lika livsvänlig planet som Jorden och kanske en gång även var det. 

Ett troligt scenario är att den en gång hade oceaner likt på Jorden men då solen åldrades och växte fick det till följd att Venus låg i en zon där dennas värme skapade en växthuseffekt. Ytan av i dag på Venus är enligt beräkningar 700 000 000 år. Hur ytan var de miljarder år innan som planeten existerade vet vi inte men omöjligt är det inte att hav fanns och landytor dä liv kunde finnas.


 När solen växte sig varmare och ljusare (en naturlig följd av åldrande) steg temperaturen på Venus och så småningom förgasades alla eventuella hav. Med allt mer vattenånga i atmosfären kom planeten in i ett skenande växthusstadie som det inte kunde återhämta sig från. Planetens inre hjälpte till med att producera magma som vällde ut som voluminösa lavaflöden (likt det även gjorde på jorden) och växhuseffekten gjorde att Venus än snabbare blev ungstempererad. Faktum är att den genomsnittliga ytans ålder på Venus av idag  är mycket yngre än de flera miljarder år gamla ytorna på Mars, Jorden och Merkurius.


 Men i övrigt kan Venus kan knappast skilja sig så mycket i ålder mot sina övriga närliggande grannplaneter. Den tidigaste ytan innan kaoset vet vi inget om.  Vi vet mindre om Venus än vi gör om de andra planeterna i det inre solsystemet vilket gör att besök här skulle vara spännande. Men att sända mätutrustning ner i ugnsvärme är svårt då den ska fungera ett tag och även kunna komma tillbaks hel eller sända ut genom en orolig atmosfär.


Till exempel behövs radar för att genomborra de ogenomskinliga svavelsyramolnen för att kunna se ytan och även tåla svavaelsyrahalten. Det är mycket knepigare än de enkelt synliga ytorna och tillgängliga ytorna på månen eller Merkurius. Den höga yttemperaturen 470 grader Celsius innebär att konventionell elektronik inte klarar mer än ett par timmar. Det är långt ifrån hur länge elektronik kan vara igång på Mars där Roversbilarna kan verka i mer än ett decennium.


Jag tror dock att ny teknik kommer att lösa problemet snart. Men vad vi kan finna nere på Venus av intresse tvivlar jag på. Allt är hetta av ett slag som med säkerhet utplånat alla rester av en tidigare era på Venus (min anm).

Bilden föreställer hur ytan troligast ser ut under molnen.

tisdag 10 september 2019

Kratern där nedslaget skedde som räddade jorden från fibulavintern.


I Barlangibergen i OutBack i västra Australien finns en plats  som visar spåren efter en krater, Yarrabubba crater. I denna krater tog och mejslade en gång ursprungsbefolkningen under många sekel (troligen tusentals år) stenar till skarpa verktyg.



 Nu har geologer lagt till en ny historia till dessa stenars ursprung genom att visa att de uppstod för 2 229 000 000 år sedan, när en asteroid kraschade in i vår planet. Fyndet gör Yarrabubba Crater ett 70 kilometer brett ärr i bergsområdet till Jordens äldsta spår av en kollision med en asteroid.


Forskarna har tidigare antagit att vulkanutbrott avslutade istiden som fanns den gången och vilken täckte hela planeten. Men Erickson geokronolog vid NASA: s Johnson Space Center i Houston, Texas och hans kollegor spekulerar i att Yarrabubba kan ha hjälpt till att tina denna istid snabbbare än vad som annars skulle skett.


De modellerade effekten av en 7 kilometer bred asteroid som slog ner i ett istäcke med tjockleken 2-5 km. De fann att effekten  då kunde  ha blivit att damm spridits tusentals kilometer. Effekten av detta damm skulle då blivit ett mörkt dammlager på isen. Mörk is vilken smälte fortare genom att värme absorberas lättare i mörkt färgade områden än vanlig is.


 Det skulle också enligt beräkningar ha skickat en halv biljon ton värmd ånga ut i stratosfären och resulterat i mer vattenånga där än vad som numera finns där.


 Andrey Bekker, en geolog vid UC Riverside tvivlar dock på att vattenångan skulle ha bestått under de århundraden som behövdes för att tina jorden. "Jag är inte övertygad om att det skulle kunna göra det här jobbet", säger han. Christian Koeberl, en Impact expert och generaldirektör för Natural History Museum i Wien anser därför att effekterna av kratern nedslag måste undersökas ytterligare av  paleoclimate forskare.


Jag (min anm) tolkar det som att utöver denna asteroids nedslag behövdes något mer. Det finns ju redan. Nedslaget och många vulkanutbrott jorden runt är mitt svar. Det ena utesluter inte det andra båda behövdes för att det skulle ske under den tidsrymd det tinades upp en världsis. I annat fall hade det tagit längre tid. 


