Falskhet, är det värdefullt?

Diamanter, vita lögner eller falska pengar etc?

Det låter ju inte så, nog är äkta vara och ärlighet något alla önskar få.

Men om det är så, varför använder då vissa människor en vit lögn? Varför lurar vissa andra med falska varor? Människor som själva aldrig skulle acceptera att bli lurade.

Varför värderar människor sanningen i första hand utifrån hur de själva bemöts och inte i hur de bemöter andra?

När det gäller falskmyntare och falska diamanter är det säkert av lönsamhets- skäl. Man anser sig ha rätt att lura till sig kapital och fördelar, då man anser att man själv lurats i något sammanhang på karriär eller kapital. Det är en slags hämndaktion mot samhället och dess normer och som man anser orättvisor.

När det gäller vita lögner handlar det om feghet att stå för vad man tycker eller känner men man ursäktar sig med att det skyddar den som utsätts för en sådan.

Istället är sanningen att den skyddar den som säger det för att bedömas som svekfull alternativt ges den vita lögnen för att framstå i bättre dager inför den andre.

Falskhet bekräftas då som värdefull. Värdefull för den som utsätter andra för det men som aldrig själv skulle accepterat den riktad mot sig själv.

Vem skriver du blogg för och varför?

Frågan har nog de flesta bloggare ställt sig. Varför skriver du? Varför skriver jag?

För att det är lätt att bli publicerad vilket det inte är om du funderar på att skriva en bok eller skriva för en tidning?

För att du själv bestämmer vad du vill skriva om och hoppas att någon ev läser det du skriver och kanske får en idé av det som i förlängningen sprids på skilda vägar och får en betydelse en gång?

För att skriva av dig det du funderar över, en slags terapi?

För att förmedla den kunskap du anser du har eller de funderingar du har över livet?

Säkert finns det fler frågor att ställa och många svar att ge på frågan ovan.

Varför jag själv skriver är nog mest av alternativ två ovan. Att försöka sprida en fundering som kan slå rot hos någon som kan använda idén eller tanken konstruktivt. Att förändra och påverka med en tanke eller teori som får positiv betydelse för någon eller kanske många en gång.

Kan en missaktad fås att tro på förändring?

Missaktad är en person som behandlas med förakt eller ses som mindre värd. När väl denna behandling sanktioneras av ett politiskt system då kan ingen ställa krav på att den som drabbas ska klara av att komma från detta förakt och ex förändra sin situation.

Då kan vi ha hur många diskrimineringsombudsmän som helst. De kan inget göra för de som behandlas illa om lagen tillåter det.

Vi har idag långtidsarbetslösa och långtidssjuka som behandlas segregerande skattemässigt och än värre slängs ut i ingenting oberoende av hälsotillstånd.

Detta behandlingssystem skrivs det mycket lite om i media och människor i gemen ser det som ev skrivs om detta på ett kallt och känslolöst vis. Vi har i dagarna sett hur Alliansens politik bekräftats som rätt behandling av sjuka och arbetslösa genom att de fått nytt mandat att behandla dessa grupper omänskligt.

När ett rättssystem och en stat ger laga kraft att behandla människor illa tar ofta befolkningen det som rätt och riktigt och en omvärdering av människovärdet i samhället har gjorts.

De som inte ser det som rätt och riktigt och helt okristligt (som vi av de troende som inte gömmer huvudet i sanden och inte låtsas se) ses som bakåtsträvande.

Visst har vi det samhälle majoriteten önskar, men varför önskade majoriteten detta och just nu?

Varför accepterar de flesta det mesta, bara de själva får så låg skatt som möjligt?

Meningen med att vara förmögen men inte använda förmögenheten.

Vi hör om dem ibland kanske det var vanligare förr men de finns och mår bra även idag.

Människor med stora förmögenheter vilka de sparat ihop genom att snåla och spara ett helt liv.

Deras tillfredsställelse i att leva mycket snålt och spara allt är att de då har en trygghet hur än samhället ser ut och förändras.

Troligen kommer de aldrig att använda sin ökande förmögenhet aldrig att behöva göra detta då de lever långt under existensminimum för att spara allt i kontanta medel de kan.

Det blir en tävling att klara av och öka sparandet. En inre trygg tillfredsställelse. Skulle de handla upp eller använda kapitalet vilket de inte är kapabla till genom ovanstående skulle de knäckas psykiskt och inte leva lång tid efter det.

