Det finns spår av en Dvärggalax som kraschat in i centrum av Vintergatan

 

För ungefär 3 miljarder år sedan störtade en dvärggalax i T-formation rakt in i centrum av Vintergatan. Dvärggalaxen slets itu och dess stjärnor vilka klarade gravitationskraschen satte kurs åt skilda håll. Det var detta som astrofysiker upptäckte (vilsna stjärnor i flera riktningar) vid Rensselaer Polytechnic Institute i New York 2019 och då började titta på och nu publicerat en rapport om. De kunde genom datorsimulering hitta en förklaring till varför stjärnor här hade i vissa fall kurs mot oss i andra från oss. Normalt har alla stjärnor i ett kluster eller galax samma rotations och färdriktning.

"När vi satte ihop data från simuleringen var det ett "aha" ögonblick, säger Heidi Jo Newberg, Rensselaer professor i fysik,tillämpad fysik och astronomi, huvudförfattare till publiceringen iThe Astrophysical Journal paper där upptäckten beskrivs. "Denna grupp av stjärnor hade olika hastigheter vilket var mycket märkligt. Men nu när vi ser deras rörelse som en helhet förstår vi varför de är olika och varför de rör sig på det sätt de gör."

Händelsen sedd från oss är i riktning mot Jungfruns stjärnbild. Resultatet ger även förklaringen till en rad andra likartade syner vi kan se på skilda håll i Vintergatan säger forskarna. Min undran och slutsats (min anm.) är vad händer med de planeter i ett solsystem som följer med en galax krasch in i en annan galax? Min uppfattning är ingenting. Astronomer på dessa solar ser en ny stjärnhimmel men det handlar om år miljoner innan allt skett men sakta kan det åses över tid. Vad upplever då eventuella varelser på själva planeterna i de solsystem som det handlar? Mitt svar ingenting livet fortsätter som vanligt.

Illustration på Vintergatan från vikipedia.

Två planeter runt en röd dvärgstjärna

 

Det nya SAINT-EX-observatoriet i Mexiko har upptäckt två exoplaneter som kretsar kring den röda dvärgstjärnan TOI-1266 vilken finns 117 ljusår från oss. Upptäckten visar att detta nya teleskop gör det jobb det är avsett att klara.

Dessa två världar kretsar kring sin röda dvärgstjärna var elfte och nittonde dag. Den inre planeten är strax under 2,5 Jordradier och klassificeras som en sub-Neptunus planet, och den yttre planeten är 1,5 gånger jordens storlek och räknas som en super-Jorden.

 

Dessa världar beskrivs i Astronomy & Astrophysics  i en rapport där huvudförfattaren heter Brice-Olivier Demory vilken säger: Planeter av storlek som TOI-1266 b och c har oftast ingen atmosfär sannolikt på grund av effekten av stark bestrålning från stjärnan som oftast urholka deras atmosfärer på grund av närheten till sin sol.

Bild från Flickr.com som visar hur det kan se ut vid det stjärnsystem som beskrivs ovan. Detta om vi bortser från planeterna bortanför själva stjärnan. Bilden är egentligen av Trappist 1 systemet. Någon av ovanstående som är fri att publicera fann jag ej.

Stjärnkluster delar av ännu större kluster

 

Stjärnkluster är från vår synvinkel stora hopar av stjärnor somhåller ihop under stora delar av sin existens (genom gravitationen min anm.). Idag känner vi till några tusen stjärnhopar i Vintergatan som vi känner genom deras framträdande som grupper av stjärnor. Detta gör enskilda stjärnor i en sådan grupp svåra att identifiera genom likheten med sina grannstjärnor i klustret. säger Stefan Meingast huvudförfattare till en ny rapport som publicerats i Astronomy & Astrophysics.

”Vår sol tros ha bildats i en stjärnhop men har lämnat sina solsyskon bakom sig för länge sedan" tillägger han. De stjärngrupper vi ser på natthimlen är bara delar av en mycket större enhet” säger Alena Rottensteiner, medförfattare och master student vid universitetet i Wien. "Det finns gott om arbete framåt att revidera vad vi trodde var grundläggande egenskaper hos stjärnhopar."

