Planeter med konsistens som sockervadd stelnar över tid.

 

Bild https://www.nao.ac.jp/ Konstnärlig föreställning av de fyra planeterna runt en ung stjärna. De puffiga planeterna riskerar förlora sina atmosfärer på grund av den intensiva strålningen från stjärnan. (Källa: Astrobiology Center)

En av de största överraskningarna inom astronomin under senare tid är upptäckten att de flesta stjärnor hyser en planet i storlek som jorden eller  Neptunus på ett avstånd från sig närmare än Merkurius är vår sol. Dessa superjordar och sub-Neptunusar är de vanligaste typerna av planeter känner till. Hur de bildats har dock varit höljd i mysterium.

Nu har ett internationellt team av astronomer funnit en avgörande saknad länk i bildningsprocessen. Genom att väga fyra nybildade planeter i V1298 Tau-systemet fångade teamet en sällsynt ögonblicksbild av utvecklingen av kompakta planeter som dessa. 

Studien fokuserade på V1298 Tau, en stjärna som finns 352 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Oxen. V1298 Tau är cirka 20 miljoner år gammal, jämfört med vår 4,5 miljarder år gamla sol. Runt denna unga, aktiva stjärna har fyra jätteplaneter, alla i storlek som Neptunus och Jupiter, observerats i en flyktig och turbulent fas av snabb evolution.

Teamet använde data som samlats in under ett decennium av en arsenal av mark- och rymdbaserade teleskop för att exakt mäta när varje planet passerade framför stjärnan, en händelse som kallas transit. Genom att tajma dessa transit upptäckte astronomer små variationer i planeternas banor. DEt gör att deras omloppsbana och gravitation påverkar varandra, vilket accelererar eller saktar ner tidpunkten för passagen. Dessa små tidsförskjutningar gjorde det möjligt för teamet att mäta planeternas massor för första gången. Planeterna har 5 till 10 gånger större radie än jorden men massor på endast 5 till 15 gånger av jordens. Detta gör att de har mycket låg densitet. Man kan jämföra deras densitet med sockervadd.

Denna sockervaddslikhet hjälper till att lösa ett långvarigt pussel kring planetbildning. En planet som bildas och kyls ner över tid är dock mycket mer kompakt. Sockervaddslikheten indikerar att dessa planeter redan har genomgått en dramatisk omvandling, snabbt förlorat mycket av sina ursprungliga atmosfärer och kylts ner. Nu förutspås planeterna fortsätta utvecklas, förlora sina atmosfärer och krympa avsevärt, och förvandlas till de typer av superjordar och sub-Neptunus som ofta observeras därute.

V1298 Tau-systemet fungerar nu som ett avgörande laboratorium för att förstå ursprunget till de mest talrika planetslagen och solsystemen i Vintergatan, vilket ger forskare en aldrig tidigare skådad inblick i de turbulenta och omvälvande livet på unga världar. Att förstå system som V1298 Tau kan också hjälpa till att förklara varför vårt eget solsystem saknar superjordar och sub-Neptunus som är så vanlig förekommande på andra håll i galaxen.

Chockvåg runt en avslocknad stjärna överraskar astronomer

 

Bild https://www.eso.org  Very Large TElscope (VLG) ,tog detta foto  av en avslocknad stjärna som plötsligt skapade en chockvåg där den rör sig genom rymden (Källa: ESO/K. Iłkiewicz and S. Scaringi et al. Background: PanSTARRS)

"Vi fann något som aldrig tidigare har setts, och dessutom helt oväntat", beskriver Simone Scaringi, docent vid Durham University i Storbritannien och medförfattare till en artikel om upptäckten som publicerades i dagarna  i Nature Astronomy. "Våra observationer avslöjade ett kraftfullt utflöde som, enligt vår nuvarande förståelse inte borde finnas där", beskriver Krystian Ilkiewicz, postdoktor vid Nicolaus Copernicus Astronomiska Center i Warszawa, Polen och en av artikelns medförfattare. Utflöde är det som astronomer beskriver som material som kastas ut från en himlakropp.

Stjärnan det handlar om är  RXJ0528+2838 en vit dvärgstjärna som finns 730 ljusår bort och rör sig likt solen och andra stjärnor runt Vintergatans centrum. Under sin rörelse samverkar den med interstellär gas i rymden  mellan stjärnorna. Det skapar en typ av chockvåg som kallas bogchock, "innebärande en krökt båge av materia, liknande den vattenvåg som formas framför ett skepp", beskriver Noel Castro Segura. Noel är forskare vid University of Warwick i Storbritannien och medförfattare till artikeln. Bogchockvågor av detta slag skapas vanligtvis av material som strömmar utåt från stjärnan. Men i fallet med RXJ0528+2838 kan ingen av de kända mekanismerna helt förklara observationerna.

Vita dvärgstjärnor är den överblivna kärnan av en döende lågmassiv stjärna och i detta fall ovan med en solliknande följeslagare i omloppsbana. I dubbelsystem av detta slag överförs materia från följeslagaren till den vita dvärgen och bildar i vanliga fall en skiva runt den. Skivan förser den vita dvärgen med materia och en del av denna kastas ut i rymden vilket skapar kraftfulla utflöden. Men RXJ0528+2838 visar inga tecken på någon skiva vilket gör ursprunget till utflödet och nebulosan runt stjärnan till ett mysterium.

"Insikten att ett förmodat inaktivt och skivlöst system skulle kunna skapa en spektakulär nebulosa av detta slag var ett sällsynta ”ögonblick", beskriver Scaringi.

Forskarna upptäckte den märkliga nebulosalikheten runt RXJ0528+2838 på bilder tagna med Isaac Newton-teleskopet i Spanien. Dess ovanliga form föranledde ytterligare detaljobservationer med MUSE-instrumentet på ESO:s VLT. "Observationer med ESO:s MUSE-instrument gjorde det möjligt för oss att kartlägga bågchocken i detalj och analysera dess sammansättning. Detta var avgörande för att bekräfta att strukturen verkligen härstammar från det binära systemet och inte tillhör en orelaterad nebulosa eller ett interstellärt stoftmoln", beskriver Ilkiewicz.

Formen och storleken på bågchocken indikerar att det kraftiga utflödet från den vita dvärgen har pågått i minst 1000 år. Astronomerna vet inte exakt hur en död stjärna utan skiva kan driva ett så långvarigt utflöde.

Den vita dvärgen är känd för sitt starka magnetfält, vilket bekräftas med MUSE-data (MUSE är ett instrument som Europeiska sydobservatoriet i Tyskland använder). Detta fält kanaliserar materian från kompanjonstjärnan direkt till den vita dvärgen utan att bilda en skiva runt den. ”Våra fynd visar att även utan en skiva kan dessa system driva kraftfulla utflöden vilket avslöjar en mekanism vi ännu inte förstår. Upptäckten utmanar accepterade teorin av hur materia rör sig och samverkar i extrema dubbelstjärnsystem av detta slag”, förklarar Ilkiewicz.

Resultaten antyder att det finns en dold energikälla, möjligen i form av ett starkt magnetfält, men denna ”mystiska motor”, som Scaringi uttrycker det, behöver fortfarande hittas och undersökas. Enligt observationerna är det nuvarande magnetfältet enbart   starkt nog för att driva en chockvåg  i några hundra år, vilket endast delvis förklarar vad astronomerna ser.