Fri Bild på Barlangi Rock området  i Australien där kratern finns.

måndag 9 september 2019

Vissa bergliknande formationer av Vintergatan förbryllar.


Sedan 2013 har det europeiska rymdorganet Gaia haft uppdraget att göra en inventering av Vintergatan med målet att katalogisera mer än 1 000 000 000 stjärnor.



Med hjälp av nya data som släpptes under april 2018 på exakta mätningar av stjärnor katalogiserade ytterligare 550000000 stjärnor. På grund av detta kan astronomer nu visa mer korrekt hur vintergatans form är.
  

För oss amatörer kan natthimlen se ut som ett slumpmässigt stänk av stjärnor. Men astronomers mätningar (vi kan ej se vintergatan utifrån utan enbart konstruera en karta utifrån mätningar av stjärnformationers läge och form utan att se helheten) visar nu att i vissa regioner av vår galax har stjärnorna klumpats ihop i liknande formationer som markformationer på jorden i form av bäckar, vågor, valv och bergåsar.  Tektonisk aktivitet skapar (skapade) jordens former. Men forskarna är inte säkra på vad som skapat liknande stjärnformationer i Vintergatan. 

För min del (min anm.) funderar jag på om vi inte tolkar det vi ser däruppe utifrån vad vi se på jorden. Tänk på att vi ser alla slag av figurer i molnformationer etc. Hjärnan tolkar utefter kända ting vi känner igen.


Teorier finns om att dessa formationer ovan där har skett under påverkan utanför Vintergatan. Men även av effekter inne i Vintergatan. Forskarna fokuserade sig på en serie av åtta åsar i Vintergatan som vikts upp tillsammans med varandra likt en bergskedja.


En teori om vad som skett här är att gas förflyttat en del av Vintergatans stjärnor då en utifrån kommande galax krockade med Vintergatan. Men det är en teori. En teori som skulle kunna besvara en del formationer i Vintergatan.


Men med många stjärnor kvar att katalogisera kan nya frågor och teorier dyka upp.

Något säkert svar finns inte på hur Vintergatans form bildats.


Bild från jorden och vikipedia på berg i Colorado i USA.

söndag 8 september 2019

Så bygger man steg för steg ett maskhål.


Enligt teoretiska fysiker går det att bygga ett maskhål. Maskhål som ska förkorta restiden mellan två platser i universum till nära omedelbart.


 Enligt Einsteins allmänna relativteori ska en viss konfiguration av materia och energi tillåta bildandet av en tunnel en genväg mellan två annars avlägsna delar av universum.

Men teoretiskt blir dessa maskhål mycket instabila. En enda foton som passerar genom maskhålet sliter isär maskhålet. Men en del av negativ massa (antimateria) skulle teoretiskt motverka de destabiliserande effekterna av när materia försöker passera genom maskhålet.


Men för att två olika slags av maskhål (ett av antimateria och ett av materia ska få en hållbar passage i det med materia (vi är ju av materia) måste de två maskhålen finnas och bli kvar på rätt avstånd från varandra. Annars sker en katastrof i form av utplåning av båda. För hållbarheten måste eller skulle det kunna hållas på plats av en kosmisk sträng (inte att förväxla med strängteorin vilket är något helt annat).


Kosmiska strängar är teoretiska defekter liknande de sprickor som bildas när is fryser men i detta fall i väven av rymd och tid. Dessa kosmiska strängar antas ha bildats i under de första bråkdelarna av en sekund efter Big Bang.


De är exotiska objekt då de inte är bredare än en proton, En kosmisk sträng löser ett av problemen (håller ändarna öppna) men det hindrar inte maskhålet själv från att kollapsa när du faktiskt använder det. Det behövs ytterligare en kosmisk sträng. En som kan gänga maskhålen och  även ge en looping  för normalt utrymme mellan de två svarta hålen.


Det verkar lite komplicerat ett team av teoretiska fysiker gav steg-för-steg-instruktioner för att konstruera just ett sådant maskhål. Men först måste det hittas kosmiska strängar (om de finns min anm).


Läs mer om projektet här. 

lördag 7 september 2019

En minst sagt ogästvänlig exomåne finns vid WASP 49b


Forskarna tror att de har upptäckt vad de beskriver som "den första exomånen (måne runt en planet i ett främmande solsystem) där vulkaner är aktiva. En himmelsk kropp som kusligt påminner om den lilla eldiga "Star Wars" planeten Mustafar, där Anakin Skywalker förvandlas till Darth Vader.


 WASP-49b är exoplanet (gasjätte) vid dvärgstjärnan WASP-49, 550 ljusår bort från jorden i riktning mot stjärnbilden Haren. Den måne som medföljer denna gasjätte vilken är större än Jupiter har jämförts med 55 Cancri-e. 


