Tidsjakten, stressen på väg att försvinna?

Låter det konstigt? Jag vill påstå att i dag verkar jakten och kollen på tid ha minskat i samhället. Ackordshetsen på arbetsplatserna är inte lika svår som den en gång var. Min erfarenhet av ackordsarbete var en enda jakt på att producera så mycket som möjligt på kortast möjliga tid för att tjäna så mycket pengar som möjligt.

För att klara detta var man tvungen att hela tiden ha koll på klockans minut och sekundvisare. Genom detta kunde man räkna ut hur mycket man hann med och även öka takten när man såg att klockan gått längre än man trodde för ett moment. Man kunde även se när man kunde ta en paus och hur länge. Allt var reglerat och armbandsklockans viktigaste uppgift var tydlighet och att man med en enkel rörelse på armen såg klockan även under arbetets gång.
Självklart för oss lite äldre. Men utopi för de yngre som jag tolkar det.

Jag kommer ihåg hur äldre berättade vilken välsignelse det var när armbandsklockan kom för kreti o pleti. Tidigare fickur var både ömtåligare men värst var ändå att man varje gång man önskade kolla tiden fick ta fram det ur västfickan och öppna boetten. Det var inte tal om att kunna se vad klockan var under arbetsmomenten utan det fick göras vid möjlighet eller paus. Att arbetsgivare såg snett på arbetstagare som plockade fram uret då och då var en annan sak. Med armbandsuret kunde arbetstagaren utan att det märktes hålla koll på tiden med en snabb blick utan att avbryta arbetet. Så nog var det och är en välsignelse anser jag och många med mig.

Men i dag ses armbandsuret av många om man nu har ett som ett smycke som i första hand ska se snyggt ut och tidsvisningen ses som sekundärt. Det finns ju mobiler för klockvisning säger många.

Visst men då är vi tillbaks i fickurets dilemma igen. Mobilen ska plockas fram för att kollas liksom fickuret skulle. Med detta påstår jag att tidsjakten har minskat. I dag ses det som att det finns tid till att plocka fram mobilen för tidsvisning man behöver inte ha full kontroll på tiden hela tiden. Därav mitt påstående att tidsjakten och då även ackordshetsen har minskat i samhället.

Min upplevelse (tanke) från vecka 11.

Skrämd blev jag!

Ja det är några år sedan nu men jag glömmer det inte. Jag var ute och gick med min dotter som då inte var så gammal.

Det var vid en byggnad där vi skulle stå och vänta ett tag på, vad kommer jag inte ihåg. Men några meter från byggnaden gick en yngre man runt, runt i cirkel och talade högt för sig själv och inte nog med detta han gestikulerade med.

Jag blev mer och mer orolig för att vi hamnat vid en mindre dåre som kunde hitta på vad som helst. Han såg inte konstig ut men hans oavbrutna samtal som jag tog som att han talade med en osynlig fantasifigur var obehagligt att se. Jag har en del psykologisk utbildning så jag var snart inne på att detta var en person i en allvarlig psykos http://sv.wikipedia.org/wiki/Psykos
Min dotter brydde sig inte så mycket. Men som far var jag orolig för vad som kunde hända. Det konstiga var även att personen hade en sladd hängande runt halsen och framför munnen en konstig liten sak. Jag ryste av obehag.

Det var skönt när vi senare kom därifrån. En upplevelse jag aldrig glömmer. Men som många i dag inklusive mig själv ser dagligen men som då var skrämmande och mindre vanlig.
I dag förstår jag vad det var jag sett. Inte var det den psykos utan en handsfreetalande person. Handsfree är i dag vanligt till mobiler och då man förr förvånade sig över att personer öppet kunde tala i dessa om sina problem inför allmänheten är i dag handsfreen snart var mans och kvinnas egendom.

Skillnaden är endast att nu ser man ingen mobil utan som mest en lite plastbit i örat och kort sladd till en ännu mindre mikrofon. Man möter folk på stan eller i bussen som talar högt och ljudligt till för sig själv något man fört bara några år sedan inte trodde skulle bli en del av dagens samhälle. Det har även fått till följd att man inte tänker på det längre så en vacker dag kanske man möter en psykossjuk person utan att förstå det.

Nog har mobilen tagit över myckket av människans vardag och mer och mer accepterat blir det i snart sagt alla situationer http://www.idg.se/2.1085/1.145641

Men är det så vi vill ha det? Kan det inte vara skönt att ha eller få fredade zoner? Så viktiga är väl ändå inte alla att de måste vara tillgängliga för det där samtalet eller eventuella sms:et. Man kan fråga sig hur det blivit så. Det var inte länge sedan en telefon av vanligt väggfast slag var höjden av kontaktmöjligheter. Så blev denna veckas händelse eller kanske bättre utryckt tanke uppevelse publicerad. Den kom ur en bussresa där jag återerinrade mig ovanstående händelse.