NASA är intresserad av att hämta prov från månen Titan.

 

NASA: s nyaste framtida prospekteringsidéer inkluderar projekt som en dag kan komma att returnera prover från Saturnus måne Titan, möjliggöra att astronauter kan uppleva artificiell gravitation i rymden eller skicka häpnadsväckande mängder planetdata tillbaka till jorden.

Årets ansökningar ger fas I-mottagarna upp till 125000 $ vardera för preliminär forskning. De som uppfyller kraven kan ansöka om ett fas II-bidrag efter nio månader. Programmet ger i allmänhet upp till  500000 $ vardera för fas II-mottagare och  2 miljoner dollar vardera för fas III. Nedan länk visar  den fullständiga listan över mottagare av fas I 2021. Koppla upp och läs om alla projekt. De korta beskrivningarna där har hämtats direkt från varje projekts enskilda experimentsidor på NIAC:s webbplats.

 https://www.nasa.gov/directorates/spacetech/niac/2021_Phase_I/

Bild från vikimedia på hur Saturnus största måne Titans kända landformationer ser ut.

Fem myter om BigBang

 

1.     BigBang-uttrycket får det att låta som om det var en explosion, säger Are Raklev professor i teoretisk fysik vid UiO i OsLo. Det var en expansion (utvidgning, inte explosion) som ännu fortsätter. En expansion i ett ingenting som just blev ett någonting då expansionen skedde, Varför och varifrån eller anledningen till händelsen och frågan om allts början är dock en filosofisk fråga.

 

2.      Det är inte galaxerna som rör sig ifrån varandra av expansion utan rymden som expanderar. – Samtidigt är det sant att galaxer också rör sig på grund av ömsesidig gravitationsattraktion – det är ytterligare en effekt, säger Raklev. Några galaxer är blåskiftande, vilket betyder att de rör sig mot oss. Detta gäller vissa närliggande galaxer. Men över stora avstånd överskuggas denna effekt av Hubble-Lemaîtres lag, som anger hur snabbt galaxer rör sig bort i proportion till avstånd) detta mäts genom rödförskjutning). 

 

3.     Faktum är att avståndet ökar snabbare än ljuset mellan punkter som är extremt långt ifrån varandra. Eftersom universum expanderar är det observerbara universum kontraintuitivt större än 14 miljarder ljusår (den ålder universum anses vara). Forskare beräknar att universum utanför vår bubbla är mycket, mycket större än så, kanske oändligt (kan enligt vissa finnas fler bubblor innebärande ett universum i varje bubbla och i en sådan finns våt expanderande universum, oräkneliga universum). Universum vi inte kan se utan enbart teoretiskt räkna ut kan finnas). Universum kan vara "platt", (anser vissa) verkar det som. Det skulle innebära att två ljusstrålar skulle förbli parallella och aldrig mötas. Om du försökte resa till slutet av universum, skulle du aldrig nå det. Universum fortsätter oändligt. Om däremot universum har en positiv krökning kan det i teorin vara ändligt. Men då skulle det vara som en konstig sfär. Om du reste till "slutet" skulle du hamna på samma plats som du började, oavsett vilken riktning du tog. Det är lite som att kunna resa runt i världen och hamna där man började. I båda fallen kan universum expandera utan att behöva expandera till någonting.

 

4.     Rymden har inget centrum och BigBang har ingen startpunkt. Universum expanderar överallt samtidigt. Big Bang hände inte på något speciellt ställe. – Det hände överallt, säger Raklev.(innebärande att det skedde i ett ingenting)

 

5.     Det är sant att hela vårt observerbara universum samlades otroligt tätt tillsammans i mycket lite utrymme i början av Big Bang. Men hur kan universum vara oändligt och samtidigt ha varit så litet? Man kan läsa att universum var mindre än en atom först och sedan storleken på en fotboll. Men den analogin insinuerar att rymden hade gränser i början och en kant. " Det finns inget som säger att universum inte redan var oändligt på Big Bang", säger Raklev. ”Det var bara mindre i den meningen att det som då var en meter (exempel vis eller mindre än vi kan föreställa oss om mindre är meningsfullt att uttrycka det som, Jag föredrar ordet ingenting)  nu har expanderat till enorma avstånd på många miljarder ljusår." Detta innebär att en punkt eller en meter var oändligt.

 

6.     Man har kanske hört att universum började som en singularitet. Eller att det var oändligt litet, varmt och så vidare. Det kan vara sant, men många fysiker tror inte att det är en korrekt förståelse. Singulariteter är ett uttryck för matematik som bryts ner och inte kan beskrivas med vanlig fysik, enligt kosmolog steen H. Hansen. Så det som hände vid denna tid, den tidigaste punkten i universums historia är fortfarande dolt för oss åtminstone hittills.

Jag har lagt in lite kommentarer i texten för att förtydliga (min anm). Men i övrigt får var och en själv bestämma sig för vad denna ska tro. Det finns inga fakta bara teorier om BigBang och vad det är och vad som hände och i vad. Vill dock tillägga att tanken att allt uppstod ur det oändliga av ingenting som expanderade till en punkts storlek och så vidare tolkar jag som att vi finns i en bubbla. Vårt universum finns i en bubbla av oräknerliga bubblor av univerum och BigBang var en ny bubbla som föddes i vid en närliggande bubbla där vi uppkom vad vi nu ska ses som. Men i detta anser jag likväl att strängteorin kan uttydas som det vi kallar materia.

Bild från pixabay.com. Jag tycker man får se kaos i bilden något jag är övertygad om även BigBang kan ses som något vår hjärna försöker förstå. Men då bör vi även förstå vad en människa är och varför denna har fått förmågan att teoetisera.

Hubbleteleskopet har upptäckt stora utflöden av gas från nybildade stjärnor.

 

Stjärnor tillkommer genom kollaps av gigantiska moln och gravitation i den processen av vätgas som förtätas. I skedet uppstår då orkanliknande vindar och snurrande spridda jetstrålar i motsatt riktning av där  gasens kondensation uppstår som mest. Detta sker i själva stjärnbilningsprocessen.  Händelsen skär ut enorma håligheter i de gigantiska gasmolnen.

Astronomer ansåg tidigare att stjärnbildning så småningom förtunnade det omgivande gasmolnet vilket stoppade stjärnans fortsatta tillväxt. Men i en omfattande analys av 304 nybildade stjärnor i Orionnebulosan (ett stort gasmoln) i den närmsta stora stjärnbildande regionen till jorden upptäckte forskare att gas genom en stjärnas utflöde kanske inte är så viktigt för att bestämma stjärnans slutliga massa som konventionella teorier antyder.

