Gemini- och Blanco-teleskopen hittade ledtrådar till ursprunget av det längsta gammastrålningsutbrottet som någonsin hittats

 

Bild https://noirlab.edu/ Konstnärs illustration av GRB 250702B.

Gammastråleutbrott (GRB) är kraftfulla explosioner i universum endast slagna i styrka av Big Bang. De flesta uppkommer och försvinner inom några sekunder till minuter. Men den 2 juli 2025 blev astronomerna uppmärksammade på en GRB-källa som visade upprepade utbrott och som pågick i över sju timmar. Händelsen fick namnet GRB 250702B och är det längst pågående gammastrålutbrott som upptäckts.

GRB 250702B upptäcktes först av NASAs Fermi Gamma-ray Space Telescope (ett teleskop som söker efter gammastrålningsutbrott). Efter dess position på himlen i röntgenstrålar bestämts startade astronomer världen över kampanjer för att observera händelsen i ytterligare ljusvåglängder inklusive gammastrålfältet.

ESO:s Very Large Telescope (VLT) fastställde att källan till GRB 250702B var belägen i en galax utanför vår.

Efter detta gav sig ett team astronomer under ledning av Jonathan Carney, doktorand vid University of North Carolina at Chapel Hill, ut för att fånga händelsens utvecklande efterglöd, de avtagande ljusstrålarna som följde efter den starka gammastrålningsblixten. Egenskaperna hos denna efterglöd kan ge ledtrådar om vilken typ av händelse som orsakade GRB.

Teamet använde i arbetet tre av världens kraftfullaste markbaserade teleskop: NSF Víctor M. Blanco 4-metersteleskopet och de dubbla 8,1-meters teleskopen International Gemini Observatory. Dessa observerade GRB 250702B från ungefär 15 timmar efter den första upptäckten och fram till cirka 18 dagar senare. Teamet presenterar sina resultat i en artikel publicerad den 26 november i The Astrophysical Journal Letters. 

Analys av observationerna visade att GRB 250702B inte kunde ses i synligt ljus, delvis på grund av interstellärt damm i vår egen galax, men mer på grund av damm i GRB:s värdgalax. Faktum är att Gemini North, som gav den enda nära synliga våglängdsdetektionen av värdgalaxen, krävde nästan två timmars observationer för att fånga den svaga signalen i dammet. 

Carney och hans team kombinerade sedan dessa data med nya observationer gjorda med Keck I-teleskopet vid W. M. Keck-observatoriet, Magellan Baade-teleskopet och Fraunhofer-teleskopet vid Wendelstein-observatoriet, samt offentligt tillgängliga data från VLT, NASAs Hubble-rymdteleskop (HST) samt röntgen- och radioobservatorier. De sedan denna stora datamängd med teoretiska modeller, som är ramverk som förklarar beteendet hos astronomiska fenomen.

Teamets analys fastställde att den initiala gammastrålsignalen sannolikt kom från en smal, höghastighetsjet av material som kraschade in i det omgivande materialet, känt som en relativistisk jetstråle. Analysen hjälpte också till att karaktärisera miljön runt GRB och värdgalaxen i stort. De fann att det finns en stor mängd damm runt platsen för utbrottet och att värdgalaxen är extremt massiv jämfört med de flesta GRB-värdar. Data stöder en bild där GRB-källan befinner sig i en tät, dammig miljö, möjligen en tjock väg av damm i värdgalaxen längs siktlinjen mellan jorden och GRB-källan. Dessa detaljer om miljön i GRB 250702B ger viktiga begränsningar för systemet som producerade det initiala utbrottet av gammastrålar.

Av de cirka 15 000 GRB som observerats sedan sådana först upptäcktes 1973, är det bara ett halvdussin som når nära längden i tid på GRB 250702B. Deras föreslagna ursprung sträcker sig från kollapsen av en blå superjättestjärna, en tidvattenstörning eller en nybliven magnetar. GRB 250702B passar dock inte in i någon känd kategori.

Utifrån de data som hittills samlats in har forskare några idéer om möjliga ursprungsscenarier. Ett svart hål som faller in i en stjärna som har berövats sitt väte och nu nästan uteslutande består av helium eller en stjärna (eller ett objekt som en planet eller en brun dvärg) som störs vid en nära kontakt med ett stjärnkompakt objekt, såsom ett svart hål eller en neutronstjärna. Det kan vara en stjärna som slits isär när den faller in i ett svart hål med medelstor massa. Ett slag av svart hål med  massa som varierar från hundratusen till hundratusen gånger solens massa och tros finnas i riklig omfattning men hittills varit mycket svårt att hitta. Om det är det senare scenariot skulle detta vara första gången i historien som människor har bevittnat en relativistisk jetstråle från ett svart hål med medelstor massa i färd med att konsumera en stjärna.

