Ny bild av asteroiden Ryugus yta

 

Den 27 juni 2018 svepte den japanska rymdsonden Hayabusa 2 in i en omloppsbana runt asteroiden Ryugu. I oktober samma år släppte Hayabusa 2 ner en liten robot om getts namnet Mascot på Ryugus yta.

Robotens uppdrag var att under 19 timmar kartlägga och fotografera den mörka och utomjordiska världens yta. Under den tiden hann tre dagar och två nätter passera på Ryugu. Närbilder av asteroiden visade att den består av samma typ av stenar som fanns i den solnebulosa som vårt planetsystem bildades ur för nästan 4,6 miljarder år sen (hur man vet vad den solnebulosan bestod av förtäljer historien inte (min anm.).

Prover från asteroiden anlände nyligen till jorden i form av stoff redo för laboratorieanalys. Samtidigt görs ännu markbaserade mätningar av Ryugus yta från instrument på jorden för att slutföra vår bild av denna närliggande, steniga kropp.

Det var i december 2020 den japanska rymdfarkosten Hayabusa 2 avslutade sitt 6-åriga uppdrag och återvände till jorden med material. Laboratorieanalys av provet kommer säkert att ge värdefull och ny inblick i strukturen och sammansättningen av ytan på denna kolhaltiga asteroid.

Nog ser den mindre trevlig ut ytan på ovanstående foto. För mig ser det ut som berg av aska.

Bild från https://www.spacedaily.com/reports/New_View_of_Asteroid_Ryugus_Surface_999.html av ytan på Ryugu, taget av landaren  MASCOT utplacerad av Hayabusa2.

Långt därute i universum finns Cirkelformade radiokällor

 

Astronomer har med hjälp av Australian Square Kilometre Array Pathfinder (ASKAP) upptäckt en ny udda radiocirkel däruppe (ORC). Radiokällan har fått beteckningen ORC J0102–2450 och har en diameter på nästan 1 miljon ljusår. Fyndet redovisades i en artikel publicerad den 27 april i arXiv.org.

Ett team av astronomer ledda av Bärbel S. Koribalski vid Australia Telescope National Facility har med detta lagt till det senaste tillskottet till listan över kända radiocirklar (den tredje är denna). Radiocirklar (ORCs) är mycket stora objekt som är cirkulära och svagt ljusa  kanten. Men även om ORCs är något lysande kan de inte observeras i synligt ljus, infrarött eller röntgenvåglängder.

Hittills har endast få av denna typ av radiokällor identifierats (tre styck) därför är mycket lite känt om deras ursprung och natur. Den nu upptäckta ORC har en radioringdiameter på cirka 70 bågsekunder eller 978 000 ljusår. Källans totala radiostrålflöde mättes till cirka 3,9 mJy medan dess totala radiolumnositet konstaterades vara cirka 140 miljarder TW/ Hz.

Objektet hör troligen samman med centrum i den elliptiska galaxen DES J010224.33–245039.5 i vilken den finns. Det antas att den kan vara en relik av en gigantisk radiogalax eller en radiovåg möjligen från några supermassiva svarta håls sammanslagning. Ett tredje scenario som behandlas av astronomerna är att det kan vara en radiogalax. 

Men sanningen om vad det är eller hur dessa cirklar kom till vet vi inte. Framtida undersökningar kanske kan ge svaret (min anm.).

Bild på hur radiokällan är formad. Bilden kommer från phys.org vars artikel jag även hänvisar till i inlägget.

Vad finns bortom universum???

 

Först måste vi definiera exakt vad vi menar med "universum". Bokstavligt kan det ses som allt som existerar i tid och rum men då kan det inte finnas något utanför universum. Även om du föreställer dig att universum har någon ändlig storlek och du föreställer dig något utanför detta måste det som finns utanför också inkluderas i universum enligt ovan resonemang.

Men även om universum har ett formlöst, namnlöst tomrum av absolut ingenting, är det fortfarande en sak och räknas på listan över "alla saker" - och är därför per definition en del av universum.