Studien baserades på tidigare insamlade data från NASA:s rymdteleskop Hubble, Spitzertelekopet och Europeiska rymdorganisationens rymdteleskop Herschel.

Forskare vet att stjärnor bildas ur kollapsen av enorma vätemoln som pressats under gravitation till den punkt där kärnfusion antänds. Men bara cirka 30 procent av molnets massa som ingår i denna process  slutar som en nyfödd stjärna. Man frågar sig då, vart tar resten av vätgasen vägen under en så ineffektiv process?

Det har antagits att en nybildande stjärna blåser ifrån sig mycket het gas genom jetformade  utflödesstrålar (jetstrålar) och orkanliknande vindar som lanseras från den omringande skivan av det kraftfulla magnetfältet. Dessa fyrverkerier bör ge ytterligare tillväxt till förtätning (densitet) av stjärnan. Men en ny, omfattande Hubble-undersökning med tillägg av Spitzerteleskopets observationer visar att denna förklaring inte verkar vara sanningen vilket får astronomer förbryllade. I denna vilket är den största undersökning någonsin av nya stjärnors tillkomst  finner forskare att gasutsläpp från en stjärnas utflöde kanske inte är så viktigt för att bestämma dess slutliga massa som konventionella teorier antyder. Forskarnas mål var att avgöra om stjärnutflöden stoppar gasens infall på en stjärna och hindrar den från att växa (i storlek som densitet). Inget kunde bevisas av detta antagande.

 

Istället fann de att hålrummen i det omgivande gasmolnet skulpterade av en formande stjärnas utflöde inte växte enligt teorin. En stjärnas relativt korta födelsestadium som bara varar i cirka 500000 år formar denna. Det som blir rörigt är att när stjärnan växer uppstår en vind, liknande vattenspridare över en gräsmatta i sitt strålande i motsatt riktning mot intaget av gravitationsförfarandet av gasen. Dessa utflöden gör hål i det omgivande molnet i form av håligheter i gasen.

 

Populära teorier förutspår att när den unga stjärnan utvecklas och utflödena fortsätter, blir håligheterna bredare tills hela gasmolnet runt stjärnan helt skjuts bort. Vi finner att i slutet av den protostellära fasen, där det mesta av gasen har fallit ifrån det omgivande molnet till stjärnan, har ett antal unga stjärnor fortfarande ganska små håligheter i gasens utflödesriktning", säger medarbetare Tom Megeath vid University of Toledo. "Så den här bilden som fortfarande ofta hålls som sann av vad som bestämmer en stjärnas massa och det som stoppar gasens fall är att denna växande utflödeshålighet skopar upp ny omgivande gas till stjärnan. Detta har varit ganska grundläggande för vår uppfattning om hur stjärnbildningen fortskrider, men det verkar inte passa insamlade data här.

 

Framtida teleskop som NASA:s kommande James Webb Space Telescope kommer att sondera djupare in i en protostars formationsprocess. Webbspektroskopiska observationer kommer att observera de inre regionerna av skivor som omger protostjärnor i infrarött ljus och leta efter jetstrålar i de yngsta källorna. Webb kommer också att hjälpa astronomer att mäta materials ackreationhastighet från skivan till stjärnan och studera hur den inre skivan interagerar med utflödet.

Slutsatsen just nu är att vi inte helt förstår processen min anm. Men man kan dra slutsatsen att något bestämmer en stjärnas storlek och densitet. En gräns som gör att den inte förtätas ytterligare eller förstoras ytterligare. Men vad sätter den gränsen?

Bild ovan Venus . Hör egentligen inte till inlägget men ett intressant foto som kan ge lite mer kunskap om vad Venus är. Temperaturen där är  mellan 400-500C och en yta och färg som kan liknas vid en rund slickepinne av kola (se kolaformationen). Foto dremstime.org.  NASAs fotot ovan inlägget  taget Venera robot 1982. En intressant bild som visar den inte så trevliga men heta ytan på planeten Venus.  Nog är Mars mer tilltalande.

Manetliknande formation upptäckt i Abell 2877

 

Ett radioteleskop beläget i Outback Western Australia har observerat ett kosmiskt fenomen som har en slående likhet med en manet. Detta i galaxklustret Abell 2877. Se manetmönstret här. 

Huvudförfattare och doktorand Torrance Hodgson vid Curtin University-noden vid International Center for Radio Astronomy Research (ICRAR) i Perth ingår i upptäcktens nedtecknare. Hogdgson säger att teamet observerade klustret i 12 timmar vid fem olika radiofrekvenser  87,5 och 215,5 megahertz "Vi tittade på data av dessa frekvenser och såg då en spökliknande manetstruktur börja dyka upp", 

 

"Denna manet vars form består av radiovågor har ett slags världsrekord. Det är  vanliga FM-frekvenser  men manetformationen försvinner  nästan helt vid vid 200 MHz. "Inga andra utsläpp som detta har observerats försvinna någonstans så snabbt vid en frekvensförändring." "Vår arbetsteori är att det för ungefär två miljarder år sedan fanns  en handfull supermassiva svarta hål  som släppte ut kraftfulla plasmastrålar från de  galaxer där de fanns. Denna plasma bleknade och låg vilande tills nu.

 

Hodgson säger även "Nyligen hände två saker - plasma började blanda sig samtidigt som mycket mjuka chockvågor av plasma passerade genom systemet.

 

"Detta har kortvarigt återupplivat plasman, tänt upp manetformationen och dess tentakler och vi har upptäckt dem."

 

Maneterna är över en tredjedel av månens diameter i storlek när de observeras från jorden, men kan endast ses med lågfrekventa radioteleskop.

En intressant upptäckt av ett fantastiskt spännande manet-utseende min anm.

Abell 2877 är som sagt ett kluster av galaxer i riktning mot stjärnbilden Fenix. Bild från vikipedia på klustret.

En mycket gammal meteorit har grävts fram i Algeriet.

 

Meteoriten det handlar om är känd som Erg Chech 002 och upptäcktes i maj 2020 av meteorjägare i den algeriska Saharaöknen. Där har den legat där i "minst 100 år", enligt Jean-Alix Barrat, geokemist vid Frankrikes BrestUniversitet.