Även om fler observationer behövs för att entydigt fastställa orsaken till GRB 250702B, är de hittills insamlade uppgifterna är konsekventa med dessa nya förklaringar.

Comet C/2025 R3 (PANSTARRS) blir kanske 2026 års mest uppmärksammade komet

 

Bild https://theskylive.com  Förenklad högupplöst djuphimmelskarta som visar kometen C/2025 R3 (PANSTARRS) nuvarande position. Synfält: 60 x 40 bågminuter.

Kometen upptäcktes den 8 september 2025 i Pan-STARRS-projektet (en hop teleskop) på Hawaii.

Den intressantaste informationen om denna komet som besöker oss under 2026 är att kometen förväntas bli synlig från Sverige i april 2026.

Ljusstyrkan blir enligt prognoserna på en magnitud runt 8 eller 9, vilket kräver fältkikare för att se den. Vissa optimistiska beräkningar antyder dock att den kan nå magnitud 3 och därmed bli synlig för blotta ögat under mörka förhållanden.

Som närmst solen (Perihelium) kommer den 20 april 2026.

Position just nu är för närvarande i stjärnbilden Pegasus.

Du kan följa kometens position i realtid via The SkyLive 

Lick- observatoriet skadat av vindbyar upp till 184/h

 

Bild  wikipedia Lick-observatoriet på Mount Hamilton vid Joseph D. Grant County Park i Californien. 

1888 var året då  Lick-observatoriet kom i gång. I dag ger det  UC-astronomer tillgång till världsledande optisk-infraröd observationsutrustning. Lick Observatory ägs och drivs av University of California. Det har en viktig plats i University of California Observatories (UCO) och dess verksamhet.

Lick observatoriet startade sin verksamhet 1888 som en del av University of California. Den grundades genom ett testamente från James Lick en fastighetsentreprenör och Kaliforniens rikaste medborgare då. Licks gåva på 700 000 dollar var den största filantropiska gåvan i vetenskapens historia och skulle uppgå till 1,2 miljarder dollar enligt dagens peningvärde.

Idag betjänar Lick astronomer från alla nio UC-astronomicampus (Berkeley, Davis, Santa Cruz, Santa Barbara, Los Angeles, San Diego, Irvine, Riverside och Merced) samt två nationella laboratorier (Lawrence Berkeley Lab och Lawrence Livermore Lab). Lick observatoriets användare varierar i ålder från grundutbildningsstudenter till de mest seniora och framstående astronomerna vid University of California. Vid varje given tidpunkt studerar över 100 observatörer vetenskapsprogram vid Lick.

Lick fungerar också som UC:s främsta testbädd för att utveckla nya instrument och ny teknik till optisk astronomi. De tekniska faciliteterna vid UC Santa Cruz och UCLA uppgraderar befintliga instrument och utvecklar nya instrument till Lick Observatoriet.

Lick har också ett uppdrag att förmedla kunskapen och kunskap kring astronomi till studenter och  allmänhet. Trettiofem tusen vuxna och barn besöker området årligen. Kvällen med stjärnans program innehåller föreläsningar av välkända astronomer och tillåter besökare att se kosmos direkt genom den 36-tums Great Refraktorn. Music of the Spheres-konserterna som uppförs där lugnar både hjärtat och sinnet. Huvudbyggnaden har iögonfallande, informativa utställningar och anordnar lärarutbildningsworkshops för lärare i grundskola och gymnasiet.

Vårt uppdrag för utbildning och samhällskontakt (EPO) är att upptäcka och dela universums mysterier från toppen av Mount Hamilton.

Men torsdagen den 25 december drog kraftiga vindbyar på upp till 180 kilometer i timmen över Mount Hamilton. En flera ton tung lucka föll utåt på taket av Stora salen och krossade flera bärande balkar.

Great Refraktorteleskopet skadades inte under incidenten, men dess precisionslinser och elektriska system blev  sårbara för regn.