För att bättre förstå egenskaperna hos skivlösa utflöden av detta slag måste utflöden från  fler dubbelstjärnsystem studeras. ESOs kommande Extremely Large Telescope (ELT) kommer att hjälpa astronomer att "kartlägga fler system som detta och även svagare för att utforska liknande system i detalj, vilket i slutändan bidrar till ny kunskap om den mystiska och ännu oförklarade energikällan" förutsäger Scaringi.

Gateway första rymdstationen som ska stationeras på månens baksida.

 

Bild wikipedia Illustration av Gateways Power and Propulsion Element (PPE) och Habitation and Logistics Outpost (HALO) i omloppsbana runt månen.

Utvecklingen fortsätter av NASAs Power and Propulsion Element, en soldriven farkost designad för att förse rymdstationen Gateway med ström under dess uppdrag i månens omloppsbana.

Power and Propulsion Element kunde generera 60 kilowatt effekt och startades framgångsrikt tidigare i fjol 2025. Resultatet blev att Element kan förse rymdfarkosten med tillräcklig kraft för höghastighetskommunikation, orienteringskontroll  samt förmågan att upprätthålla och manövrera mellan olika banor.

Power and Propulsion Element förvaltas av NASAs Glenn Research Center i Cleveland och byggs av industripartnern Lanteris Space Systems i Palo Alto, Kalifornien, teamen har säkrat elementets huvudelektriska system inuti skyddande yttre paneler. På däck för installation vid Lanteris Space Systems finns tre avancerade elektriska framdrivningssystem på 12 kilowatt, kontrollpaneler, tillverkade av L3Harris, samt fyra 6-kilowatts BHT-6000-controllpaneler byggda av Busek. Utrullningen av solpanelerna för Gateway är klar och det pågår testning vid Redwires anläggning i Goleta, Kalifornien. För mer information om NASAs månutforskningsuppdrag Artemis, besök denna länk från NASA.  

En Pulsars radiosignal förvränger radiosignaler i rymden

 

Bild wikipedia Principiell funktionsskiss av en pulsar. Strålningen lämnar denna i två smala knippen som sveper genom universum.

I 10 månader övervakade ett team lett av SETI-institutet pulsaren PSR J0332+5434 (även kallad B0329+54) för att studera hur dess radiosignal "glittrar" när den passerar genom gas mellan stjärnan och jorden. Teamet använde Allen Telescope Array (ATA) för att ta mätningar på mellan 900 och 1956 MHz och observerade långsamma, signifikanta förändringar i det blinkande radiosignalmönstret över tid.

Pulsarer är snurrande rester av massiva stjärnor som sänder ut radiovågor, en typ av ljus, i mycket precisa och regelbundna rytmer. Pulsaren har hög rotationshastighet och mycket stor täthet. Forskare kan använda känsliga radioteleskop för att mäta de exakta tidpunkter då pulsarer utsläpp anländer jorden i jakten på mönster som kan indikera fenomen som lågfrekventa gravitationsvågor. Gas i interstellärt rymd kan dock sprida pulsarens radiovågor och fördröja dem något. Att förstå och korrigera dessa små, föränderliga fördröjningar, som kan vara så små som tiotals nanosekunder (en nanosekund är en miljarddels sekund), hjälper till att hålla pulsarens timing så exakt som möjligt.

Likt stjärnljus "glittrar" i jordens atmosfär, "blinkar" även pulsarradiovågor i rymden. När signalen färdas genom elektronmoln mellan pulsaren och jorden skapar den ljusa och svaga pulser av radiofrekvenser. Dessa mönster är inte statiska utan de utvecklas när pulsaren och gasen och jorden rör sig i förhållande till varandra. Detta blinkande fördröjer pulserna, och mängden scintillation matchar omfattningen av fördröjningen. Genom att ofta övervaka en enda pulserande närliggande pulsar observerade teamet hur dess mönster skiftade och översatte dem till små tidsfördröjningar. Dessa metoder kan sedan korrigera de fördröjningar som är viktiga i de mest precisa pulsarexperimenten.

"Pulsarer är fantastiska verktyg som kan lära oss mycket om universum och galaxen," beskriver projektledaren Grayce Brown, praktikant vid SETI-institutet. "Sådana resultat hjälper inte bara pulsarvetenskapen utan även andra områden inom astronomin, inklusive SETI." Alla radiosignaler som passerar genom det interstellära mediet upplever scintillation (då någon materia avger strålning). Märkbar scintillation kan hjälpa SETI-forskare att skilja mellan människoskapade radiosignaler och signaler från andra solsystem.

ATA-observationerna (Allen Telescope Array) använde ett brett spektrum av radiofrekvenser av frekventa korta observationssessioner). Teamet mätte scintillationsbandbredden (storleken på utsläppen i det blinkande mönstret) nästan dagligen i ca 300 dagar med ATA och fann att mängden scintillation förändrades märkbart över tid från dagar till månader. Observationerna tyder på en övergripande långtidsvariation på cirka 200 dagar. Studien inkluderade också en nyutvecklad, mer robust metod för att uppskatta hur scintillation ökar med radiofrekvensen, med hjälp av ATA:s) breda frekvensområde. 

 "Allen-teleskopets grupp av teleskop är perfekt utformad för att studera pulsarscintillation tack vare dess nöjlighet att söka över breda bandbredder och förmåga att arbeta i projekt som måste pågå under långa perioder," beskriver Dr. Sofia Sheikh, medförfattare och Technosignature Research Scientist vid SETI-institutet.

Observationerna ger ett fönster in i pulsarer, jorden och rymden däremellan, vilket hjälper forskare att bättre förstå hur man kan skilja radiofrekvensstörningar från en signal av potentiellt artificiellt ursprung.

Artikeln finns på doi: 10.3847/1538-4357/ae0fff. 

Jordens magnetfält har levererat atmosfäriska partiklar till månens yta under miljarder år

 

Bild wikipedia Astronauten Charles Duke från Apollo 16 månlandning 1972  arbetar på månen med sin dräkt täckt av måndamm. Måndamm är mycket slipande och kan skada mänskliga lungor samt nerv- och hjärt-kärlsystem.

Ny forskning vid University of Rochester, publicerad i Nature Communications Earth and Environment, visar att jordens magnetfält kan leda partiklar från jordens  atmosfär med hjälp av solvinden ut i rymden. Jordens magnetfält har funnits i miljarder år och ovan  process har flyttat partiklar från jorden till månen under mycket lång tid.

"Genom att kombinera data från partiklar bevarade i månens ytas damm och grus,(kallat regolit) med hjälp av en beräkningsmodell av hur solvinden interagerar med jordens atmosfär kan vi spåra jordens atmosfärs och dess magnetfälts historia," beskriver Eric Blackman, professor vid institutionen för fysik och astronomi och framstående forskare vid  university of Rochesters laboratorium för laserenergiteknik (LLE).

Resultaten tyder på att månens jord inte bara kan innehålla ett historiskt register över jordens atmosfär utan också kan vara ännu mer värdefull än vad forskare en gång trodde för framtida rymdutforskare som ska bo och arbeta på månen då detta då kan användas.