Mammon har blivit deras Gud och trygghet. Förr var otrolig sparsamhet och hushållande viktigt för överlevnad. I dag har många lärt sig att det inte behövs då samhället går in med socialbidrag etc vid kris genom ett folkhemssamhälle skapat av en lång socialdemokrati.

Men vi ser numera genom Alliansens omfördelning av samhällets resurser att fler och fler hamnar utanför den kvarvarande tryggheten och inte får hjälp. Därför borde framtiden visa fler och fler av dessa personlighetsdrag som beskrivs ovan. Allt går igen och den sk omvända Robin Hood politiken som har varit vanligast genom historien återupprättas steg för steg i vår tids Sverige.

Vem har medgång och vem har motgång?

Som allt annat är det relativt. Det en upplever som en medgång upplever någon annan som en motgång.

Den som kämpar och lyckas har tillfällig medgång i livet. Den som kämpar mot ett mål och misslyckas har tillfällig motgång.

Men känslan är relativ i förhållande till vem man är. Ovanstående låter riktigt. Men så enkelt är det inte alltid.

Det finns många i dag som ser det som medgång att kämpa mot ett mål utan att själva målet önskas uppfyllt. Skulle målet uppfyllas hade de inga fler delmål att uppnå, själva resan som aldrig tar slut är vad de upplever som medgång skulle målet nås skulle de inte ha mer att kämpa mot och de skulle uppleva motgång i sitt liv.

Så själva motgången, alla hinder som ska övervinnas för att nå ett mål, kan upplevas som stimulerande och vart och ett som man lyckas uppnå är en medgång men själva målet får aldrig uppnås då detta då kommer att upplevas som en motgång.

Det kan vara att mål som att bli känd för något, resa till så många plaster som möjligt på vår planet, läsa så många böcker som möjligt i ett visst ämne osv.

Varför vill vissa skrattas åt genom att locka andra till skratt?

Kan det vara en inneboende tveksamhet om sig själv och dennes förmågor som får en person att spela clown? Berätta historier eller säga dråpliga repliker. Narren finns på de flesta arbetsplatser, skolor och i andra sammanhang.

Genom att få andra att skratta vet denne att det denne gör eller säger roar och då riskerar denne inte att förödmjukas eller skrattas åt bakom ryggen. Tvärtom, den har en roll som roar oförargligt och accepteras som sådan.

Narren, om vi ska kalla denne så, skyddar därmed sitt ego från att skrattas åt i situationer där denne skulle såras. Istället väntar alla på att något roligt ska sägas eller ske i samband med att denne är närvarande. Personen blir populär. 

Visst skrattar de flesta åt henne eller honom, men personen vet att det beror på att denne sagt eller gjort något, nu eller tidigare, alternativt förväntas något dråpligt komma från denne och ser då till att detta sker.

Alla är nöjda och narren kan inte förödmjukas då denne är som en kameleont, den läser av vad som förväntas och säger detta.

Denne vill locka andra att le eller skratta, det är dennes trygghet och ger en självkänsla av behörighet, att vara populär.

Narren behövs, den lättar upp en tryckt stämning, därför är den ofta lika populär i dag likväl som den var det under den tid när narren var klädd i narrkåpa i ett kungahus.

I dag avgörs vem som ska gynnas eller missgynnas i vårt land.

Alla människor är enligt många ideologier inte lika mycket värda.                      

I en demokrati ska de dock vara det. Men sedan 2006 har detta förändrats.

Svenska folket har valt detta och säkert är det något som ses som helt riktigt och kommer att fortsätta under överskådlig tid.

Alliansen sitter säkert på tronen ytterligare 4 år. De fyra år de önskar för att ge Sverige en europeisk prägling inom alla områden. ”Vi behöver fyra år till för att ta bort de sista resterna av det socialdemokratiska samhällsbygget” om det nu var Reinfeldt som sa det. Jag kommer inte ihåg var jag läste detta.

Men nu är vi säkert på god väg. Vad man än anser om Alliansen, och då särskilt moderaterna, så är de mycket smarta. De har hållit vad de lovat och gör säkert det igen. De har inte kommit med överraskningar så svenska folket har vetat vad de fått. Sedan ser jag de tre andra partierna i Alliansen som meningslösa, de har bara en uppgift, att stötta moderaterna så det blir och är en sammanhållande allians. De driver inga egna frågor längre.

Socialdemokraterna är förvirrade och har en ledare som hör till en förgången tid. Men så är det, vi har fått en regim som majoriteten önskade, kanske dessa sitter i många år framåt, omöjligt är det inte om de fortsätter locka med det enda svenska folket bryr sig om; med skattesänkningar.