Att återställa kupolen kommer att ta månader och observatoriet välkomnar bidrag för återställandet. https://www.lickobservatory.org/

Ett Flammande svart hål med starka utkast

 

Bild https://www.esa.int  Konstnärs bild av det flammande, blåsiga supermassiva svarta hålet i spiralgalaxen NGC 3783

Röntgenteleskopen XMM-Newton och XRISM har upptäckts en ovanlig explosion från ett supermassivt svart hål i galaxen NGC 3783 som befinner sig 135 ljusår från oss i riktning mot stjärnbilden Kentauren. På bara några timmar piskade gravitationen från det svarta hålet upp kraftiga strålar med materia ut i rymden i hastigheter på upp till 60 000 km per sekund. För att studera NGC 3783 och dess svarta hål använde huvudforskaren i projektet Liyi Gu vid Space Research Organisation Netherlands (SRON) med kollegor samtidigt Europeiska rymdorganisationens XMM-Newton och X-Ray Imaging och Spectroscopy Mission (XRISM), ett JAXA-lett uppdrag med deltagande av ESA och NASA. Det gigantiska svarta hålet finns inom NGC 3783, en vacker spiralgalax som nyligen fotograferades av NASA/ESA:s Hubble-rymdteleskop "Vi har aldrig sett ett svart hål skapa utkastvindar så snabbt förut," beskriver Liyi Gu.

Det svarta hålet i fråga är lika massivt som 30 miljoner solar. När det drar till sig närliggande material uppstår ett extremt starkt ljus och aktivitet i centrum av spiralgalaxen. En region som denna kallas en aktiv galaktisk kärna (AGN) och skiner i alla möjliga ljus och strålning och skickar ut kraftfulla jetstrålar och vindar ut i kosmos med gas och materia i form av damm.

"AGN är fascinerande och intensiva regioner och viktiga mål för både XMM-Newton och XRISM," tillägger Matteo Guainazzi, ESA XRISM Project-forskare och medförfattare till upptäckten.

"Vindarna runt detta svarta hål verkar ha skapats när AGN:s trassliga magnetfält plötsligt fick utbrott som de från vår sol (soleruptioner) , men i en skala här nästan för stor för att föreställa sig."

Vindarna från det svarta hålet liknar stora solutbrott av materia som kallas koronamassutkastningar, vilka bildas när solen slungar strömmar av överhettat material ut i rymden. Studien visar att supermassiva svarta hål ibland beter sig som vår egen sol vilket gör att dessa mystiska objekt känns lite mindre främmande (men i skalor som är mycket större).

Faktum är att en koronamassutkastning efter ett intensivt utbrott upptäcktes från vår sol så sent som den 11 november 2025 med vindar med hastigheter på  upp 1500 km per sekund.

Dansande dvärggalaxer

 

Bild Denna ESA/Webb-bild för månaden har NASA/ESA/CSA James Webb Space Telescope undersökt ett par dvärggalaxer som  i en gravitationsdans.  Galaxernas beteckning är NGC 4490 och NGC 4485 och de finns cirka 24 miljoner ljusår bort i stjärnbilden Canes Venatici (Jakthundarna)

Dvärggalaxer har flera likheter med unga galaxer i det tidiga universum då de är mycket mindre massiva än äldre galaxer som Vintergatan. Här finns vanligtvis små mängder metaller (det astronomer kallar metaller är allt tyngre än helium), mycket gas och relativt få stjärnor.

När dvärggalaxer kolliderar smälter de samman eller drar gas från varandra vilket kan  visa oss hur galaxer för miljarder år sedan vuxit och utvecklats.

De närliggande dvärggalaxerna NGC 4490 och NGC 4485 bildar ett intressant par. För nästan tre decennier sedan upptäckte astronomer en tunn förbindelse av gas mellan dessa vilket visade att de tidigare interagerat. Trots många studier med kraftfulla teleskop som NASA/ESA:s Hubble-rymdteleskop har historien mellan NGC4490 och NGC 4485 förblivit mystisk. 

Bilden ovan framkallades med data från Webbs Near-InfraRed Camera (NIRCam) och Mid-InfraRed Instrument (MIRI), samt ett enda smalbandsfilter från Hubble 657N. Här visas NGC 4490 och NGC 4485 i aldrig tidigare skådad detaljrikedom gasförbindelsen och stjärnorna i galaxerna. NGC 4490 dominerar bilden som det större objektet på vänster sida av bilden, medan NGC 4485 är den mindre galaxen som ses i den övre högra delen av bilden. Genom att dissekera dessa galaxer stjärna för stjärna kunde forskarna kartlägga var unga, medelålders och gamla stjärnor befinner sig och följa tidslinjen för galaxernas interaktion.

