Järnsnö i månen Europas hav.

 

 I en ny studie publicerad i tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences (2024) fördjupar sig Dr. John Senko, professor i geomikrobiologi vid UA, och och hennes medarbetare Dr. Doug LaRowe, docent i geovetenskap vid University of Southern California, i bioenergetiken i Jupiters fjärde måne Europamåne Europa i storlek  Europas hav i artikeln "Bioenergetics of Iron Snow Fueling Life on Europa".  Senko har med sofistikerade datormodellsimuleringar utforskat potentialen för olika former av bakteriell metabolism att frodas i det europeiska havet, inklusive järnreduktion, sulfatreduktion och metanogenes 

Iron snow är kristalliserade partiklar av järn som tros fällas ut genom den yttre kärnan på vissa jordiska planeter och månar då dess kärna långsamt svalnar, ungefär som snöflingor  på jorden.

Det som skiljer denna forskning åt är den innovativa "järnsnö"-modellen som föreslagits av Dr. Sahai och hennes team. Genom att dra paralleller till dräneringssystem för sura gruvor på jorden, erbjuder denna nya mekanism en rimlig förklaring till den ökade bakteriella primära produktiviteten som observerats i det europeiska havet. Genom att eliminera behovet av att transportera mycket reaktiva syrearter (ROS) från ytan till havsbotten, ökar järnsnömodellen inte bara sannolikheten för att upptäcka liv utan mildrar också de skadliga effekterna av ROS på biologiska molekyler.

Implikationerna av denna forskning är djupgående. Det kastar inte bara ljus över den potentiella livsmöjligheten i Europas hav utan det utökar också vår förståelse för de förhållanden som krävs för att liv ska trivas i extrem miljö. Den större mångfalden av mikrobiella metabolismer som identifierats av Dr. Sahai och hennes team tyder på en mängd potentiella biosignaturmolekyler som skulle kunna upptäckas vilket för oss ett steg närmare att lösa mysteriet med livet bortom jorden och sökandet efter detta.

Bild vikipedia (engelska) Europa, fotograferad av rymdfarkosten Juno, september 2022. Talrika mörka linjer korsar dess geologiskt unga yta.

Houston We Have a Podcast

 

"Houston We Have a PodcastHouston We Have a Podcast" är den officiella podcasten för NASA Johnson Space Center i Houston, Texas, Hemorten för NASA:s astronauter och Mission Control Center. 

Lyssna på de skarpaste hjärnorna i USA:s rymdorganisation – astronauter, ingenjörer, forskare och programledare – diskutera spännande ämnen inom teknik, vetenskap och teknik, vilka delar med sig av sina personliga berättelser och expertis av alla aspekter inom bemannade rymdfärder berättar här. 

Lär dig mer om hur det arbete som utförs kommer att hjälpa till att skicka människor vidare till månen och  Mars i Artemis-programmet.

Bild från NASA

En första glimt av en exoplanets inre.

 

En förvånansvärt låg mängd metan och en superstor kärna gömmer sig i den sockervaddsliknande planeten WASP-107 b planeten WASP-107 b som finns i stjärnbilden Jungfrun 200 ljusår bort. 

Upptäckten bygger på data från James Webb Space Telescope och är de första mätningarna av en exoplanets kärnmassa och kommer sannolikt att ligga till grund för framtida studier av planeters atmosfärer och dess inre vilket blir en viktig aspekt i sökandet efter beboeliga världar bortom vårt solsystem.

"Att titta in i det inre av en planet hundratals ljusår bort låter nästan omöjligt, men när du känner till massan, radien, atmosfärens sammansättning och temperaturen i dess inre finns allt som behövs för att få en uppfattning om vad som finns inuti och hur tung dess kärna är", beskriver huvudförfattaren David Sing, Bloomberg Distinguished Professor of Earth and Planetary Sciences vid Johns Hopkins University.

Studien publiceras i dagarna i tidskriften Nature. I den beskrivs att planeten har tusen gånger mindre metan än förväntat och en kärna som är 12 gånger mer massiv än jordens. WASP-107 b som är dess beteckning är en jätteplanet som är insvept i en brännhet atmosfär och en fluffig materia som kan liknas vid bomull där den kretsar kring sin sol cirka 200 ljusår bort. Den är uppsvälld på grund av sin uppbyggnad, stor som Jupiter men med endast en tiondel av Jupiters massa.