Regolit som fördes tillbaka till jorden under Apollo-uppdragen på 1970-talet har gett forskarna viktiga ledtrådar. Studiet av dessa prover visar att månens regolit  innehåller flyktiga ämnen som vatten, koldioxid, helium, argon och kväve. Några av dessa flyktiga ämnen kommer från solens ständiga ström av laddade partiklar (solvinden). Men mängderna  särskilt kväve är för höga för att förklaras enbart av solvind.

År 2005 föreslog ett team lett av forskare från Tokyos universitet att en del av flyktiga ämnen kan ha kommit från jordens atmosfär. De hävdade att detta bara kunde ske under tiden innan jorden utvecklade ett magnetfält, eftersom de antog att magnetfältet skulle förhindra att atmosfäriska partiklar kunde försvinna ut i rymden.

Men forskarna vid URochester har nu upptäckt att processen kan fungera annorlunda. URochester-teamet inklusive Shubhonkar Paramanick, doktorand vid institutionen för fysik och astronomi och en Horton Fellow vid LLE; John Tarduno, William R. Kenan, Jr.-professor vid institutionen för jord- och miljövetenskap och Jonathan Carroll-Nellenback, beräkningsforskare vid Center for Integrated Research Computing och biträdande professor vid institutionen för fysik och astronomi  använde avancerade datorsimuleringar för att modellera hur och när regoliten kan ha förvärvat de grundämnen som hittats i Apollo-proverna.

Forskarna testade två scenarier. En modell av en "tidig jord" utan magnetfält  under en starkare solvind än den nuvarande. Den andra modellen en "modern jord" med sitt starka magnetfält med en svagare solvind. Simuleringarna visade att partikelöverföringen fungerar bäst i det moderna jordscenariot.

Det långsiktiga utbytet av partiklar innebär att månen kan ha en kemisk registrering av jordens atmosfär. Studier av månens jord skulle därför kunna ge forskare en sällsynt inblick i hur jordens klimat, hav och till och med liv utvecklades under miljarder år.

Den långsiktiga, stadiga överföringen av partiklar tyder också på att månens jord innehåller fler flyktiga ämnen än man tidigare trott. Ämnen som vatten och kväve skulle kunna stödja en långvarig mänsklig närvaro på månen, vilket minskar behovet av att transportera förnödenheter från jorden och gör månutforskning mer möjlig.

"Vår studie kan också få bredare konsekvenser för förståelsen av tidig atmosfärisk flykt på planeter som Mars, som idag saknar ett globalt magnetfält men tidigare hade ett liknande som jorden, tillsammans med sannolikt en tjockare atmosfär," beskriver Paramanick.

Varifrån i Vintergatan kommer neutriner och hur många träffar jorden

 

Bild https://news.ku.dk/  Karta över Vintergatan baserad på data från ESAs Gaia-teleskop (kredit: ESA).

De kallas spökpartiklar och de finns överallt. Biljoner av dem strömmar ständigt genom allt. Våra kroppar, jorden, kosmos, hela tiden utan att vi märker eller påverkas av det (vad vi vet). Dessa så kallade neutriner är elementarpartiklar och är osynliga, otroligt ljusa och bara sällan interagerar de med annan materia. Ovanligheten av deras interaktioner gör neutriner extremt svåra att upptäcka. Men när forskare lyckas fånga dem kan de erbjuda extraordinära insikter om universum.

Neutriner kommer till i våldsamma kosmiska händelser och även i kärnreaktioner inuti stjärnor. Nu har forskare vid Köpenhamns universitet tagit fram den mest omfattande modellen hittills där de kartlägger hur många neutriner alla stjärnor i vår egen Vintergata genererar och hur många som når jorden. Studiens resultat har nyligen publicerats i den vetenskapliga tidskriften Physical Review D. 

"För första gången har vi en konkret uppskattning av hur många av dessa partiklar som når jorden, var i galaxen flertalet kommer från och hur deras energi fördelas. Eftersom spökpartiklar kommer direkt från stjärnornas kärna kan de berätta saker som ljus och annan strålning inte kan," beskriver huvudförfattaren till den nya studien, postdoktor Pablo Martínez-Miravé från Niels Bohrinstitutet på Universitetet i Köpenhamn. Forskarna kombinerade avancerade stjärnmodeller med data från ESAs Gaia-teleskop för att kartlägga var neutriner i Vintergatan huvudsakligen härstammar från. 

Studien (se ovan) visar att den stora majoriteten kommer från området runt galaxens centrum (där de flesta stjärnor finns och även det svarta hålet finns), där de flesta stjärnor är koncentrerade särskilt i områden några tusen ljusår från jorden. 

Vid CERN i Schweiz finns forskning och infångning av neutriner se denna länk. 

Bevis för att mörk materia och neutriner kan påverka varandra

 

Bild wikipedia Den första observationen av en neutrino i en bubbelkammare  skedde 1970. Ovan visas hur en neutrino kommer från höger, träffar en proton och tre laddade partiklar lämnar spår efter sig. En myon uppstår och lämnar det långa spåret till det övre vänstra hörnet; protonen lämnar det korta spåret snett uppåt; det tredje spåret är en pimeson som skapats vid kollisionen.

Forskare är nu ett steg närmare att lösa ett av universums största mysterier då det i ny forskning visat att två av dess minst förstådda komponenter kan interagera (neutrinen och mörk materia), vilket ger ett sällsynt fönster in i kosmos mörkaste vrår.

Resultaten av studien från University of Sheffield handlar om sambandet mellan mörk materia den mystiska materian som utgör omkring 85 % av materian i universum och neutriner, en av de mest fundamentala och svårfångade subatomära partiklarna.

Forskare har överväldigande indirekta bevis för existensen av mörk materia och neutriner, även om de är osynliga och har en extremt liten massa har observerats med hjälp av enorma underjordiska detektorer.

Standardmodellen för kosmologi (Lambda-CDM), med sitt ursprung i Einsteins allmänna relativitetsteori hävdar att mörk materia och neutriner existerar oberoende av varandra och inte interagerar med varandra. 

Den nya forskningens resultat studeras lättast och utförligast i Nature Astronomy  som publicerats av forskare från University of Sheffield vilken visar att mörk materia och neutriner påverkar varandra. 

 I resultatet beskrivs  teorin och utmanar den tidigare kosmologiska modellen. Forskarna upptäckte tecken på att dessa svårfångade kosmiska komponenter kan interagera vilket ger en sällsynt inblick i delar av universum som vi svårligen kan se eller upptäcka.

Upptäckten av märkliga galaxer som inte kan kategoriseras enligt nuvarande kunskaper.

 

Bild https://science.nasa.gov  Fyra av de nio hittade galaxerna i det nyligen identifierade "platypus"-provet näbbjurprovet på svenska (upptäcktes i NASAs James Webb Space Telescopes Cosmic Evolution Early Release Science Survey (CEERS). En viktig egenskap som gör dem tydliga är deras punktliknande utseende. Bild: NASA, ESA, CSA, Steve Finkelstein (UT Austin); Bildbehandling: Alyssa Pagan (STScI)

Efter att ha sökt igenom NASAs James Webb Space Telescopes arkiv över omfattande extragalaktiska kosmiska fält beskriver ett litet team astronomer vid University of Missouri att de har identifierat ett urval av galaxer som har en tidigare oupptäckt kombination av egenskaper. "Det verkar som att vi har identifierat en population av galaxer som vi inte kan kategorisera enligt nuvarande katalogisering av galaxer. Huvudforskaren Haojing Yan jämför upptäckten med ett ökänt udda djur inom en annan vetenskapsgren: biologins taxonomibrytande näbbdjur som kan ses som en blandning av skilda djurarter.