För ungefär 200 miljoner år sedan snurrade dessa galaxer nära varandra innan de gav sig iväg från varandra. Den större galaxen, NGC 4490, fångade då med sig en gasström från NGC 4485  och denna gas följer nu galaxerna som dansande förbundenhet mellan galaxerna som utsträckta armar. Längs gasbron och inom de två galaxerna utlöste denna interaktion en explosion av stjärnbildning. De koncentrerade områden av klarblått som syns  i bilden indikerar starkt joniserade gasområden vid de nyligen bildade stjärnhoparna. För bara 30 miljoner år sedan började dessa galaxer återigen öka i stjärnbildning med nya hopar som samlades där gasen från de två galaxerna blandades tillsammans.

Genom att fånga historien om de galaktiska dansarna NGC 4490 och NGC 4485 har Webbtelekopet avslöjat nya detaljer om hur dvärggalaxer interagerar vilket ger oss en inblick i hur små galaxer nära och långt bort växer och utvecklas.

1,4 miljarder år gammal luft analyserad

 

Bild https://news.rpi.edu/ Mikroskopisk bild av vätskeinneslutningar i 1,4 miljarder år gammal stensalt som bevarat 1,4 miljarder år gammal luft och saltlake. (Justin Park/RPI)

För ca en miljard år sedan i det som nu är norra Ontario avdunstade en subtropisk sjö under solens milda värme och lämnade efter sig kristaller av bergsalt.

På den tiden var bakterier den dominerande livsformen. Rödalger hade precis dykt upp på den evolutionära scenen. Komplext flercelligt liv som djur och växter skulle inte dyka upp förrän om ytterligare 800 miljoner år.

Då vattnet avdunstade fastnade den saltlake som blev kvar  i små fickor i saltkristaller och  finns kvar än idag. Dessa instängda vätskeinklusioner innehåller luftbubblor som i detalj avslöjar sammansättningen av den tidiga jordens atmosfär. Saltkristallerna begravdes i sediment, effektivt avskärmade från resten av världen för 1,4 miljarder år sedan.

Ett forskarteam under ledning av Justin Park, doktorand vid Rensselaer Polytechnic Institute  i New York (RPI) och vägledd av RPI-professor Morgan Schaller, Ph.D har nu analyserat sammansättningen av gaser och vätskor som fångats i uråldriga saltkristaller i norra Ontario, vilket effektivt förlänger vår kunskap om jordens atmosfär till ungefär 1,4 miljarder år tillbaks i tiden. Deras resultat av analysen har publicerats i Proceedings of the National Academy of Sciences. 

Forskare har länge vetat att vätskeinklusioner i bergsaltkristaller innehåller spår av jordens tidiga atmosfär. Men att få fram noggranna mätningar från dessa inklusioner har visat sig vara en stor utmaning då de innehåller både luftbubblor och saltlake och gaser som syre och koldioxid  beter sig annorlunda i vatten än i luft.

Forskare har kämpat för att korrigera dessa skillnader för att få exakta avläsningar av gaserna så som de faktiskt förekom i forntida atmosfärer under den tid som kallas mesoproterozoikum.

"De koldioxidmätningar Justin gjorde har aldrig gjorts tidigare," beskriver Schaller. "Vi har aldrig kunnat se tillbaka på denna era i jordens historia med samma grad av noggrannhet. Det är analyser på uråldrig luft!"

Mätningarna visar att den mesoproterozoiska atmosfären innehöll 3,7 % så mycket syre som idag, en förvånansvärt hög mängd, tillräckligt hög för att stödja det komplexa flercelliga djurliv som inte skulle uppstå förrän hundratals miljoner år senare.

Koldioxid var samtidigt tio gånger så riklig som idag  tillräckligt för att motverka den "svagt värmande unga solen" och skapa ett varmt klimat.

En fråga som naturligt uppstår är om det fanns tillräckligt med syre för att stödja djurliv, varför tog det då så lång tid att slutligen utvecklas?

Park betonar att proverna bara fångar en ögonblicksbild av geologisk tid. "Det kan spegla en kort, tillfällig syresättningshändelse under denna långa era som geologer skämtsamt kallar 'den tråkiga miljarden'," beskriver han. Det var en epok i jordens historia präglad av låga syrenivåer, utbredd atmosfärisk och geologisk stabilitet samt få evolutionära förändringar.

Tidigare indirekta uppskattningar av koldioxid under perioden pekade på lägre nivåer som var oförenliga med andra observationer som visade att det inte fanns några betydande glaciärer under mesoproterozoikum. Teamets direkta mätningar av höga koldioxidnivåer, i kombination med temperaturuppskattningar från själva saltet, tyder på att det mesoproterozoiska klimatet var mildare än man tidigare trott och kan jämföras med dagens.

