NASA: s James Webb Space Teleskop har tagit en ny bild av solsystemets andra isjätteplanet, planeten Uranus. Bilden visar dess ringar samt ljusa fält i planetens atmosfär. Webb-datan visar upp teleskopets oöverträffade känslighet genom att man kan se de tunnaste dammringarna där som tidigare bara avbildats av två andra observationer. Teleskop på rymdfarkosten Voyager 2 när den flög förbi planeten 1986 och Keck-observatoriet med dess avancerad adaptiv optik.
Uranus är den sjunde planeten räknat från solen. Den
roterar sidledes på ungefär 90 graders vinkel från planet i sin bana. Detta
orsakar extrema årstider eftersom planetens poler upplever många år av konstant
solljus följt av lika många år av fullständigt mörker. Uranus tar 84 år på sig
för att kretsa runt solen ett varv. För närvarande är det sen vår på dess
nordpol, som syns på bilden. Uranus sommar inträffar 2028. När Voyager 2
däremot besökte Uranus 1986 var det sommar på sydpolen. Sydpolen finns nu på
den "mörka sidan" av planeten vänd mot rymdens mörker.
Den nu tagna infraröda bilden från Webbs
Near-Infrared Camera (NIRCam) kombinerar data från två filter vid 1,4 som visas
i blått och 3,0 mikron, som visas i orange (gäller ringarna). Planeten själv
har en blå nyans i bilden.
När Voyager 2 fotograderade Uranus visade kameran en
nästan enbart blågrön boll i våglängderna. Med de infraröda våglängderna och
den extra känsligheten hos Webb ser vi mer detaljer, vilket nu visar hur
dynamisk atmosfären på Uranus är.
På höger sida av planeten finns ett område som
ljusnar vid polen mot solen, känd som en polär keps. Denna polära keps är unik
för Uranus - den verkar dyka upp när polen får direkt solljus på sommaren och
försvinner på hösten. Den nu insamlade Webb-datan kommer att hjälpa forskare
att förstå hur mekanismen fungerar. Webb avslöjade även att det vid kanten av
polarlocket (polär kepsen) finns ett ljust moln samt några svagare utsträckta
funktioner strax bortom lockets kant och ett andra mycket ljust moln kan även ses
vid planetens vänstra sida. Sådana moln är typiska för Uranus i infraröda
våglängder och är sannolikt kopplade till stormaktivitet.
Uranus karakteriseras som en isjätte på grund av den
kemiska sammansättningen av dess inre. Det mesta av dess massa tros vara en tät
vätska av "isiga" material - vatten, metan och ammoniak - ovanpå en
liten stenig kärna.
Uranus har 13 kända ringar och 11 av dem är synliga i denna Webb-bild. Några av dessa ringar är så ljusa i Webbteleskopets bild och finns så nära varandra att de verkar smälta samman till en större ring. Nio klassas som planetens huvudringar och två är de svagare dammringarna (som den diffusa zetaringen närmast planeten) upptäcktes först vid 1986 års förbiflygning av Voyager 2. Forskare förväntar sig att framtida Webb-bilder av Uranus kommer att avslöja de två svaga yttre ringarna som upptäcktes 2007 av Keckobservatoriet men vilka inte kan ses i ovan bild.
Webb fångade också många av Uranus 27 kända månar men
de kan ej ses på just denna bild. De sex ljusaste ringarna identifieras i
vidvinkelbilden. Bilden var bara en kort, 12-minuters exponeringsbild av Uranus
med två filter. Det är bara toppen av isberget av vad Webb kan göra när det
observerar Uranus. Ytterligare studier av Uranus sker och fler planeras under
Webbs första år i tjänst.
Bild på Uranus tagen av Webbtelekopets Near-Infrared
Camera (NIRCam. Bilden är från webb https://webbtelescope.org/