 Å ena sidan är galaxerna extremt små och kompakta och liknar en punktkälla, men vi ser inte egenskaperna som skulle kunna förklara dem som kvasarer, ett aktivt supermassivt svart hål, vilket är vad de flesta avlägsna punktkällor är," beskriver Yan.

Teamet analyserade ur ett urval av 2 000 källor från flera Webb-undersökningar för att identifiera nio punktliknande källor som fanns för 12 till 12,6 miljarder år sedan (att jämföra med universums ålder på 13,8 miljarder år). Spektraldata gav astronomerna mer information än de skulle fått från en ensam bild men de nio källorna passar inte in i befintliga teorier eller katalogisering av galaxer. De är för långt bort för att vara stjärnor i vår egen galax och för svaga för att vara kvasarer. Kvasarer är så starkt lysande att de överglänser sina värdgalaxer. Även om spektra liknar de mindre avlägsna "grean peas"-galaxerna (en klass av kompakta, extremt stjärnbildande galaxer )  som upptäcktes 2009, är dessa nu upptäckta galaxer mycket mer kompakta. 

"Precis som spektra visar för resultat av allt eller inget på en gång liknar det näbbdjurets detaljerade genetiska kod om visar hur ovanligt djuret är, då det delar genetiska egenskaper med fåglar, reptiler och däggdjur," beskriver Yan. "Tillsammans visar Webbs avbildning och spektra att dessa galaxer har en oväntad kombination av egenskaper." Ett förslag som teamet föreslår är att Webb, som utlovat, avslöjar tidiga stadier av galaxbildning och utveckling av ett slag vi inte kunnat se innan Webbteleskopet började sitt arbete. Det är allmänt accepterat inom astronomisamhället att stora, massiva galaxer som vår egen Vintergatan växte fram genom att många mindre galaxer smälte samman. Men, frågar sig Yan, vad kom före små galaxer?

"Jag tror att denna nya forskning ställer oss inför frågan, hur börjar processen med galaxbildning? Kan sådana små, byggstensgalaxer bildas på ett tyst sätt, innan kaotiska sammanslagningar börjar, som de nu upptäckta galaxernas punktliknande utseende antyder?" beskriver Yan.

Forskningen presenterades vid en presskonferens vid American Astronomical Societys 247:e möte i Phoenix.

I det tidiga universum skapades överraskande mycket stoff

 

Bild wikipedia på galaxen Sextans A som finns ca 4,3 miljoner ljusår från jorden.

Med hjälp av NASAs James Webb Space Telescope har astronomer upptäckt två sällsynta typer av damm i dvärggalaxen Sextans A, en av de mest kemiskt innehållsrika primitiva galaxerna som finns nära Vintergatan. Upptäckten av järndamm och kiselkarbid (SiC) som produceras av åldrande stjärnor, tillsammans med små klumpar av kolbaserade molekyler visar att även när universum bara hade en bråkdel av dagens tunga grundämnen, kunde stjärnor och det interstellära mediet likväl bilda fasta dammkorn. Denna forskning med hjälp av Webbteleskopet förändrarr nuvarande idéer om hur tidiga galaxer utvecklades och utvecklade byggstenarna till planeter.

Sextans A finns cirka 4 miljoner ljusår bort och innehåller endast mellan 3 till 7 procent av vår sols metallinnehåll eller metallicitet den astrofysiska termen för grundämnen tyngre än väte och helium. Då galaxen är liten, till skillnad från andra närliggande galaxer, är dess gravitationskraft för svag för att behålla tunga grundämnen som järn och syre som skapats av supernovor och åldrande stjärnor.

Galaxer som denna liknar de som fanns i det tidiga universum strax efter Big Bang då universum mestadels bestod av väte och helium. Då galaxen finns relativt nära oss ger Sextans A astronomer en sällsynt möjlighet att studera enskilda stjärnor och interstellära moln under förhållanden liknande dem strax efter Big Bang.

"Sextans A ger oss en ritning av de första dammiga galaxerna," beskriver Elizabeth Tarantino, postdoktoral forskare vid Space Telescope Science Institute och huvudförfattare till resultaten i en av de två studier som presenterades vid en presskonferens vid American Astronomical Societys 247:e möte i Phoenix. "Studiens resultat hjälper oss att tolka de mest avlägsna galaxerna som Webb avbildat och förstå vad universum byggdes av i sin början." En studierna är publicerad i Astrophysical Journal. 

 Studien är fokuserad på ett halvdussin stjärnor med hjälp av den lågupplösta spektrometern ombord på Webbs MIRI (Mid-Infrared Instrument). De insamlade datauppgifterna visar de kemiska fingeravtrycken hos de uppblåsta stjärnorna mycket sent i deras utveckling, kallade branch  asymptotic giant (AGB) . Stjärnor med massor mellan en och åtta gånger solens passerar finns i denna fas av utveckling.

Gasmoln fem gånger hetare än beräknat hittat mellan galaxhopar.

 

Bild https://news.ubc.ca  Konstnärs tolkning av en  galaxhop som bildas i det tidiga universum: radiostrålning från aktiva galaxer är inbäddade i en het intrakluster atmosfär (röd), vilket illustrerar en stor termiskt reservoar av gas i den spirande hopen. (Källa: Lingxiao Yuan)

Ett internationellt team av astronomer under ledning av kanadensiska forskare vid The university of British Columbia har funnit något som universum inte borde finnas en galaxhop som brinner av het gas endast 1,4 miljarder år efter Big Bang vilket är mycket tidigare i universums historia och även hetare än teorier förutspår.

Genom att se tillbaka i tiden cirka 12 miljarder år fokuserade forskarna på en då ny galaxhop kallad SPT2349-56. För att göra detta använde forskarteamet en samling av radioteleskop Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA i Chile), som inkluderar instrument designade, byggda och testade av NRC. Detta unga kluster är massivt för sin relativa ungdom, med en kärna som mäter cirka 500 000 ljusår i diameter, jämförbar med storleken på glorian som omger Vintergatan. Den innehåller mer än 30 aktiva galaxer och bildar stjärnor mer än 5 000 gånger snabbare än i vintergatan i dag.

Forskarteamet fokuserade på ett kosmologiskt verktyg kallat Sunyaev-Zeldovich-effekten, som kan hjälpa forskare att räkna ut den termiska energin i intraklustermediet, gas som existerar mellan galaxerna i en given hop.

"Vi förväntade oss inte att se en så het gas så tidigt i kosmos historia," beskriver huvudförfattaren till studien om upptäckten  Dazhi Zhou, doktorand vid UBC:s institution för fysik och astronomi. "Faktum är att jag först var skeptisk till signalen eftersom den var för stark för att vara trovärdig. Men efter månader av verifiering har vi bekräftat att denna gas finns och är minst fem gånger hetare än vad nab kan vänta sig och  varmare och mer energirik än vad som hittats i  andra galaxkluster."