För att hitta de förlorade stjärnsyskonen till vår sol utvecklade forskargruppen en ny metod som använder maskininlärning för att spåra grupper av stjärnor som kommit till tillsammans och som rör sig gemensamt över himlen. Teamet analyserade 10 stjärnhopar och identifierade tusentals stjärnsyskon långt borta från mitten av de kompakta kluster som tydligt tillhör samma familj.

En förklaring till ursprunget till dessa stjärnhopar nuvarande eller forntida existens är osäker men teamet är övertygad om att deras resultat kommer att omdefiniera stjärnhopar och hjälpa vår förståelse av deras historia och utveckling över kosmisk tid.

– Stjärnklustren vi undersökte var välkända prototyper studerade i mer än ett sekel men ändå verkar det som om vi måste börja tänka större. Vår upptäckt kommer att få viktiga konsekvenser för vår förståelse av hur Vintergatan byggdes, kluster för kluster, men också konsekvenserna för överlevnaden för proto-planeter långt ifrån den steriliserande strålningen av massiva stjärnor i centrum av kluster ", säger João Alves, professor i Stellar astrofysik vid universitetet i Wien och en medförfattare till rapporten. "Täta stjärnhopar med sin massiva men mindre täta hopar kanske inte är en dålig plats för planetbildning."

Jag (min anm.) skulle anse det spännande om man fann vår sols syskon (om de finns) vid dess första tid i ett stjärnkluster. Varför allt stjärnbildande först blev till i stjärnkluster (om nu det blev detta) är ännu en olöst gåta. Vad säger egentligen att de stora klustren där mindre kluster ingår är gränsen uppåt. Galaxer bildar troligen också kluster och ser vi det i stort finns ingen gräns uppåt kluster bildar större som bildar kluster osv.

Bild på stjärnkluster från vikipedia här Messier3 vilket finns i stjärnbilden Jakthundarna.

Snöhögar på Pluto bildas uppifrån och neråt i motsatts till här på jorden.

 

Bergen på Pluto har snötäcken som har bildats nerifrån och upp ( Snötäcket istäcket byggs upp underifrån och så höjs det) i motsats till botten upp som hur snötäcken bildas på jorden (Det byggs upp snötäcken genom ny snö som faller ovanpå den gamla på Jorden) visar en ny studie.

När NASA:s rymdsond New Horizons flög över Pluto 2015 avslöjades ett förvånansvärt komplext och varierat landskap. Plutos frusna yta har regioner som domineras av olika sorters is, Från frusen metan till fruset kväve och även is av vatten.

”Vid bergskedjorna Pigafetta Montes och Elcano Montes i Plutos ekvatoriala region Cthulhu upptäcktes frostiga toppar mycket lika snötäckta bergkedjor på jorden” säger Bertrand, forskare vid NASA Ames Research Center i Moffett Field, Kalifornien och tillägger. "Ett sådant landskap hade aldrig observerats någon annanstans i solsystemet."

Till exempel är topparna Pigafetta Montes nästan 3,5 kilometer höga toppar som är starkt reflekterande. Liknande frost sågs på kratersidor och väggarna på Cthulhu-regionens bergsidor.

Den exakta sammansättningen av denna frost på Pluto var oklar. Forskarna identifierade dock metan men om det var ren fryst metan, fryst etan utspädd med fryst kväve eller en blandning av båda var okänt.

På jorden bildas fjällsnötoppar när fuktiga vindar stiger uppför bergsidorna då temperaturen sjunker allt eftersom höjden ökar. Den stigande fukten kondenseras när den blir kallare och snö faller på bergstopparna.

Men på Pluto sker det motsatta. Bertrand säger. " Vi upptäckte en för oss ny atmosfärisk process  på Pluto. Det är anmärkningsvärt att se att två mycket lika landskap  jordens och Plutos kan skapas genom två motsatta processer."

Datasimuleringar visade att atmosfärisk cirkulation på Pluto kan koncentrera metangas en bit ovan slätterna på Pluto. Detta i sin tur resulterar i att metan kondenseras som frost på bergstoppar men detta bygga upp underifrån..