Den har också jämförts med Jupiters måne Io. Den mest vulkaniskt aktiva himlakroppen i vårt solsystem. 


Studien om WASP-49b med sin måne kommer att publiceras i Astrophysical journal Forskarna. Forskarna tillägger i rapporten att WASP-49b: s atmosfär innehåller natrium på en exceptionellt hög höjd vilket får forskarna att tro att det kommer från någon annanstans än exoplaneten. Om det har ett samband med exomånens vulkanism och utsläpp får framtida forskning utvisa.


Men troligen är det så då Io en måne med vulkanisk aktivitet runt Jupiter sprutar ut natrium och kalium. 


Just fyndet av spår av natrium vid WASP-49b ger misstanken om en exomåne av Io:s slag eller större där. OBS månen är ej observerad ännu utan enbart spår av vad man anser kan vara en månes effekter och då en vulkanaktiv sådan har spårats.


Bild från vikimedia på Jupiter med sin måne Io men inte i rätt skala.

fredag 6 september 2019

JU mer avancerade instrument vi får desto mer upptäcker vi om exoplaneterna. Nya överraskningar kommer ofta.


Kepler solsystem finns i riktning mot Lyrans stjärnbild ca 2000 ljusår bort.

En amerikansk forskargrupp har nu lyckats förstå vad vi ser i detta system. Det är inte som vi trodde tidigare ett tre stjärnors system utan en tvåstjärnors med en stor jupiterlik gasplanet inblandad vilken tidigare ansetts varit en tredje stjärna.


Lösningen kom med ett nytt avancerat kraftfullt instrument på 8-meters Gemini North Telescope på Maunakea på Hawaii.  Kepler-13AB Binary Star system som såg bättre på det 2 000 ljusår avlägsna systemet. Tidigare var exoplaneten okänd och tolkad som en stjärna.


"Det var förvirring över Kepler-13b: var det en låg-massa stjärna eller en het Jupiter-liknande värld frågades det? Vi utarbetade därför ett experiment med Sly instrumentet ' Alopeke, "säger Howell en av de som var med om experimentet.


Resultatet publicerades nyligen i Astronomical Journal. "Vi övervakade båda stjärnorna, Kepler A och Kepler B, samtidigt som du letar efter förändringar i ljusstyrkan”, säger Howell. "Till vår glädje löste vi inte bara mysteriet utan öppnade också ett nytt fönster för en ny era av exoplanetforskning.


Lagets analys avslöjade en tydlig droppe i ljuset från Kepler A, som bevisar att planeten kretsar kring den ljusare av de två stjärnorna. Dessutom ger "Alopeke samtidigt data på både röda och blå våglängder vilket är en ovanlig förmåga för speckle imagers. Genom att jämföra de röda och blå våglängderna upptäcktes, att DIP i stjärnans blå ljus var ungefär dubbelt så djupt som DIP sett i rött ljus.

Bild enligt hur det kan se ut när en konstnär målat upp systemet (från Vikipedia). Den rödaktiga är planeten.

I övrigt visas en bättre bild kanske genom artikeln som inlägget grundas på här 

torsdag 5 september 2019

Banan planeten HR 5183b har är udda men varför?


Planeten HR 5183b är ännu en påminnelse om att främmande världar är långt mer främmande och mer varierande än vårt eget solsystem kan ge exempel på.


Astronomer hittade en gigantisk exoplanet tre gånger mer massiv än Jupiter slingrande sig udda runt sin värdstjärna på en mycket elliptisk väg.


Om denna främmande planet, känd som HR 5183 b funnits i vårt solsystem, skulle dess omloppsbana nått insidan av Jupiter och sträcka sig ut bortom Neptunus bana på sin rundning av solen säger de som hittat denna exoplanet därute. Dess sol är HR 5183 och finns 102 ljusår från oss i riktning mot stjärnbilden Jungfrun (Virgo).


Den här planeten är olik planeterna i vårt solsystem, men mer än så, dess bana är olik alla andra exoplaneter vi har upptäckt hittills," Sarah Blunt, en doktorand vid California Institute of Technology (Caltech) i Pasadena och huvudförfattare till en ny studie där denna planet presenteras.


"Andra planeter som upptäcks långt borta från sina stjärnor tenderar att ha mycket låg excentricitet, vilket innebär att deras omloppsbanor är mer cirkulära," trubbiga till. "Det faktum att denna planet har en sådan hög excentricitet talar till hur den antingen bildats eller utvecklats i förhållande till de andra planeterna."


Vad hon menar är att banan som denna planet har är en konsekvens av de andra säkert existerande planeterna i solsystem och vad som hände den gång solsystemet bildades.

Det finns inga eller få begränsningar (antagligen) på hur ett planetsystem kan se ut. Se banan här på en You tube 

Bilden ovan är en stjärnkarta vilken visar placeringen av HR 5183 i Jungfruns stjärnbild.