Illustratörs koncept av WASP-107 b, en varm Neptunus-exoplanet cirka 200 ljusår bort. BILD KREDIT: ROBERTO MOLAR CANDANOSA/JOHNS HOPKINS UNIVERSITY

Nya sökningar efter liv på Mars

 

De senaste åren har ett flertal NASA-uppdrag funnit bevis på rikligt med perkloratsalter på Mars yta. Perkloratsalter kan samlas ihop och kombineras med vatten från atmosfären för att bilda koncentrerade saltlösningar. Eftersom flytande vatten är viktigt för liv som vi känner det har NASA beskrivit sin strategi att söka efter liv på Mars efter devisen att söka efter vatten och i detta perkloratsaltlösningar. Fynd som nu har väckt uppmärksamhet i vetenskapsvärlden.

 I en ny forskningsrapport publicerad i tidskriften Nature Communications har forskare vid College of Biological Sciences i labbet studerat hur den unika geokemiska miljön på Mars kunde (kanske) format liv i det förflutna eller i nutid kan göra detta på Mars. Forskarlaget under ledning av biträdande professor Aaron Engelhart har sett  på två typer av ribonukleinsyror (RNA – molekyler som är nödvändiga för levande organismer som vi känner liv) och proteinenzymer på jorden för att undersöka om och hur de fungerar i perkloratsaltlösningar.

De fann att RNA fungerade förvånansvärt bra i perkloratsaltlösningar.

Men proteinenzymer fungerade inte lika bra som RNA i perkloratsaltlösningar. Endast i de proteiner som utvecklats i extrema miljöer på jorden – i organismer som lever vid höga temperaturer eller i höga salthalter – fungerade de.

I perkloratsaltlösningar kan RNA-enzymer göra saker som de normalt inte gör på jorden till exempel att generera nya molekyler som innehåller kloratomer. Denna reaktion hade inte observerats tidigare.

– Sammantaget visar resultaten att RNA är unikt väl lämpat för de mycket salta miljöer som finns på Mars, och som skulle kunna hittas på andra himlakroppar i rymden, beskriver Engelhart. "Denna extrema salttolerans kan påverka hur liv kan ha bildats på Mars i det förflutna eller kan bildas under de förhållanden som råder på Mars idag."

Teamet fortsätter att undersöka kloreringskemin liksom andra reaktioner som RNA kan utföra under förhållanden med hög salthalt.

Forskningen finansierades av National Aeronautics and Space Administration, Heising-Simons Foundation, Research Corporation for Science Advancement och National Science Foundation.

Bild vikipedia Mars sedd från Hubbleteleskopet.

Den linsformade galaxen NGC 4753

 

Bilden ovan från NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble syns den linsformade galaxen NGC 4753 i en riktning nästan helt från sidan. Linsformade galaxer har en elliptisk form och med svagt definierade spiralarmar.

Den här bilden på NGC 4753 är den skarpaste hittills av denna och visar Hubbles stora upplösningsförmåga att avslöja komplexa stoftstrukturer. NGC 4753 finns cirka 60 miljoner ljusår från jorden i stjärnbilden Jungfrun och upptäcktes först av astronomen William Herschel 1784. Den är en av galaxerna i galaxgruppen i Virgo II-molnet vilken består av ungefär 100 galaxer och galaxhopar.

Galaxen är troligen resultatet av en galaktisk sammanslagning med en närliggande dvärggalax för ungefär 1,3 miljarder år sedan. NGC 4753:s distinkta stoftstråk runt dess kärna uppstod troligen av denna sammanslagning.

Astronomer tror att det mesta av galaxens massa finns i en något tillplattad, sfärisk halo bestående av mörk materiamörk materia. 

Mörk materia verkar som  vi tror inte interagera med elektromagnetiska fält och verkar inte avge, reflektera eller bryta ljus. Vi kan bara upptäcka den genom dess påverkan på gravitationen på normal materia.

NGC 4753:s  miljö och komplexa struktur gör galaxen vetenskapligt intressant för astronomer då de kan använda galaxen i datamodeller för att testa olika teorier om hur linsformade galaxer bildas. I galaxen NGC 4753 har också skett  två kända Typ Ia-supernovor. Dessa typer av supernovor är extremt viktiga för studiet av universums expansionshastighet. Eftersom Typ Ia-supernovor är resultatet av exploderande vita dvärgar som haft följeslagare får de alltid samma ljusstyrka och är upp till 5 miljarder gånger ljusstarkare än solen.

Bilden ovan är från NASA och är tagen av rymdteleskopet Hubble. Den visar en nästan framifrån tagen bild av den linsformade galaxen NGC 4753. ESA/Hubble och NASA, L. Kelsey.

Och informationen i inlägget beskriven med egna ord från  Europeiska rymdorganisationen (ESA)

BepiColombo har fått problem.