 

Om universum är oändligt stort behöver frågan inte ens besvaras då universum då inte har någon utsida. Något bortom.

 

Det finns dock som vi ser det en utsida till vår observerbara del av universum. Vi är begränsade i vår syn av hur långt bort vi kan se ljuset färdats. Det observerbara universumets nuvarande bredd är cirka 90 miljarder ljusår. Förmodligen, bortom den gränsen, finns det än fler stjärnor och galaxer. Men våra teleskop kan inte tränga ut så långt.

Men bortom det? I försök att mäta universum ser astronomer på dess krökning. Den geometriska kurvan i stor skala av universum visar dess övergripande form. Om universum är helt geometriskt platt kan det vara oändligt. Om det är böjt som jordens yta, så har det ha begränsad volym. Jag (min anm.) anser detta sista kan vara möjligt vårt universum kan vara ett av oräkneliga universum och då är det troligt att vi likt på jorden kommer till samma punkt igen om vi reser rakt fram.

Aktuella observationer och mätningar av universums krökning ger dock enligt forskare indikation på att universum är nästan helt platt. Men det betyder inte att universum är oändligt. Inte ens ett platt universum behöver vara oändligt stort.

Här tar forskare hjälp till förklaring av detta med metaforen av ytan på en cylinder. Det är geometriskt platt yta eftersom parallella linjer ritade på ytan förblir parallella (det är en av definitionerna av "flatness"), och ändå har den en begränsad storlek. Här kan man se att min uppfattning kan vara hållbar (min anm.) cylinder el klot ger samma effekt vid resa rakt fram.

Universum kan vara helt platt men ändå stängt i sig själv. Men även om universum är ändligt betyder det inte nödvändigtvis att det finns en kant eller en utsida. Det kan vara så att vårt tredimensionella universum är inbäddat i något större som en flerdimensionell konstruktion. Som mitt resonemang (min anm.) ovan. Vi är inneslutna i vår bubbla som vi inte i dag kan förstå hur vi ska komma utanför.

Det låter omöjligt att det finns ett ändligt universum som inte har något utanför det. Och inte ens "ingenting" i betydelsen av ett tomt tomrum matematiskt odefinierat.

Det kan mycket väl vara så att vårt universum verkligen har ett "utanför". Men  behöver det behöver inte vara så. Det finns inget i matematiken som beskriver universum som kräver en utsida. Men(min idé min anm.) ett utanför kan dock om det finns bestå av  bubblor av universum i det oändliga eller kanske begränsat med ett utanför kanske också övergående av än större formationer. Med andra ord bubblor av universum som har beröring med varandra. En av dessa bubblor är vårt universum.

Bild från vikimedia  bild, tagen av ESO:s fotoambassadör Petr Horálek ser vi Vintergatans ljusa båge sträcka sig över himlen ovanför ESO:s La Silla-observatorium i Chile.

Pärlformation upptäckt av Hubbleteleskopet

 

PÅ bilden ovan tagen av Hubbleteleskopet kan man se  två stjärnors kamp i samspel under deras sista tid. En vacker ring har skeendet bildat. En nebulosa känd som Necklace Nebula fritt översatt "Halsbandsnebulosan". Fenomenet finns 15000 ljusår från jorden i stjärnbilden  Sagitta (Pilen).

Det är ett par tätt kretsande stjärnor  av solens storlek som i sin sista tid ger upphov till Necklace Nebula vilken även har beteckningen PN G054.203.4.

För ungefär 10000 år sedan expanderade en av de åldrande stjärnorna och uppslukade sin mindre följeslagare och skapade något astronomer kallar ett "gemensamt objekt". Den mindre stjärnan fortsatte att kretsa inuti sin större följeslagares utvidgning  vilket ökade den uppblåsta jättens rotationshastighet tills stora delar av den snurrade utåt ut i rymden.