 

I en ny studie publicerad i Proceedings of National Academy of Sciences journal beskriver Barrat och hans kollegor dess upptäckt och dess flera sällsynta egenskaper.

Det finns 43 officiellt dokumenterade fragment som hittats av den men "förmodligen finns fler antingen fortfarande i marken eller på andra platser enligt studien. De största är "stora som en knytnäve", sade Barrat.

Erg Chech 002  har en grönaktig exteriör och brunaktig interiör. Av de cirka 65 000 meteoren som hittills dokumenterats på jorden innehåller endast cirka 4 000 vad som kallas "differentierad materia". Detta innebär att de kom från himlakroppar som var tillräckligt stora för att ha upplevt tektonisk aktivitet (lava och vulkanism). Till denna grupp hör denna.

Av dessa 4 000 kommer 95 % från två asteroider. Men Erg Chech 002 är bland de återstående 5 procenten. Den så kallade "moderkroppen" (asteroiden som svepte in i jordens atmosfär och sprängdes min anm.)  av Erg Chech 002 kan ha mätt cirka 100 km i diamanter.

 

Meteoriten bildades under de första miljoner åren av solsystemets existens enligt studiens medförfattare, March Chaussidon, från Paris Globe Institute of Physics och Johan Villeneuve forskare från Frankrikes nationella centrum för vetenskaplig forskning vid Universitetet i Lorraine.

Metalliska meteoriter "kommer från protoplaneters kärnor", sade Barrat.

 

Men Erg Chech 002 är av vulkanisk ursprung vilket innebär att den var en del av skorpan på en protoplanet, snarare än en del av dess kärna. Experterna tror att dess unika sammansättning var resultatet av en rad lyckliga händelser.

På protoplaneten i fråga måste lava ha samlats på ytan, som drevs av värmen i dess aluminiumkärna.

Skorpan som innehåller meteoriten stelnade kort därefter men - eftersom den visade tecken på en plötslig kylning - istället för att stanna kvar på planeten kastade någon våldsam kraft bort den.

»Stenen kastades ut i rymden», sade Barrat.

Ytterligare undersökningar av dess sammansättning visade att Erg Tjetjenien 002 bildades för cirka 4,65 miljarder år sedan. Den färdades i eoner, "i ett grusskal, skyddad från solstrålning", sade Barrat.

För cirka 26 miljoner år sedan lossnade en bit av den stora asteroiden och fortsatte sin resa tills den kolliderade med jorden.

Bild från youtube följ denna länk så kan man se en kort väldigt fin film på meteoriten https://www.youtube.com/watch?v=o4Z8v81x_3w

Den troliga sanningen om Oumuamu.

 

År 2017 upptäcktes det första interstellära objektet som man då antog inkommen från det interstellära universum (platser utanför vårt solsystem) av Pan-STARRS astronomiska observatorium på Hawaii. "Oumuamua liknade på många sätt en komet. Men det var ett märkligt objekt på flera sätt och mysteriet om vad det var spekulerades det vilt över", säger Desch,  professor vid School of Earth and Space Exploration vid Arizona state university.

 

Från observationer av objektet upptäckte Desch och Jackson flera egenskaper hos objektet som skilde sig från vad som skulle förväntas från en komet.

 

När det gäller hastighet for objektet in mot solen med en hastighet som var lite lägre än väntat av objekt som dessa  vilket indikerar att det inte hade färdats i interstellära utrymmen på mer än en miljard år eller så. När det gäller storlek var dess pannkaksform också mer utplattad än något annat känt solsystemobjekt (obs först var tron att det var ett långsmalt objekt se bild (min anm.).

 

De observerade också att medan objektet fick en liten knuff bort från solen (en "raketeffekt" vanligt för kometer när solljus förångar isen på dem), var pushen starkare än vad som kunde väntats. Slutligen saknade objektet en synlig flyende gas något som vanligtvis benämns kometsvans. Totalt var objektet väldigt likt en komet, men olik alla kometer som någonsin hade observerats i solsystemet hittills. Desch och Jackson antog därför att föremålet innehöll is av olika slag och beräknade hur snabbt dessa isar skulle sublimera (passera från fast is till en gas) när "Oumuamua passerade solen.

Därefter beräknade de raketeffekten, objektets massa och form och isens reflexivet. Det var ett spännande arbete", säger Desch.

– Vi insåg att en bit is av detta slag skulle vara mycket mer reflekterande än vad man antog vilket gjorde att den kunde vara av mindre slag. Samma raketeffekt skulle då ge "Oumuamua en större knuff än större kometer brukar få."

 

Desch och Jackson hittade en is av fast kväve som gav en exakt matchning enligt teoretiska beräkningar till alla objektets egenskaper. Då fast kväveis kan ses på Plutos yta är det möjligt att ett kometliknande föremål kan vara av samma material som där.

 

"Vi visste att vi hade träffat rätt idé när vi slutförde beräkningen för hur albedo (hur reflekterande kroppen var) skulle få rörelsen av 'Oumuamua att matcha med observationerna," sa Jackson, forskare och Exploration Fellow vid ASU. "Det värde som vi fick var detsamma som vi observerar från Plutos och Tritons yta vilkas yta är täckta av kväveis."

 

De beräknade sedan i vilken takt bitar av fast kväveis skulle kunna  ha slagits bort från Plutos yta och liknande kroppar tidigt i vårt solsystems historia. Och de beräknade sannolikheten för att bitar av fast kväveis från andra solsystem skulle nå vårt. ”Denna forskning är spännande eftersom vi förmodligen har löst mysteriet med vad 'Oumuamua är och vi rimligen kan identifiera Oumuamua som en bit av Pluto under dess tidiga existens', alternativt en Pluto-liknande planet i ett annat solsystem," sa Desch. "Hittills har vi inte kunnat veta om andra solsystem har Pluto-liknande planeter men nu har vi sett en bit av en passera jorden (antagandet är att denna kommer från Pluto men det bör bevisas min anm.)."

Desch och Jackson hoppas att framtida teleskop som exempelvis Vera Rubin Observatory/Large Synoptic Survey Telescope i Chile kommer att kunna undersöka hela södra himlen regelbundet och hitta ännu fler interstellära objekt (som kan ses som detta min anm. Men tron att de är från ex Pluto är dock större) och  andra forskare kan använda dessa observationer för att ytterligare testa teorin om isobjekts ursprung.

Inte så fantasieggande längre nu med Oumuamua (min anm). Men jag tror fallet är löst. En bit av det som skulle bli Pluto.