"Detta visar att något i det tidiga universum, troligen tre nyligen upptäckta supermassiva svarta hål i klustret  pumpade enorma mängder energi ut i omgivningen och formade det unga klustret mycket tidigare och starkare än vi trodde kunde ske i universums tidigaste tid," beskriver medförfattaren Dr. Scott Chapman, professor vid Dalhousie University som genomförde forskningen vid National Research Council of Canada (NRC).

Resultatet av upptäckten publicerades nyligen i Nature och resultatet kan omkullkasta nuvarande modeller för bildandet av galaxhopar vilka förutspår att sådana temperaturer endast förekommer i mer  stabila galaxhopar senare i universum.

Cloud-9 ett fossil från universums första tid

 

Bild https://science.nasa.gov  Platsen för Cloud-9, som är 14 miljoner ljusår från jorden. Den diffusa magentan är radiodata från markbaserade Very Large Array (VLA) som visar närvaron av molnet. Den streckade cirkeln markerar toppen av radiostrålningen där forskarna fokuserade sin sökning efter stjärnor. Uppföljande observationer av Hubbleteleskopets Advanced Camera for Surveys visade dock inga stjärnor i molnet. De få objekt som dyker upp inom dess gränser är bakgrundsgalaxer. Före Hubble-observationerna hävdade forskare  att Cloud-9 är en svaglysande dvärggalax vars stjärnor inte kunde ses med markbaserade teleskop på grund av bristande känslighet hos dessa. Hubbles Advanced Camera for Surveys visar nu att här inte  inte finns några stjärnor.

Det var ett forskarteam som använde NASAs Hubble-rymdteleskop som gjorde upptäckten av detta tidigare okända slag av astronomiskt objekt. Ett stjärntomt gasrikt mörkmateriemoln som tros vara en "relik" eller en överbliven rest från tidig galaxbildning i universums historia. Dess namn blev "Cloud-9" och är den första bekräftade upptäckten av ett sådant objekt i universum. Fyndet  fördjupar förståelsen av galaxbildning i det tidiga universum och mörk materias natur.

"Det här är ett exempel på en misslyckad galaxbildning," beskriver programmets huvudansvarige forskare, Alejandro Benitez-Llambay vid Milano-Bicocca-universitetet i Milano, Italien. "Inom vetenskapen lär vi oss oftast mer av misslyckanden än av framgångarna. I det här fallet är det att här inte finns några stjärnor som kan bekräfta teorin om galaxbildning.

Vi har funnit i det lokala universumet en uråldrig byggsten av en galax som inte har bildats." "Detta moln är ett fönster in i det mörka universum," beskriver teammedlemmen Andrew Fox från Association of Universities for Research in Astronomy/Space Telescope Science Institute (AURA/STScI) för Europeiska rymdorganisationen. "Vi vet från den etablerade teorin att det mesta av massan i universum förväntas bestå av mörk materia. Men även att det är svårt att upptäcka den mörka materian då den inte avger ljus. Cloud-9 ger oss en sällsynt inblick i ett mörkmateria-dominerat moln."

Resultatet av studien och upptäckten, publicerades nyligen i The Astrophysical Journal Letters 

Och  presenterades även nyligen vid en presskonferens vid det 247:e mötet för American Astronomical Society i Phoenix 

Mer utförlig beskrivning av upptäckten kan även läsas på NASA hemsida här. 

Hubbleteleskopet hjälpte till att upptäcka vågen av Betelgeuses svårfångade följeslagarstjärna

 

Bild https://science.nasa.gov  konstnärs koncept som visar den röda jättestjärnan Betelgeuse med en  följeslagarstjärna i omlopp. Följeslagaren, som kretsar medurs från denna synvinkel skapar en tät gasvåg efter sig som expanderar utåt. Den är så nära Betelgeuse att den passerar genom superjättans utsträckta yttre atmosfär. Följeslagarstjärnan är visas inte skalenligt. Då det skulle vara ett nålstick jämfört med Betelgeuse, som är hundratals gånger större. Följeslagarens avstånd från Betelgeuse är dock  i skala i förhållande till Betelgeuses diameter. NASA, ESA, Elizabeth Wheatley (STScI); Naturvetenskap: Andrea Dupree (CfA)

Betelgeuse finns ungefär 650 ljusår från jorden i stjärnbilden Orion och är en röd jättestjärna så stor att mer än 400 miljoner av vår sol skulle kunna få plats i denna. På grund av sin enorma storlek och närhet är Betelgeuse en av få stjärnor vars yta och omgivande atmosfär kan observeras direkt av astronomer vilket gör den till ett viktigt och tillgängligt laboratorium för att studera hur jättestjärnor åldras, förlorar massa och slutligen exploderar som supernovor (något denna röda jätte en gång kommer att göra kanske i morgon i dag eller om högst 100 000 år).

Med hjälp av nya observationer av NASAs Hubble Space Telescope och markbaserade observatorier följde astronomer hur en nyligen upptäckt följeslagarstjärna kallad Siwarha påverkade gasen runt Betelgeuse. Upptäckten gjordes av forskare vid Center for Astrophysics | Harvard & Smithsonian (CfA) och avslöjar ett spår av tät gas som virvlar genom Betelgeuses enorma, utsträckta atmosfär vilket belyser varför jättestjärnans ljusstyrka och atmosfär har förändrats på märkliga och ovanliga sätt.

Resultaten av studien presenterades nyligen vid en presskonferens vid det 247:e mötet för American Astronomical Society i Phoenix och accepteras för publicering i The Astrophysical Journal. 

 Teamet upptäckte spåren av Siwarhas genom att noggrant följa förändringar i stjärnans ljus under nästan åtta år. Dessa förändringar visar effekterna av den tidigare obekräftade men misstänkt existerande följeslagaren när den plöjer genom Betelgeusas yttre atmosfär. Upptäckten löser ett av de största mysterierna om jättestjärnan och hjälper forskare att förklara varför den beter sig som den gör och utvecklas, samtidigt som den öppnar nya dörrar för att förstå andra massiva stjärnor som närmar sig slutet av sin existens.

MicroBooNE-experimentet gjorde en upptäckt som nu tolkas om

 

Bild https://news.ku.edu  I det internationella MicroBooNE-experimentet används en 170-tons detektor placerad i Fermilabs neutrinostrålfångare. Experimentet studerar neutrinointeraktioner och har inte funnit några tecken på en i teorin existerande fjärde neutrino kallad steril neutrino. Källa: Reidar Hahn, Fermilab 

Fermilab grundades 1967  och är USA:s ledande laboratorium för partikelfysik och acceleratorer, beläget i Batavia, Illinois, där forskare undersöker materiens, energin, rummets och tidens grundläggande mysterier genom avancerade acceleratorer och experiment, samt driver forskning inom kvantinformation och annan teknologi med syftet att utforska universum.

Partikelfysiker som arbetar vid MicroBooNE-experimentet vid Fermilab National Accelerator Laboratory har funnit bevis mot existensen av en "steril" typ av neutrino. Steril neutrino har antagits vara ansvariga för tidigare experiments anomala resultat vilket beskrivs i en artikel publicerad i Nature.