Det är denna flyende ring av skräp från den större stjärnan som bildade halsbandsnebulosan med täta gasklumpar som bildade de ljusa "diamantliknande utsläppen" runt ringen. 

Fastän stjärnparet är åtskilda flera miljoner mil framträder de som en enda ljus prick i mitten av bilden ovan. Trots avståndet virvlar stjärnorna fortfarande rasande runt varandra och fullbordar en bana på drygt en dag.

Bild från vikipedia på nebulosan tagen av Hubbleteleskopet

Skrot träffar jorden. Men varför ser vi bara på?

 

Det finns mycket skrot av raketer med mera  med bana runt jorden. En del håller vi koll på annat inte men allt är potentiella riskdelar som kan krocka med satelliter eller plötsligt komma ur sin bana och riskera människoliv vid en färd ner på jorden.

Så är det med flera händelser och fler kommer att ske. Följ denna länk för att se historiskt på detta. 

Nu har ytterligare en händelse gett eko över världen. Den kinesiska skrotraketen har slagit ned efter sin kurs mot oss, bekräftas det idag på morgonen. Väntan och oro hos många nedanför Medelhavet och ned till Australien dit den tog kurs är över.

Enligt kinesiska myndigheter kraschade den i Arabiska havet i Indiska oceanen, rapporterar AFP. Områden söder om New York, Sydamerika, Afrika, Australien, delar av Asien och södra Europa var alla i riskzonen för att drabbas av fallande delar av skrotraketen. Nu vet vi att delarna slog ner väster om Maldiverna i Indiska oceanen.

Men ingen visste säkert var det skulle ske. Frågan man ställer sig är varför stormakterna med USA i spetsen och med resurser och möjlighet att skjuta itu dessa delar inte gjorde det? I mindre delar hade allt brunnit upp vid nedfärden genom atmosfären.

Det är en fråga som ger oro. Kommer man även i framtiden att avvakta vid likande hot och bara nonchalant se på? Ingen vet men troligen är det så. Vi kan bara hoppas att inte en asteroid överraskande kommer och dimper ner medan USA och andra stormakter med spänning väntar var och vad som blir effekten av detta.

Bild från vikimedia på en antydan av hur mycket skrot som finns däruppe. Visst av detta kan träffa oss och utöver det kommer det meteoriter ner då och då. Skydd inget.

Kvantkommunikation kan vara vad utomjordingar använder.

 

Sedan mitten av 1900-talet har forskare letat efter bevis på intelligent liv bortom vårt solsystem. Sökandet har till  stor del bestått i och består i att söka efter radiosignaler. Signaler som visar på sändningar av intelligent slag.

Med tills nu 4 375 bekräftade hittade exoplaneter förväntas ännu större ansträngningar ske inom en snar framtid. Michael Hippke gästforskare vid UC Berkeley SETI Research Center anser att sökandet bör utökas till att omfatta kvantkommunikation. I en tid där kvantberäkning och relaterad teknik är något vi snart kan använda fullt ut är det vettigt att leta efter tecken på sådan någon annanstans.

Sökandet efter teknosignaturer har varit föremål för förnyat intresse under de senaste åren. Detta beror till stor del på att tusentals exoplaneter finns tillgängliga för uppföljningsstudier med hjälp av nästa generations teleskop som snart kommer att vara i drift. Hippke berättar att sex decennier och mer än hundra olika sökprogram senare har sökningar efter radiovågor av intelligent slag därute ett gett något konkret. Forskarna bör därför överväga ett bredare sökningsfält.

Hippke beskriver i en uppsats att det bör väljas ett kommunikationsmedel baserat på kvantmekanik. Hippke noterar dock att detta också gör det praktiskt taget omöjligt att upptäcka intrasslade  neutrinpar. Av denna anledning skulle intrasslade fotoner inte bara göra det svårt att finna och avlyssna för de som söker inom detta system utan också att  upptäckas av dem som är avsedda att ta emot dem i betydelsen avlyssningen upptäcks.