Ny tolkning av hur Oumuamu ser ut. Bild 1 från  https://www.theguardian.com/  Bild 2 den kända tolkningen av hur den anses se ut från https://www.flickr.com/

Planet nio finns den eller kan det vara ett svart hål.

 

2016 studerade astronomer en samling extremt avlägsna objekt i solsystemet. Små, isiga stenbumlingar (asteroider, småplaneter) så  kallade trans-neptuniska objekt (TNOs). Objekt som blivit över då  solsystemet bildades, Namnet kommer av att de finns bortom Neptunus bana i det så kallade Kuiperbältet.

Några av dessa TNOs har märkliga banor som likväl överensstämmer med varandra. Sannolikheten för att de som i ett kluster av objekt med desa banor skulle ha detta av slumpen anses vara ca 1%, (inte så omöjligt anser jag min anm.)  vilket fått vissa astronomer att misstänka att det kan finnas en massiv planet där ute - något större än Neptunus och som kretsar mer än 10 gånger längre bort från solen än Neptunus och som gett detta resultat genom sin gravitationsstörning på objekten.

 De kallar denna hypotetiska värld planet nio. Men då denna inte hittats har nu en ny teori sett dagens ljus.

En radikal hypotes enligt följande: Kanske är planet nio inte en planet utan ett litet svart hål som kan upptäckas om vi finner det genom den teoretiska strålning som svarta hål ger från dess kant, så kallad Hawking-strålning.

 

I århundraden har astronomer använt variationer i planetbanor för att förutsäga förekomsten av nya planeter. När en planets omloppsbana inte riktigt stämmer med förutsägelser baserade på allt vi vet om solsystemet och gravitation måste vi uppdatera vår fysik (genom att till exempel utarbeta en bättre gravitationsteori) eller söka efter fler planeter för att få det att fungera enligt vår nuvarande fysik.

Till exempel rapporterade forskare i februari 2021 att bevisen för planet nio  utifrån ett kluster av asteroiders udda bana (TNOs)  - kan vara resultatet av var astronomer pekar med sina teleskop. Dessutom har ingen hittat planet nio efter nästan fem års sökande. Men svarta hål av mindre slag (om dessa finns ingen har heller sett eller kunnat bevisa existensen av sådana min anm.) kan ha bildats under de extrema förhållandena i det tidiga universumet. Dessa uråldriga svarta hål kan översvämma kosmos. Men kosmologiska observationer har uteslutit de flesta modeller av svarta hålbildning med några smala undantag - som svarta hål i planetstorlek. Ofta sedda som sista fasen av en vit dvärgs existens då denna blir en svart dvärg min anm, men ingen har ännu heller kunnat bevisa svata dvärgar.

 

Så om forskare kan bekräfta att ett litet svart hål kretsar runt solen, kan det ge en spännande titt på ett av de största mysterierna i modern kosmologi.

Jag anser dock (min anm.) att effekterna av vad vi ser därute kan vara slumpen 1 % slump är inte en omöjlig  chans av 100 möjliga utfall i händelser. Men det kan även vara gravitationseffekter från mängden av asteroider därute i närkontakt som ger utslagen. Jag tror inte på existensen av en planet nio eller ett mindre svart hål.

Bild på hur den hypotetiska planet nine (9)  kan se ut. Till höger ses solen i bakgrunden vintergatan. Från vikipedia.

Det beräknas att det passerar ca 7 interstellära objekt genom vårt solsystem per år.

 

Den 19:e  oktober 2017 kom det först upptäckta interstellära objektet som någonsin upptäckts förbisvepande under sin  snabbvisit in och ut ur solsystemet "Oumuamua". Mindre än två år senare upptäcktes ett andra objekt, en lätt identifierad interstellär komet "2I/Borisov". Utifrån dessa två objekt verifierades tidigare teoretiska arbeten som drog slutsatsen att interstellära objekt (ISOs) regelbundet kommer in i vårt solsystem.

Frågan om hur ofta detta sker har varit föremål för omfattande forskning sedan dess. Enligt en ny studie ledd av forskare från Initiative for Interstellar Studies (i4is)  kommer ungefär sju sådana besök  i vårt solsystem varje år och följer förutsägbara banor medan de är här (in mot solen).

Forskning och sökande efter dessa objekt skulle kunna göra det möjligt för oss att skicka en rymdfarkost för att möta ett av dessa objekt inom en snar framtid och ta prov från detta. Något som är mycket spännande då dessa objekt inte kommer från vårt eget solsystem utan har varit på väg hit i kanske miljontals år.

Förutom att vara fysiker i  i4is (och huvudförfattare till studien), är Marshall Eubanks chefsforskare för Space Initiatives Inc. och VD för Asteroid Initiatives LLC.

Han uttalade sig till Universe Today via e-post  om att upptäckten av "Oumuamua och 2I/Borisov är betydande på ett sätt som inte kan överskattas: "Genom att bevisa att de existerar har det haft en djupgående inverkan och skapat ett studieområde nästan från ingenting” (ett område som finansiärer bara börjar inse). Interstellära objekt ger oss möjlighet att studera, och i framtiden bokstavligen röra vid exokroppar.

Dessa forskare fann att under ett genomsnittligt år skulle solsystemet besökas av upp till sju interstellära objekt. Hur de kom till denna siffra är en gåta anser jag (min anm.) men så beskrivs det efter datakörningar av statistik och data av skilda insamlade slag. OBS det finns andra idéer om objekt av detta slag. Den 26 mars kommer jag att publicera nya rön från andra forskare inom området. Olika skolor anser olika. Detta ovan är en. En sak i taget med det sagt ligger jag några dagar före i skrivande för att alltid ha något inlägg klart i förväg ifall något sker som gör att jag inte kan skriva eller söka ny info en dag. Men alla inlägg är högaktuella.

Bild från flickr.com vad det liknar får var och en bedöma inget säkert svar finns. Fotot kommer från Hubbleteleskopet och ska föreställa gas i universum. Läs mer om det här https://www.flickr.com/photos/geckzilla/49452041152

Nytt om exoplaneten TOI-1685b

 

TOI-1685 b är en exoplanet som cirklar omkring  en dimröd dvärgstjärna cirka 122 ljusår från jorden med ett var på 0,67 jorddagar.