Plutos tunna atmosfär värms upp av solen och blir varmare när höjden ökar medan dess yttemperatur förblir jämnt kall (motsatsen till på jorden där högre höjder har lägre temperaturer min anm.) säger Bertrand. "Plutos atmosfär har mer gasformig metan på högre höjder vilket gör det möjligt för metangas att mättas och frysa direkt underifrån på redan existerande is bergstopparna,". "På lägre höjd är koncentrationen av gasformig metan lägre och den kan inte kondensera." Vad som sker är att is av metan sker på marknivån och ju högre upp i bergen man kommer desto mindre is utan här är det kondens av metan. På jorden under sommartid kan det finnas is och snö på toppen av bergen medan det är sommarvärme på marknivån. På Pluto är det varmare på bergstopparna än vid marken. För mer och kanske bättre förklaring än min se denna länk. Fenomenet är unikt. https://www.space.com/pluto-mountains-methane-snowcaps-form-reverse.html

 

Bild på snö på berg vid Plutos ekvator yta från flickr.com

Radiostrålningskällan visade sig vara en brun dvärgstjärna. Beteckningen på denna blev BDR 1750+3809

 

Bruna dvärgar är ett mellanting mellan planeter och stjärnor med massa mellan 13 och 80 Jupitermassor. De är misslyckade stjärnbildningar kärnfusionen kom aldrig igång.

De är kända för att ge optiskt norrsken och tillhörande norrskensradioutsläpp. Av den anledningen har radioteleskop potential att avslöja närvaron av nya bruna dvärgar fast de knappast kan ses med optiska teleskop. Men med hjälp av radioteleskopet Low-Frequency Array (LOFAR) har ett internationellt team av astronomer upptäckt en ny radiokälla som visade sig vara en brun dvärg.

BDR 1750+3809 är den första bruna dvärgen som hittats genom dess strålning i radiostrålningsfältet vilket bevisar att sådana instrument kan identifiera och finna bruna dvärgar därute.  

Fyndet redovisas i en artikel publicerad 5 oktober i arXiv.org. Det är en grupp astronomer ledda från Harish Vedantham vid universitetet i Groningen i Nederländerna som gjort ett genombrott i spårning efter bruna dvärgar utifrån dess strålning inom radiostrålningsfältet.

De rapporterade att BDR 1750+3809 är en radiokälla som identifieras av LOFAR. Dess bruna dvärg status bekräftades genom uppföljning i det infraröda strålningsfältet och spektroskopiska observationer. Avståndet till BDR 1750+3809 uppskattades till cirka 212 ljusår och riktningen är mot Oxens stjärnbild.

Bild från vikipedia som visar storleksförhållandena mellan solen gasplaneten Jupiter och en brun dvärgstjärna.

En ingång till ett nytt slag av fysik kan kanske detta trippelstjärnsystem ge oss. Välkommen till Apep - systemet.

 

En astronomisk upptäckt sprider nytt ljus om ett stjärnsystem i vår egen Vintergatan med två Wolf-Rayet-stjärnor och en het jättestjärna. Dessa stjärnor är kortlivade och följaktligen mycket sällsynta, med bara några hundra bekräftade upptäckter bland vår galax hundra miljarder stjärnor. Wolf-Rayet-stjärnor är  döende stjärnor i sitt uppsvällande (även solen kommer att svälla upp och bli röd under sina sista år för att sedan sjunka ihop till en neutronstjärna större stjärnor än solen exploderar efter detta stadie som jättestjärna i en supernova) i storlek som 30 solmassor och därför fusionerar helium i sådana mängder att ytan upphettas till mellan 29726C och 199726C.

 Den höga temperaturen gör att stjärnan blåser iväg sitt yttre vätelager och på så sätt blottas den heta kärnan. Kärnan som i sin tur kastar ut laddade partiklar med mycket hög hastighet. Wolf-Rayet stjärnor är stjärnor i slutet av sin livscykel i den uppsvällande fasen. Om kanske enbart några tiotusentals år enligt vad vi kan beräkna exploderar dessa som en supernova om de inte är mindre och istället krymper ihop och blir en neutronstjärna (vit dvärgstjärna) som vår sol en gång blir.