Schaller noterar att rödalger uppstod ungefär vid denna tidpunkt i jordens historia vilka fortfarande i dag är en betydande bidragsgivare till den globala syreproduktionen. De relativt höga syrenivåerna då kan vara en direkt följd av den ökande förekomsten och komplexiteten av algliv.

Då ett starkt ljus uppkommer vid tre galaxers sammanslagning

 

Bild https://public.nrao.edu/ Konstnärs tolkning av en sällsynt trio av sammanslagna galaxer, J121/1219+1035, som hyser tre aktivt närande i radiovågor synliga supermassiva svarta hål och vars jetstrålar lyser upp den omgivande gasen. Källa: NSF/AUI/NSF NRAO/P. Vosteen

Astronomer från U.S. Naval Research Laboratory (NRL), i samarbete med forskare vid U.S. Naval Observatory (USNO) och NASA Goddard Space Flight Center (NASA GSFC) har med hjälp av instrument från US National Science Foundation National Radio Astronomy Observatory (NSF NRAO) bekräftat det första kända trippelsystemet av galaxer vilka aktivt matar sina supermassiva svarta hål vilket upptäcktes i radiovågor. (National Radio Astronomy Observatory är en anläggning tillhörande U.S. National Science Foundation, som drivs enligt samarbetsavtal mellan Associated Universities, Inc.)

Systemet är katalogiserat som J1218/1219+1035 och finns cirka 1,2 miljarder ljusår från jorden. Högupplösta observationer från U.S. National Science Foundation Very Large Array (NSF VLA) och U.S. National Science Foundation Very Long Baseline Array (NSF VLBA) avslöjar kompakta, synkrotronutkastande i radiostrålning från de svarta hålen i varje galax vilket bekräftar att alla tre är värdar för aktiva centrum (AGN) som drivs av växande svarta hål. Detta gör J1218/1219+1035 till det första bekräftade "trippelradio-AGN" och  det tredje kända trippel-AGN-systemet i vårt närliggande universum.

Genom att fånga tre aktivt matande svarta hål i samma sammanslagna grupp av galaxer erbjuder de nya observationerna ett utmärkt laboratorium för att testa hur galaxmöten driver gas in i galaxers centrum och ger tillväxt av svarta hål.

J1218/1219+1035 sågs ursprungligen som ett ovanligt system vid upptäckten i mellaninfraröda data från NASAs Wide-field Infrared Survey Explorer (WISE) vilket antydde minst två dolda AGN som lurade i ett interagerande galaxpar. Uppföljande optisk spektroskopi bekräftade en AGN i en kärna och avslöjade en "komposit" signatur i en annan, men lämnade den tredje galaxens verkliga natur oklar eftersom dess emission också kunde uppstått ur  ex stjärnbildning. Först med nya, ultraskarpa radiobilder från NSF VLA  vid frekvenserna 3, 10 och 15 GHz upptäckte astronomer kompakta radiokärnor som var exakt justerade med tre optiska galaxer, vilket visade att varje galax hyser en AGN som är ljusstark i radioemission och sannolikt ger ifrån sig  jetstrålar eller utflöden.

"Trippel-aktiva galaxer som denna är sällsynta och att fånga en sådan i en aktiv sammanslagning ger oss en plats på första parkett till hur massiva galaxer och deras svarta hål växer tillsamman," beskriver Dr. Emma Schwartzman studieledare vid U.S. Naval Research Laboratory. "Genom att observera de tre svarta hålen i detta system  i radiovågsbältet ses hur de aktivt skjuter ut jetstrålar genom denna upptäckt  har vi flyttat trippel radio-AGN från teori till verklighet och öppnat ett nytt fönster in i livscykeln för supermassiva svarta hål."

Med endast två andra kända  och bekräftade trippel-AGN-system är det avgörande att utöka urvalet av sådana objekt för att förstå hur ofta svarta hål interagerar och så småningom slås samman. Upptäckten av J1218/1219+1035 understryker kraften i att kombinera mellaninfraröd selektion med känslig, högupplöst radioavbildning för att avslöja komplexa AGN-system som kan vara dolda eller tvetydiga vid optiska och röntgenvåglängder. Forskarna föreslår att framtida undersökningar och riktad uppföljning med anläggningar som NSF VLA och NSF VLBA kommer att vara avgörande för att avslöja fler trippel AGN och spåra hur svarta hål-trippel formar galaxers tillväxt över tid.