Röda dvärgar, även kända som M dvärgar, är mycket mindre och mindre ljusstarka än jordens sol. TOI-1685 b:s extrema närhet till sin sol ger planeten en roströd färg. Teamet som upptäckte objektet uppskattar att dess ytas temperatur är cirka 790 grader Celsius. Forskarna som leddes av Paz Bluhm vid Heidelbergs universitet i Tyskland upptäckte först TOI-1685 b i observationsdata från NASA:s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS).

Namnet TESS visar vad detta teleskop arbetar med. Det letar efter transiteringar, av små ljusförändringar som orsakas av att planeter korsar sin sols framsida.

TESS noterade ett sådant dipp runt den röda dvärgen TOI-1685.  Bluhm och hennes kollegor bekräftade därefter planetens existens med ytterligare data som samlats in av CARMENES spektrografinstrument vilket finns på det 3,5 meter långa teleskopet vid Calar Alto-observatoriet i Spanien. (CARMENES är en förkortning för "Calar Alto high-Resolution search for M dwarfs with Exo-earths with Near-infrared and optical Echelle spectrographs.)

TOI-1685 b är en så kallad "superjord" cirka 1,7 gånger större och 3,8 gånger större än jorden. Den uppskattade densiteten är ca 4,2 gram per kubikcentimeter, eller 0,15 lbs. per kubiktum,   TOI-1685 b till "den minst täta ultra-korta periodplaneten (den tid en planet tar på sig att runda sin sol låg densitet och snabb rundning av sin sol. I detta fall 0,67 jorddagar, att jämföra med jordens något mer än 365 dagar runt solen min anm.) runt en M-dvärg som hittats", skrev Bluhm och hennes kollegor i rapporten om upptäckten.

Något om en ny exoplanets upptäckt blev det idag (min anm).

Bild från youtube på hur denna planet kan se ut se gärna filmen också genom länken det är en upplevelse anser jag. https://www.youtube.com/watch?v=MXaNk9MUvcU

En förlorad atmosfär på Planet GJ 1132 b ersätts med en andra något annorlunda.

 

NASA:s rymdteleskop Hubble har funnit bevis på att en planet som kretsar kring en avlägsen stjärna kan ha förlorat sin atmosfär men förvånande nog får en andra genom vulkanisk aktivitet.

 

Planeten, GJ 1132 b som finns 42 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Seglet  har enligt teorin troligen från början haft en atmosfär. Planeten är en så kallad subNeptunus. Storlek som och gasplanet lik Neptunus,

Planetens atmosfär bestod troligen tidigare av väte- och helium. Men då planeten ligger så nära sin sol GJ 1132 att ett varv runt denna sol enbart tar 11 timmar har atmosfären avdunstat. I sammanhanget ska även sägas att samma sida alltid riktas mot solen.

På kort tid kommer  en planet i detta läge runt sin sol få en bar kärna i detta fall av storlek ungefär lika med jorden. Då tecken på detta kunde ses blev forskarna intresserade men det är inte slut med detta.

 

Till astronomernas förvåning observerade Hubble en atmosfär som enligt deras teori är en "sekundär atmosfär" (därav kan man se denna planet likväl som en gasplanet min anm.). Baserat på en kombination av direkta observationsbevis och infarens genom datormodellering rapporterade teamet att atmosfären består av molekylärt väte, vätecyanid och metan och finns i ett ett moln av kolvätedis som kan ses som smog. Modellering tyder på att smogen är baserat på fotokemiskt producerade kolväten liknande smog är på jorden. Forskare tolkar det nuvarande atmosfäriska vätet i GJ 1132 b som väte från den ursprungliga atmosfären som absorberades i planetens smälta magmamantel och nu långsamt släpps ut genom vulkaniska processer som en ny atmosfär. Atmosfären vi ser där idag tros ständigt fyllas på för att balansera vätgasen som läcker ut i rymden.

 

"Det är superspännande eftersom vi tror att atmosfären som först fanns  regenereras, så detta kan vara en sekundär atmosfär", säger studiens medförfattare Raissa Estrela vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory (JPL) i södra Kalifornien. " Vi trodde  mycket bestrålade planeterskulle vara ganska tråkiga eftersom vi trodde att de förlorat sin atmosfär. Men vi tittade på befintliga observationer av den här planeten med Hubble och sa: "Åh nej, det finns en atmosfär där."

"  Vissa kan börja som sub-Neptunes  för att sedan mista sin atmosfär genom en mekanism av avdunstning av den ursprungliga atmosfären. Den här processen sker  tidigt i en planets existens när stjärnan är varmare," säger huvudförfattaren Mark Swain på JPL.

 

GJ 1132 b har en del paralleller till jorden men på vissa sätt är den väldigt annorlunda. Båda har liknande densitet, liknande storlek och liknande ålder som är cirka 4,5 miljarder år. Båda började med en vätedominerad atmosfär och båda var heta innan de svalnade. Teamets arbete tyder till och med på att GJ 1132 b och Jorden har liknande atmosfärstryck vid ytan.

 

Men planeterna har helt olika formationshistorier. Jorden tros inte vara den överlevande kärnan i en sub-Neptunus. Jorden kretsar på bekvämt avstånd från vår sol.

 Denna extremt nära närhet av GJ 1132 b till sin sol har gett effekten att planeten är låst den snurrar inte och visar därför samma sida till sin sol - precis som vår måne håller ena sidan permanent vänd mot jorden.

Ytterligare en spännande upptäckt av Hubbleteleskopet (min anm.) 

Hubbleteleskopet  har använts mycket och hittat otroligt mycket däruppe under sin 30 åriga historia. Under detta år ska det tas ur det och ersättas av Jameswebbteleskopet. 

Bild från vikipedia. GJ 1132b vid sin sol enligt en illustratör.

I dag den 21 mars passerar en stor asteroid oss

 

Den största asteroiden som passerar jorden 2021 kommer att passera oss den 21 mars (i dag) och då vara som närmst oss på ett avstånd av  cirka 2 miljoner kilometer enligt ett uttalande från  National Aeronautics and Space Administration (NASA).

Asteroiden, 2001 FO32, uppskattas vara cirka 915 meter i diameter och upptäcktes för första gången för 20 år sedan.

 

"Vi känner till omloppsbanan för 2001 FO32 runt solen mycket exakt", säger Paul Chodas, chef för Center for Near Earth Object Studies. "Det finns ingen chans att asteroiden kommer närmare jorden än ungefär 5,25 gånger avståndet från jorden till månen. Men det är fortfarande tillräckligt nära för att 2001 FO32 ska klassificeras som en "potentiellt farlig asteroid". Dess hastighet är hög 124 000 km/h vilket är snabbare än den hastighet med vilken de flesta asteroider sveper förbi. Detta enligt NASA astronomer vilka hoppas få en bättre förståelse för asteroidens storlek och en grov uppfattning om dess sammansättning genom att studera ljuset som reflekterar från dess yta.