För Maria Brigida Brunetti, biträdande professor vid institution för fysik och astronomi vid University of Kansas, som var medförfattare till resultatet, finslipar resultaten i den pågående jakten av att förklara tidigare anomalier i experimentella data  där en ledande tolkning var att de tre kända neutrinotyperna (Elektronneutrino, Myonneutrino, Tauon-neutrino) inte representerar den fullständiga beskrivningen av dessa rikligt förekommande partiklar (som är grundläggande byggstenar av verkligheten, enligt standardmodellen för partikelfysik).

 "Experimentet är en del av en bred internationell satsning på att studera neutriner," beskriver Maria Brigida Brunetti De är de näst mest förekommande partiklarna efter ljuset. De tar sig igenom genom allt; De färdas genom oss tiotals biljoner av dem passerar genom din kropp varje sekund men du märker dem inte eftersom de knappt interagerar alls då de kan bara interagera genom den svaga kärnkraften och gravitationskrafter."

På grund av hur lite de interagerar är neutriner bland de minst förstådda partiklarna, vilket är anledningen till att det internationella partikelfysiksamfundet investerar mycket för att studera dem.

"En av deras märkliga egenskaper är att det finns tre typer av dem som kallas smaker och när de färdas förvandlas de mellan varandra," beskriver Brunetti. "Detta fenomen kallas neutrino-oscillation."

I MicroBooNE- experimentet och andra nuvarande och framtida experiment studeras dessa svängningar genom att fånga neutriner och leta efter skillnader från teoretiska  förutsägelser.

 "Eftersom neutriner bara interagerar svagt måste vi producera många av dem i intensiva strålar för att några av dem ska interagera i våra detektorer innehållande flytande argon-tidsprojektion (LArTPC)," beskriver Brunetti. "Dessa detektorer gör det möjligt för oss att fånga mycket högupplösta representationer av partikelinteraktioner. I detektorn interagerar neutrinerna med de flytande argonatomerna och producerar laddade partiklar. När dessa partiklar färdas igenom argonet tar de argonatomer från elektroner. Vi sätter ett elektriskt fält i detektorn och  dessa elektroner driver mot avläsningselementen där vi samlar in signalen."

"Utifrån informationen på vilka ledningar eller pixlar som träffades av de lösdrivna elektronerna och från elektronernas ankomsttid kan du bygga 2D-bilder eller 3D-representationer," beskriver Brunetti. "De bilderna är högupplösta  och  interaktionen kan  ses i mycket hög detaljrikedom. Vi utvecklar sedan avancerad mjukvara, som Pandora-händelserekonstruktionen som KU-gruppen är expert på vilken visar  vad de ser i bilderna. Till exempel, om neutrinon interagerade, vilka partiklar som uppstod ur interaktionen och vad producerade de olika signalerna och deras energier, vilket möjliggör analys av stora och komplexa datamängder."

Enligt KU-forskaren studerade MicroBooNE om det är möjligt att neutriner också transformeras till en fjärde steril typ, vilket kan ha förklarat de tidigare oväntade resultaten.

"Sterila neutriner skulle därför bara känna av en av  gravitationen. Experimentet letade efter ny fysik," beskriver Brunetti. "Men om det var så att det fanns en fjärde typ av neutrino som vi ännu inte känner till, skulle det ha förändrat vad vi såg i vårt experiment. Istället bekräftade inte MicroBooNE de avvikelser som de tidigare MiniBooNE- och LSND-experimenten observerat och uteslöt flera möjliga förklaringar till tidigare resultat inklusive en i termer av oscillationer av en steril neutrino."

Brunetti beskriver att resultaten i stort sett uteslöt existensen av en steril neutrino som förklaring till dessa avvikelser. Även om mysterierna kring de avvikande uppgifterna kvarstår, enligt Brunetti.

Brunettis grupp vid KU, som främst är involverad i det pågående Short-Baseline Neutrino (SBN)-programmet vid Fermilab och det framtida Deep Underground Neutrino Experiment (DUNE), rekonstruerar och tolkar LArTPC-data. Detta gör det möjligt för forskarna att bestämma neutrino-smaken och mäta dess energi för att studera fenomenet oscillation. Forskningen fortsätter.

Satelliten Einstein Probe (EP) upptäckte fyrverkeri av röntgenutbrott.

 

Bild wikipedia Illustration av  Einsteinsonden.

Under de snart två år efter att Kinas satellit Einstein Probe (EP) sköts upp har den lyckats fånga många extraordinära tillfälliga händelser i universum som flimrar likt fyrverkeri och därigenom hjälpt till att utöka människans förståelse av extrema fysiska fenomen i kosmos.

"Sedan lanseringen i januari 2024 har EP fundamentalt förändrat vår syn på röntgenstrålningsutbrott i universum. Einstein Probes uppdag leds av Kinesiska vetenskapsakademin (CAS) och levererar en stadig ström av upptäckter som avslöjar sällsynta och explosiva kosmiska händelser som tidigare var för korta i tid och svaga för  andra teleskop skulle kunna upptäcka dem," beskriver Yuan Weimin, huvudansvarig forskare för EP-uppdraget och forskare vid National Astronomical Observatories of the CAS (NAOC.

EP-uppdraget är ett av en serie rymdvetenskapliga uppdrag under ledning av CAS. Det är också ett internationellt samarbetsuppdrag med bidrag från Europeiska rymdorganisationen, Max Planck- Institute for Extraterrestrial Physics i Tyskland och den franska rymdorganisationen CNES.

Sonden är utrustad med två kompletterande röntgenteleskop. Dess vidvinkelröntgenteleskop (WXT) använder lobster-eye optics för att övervaka en tiondel av hela himlen i en enda bild vilket ger en aldrig tidigare skådad känslighet för svaga tillfälliga händelser. För detaljerad uppföljning erbjuder Follow-up X-ray Telescope (FXT) ett instrument som medföljer Einsteinsonden (Einstein Probe) ett större effektivt område och överlägsen vinkelupplösning för att lokalisera och studera upptäckterna.

"Sonden kan fånga flyktiga blixtar, övervaka processer med en varaktighet från sekunder till dagar och år och upptäcka svaga signaler därute i mörkret. Dessa fynd etablerar EP som en nyckelaktör i framkanten av internationell forskning inom tidsdomänens högenergiastrofysiska observationer," beskriver Yuan.

EP upptäckte en ny röntgentransient, EP241021a, som bestod i minst 40 dagar och kunde liknas vid ett långsamt kosmiskt fyrverkeri, åtföljd av en relativistisk jetstrålning.

Ett så långvarigt och ljusstarkt utbrott är extremt sällsynt. Astronomer spekulerar i att det kan komma från en stjärna som slits sönder av ett svart hål med medelstor massa eller en ovanlig typ av explosion som uppstår vid kärnkollapsen av en massiv stjärna.

"Denna upptäckt ger nya insikter om katastrofala explosioner och uppskjutningen av ett relativistiskt jetplan," beskriver Shu Xinwen, professor vid Anhui Normal University i östra Kina, som leder studien.

Forskare klassificerar röntgenstrålar som "mjuka" eller "hårda" baserat på energinivån av deras röntgenfotoner. Mjuka röntgenstrålar har lägre fotonenergi medan hårda röntgenstrålar har högre energi.