 

Från vikipedia ”BepiColomboBepiColombo, är en rymdsond som sköts upp med en Ariane 5-raket den 20 oktober 2018. Sondens buss (MTM: Mercury Transfer Module) kommer färdas till Merkurius med två rymdsonder som ska placeras ut och kretsa kring Merkurius: en europeisk som ska kartlägga planetens yta (MPO: Mercury Planetary Orbiter) och en japansk som ska studera dess magnetosfär”  fritt citerat.

BepiColombo är ett  uppdrag och samarbete mellan ESA och Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA) med destination MerkuriusMerkurius. Den minst utforskade planeten i det inre av solsystemet. 

Uppdraget består av två rymdfarkoster som kommer att placeras i skilda omloppsbanor runt Merkurius: ESA:s Mercury Planetary Orbiter och JAXA:s Mercury Magnetospheric Orbiter. Båda fungerar just nu som beräknat. Båda är fullpackade med vetenskapliga instrument och utformade för att studera Merkurius sammansättning, atmosfär, magnetosfär, historia och för att ta itu med frågor om bildandet och utvecklingen av vårt solsystem.

BepiColombo, ESA:s och JAXA:s gemensamma uppdrag till Merkurius, har dock haft ett problem som hindrar rymdfarkostens styrpropellrar från att fungera med full effekt. BepiColombo i sig är en tredelad bestående  av två vetenskapliga sonder (se ovan) och Mercury Transfer Module som är den som bär ovan farkoster utformade för att separeras från varandra som en del av uppdraget. Den 26 april, när BepiColombo skulle påbörja sin en manöver, misslyckades Mercury Transfer Module med att leverera tillräckligt med elektrisk kraft till rymdfarkosten BepiColombo styrpropellrar.

Ett kombinerat team från ESA och uppdragets industripartners började då arbeta i samma ögonblick som problemet identifierades. Den 7 maj hade de återställt BepiColombos dragkraft till cirka 90 procent av den tidigare nivån. Överföringsmodulens tillgängliga effekt är dock fortfarande lägre än den borde vara och därför kan full dragkraft ännu inte återställas.

Teamets nuvarande prioriteringar är att upprätthålla en stabil framdrivning av rymdfarkosterna på nuvarande effektnivå och att uppskatta hur detta kommer att påverka kommande manövrer. Arbetet fortsätter parallellt för att identifiera grundorsaken till problemet och för att maximera den kraft som är tillgänglig för propellrarna.

Flygkontrollteamet BepiColombo, som arbetar vid ESA:s ESOC-kontrollcenter i Darmstadt, Tyskland, har ordnat ytterligare passager till Jorden för att kunna övervaka rymdfarkosten på nära håll och reagera snabbt om det behövs.

Om den nuvarande effektnivån bibehålls bör BepiColombo anlända till Merkurius i tid för sin fjärde gravitationsassistans till de två modulerna  i september i år. Den slutliga omloppsbanan runt Merkurius är planerad till december 2025 och starten av rutinmässiga vetenskapliga operationer till våren 2026.

Bild vikipedia på BepiColombo.

En exoplanet stor som jorden i omloppsbana runt en mycket kall stjärna

Planeten SPECULOOS-3 b Planeten SPECULOOS-3 b är den andra av sitt slag som upptäckts runt denna typ av stjärna en mycket sval dvärgstjärna (SPECULOOS-3. Planeten tar cirka 17 timmar att fullborda en omloppsbana runt stjärnan som är hälften så varm som vår sol,  tio gånger mindre massiv och hundra gånger mindre ljusstark.

Dagar och nätter på planeten SPECULOOS-3b  är sannolikt tidvattenlåsta, så samma sida – "dagsidan" – är alltid vänd mot stjärnan ett förhållande som liknar vår måne och jorden.

Upptäckten av planeten publicerades den15 maj 2024 i Nature Astronomy, och gjordes iSPECULOOS-projektet, som leds från universitetet i Liège i Belgien, i samarbete med universiteten i Birmingham, Cambridge, Bern och Massachusetts Institute of Technology. Projektet SPECULOOS (Search for Planets EClipsing ULtra-cOOl Stars) vilket etablerades för att söka efter exoplaneter som kretsar kring ultrasvala dvärgstjärnor med hjälp av ett nätverk av robotteleskop baserade runt om i världen.

Professor Amaury Triaud, Institutionen för fysik och Exoplanetology Birmingham Fellow beskriver:

Ultrasvala dvärgstjärnor är svalare och mindre än vår sol, deras livslängd är över hundra gånger längre – cirka 100 miljarder år – och de förväntas vara de sista stjärnorna som fortfarande lyser under universums sista tid.

På planeter av detta slag kan det finnas uråldriga livsformer.

Bild flickr.com Hubbleteleskopets bild på galaxkluster SDSS J0333+0651.