Som supernova släpps en gigantisk mängd energi och materia ut i galaxen och lämnar kvar ett svart hål eller en neutronstjärna. Hur detta system reagerar som trippelstjärnsystem vet vi inte. En normal supernova har få effekter och konsekvenser utanför sitt omedelbara område förutom att supernovor genom sin strålning kan få förödande konsekvenser om man ligger i dess väg ca 100 ljusår bort därefter är det oskadligt om det sker sett ur jordens synpunkt. Apep-systemet finns i riktning mot stjärnbilden vinkelhaken 2000 ljusår bort.

 När föregångaren stjärnan är en snabb rotator, kan detta tippa fysiken i en annan domän helt: i en gammastrålningsskur. Wolf-Rayet stjärnor är per definition i slutet av sin livscykel. När det gäller två Wolf-Rayet-stjärnor och en stor het jättestjärna kretsande om varandra bildas damm och en svans av glödande sotigt damm.

Både den geometriska formen och rörelsen av detta damm påverkar fysiken av stjärnans omloppsbana liksom molnets hastighet. Efter dubbelkontroll av eventuella fel var vi tvungna att acceptera att dammspiralen expanderande fyra gånger långsammare än de uppmätta stjärnvindarna. Vi konfronterades med något i detta Wolf-Rayet dubbelstjärnesystem som kräver ny fysik för att förklaras. Om stjärnorna snurrar mycket snabbt runt sin axel är det möjligt att detta kan starta en långsam vind i en riktning, exempelvis runt ekvatorn, samtidigt som en snabb vind finns runt polerna.

 

Om detta sker öppnar det dörren till en värld av fascinerande fysik som bara har skymtats av astronomer innan. Det är här den kritiska frågan ställs om stjärnans snabba rotation påverkar dess centrum

Jag (min anm,) anser att just för att det är ett trippelsystem med två Wolf-Rayet-stjärnor och en stor mycket het stjärna visas effekter ur detta som är unika och som vi inte helt förstår då de är nya för oss. Men att en ny fysik behövs är tveksamt enbart ny kunskap ur den gamla där det gäller att förstå hur ett system som detta agerar.

Det är ett team i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society  i London som arbetat med detta projekt för att förstå mer om detta system.

Bild från vikipedia på Apep - systemet

Nu är hög tid att seriöst undersöka okända flygande objekt (UFO) anser forskarna

 

Philippe Ailleris är projektansvarig vid Europeiska rymdorganisationens rymdforskning och teknikcenter i Nederländerna. Han är även  den främsta kraften bakom Unidentified Aerospace Phenomena Observations Reporting Scheme. Ett projekt med syftet  att underlätta insamlingen av UAP-rapporter från både amatörer och professionella astronomer om oidentifierade föremål ”UFO”.

Idag finns bättre verktyg för att undersöka dessa fenomen som vi inte vet vad det är. Vi har numera satelliter för övervakning av närområdet både uppåt och ner mot jorden och åt alla håll i rymden.

Vi har även de senaste åren kunnat se snabba framsteg inom informations- och kommunikationsteknik – till exempel öppna verktyg och programvara (möjlighet för alla att samla in och förmedla seriösa iakttagelser på bild eller film, datormoln och artificiell intelligens med maskin- och djupinlärning, säger Ailleris. Dessa verktyg erbjuder forskare nya möjligheter att samla in, lagra, manipulera och överföra data.

Just manipulering (min anm.) gör dock att det kan finnas möjlighet att framställa falska rapporter näst intill omöjliga att avslöja. Läs mer om projektet HÄR.

För min del anser jag det bästa är att det i första hand är satelliternas bilder mm som ska undersökas. Vi har så hög övervakning av markytan numera att ett Ufo knappast kan sväva runt över jordens yta utan att någon övervakningssatellit ser detta. Troligaste förklaringen på ljusfenomen anser jag är klotblixtar eller reflexer av ballonger, drönare och flygplan. Men att vi har bra övervakning åt alla håll numera säger jag bestämt nej till. Hur många exempel har inte visats bara i min blogg på överraskande uppdykningar av asteroider i närområdet.

Men jag är överens med Ailleris  som pekar på ett bra verktyg. "Platsen över våra huvuden av satelliter är den perfekta chansen att potentiellt upptäcka något”, sade han

Bild pixabay.com