Dess extrema egenskaper ger nya ledtrådar om mångfalden av gammastrålningsutbrott och stjärnkärnkollaps. För fler exempel på upptäckter se denna länk. 

Gemini- och Blanco-teleskopen hittade ledtrådar till ursprunget av det längsta gammastrålningsutbrottet som någonsin hittats

 

Bild https://noirlab.edu/ Konstnärs illustration av GRB 250702B.

Gammastråleutbrott (GRB) är kraftfulla explosioner i universum endast slagna i styrka av Big Bang. De flesta uppkommer och försvinner inom några sekunder till minuter. Men den 2 juli 2025 blev astronomerna uppmärksammade på en GRB-källa som visade upprepade utbrott och som pågick i över sju timmar. Händelsen fick namnet GRB 250702B och är det längst pågående gammastrålutbrott som upptäckts.

GRB 250702B upptäcktes först av NASAs Fermi Gamma-ray Space Telescope (ett teleskop som söker efter gammastrålningsutbrott). Efter dess position på himlen i röntgenstrålar bestämts startade astronomer världen över kampanjer för att observera händelsen i ytterligare ljusvåglängder inklusive gammastrålfältet.

ESO:s Very Large Telescope (VLT) fastställde att källan till GRB 250702B var belägen i en galax utanför vår.

Efter detta gav sig ett team astronomer under ledning av Jonathan Carney, doktorand vid University of North Carolina at Chapel Hill, ut för att fånga händelsens utvecklande efterglöd, de avtagande ljusstrålarna som följde efter den starka gammastrålningsblixten. Egenskaperna hos denna efterglöd kan ge ledtrådar om vilken typ av händelse som orsakade GRB.

Teamet använde i arbetet tre av världens kraftfullaste markbaserade teleskop: NSF Víctor M. Blanco 4-metersteleskopet och de dubbla 8,1-meters teleskopen International Gemini Observatory. Dessa observerade GRB 250702B från ungefär 15 timmar efter den första upptäckten och fram till cirka 18 dagar senare. Teamet presenterar sina resultat i en artikel publicerad den 26 november i The Astrophysical Journal Letters. 

Analys av observationerna visade att GRB 250702B inte kunde ses i synligt ljus, delvis på grund av interstellärt damm i vår egen galax, men mer på grund av damm i GRB:s värdgalax. Faktum är att Gemini North, som gav den enda nära synliga våglängdsdetektionen av värdgalaxen, krävde nästan två timmars observationer för att fånga den svaga signalen i dammet. 

Carney och hans team kombinerade sedan dessa data med nya observationer gjorda med Keck I-teleskopet vid W. M. Keck-observatoriet, Magellan Baade-teleskopet och Fraunhofer-teleskopet vid Wendelstein-observatoriet, samt offentligt tillgängliga data från VLT, NASAs Hubble-rymdteleskop (HST) samt röntgen- och radioobservatorier. De sedan denna stora datamängd med teoretiska modeller, som är ramverk som förklarar beteendet hos astronomiska fenomen.

Teamets analys fastställde att den initiala gammastrålsignalen sannolikt kom från en smal, höghastighetsjet av material som kraschade in i det omgivande materialet, känt som en relativistisk jetstråle. Analysen hjälpte också till att karaktärisera miljön runt GRB och värdgalaxen i stort. De fann att det finns en stor mängd damm runt platsen för utbrottet och att värdgalaxen är extremt massiv jämfört med de flesta GRB-värdar. Data stöder en bild där GRB-källan befinner sig i en tät, dammig miljö, möjligen en tjock väg av damm i värdgalaxen längs siktlinjen mellan jorden och GRB-källan. Dessa detaljer om miljön i GRB 250702B ger viktiga begränsningar för systemet som producerade det initiala utbrottet av gammastrålar.

Av de cirka 15 000 GRB som observerats sedan sådana först upptäcktes 1973, är det bara ett halvdussin som når nära längden i tid på GRB 250702B. Deras föreslagna ursprung sträcker sig från kollapsen av en blå superjättestjärna, en tidvattenstörning eller en nybliven magnetar. GRB 250702B passar dock inte in i någon känd kategori.

Utifrån de data som hittills samlats in har forskare några idéer om möjliga ursprungsscenarier. Ett svart hål som faller in i en stjärna som har berövats sitt väte och nu nästan uteslutande består av helium eller en stjärna (eller ett objekt som en planet eller en brun dvärg) som störs vid en nära kontakt med ett stjärnkompakt objekt, såsom ett svart hål eller en neutronstjärna. Det kan vara en stjärna som slits isär när den faller in i ett svart hål med medelstor massa. Ett slag av svart hål med  massa som varierar från hundratusen till hundratusen gånger solens massa och tros finnas i riklig omfattning men hittills varit mycket svårt att hitta. Om det är det senare scenariot skulle detta vara första gången i historien som människor har bevittnat en relativistisk jetstråle från ett svart hål med medelstor massa i färd med att konsumera en stjärna.

Även om fler observationer behövs för att entydigt fastställa orsaken till GRB 250702B, är de hittills insamlade uppgifterna är konsekventa med dessa nya förklaringar.

Comet C/2025 R3 (PANSTARRS) blir kanske 2026 års mest uppmärksammade komet

 

Bild https://theskylive.com  Förenklad högupplöst djuphimmelskarta som visar kometen C/2025 R3 (PANSTARRS) nuvarande position. Synfält: 60 x 40 bågminuter.

Kometen upptäcktes den 8 september 2025 i Pan-STARRS-projektet (en hop teleskop) på Hawaii.

Den intressantaste informationen om denna komet som besöker oss under 2026 är att kometen förväntas bli synlig från Sverige i april 2026.

Ljusstyrkan blir enligt prognoserna på en magnitud runt 8 eller 9, vilket kräver fältkikare för att se den. Vissa optimistiska beräkningar antyder dock att den kan nå magnitud 3 och därmed bli synlig för blotta ögat under mörka förhållanden.

Som närmst solen (Perihelium) kommer den 20 april 2026.

Position just nu är för närvarande i stjärnbilden Pegasus.

Du kan följa kometens position i realtid via The SkyLive 

Lick- observatoriet skadat av vindbyar upp till 184/h

 

Bild  wikipedia Lick-observatoriet på Mount Hamilton vid Joseph D. Grant County Park i Californien. 

1888 var året då  Lick-observatoriet kom i gång. I dag ger det  UC-astronomer tillgång till världsledande optisk-infraröd observationsutrustning. Lick Observatory ägs och drivs av University of California. Det har en viktig plats i University of California Observatories (UCO) och dess verksamhet.

Lick observatoriet startade sin verksamhet 1888 som en del av University of California. Den grundades genom ett testamente från James Lick en fastighetsentreprenör och Kaliforniens rikaste medborgare då. Licks gåva på 700 000 dollar var den största filantropiska gåvan i vetenskapens historia och skulle uppgå till 1,2 miljarder dollar enligt dagens peningvärde.