"Asteroiden kommer att vara som ljusast medan den rör sig genom södra stjärnhimlen", säger Chodas och tillägger. "Amatörastronomer på södra halvklotet och på låga nordliga breddgrader bör kunna se asteroiden med hjälp av teleskop i måttlig storlek dock bör dessa teleskop ha öppningar på minst 8 tum men det kommer förmodligen att behövas stjärnkartor för att hitta den", säger han.

 

NASA säger att mer än 95 % av jordnära asteroider stora som 2001 FO32 eller större har katalogiserats och av dessa ses ingen som farlig för oss under det närmsta seklet.

Vi ska dock (min anm.) ha i åtanke att det beräknas att 5 % okända stora objekt kan vara på väg och överraska oss. Vi ska även ha i åtanke att mindre asteroiders nedslag även de kan orsaka skador och få av dessa kan vi hitta innan de utgör en fara.

Bild från vikipedia, diagram som illustrerar 2001 FO32' s nära inflygning till jorden i dag 21 mars.

En mycket het planet fräser runt stjärnan Vega

 

Astronomer har upptäckt spår som visar att det troligen finns en gigantisk brännande het planet (troligen av Neptunus storlek min anm.) runt Vega som är en relativt ung stjärna. Vega är en av de ljusaste stjärnorna på natthimlen och kan ses redan vid solnedgången med teleskop även på dagtid.

Forskningen om fyndet publicerades denna månad i The Astrophysical Journal och leddes från University of Colorado Boulder av en  student med namnet Spencer Hurt som är under grundutbildning vid institutionen.

Vega är en del av stjärnbilden Lyran och har en massa som är dubbelt så stor som vår egen sol och finns 25 ljusår från oss.

Trots stjärnans berömmelse i mytologin har forskare tills nu inte hittat en enda planet i omloppsbana runt Vega. Ljusstyrkan från Vega gör det svårt att hitta eventuella planeter.

 Det kan ha förändrats nu. Med ett decennium av observationer från skilda håll hittade Hurt och hans kollega Quinn genom analys av data från ett decennium en intressant signal som kan komma från  en planet vid Vega. Om teamets fynd stämmer skulle den främmande planeten kretsa så nära Vega att ett år på planeten skulle vara mindre än två och en halv dag. ( I jämförelse tar Merkurius 88 dagar på sig att cirkla runt solen innebärande att ett år på Merkurius är 88 dagar).

Exoplaneten vid Vega kan också rankas som den näst hetaste värld som är känd för vetenskapen - med en beräknad yttemperatur av i genomsnitt 3000C.

 

Hurt säger aven att gruppens forskning också hjälper till att begränsa var andra exotiska världar kan gömma sig i Vegas grannskap.

"Det är ett massivt system, mycket större än vårt eget solsystem", säger Hurt. " Det kan finnas fler planeter i detta solsystem. Det är bara fråga om vi kan upptäcka dem."

Vega är vad forskare kallas en stjärna av A-typ, namnet på stjärnor som tenderar att vara större, yngre och mycket mer  snabbt snurrande runt sin axel än vår egen sol (och hetare och med mindre livslängd min anm.). Vega roterar till exempel runt sin axel en gång var 16:e timme – mycket snabbare än solen som har en rotationsperiod av 27 jorddagar. En sådan snabb takt, sade Quinn, kan göra det svårt för forskare att samla in exakta data om stjärnans rörelse och i förlängningen hitta eventuella planeter i omloppsbana runt Vega.

Själv anser jag att det troligaste är att det finns fler planeter här. En ensam planet tvivlar jag på (min anm.) ,

Vega är den ljusaste stjärnan i stjärnbilden Lyran. Det är en blå stjärna. Blå stjärnor är de hetaste i universum och de som har kortast livslängd.

Bild från vikipedia på Vega.

Något finns inuti Jorden som vi inte vet vad är.

 

Enligt en ny teori utgående från mystiska mätresultat kan Jorden ha fler lager än forskarna trott.

Ny forskning visar att det kan finnas ett dolt lager inuti jordens fasta inre kärna. Något som kan ses som en inre, inre kärna. Detta eventuella skikts natur är inget vi förstår men kan ha något att göra med förändringar i järnets struktur under extrem temperatur och extremt tryck. Studien visar att det finns mer komplexitet i den inre kärnan än vad som tidigare uppskattats, säger Jo Stephenson, doktorand i seismologi vid Australian National University i Canberra, som ledde forskningen om fenomenet.

 

"Den inre kärnan är inte bara en solid järnboll", säger Stephenson till Live Science. Jordens kärna består av delar. Den flytande yttre kärnan som börjar cirka 2 897 kilometer från jordens yta består av flytande metaller och har en temperatur på mellan 2204 till 4982 grader Celsius. På cirka 5150 km djup övergår  kärnan till massivt järn (och lite nickel).

En första aning om att det kan finnas något i mitten av den inre kärnan kom redan på 1980-talet. Men då det inte fanns något sätt att komma ner till den inre kärnan där temperaturen närmar sig den vid solens yta, använde forskare jordbävningsvågor för att göra bilder av kärnan.

Resultat av detta har visat att vågor som  passerar genom kärnan från norr till söder färdas snabbare än vågor som passerar genom kärnan parallellt med jordens ekvator. Ingen vet varför det är så, säger Stephenson men det är ett konsekvent fynd. Den tekniska termen för denna märklighet är anisotropi. 

Forskarna arbetar nu tillsammans med mineralfysiker och geodynamiker för att försöka komma fram till modeller av den inre, inre kärnan som skulle kunna förklara denna förändring. När planeter svalnar  expanderar den inre kärnan, sa Stephenson, så den inre, inre kärnstrukturen kan ha något att göra med hur järn kristalliseras när det svalnar eller det kan bero på förändringar i hur metallen beter sig vid stora temperaturer och tryck.

Man kan se det som att vi ännu inte vet hur det klot vi lever på ser ut eller fungerar för att inte säga innehåller (min anm.). Jag har dock en tanke på att det vi ser som något mystiskt vi ännu inte förstår i jordens kärnuppbyggnad inte är uppbyggnaden i sig själv utan effekter av jordens magnetism som vi inte helt förstår  (något som borde tas med i beräkningarna anser jag vid fortsatta undersökningar).