 

På samma sätt är kvantkommunikation dock att föredra i användning på grund av den säkerhet den tillåter vilket är en av de främsta anledningarna till att tekniken utvecklas här på jorden. Kvantnyckeldistribution (QKD) gör det möjligt för två parter att producera en delad nyckel som kan användas för att kryptera och dekryptera hemliga meddelanden. I teorin kommer detta att leda till en ny era där krypterad kommunikation och databaser är immuna mot konventionella cyberattacker. Men om någon avlyssnar upptäcks det. Det är dock inte samma sak som att avlyssnaren förstår kommunikationen.

 

 QKD har den unika fördelen att låta de två parterna upptäcka en potentiell tredje part som försöker fånga upp  meddelanden. Baserat på kvantmekanik kommer alla försök att mäta ett kvantsystem att kollapsa av vågfunktionen hos alla intrasslade partiklar. Detta kommer att ge detekterbara avvikelser i systemet vilket omedelbart skulle skicka upp röda flaggor (någon avlyssnar).

Hippke skriver:

" Vi vet inte om ETI värdesätter säker interstellär kommunikation. Men det är verkligen ett fördelaktigt verktyg för expansiva civilisationer som mänskligheten idag. Därför är det troligt att framtida människor (eller ETI) har en önskan att implementera ett säkert interstellärt nätverk."

På ungefär samma sätt kunde "felaktiga" fotoner samlas in vid observatorier och mätas för att söka tecken på kodning med olika tekniker (inklusive de som identifierats i studien). En möjlig metod Hippke rekommenderar är långvarig interferometri innebärande att flera instrument övervakar amplituden och fasen av elektromagnetiska fält i rymden över tid och jämföra dem med en baslinje för att urskilja förekomsten av kodning.

 

Något man dock ska eller bör ta hänsyn till: Om vi är okända för utomjordningar men avlyssnar deras kommunikation med denna metod och de upptäckter oss kan vi inte veta hur de reagerar. Det kan vara bättre att inte tjuvlyssna på konversationerna från  mer avancerade arter! Vi vet inte vad de är kapabla till eller hur de reagerar på att bli avlyssnade.

Bild från  https://snappygoat.com/

EXOPLANET PDS 70B slukar damm och gas och växer vidare. Hubbleteleskopet har koll på processen.

 

PSD 70b är en planet i solsystemet PSD 70 i Kenaturens stjärnbild 370 ljusår från oss.

NASA:s rymdteleskop Hubble har gett astronomer en sällsynt möjlighet vid PSD 70 att se på en planet i Jupiter-storlek som fortfarande växer i storlek i sin bana runt en ung stjärna.

 

"Vi vet inte så mycket om hur jätteplaneter växer", säger Brendan Bowler vid University of Texas i Austin. "Detta planetsystem ger oss den första möjligheten att bevittna hur material dras ner på en planet och ökar dess omfång. Våra resultat öppnar upp ett nytt område i detta forskningsfält."

 

Tills nu har över 4 000 exoplaneter katalogiserats men endast cirka 15 avbildats direkt av ett teleskop. Anledningen är att planeterna är så långt borta och små att de ser ut som mörka prickar även i de bästa teleskopen. Teamets nya teknik i användandet av  Hubbleteleskopet för att direkt avbilda ovan planet banar väg för ytterligare planetforskning särskilt då under dessas formativa tid. 

 

PDS 70b är mycket stor och kretsar runt den orange dvärgstjärnan PDS 70, som redan är känd för att ha två aktivt bildande planeter inuti en enorm skiva av damm och gas som omger stjärnan.

"Det här systemet är spännande eftersom vi kan bevittna bildandet av en planet", säger Yifan Zhou, också vid University of Texas i Austin. "Det här är den yngsta exoplanet  Hubble någonsin har avbildat direkt." Efter 5 miljoner år samlar planeten fortfarande material och byggs upp.

Bild på den protoplanetära skivan vid PDS 70 med den nya planeten PDS 70b (till höger).