Idag betjänar Lick astronomer från alla nio UC-astronomicampus (Berkeley, Davis, Santa Cruz, Santa Barbara, Los Angeles, San Diego, Irvine, Riverside och Merced) samt två nationella laboratorier (Lawrence Berkeley Lab och Lawrence Livermore Lab). Lick observatoriets användare varierar i ålder från grundutbildningsstudenter till de mest seniora och framstående astronomerna vid University of California. Vid varje given tidpunkt studerar över 100 observatörer vetenskapsprogram vid Lick.

Lick fungerar också som UC:s främsta testbädd för att utveckla nya instrument och ny teknik till optisk astronomi. De tekniska faciliteterna vid UC Santa Cruz och UCLA uppgraderar befintliga instrument och utvecklar nya instrument till Lick Observatoriet.

Lick har också ett uppdrag att förmedla kunskapen och kunskap kring astronomi till studenter och  allmänhet. Trettiofem tusen vuxna och barn besöker området årligen. Kvällen med stjärnans program innehåller föreläsningar av välkända astronomer och tillåter besökare att se kosmos direkt genom den 36-tums Great Refraktorn. Music of the Spheres-konserterna som uppförs där lugnar både hjärtat och sinnet. Huvudbyggnaden har iögonfallande, informativa utställningar och anordnar lärarutbildningsworkshops för lärare i grundskola och gymnasiet.

Vårt uppdrag för utbildning och samhällskontakt (EPO) är att upptäcka och dela universums mysterier från toppen av Mount Hamilton.

Men torsdagen den 25 december drog kraftiga vindbyar på upp till 180 kilometer i timmen över Mount Hamilton. En flera ton tung lucka föll utåt på taket av Stora salen och krossade flera bärande balkar.

Great Refraktorteleskopet skadades inte under incidenten, men dess precisionslinser och elektriska system blev  sårbara för regn.

Att återställa kupolen kommer att ta månader och observatoriet välkomnar bidrag för återställandet. https://www.lickobservatory.org/

Ett Flammande svart hål med starka utkast

 

Bild https://www.esa.int  Konstnärs bild av det flammande, blåsiga supermassiva svarta hålet i spiralgalaxen NGC 3783

Röntgenteleskopen XMM-Newton och XRISM har upptäckts en ovanlig explosion från ett supermassivt svart hål i galaxen NGC 3783 som befinner sig 135 ljusår från oss i riktning mot stjärnbilden Kentauren. På bara några timmar piskade gravitationen från det svarta hålet upp kraftiga strålar med materia ut i rymden i hastigheter på upp till 60 000 km per sekund. För att studera NGC 3783 och dess svarta hål använde huvudforskaren i projektet Liyi Gu vid Space Research Organisation Netherlands (SRON) med kollegor samtidigt Europeiska rymdorganisationens XMM-Newton och X-Ray Imaging och Spectroscopy Mission (XRISM), ett JAXA-lett uppdrag med deltagande av ESA och NASA. Det gigantiska svarta hålet finns inom NGC 3783, en vacker spiralgalax som nyligen fotograferades av NASA/ESA:s Hubble-rymdteleskop "Vi har aldrig sett ett svart hål skapa utkastvindar så snabbt förut," beskriver Liyi Gu.

Det svarta hålet i fråga är lika massivt som 30 miljoner solar. När det drar till sig närliggande material uppstår ett extremt starkt ljus och aktivitet i centrum av spiralgalaxen. En region som denna kallas en aktiv galaktisk kärna (AGN) och skiner i alla möjliga ljus och strålning och skickar ut kraftfulla jetstrålar och vindar ut i kosmos med gas och materia i form av damm.

"AGN är fascinerande och intensiva regioner och viktiga mål för både XMM-Newton och XRISM," tillägger Matteo Guainazzi, ESA XRISM Project-forskare och medförfattare till upptäckten.

"Vindarna runt detta svarta hål verkar ha skapats när AGN:s trassliga magnetfält plötsligt fick utbrott som de från vår sol (soleruptioner) , men i en skala här nästan för stor för att föreställa sig."

Vindarna från det svarta hålet liknar stora solutbrott av materia som kallas koronamassutkastningar, vilka bildas när solen slungar strömmar av överhettat material ut i rymden. Studien visar att supermassiva svarta hål ibland beter sig som vår egen sol vilket gör att dessa mystiska objekt känns lite mindre främmande (men i skalor som är mycket större).

Faktum är att en koronamassutkastning efter ett intensivt utbrott upptäcktes från vår sol så sent som den 11 november 2025 med vindar med hastigheter på  upp 1500 km per sekund.

Dansande dvärggalaxer

 

Bild Denna ESA/Webb-bild för månaden har NASA/ESA/CSA James Webb Space Telescope undersökt ett par dvärggalaxer som  i en gravitationsdans.  Galaxernas beteckning är NGC 4490 och NGC 4485 och de finns cirka 24 miljoner ljusår bort i stjärnbilden Canes Venatici (Jakthundarna)

Dvärggalaxer har flera likheter med unga galaxer i det tidiga universum då de är mycket mindre massiva än äldre galaxer som Vintergatan. Här finns vanligtvis små mängder metaller (det astronomer kallar metaller är allt tyngre än helium), mycket gas och relativt få stjärnor.

När dvärggalaxer kolliderar smälter de samman eller drar gas från varandra vilket kan  visa oss hur galaxer för miljarder år sedan vuxit och utvecklats.

De närliggande dvärggalaxerna NGC 4490 och NGC 4485 bildar ett intressant par. För nästan tre decennier sedan upptäckte astronomer en tunn förbindelse av gas mellan dessa vilket visade att de tidigare interagerat. Trots många studier med kraftfulla teleskop som NASA/ESA:s Hubble-rymdteleskop har historien mellan NGC4490 och NGC 4485 förblivit mystisk. 

Bilden ovan framkallades med data från Webbs Near-InfraRed Camera (NIRCam) och Mid-InfraRed Instrument (MIRI), samt ett enda smalbandsfilter från Hubble 657N. Här visas NGC 4490 och NGC 4485 i aldrig tidigare skådad detaljrikedom gasförbindelsen och stjärnorna i galaxerna. NGC 4490 dominerar bilden som det större objektet på vänster sida av bilden, medan NGC 4485 är den mindre galaxen som ses i den övre högra delen av bilden. Genom att dissekera dessa galaxer stjärna för stjärna kunde forskarna kartlägga var unga, medelålders och gamla stjärnor befinner sig och följa tidslinjen för galaxernas interaktion.

För ungefär 200 miljoner år sedan snurrade dessa galaxer nära varandra innan de gav sig iväg från varandra. Den större galaxen, NGC 4490, fångade då med sig en gasström från NGC 4485  och denna gas följer nu galaxerna som dansande förbundenhet mellan galaxerna som utsträckta armar. Längs gasbron och inom de två galaxerna utlöste denna interaktion en explosion av stjärnbildning. De koncentrerade områden av klarblått som syns  i bilden indikerar starkt joniserade gasområden vid de nyligen bildade stjärnhoparna. För bara 30 miljoner år sedan började dessa galaxer återigen öka i stjärnbildning med nya hopar som samlades där gasen från de två galaxerna blandades tillsammans.

Genom att fånga historien om de galaktiska dansarna NGC 4490 och NGC 4485 har Webbtelekopet avslöjat nya detaljer om hur dvärggalaxer interagerar vilket ger oss en inblick i hur små galaxer nära och långt bort växer och utvecklas.