Bild från https://sciencesprings.wordpress.com/

Planeten LHS 3844b lyser upp av hög vulkanism.

 

Forskare har tills nu inte hittat några bevis på global tektonisk aktivitet på planeter utanför vårt solsystem (jordbävningar, vulkanism). Men nu har ett team av forskare ledda av Tobias Meier från Center for Space and Habitability (CSH) vid University of Bern och med deltagande av ETH Zurich, University of Oxford och National Center of Competence in Research NCCR PlanetS upptäckt vulkanism på en planet som ligger 45 ljusår från jorden där  vulkanutbrott sker å ena sidan av planeten (vi ser inte andra sidan  min anm.  då planeten alltid antas vända samma sida mot sin sol, likt månen gör mot oss).

 Planeten är LHS 3844b vilken kretsar kring den röda dvärgstjärnan LHS 3844, upptäckt med hjälp av Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS). LHS 3844b kretsar i bana runt sin sol en gång var 11: e timme och dess radie är 1,32 gånger jordens. 

Resultatet av upptäckten publicerades nyligen  i Astrophysical Journal Letters." Att observera tecken på tektonisk aktivitet är mycket svårt, eftersom planeter (och avstånd till andra stjärnors planeter är långt min anm.) vanligtvis är dolda under en atmosfär," säger Meier.

Men LHS 3844b har enligt analys förmodligen ingen atmosfär. Den är något större än jorden och sannolikt en stenplanet likt jorden och kretsar runt sin stjärna så nära att den ena sidan av planeten är i konstant dagsljus och den andra i permanent mörkert. Samma som vår måne vilken alltid vänder samma sida till jorden.

 Utan atmosfär som skyddar den från den intensiva strålningen blir ytan mycket het. Beräkningar visar att det kan vara upp till 800 °C på dagsidan. Nattsidan, å andra sidan, är iskall. Temperaturen där kan falla till under minus 250°C. " Vi misstänker att denna stora temperaturkontrast mellan planetens sidor kan påverka materialflödet i planetens inre", säger Meier.

Jag anser upptäckten enbart visar det man bör ha misstänkt sedan länge att även flertalet planeter och månar utanför vårt solsystem likt här har vulkanisk aktivitet. Vulkanisk aktivitet från en het kärnas innanmäte är säkert universellt. Men innan man kunde bevisa detta på en himlakropp utanför vårt solsystem kunde man inte vara säker (min anm.) Man får aldrig ta något för givet.  Vår närmsta granne därute månen har visat sig ha vulkanism.

Bild från vikipedia som visar en illustration av hur LHS 3844b kan se ut.

Ännu vet vi inte universums expansionstakt. Men kanske lösningen finns.

 

Universum skapades enligt Big Bangteorin ur en smäll för 13,8 miljarder år sedan i ingenting från ingenstans och började omedelbart expandera (utökas i ingenting). Expansionen pågår fortfarande, utåt i alla riktningar likt en ballong som blåses upp.

 

Men något stämmer inte i expansiontakten då skilda slag av mätningar ger olika resultat.

 

Fysiker har länge frågat sig om det är något fel med mätmetoderna? Alternativt är det något på gång i universum som fysiker ännu inte har upptäckt och därför inte har tagit hänsyn till och som därför ger skilda resultat? Nu säger en del forskare att det senare kan vara det riktiga. En av dessa är Martin S. Sloth, professor i kosmologi vid SDU (University of southern Denmark).

I en ny vetenskaplig artikel föreslår han och hans SDU-kollega, postdoktorn Florian Niedermannn att det finns ytterligare en okänd typ av mörk energi i universum utöver den som teoretiskt finns. Om du inkluderar denna i de olika beräkningarna av universums expansion, kommer resultaten att vara mer likartade under skilda mätmetoder.

När fysiker beräknar universums expansionshastighet baseras beräkningen på antagandet att universum består av energi, mörk energi, mörk materia och vanlig materia. Fram till nyligen var alla typer av observationer utrustade med en sådan modell (teori) av universums sammansättning av materia och energi, men så är inte längre fallet nu läggs ytterligare en form av mörk materia till (utifrån dessa forskares teori).

 

Motstridiga resultat uppstår när man tittar på de senaste uppgifterna från mätningar av supernovor och den kosmiska mikrovågsbakgrundsstrålningen. De två metoderna leder helt enkelt till olika resultat för expansionstakten. (Lösningen är enligt ovan en slags mörk materia till för att vårt paradigm inom fysiken ska stämma min anm. Kanske är ett paradigmskifte en bättre lösning jag tänker på strängteorin och dess dimensioner)

 

– I vår modell finner vi att om det fanns en ny typ av extra mörk energi i det tidiga universumet skulle det förklara både bakgrundsstrålningen och supernovamätningarna samtidigt utan motsägelser, säger Martin S. Sloth.– Vi tror att det i det tidiga universum fanns mörk energi av annat slag än  den vi redan anser finns. Du kan jämföra det med när vatten kyls och det genomgår en fasövergång till is med lägre densitet, förklarar han och fortsätter:

– På samma sätt genomgår mörk energi i vår modell en övergång till en ny fas med lägre energitäthet vilket förändrar effekten av den mörka energin på universums expansion.

Enligt Sloths och Niedermanns beräkningar stämmer resultaten om man föreställer sig att mörk energi därmed genomgick en fasövergång som utlöstes av universums expansion. – Det är en fasövergång där många bubblor i den nya fasen plötsligt dyker upp och när dessa bubblor expanderar och kolliderar är fasövergången klar. På kosmisk skala är det en mycket våldsam kvantmekanisk process, förklarar Martin S. Sloth.

 

Idag vet vi ungefär 20 procent är den materia som universum består av och som du och jag, planeter och galaxer är gjorda av. Universum består i övrigt  också enligt teorin av mörk materia, som ingen vet vad det är.

 

Dessutom finns det mörk energi i universum; det är energin som får universum att expandera, och det utgör ca 70 procent av universums energitäthet.

Jag anser att varken mörk materia eller mörk energi finns utan är former av vanlig materia och energi vi ännu inte förstår. Att lägga till ytterligare en slags mörk materia säger jag definitivt nej till min anm. Allt kan förklaras med strängteorin och dess många dimensioner utöver de vi i dag ser som de enda, Höjd, bredd, längd och ev tid. Enligt denna för att ta ett exempel är allt uppbyggt av mycket små strängar inte av minsta möjliga fasta materia. Allt flyter som en filosof (Herakleitos)  sa en gång. 

 

Bild från The Great Conjunction – The Preacher Pollard Blog Min tanke är ”vad är resans mål”.

Försök att förstå sammansättningen av atmosfären på exoplaneter

 

Under de senaste 25 åren har astronomer upptäckt mer än  4000 exoplaneter (planeter i andra solsystem). En del av dessa har upptäckts vara likt jorden stenplaneter där även is och atmosfär verkar finns.

 Genom att använda en kombination av olika observationstekniker har många av dessa exoplaneters  massa, storlek och densitet kunnat bestämmas.

Att studera atmosfären på steniga planeter är dock extremt svårt med den utrustning som för närvarande finns tillgänglig.

CARMENES är ett konsortium som samarbetar med Canary Astrophysics Institute där man söker vid M dvärgstjärnor efter planeter med Exoearths med nära infraröd instrument och optiska instrument och undersöker resultat i spektrometrar.

Där presenterades en studie ledd av Trifonov, astronom vid Max Planck Institute for Astronomy i Heidelberg (Tyskland). Den handlar om arbetet med att klassificera  atmosfären vid en så kallad superjord, en planet betydligt större än jorden Grise-486b i omloppsbana runt sin sol den röda dvärgen Grise 486. Detta system finns 26 ljusår från oss i riktning mot stjärnbilden jungfrun (Virgo).

 

För att göra detta har forskare använt en kombination av transitmätning (skugga från planeten vid passage framför stjärnan) och radiell hastighetsspektroskopiteknik (rödljusförskjutning), bland annat MuSCAT2 (multi för att studera atmosfären hos transitexoplaneter) med 1,52 m Carlos Sanchez-teleskopet vid Teide-observatoriet.

Resultaten av denna studie publicerades i tidskriften Science. Planeten de upptäckte fick beteckningen som nämnts ovan Gliese486b och har 2,8 gånger jordens massa och är 30 % större. "Att beräkna den genomsnittliga densiteten från massa- och radiemätningar tyder på att dess sammansättning liknar Venus och Jordens. Det finns metallkärnor inuti Venus och jorden," säger en av IAC-forskarna. Gliese 486b kretsar i en cirkulär bana som tar 1,5 dag runt sin sol på ett avstånd av 2,5 miljoner kilometer från sin sol.

 Trots att planeter ligger mycket nära sina stjärnor (dennas är extremt nära) bevarar de förmodligen en del av sin ursprungliga atmosfär (stjärnorna av M-typ är mycket svalare än vår sol det handlar om röda dvärgstjärnor), så vi kommer att observera planeter runt dessa mer i detalj när  nästa generation av instrument kommer.

Gliese 486b  är en bra kandidat för dessa nya  teleskop (kanske James Webb kan vara ett min anm.). Grease 486b har enligt  mätningar som är möjliga med dagens instrument en temperatur av ca 430 ° C på sin yta men kan likväl ha en atmosfär. Jämför med Venus som är helt dold i atmosfär men likväl anses ha en marktemperatur av 470C vilket innebär att bly flyter om det finns där.

En illustration (bilden ovan) från https://www.jioforme.com/nearby-super-earth-may-be-ideal-for-atmospheric-surveys/224816/ som visar solen Grease 486 med sin exoplanet som omtalas ovan Grease 486b (den svaga ljuspunkt till höger om stjärnan).

Kometen Catalina och dess kamraters betydelser i det förgångna.

 

I början av 2016 fick Jorden en isig besökare från utkanten av vårt solsystem. En komet som svepte förbi oss för att sedan ta riktning ut från solsystemet. Nu hjälper insamlade data detta besök oss att förstå mer om vårt eget ursprung då det blir uppenbart att kometer som Catalina kan ha varit en viktig källa till kol på planeter som jorden och Mars under det tidiga bildandet av solsystemet. Kol som allt levande är uppbyggt av.

Nya resultat från SOFIA, ett gemensamt projekt av NASA och German Aerospace Center, publicerades nyligen i Planetary Science Journal.

"Kol är nyckeln till livets ursprung", säger artikelns huvudförfattare, Charles "Chick" Woodward, astrofysiker och professor vid University of Minnesotas Minnesota Institute of Astrophysics, i Minneapolis. "Vi är fortfarande inte säkra på om jorden kan ha fångat tillräckligt med kol på egen hand under bildandet eller om kolrika kometer kan ha varit en viktig källa som levererade detta väsentliga element som sedan ledde till liv som vi känner det."

SOFIA: s infrarödaavsökning och  spektraanalyser av  Catalina fångade in sammansättningen av damm och gas när det avdunstade från kometen då detta bildade kometens svans. Sofiaobservatoriet är ett observatorium som söker i det infraröda fältet från ett Boeing 747SP-flygplan modifierat för att bära ett 2,7 meter (106 tum) teleskop (med en största diameter på 2,5 meter).

 Observationerna visade att Catalina är kolrik vilket tyder på att kometen bildades i de yttre regionerna under det tidiga solsystemet där det fanns  en reservoar av kol som kan ha varit viktigt för bildandet av livet (i Oorts kometmoln som det handlar om finns troligen många fler kometer av samma slag).

Forskare tror att en liten förändring i Jupiters omloppsbana tillät små kolrika  kometer att ta turen från de yttre regionerna till de inre regionerna av solsystemet (där vi finns) och här sprida kol till planeter som jorden och Mars när de slog ner på dessa. Catalinas kolrika sammansättning hjälper till att förklara hur planeter som bildades i de heta, kolfattiga regionerna i det tidiga solsystemet utvecklades till planeter med det livsskapande elementet.

 

"Alla jordiska världar påverkas av kometer och andra små kroppar, som bär kol och andra element", säger Woodward. "Vi närmar oss att förstå exakt hur dessa effekter på tidiga planeter kan ha katalyserat liv."

 

Observationer av ytterligare nya kometer behövs dock för att lära oss mer om vi har rätt i att det finns många kolrika kometer i Oorts kometmoln vilket ytterligare skulle stödja teorin att kometer levererade kol och andra livsuppehållande element till de jordiska planeterna.

Bild från vikimedia där man kan se Catalina som ett mörkare streck. Bilden tagen vid observatoriet J87 La Cañada den 6 december 2015.