Låter det konstigt? Jag vill påstå att i dag verkar jakten och kollen på tid ha minskat i samhället. Ackordshetsen på arbetsplatserna är inte lika svår som den en gång var. Min erfarenhet av ackordsarbete var en enda jakt på att producera så mycket som möjligt på kortast möjliga tid för att tjäna så mycket pengar som möjligt.
För att klara detta var man tvungen att hela tiden ha koll på klockans minut och sekundvisare. Genom detta kunde man räkna ut hur mycket man hann med och även öka takten när man såg att klockan gått längre än man trodde för ett moment. Man kunde även se när man kunde ta en paus och hur länge. Allt var reglerat och armbandsklockans viktigaste uppgift var tydlighet och att man med en enkel rörelse på armen såg klockan även under arbetets gång.
Självklart för oss lite äldre. Men utopi för de yngre som jag tolkar det.
Jag kommer ihåg hur äldre berättade vilken välsignelse det var när armbandsklockan kom för kreti o pleti. Tidigare fickur var både ömtåligare men värst var ändå att man varje gång man önskade kolla tiden fick ta fram det ur västfickan och öppna boetten. Det var inte tal om att kunna se vad klockan var under arbetsmomenten utan det fick göras vid möjlighet eller paus. Att arbetsgivare såg snett på arbetstagare som plockade fram uret då och då var en annan sak. Med armbandsuret kunde arbetstagaren utan att det märktes hålla koll på tiden med en snabb blick utan att avbryta arbetet. Så nog var det och är en välsignelse anser jag och många med mig.
Men i dag ses armbandsuret av många om man nu har ett som ett smycke som i första hand ska se snyggt ut och tidsvisningen ses som sekundärt. Det finns ju mobiler för klockvisning säger många.
Visst men då är vi tillbaks i fickurets dilemma igen. Mobilen ska plockas fram för att kollas liksom fickuret skulle. Med detta påstår jag att tidsjakten har minskat. I dag ses det som att det finns tid till att plocka fram mobilen för tidsvisning man behöver inte ha full kontroll på tiden hela tiden. Därav mitt påstående att tidsjakten och då även ackordshetsen har minskat i samhället.
Min upplevelse (tanke) från vecka 11.
För att klara detta var man tvungen att hela tiden ha koll på klockans minut och sekundvisare. Genom detta kunde man räkna ut hur mycket man hann med och även öka takten när man såg att klockan gått längre än man trodde för ett moment. Man kunde även se när man kunde ta en paus och hur länge. Allt var reglerat och armbandsklockans viktigaste uppgift var tydlighet och att man med en enkel rörelse på armen såg klockan även under arbetets gång.
Självklart för oss lite äldre. Men utopi för de yngre som jag tolkar det.
Jag kommer ihåg hur äldre berättade vilken välsignelse det var när armbandsklockan kom för kreti o pleti. Tidigare fickur var både ömtåligare men värst var ändå att man varje gång man önskade kolla tiden fick ta fram det ur västfickan och öppna boetten. Det var inte tal om att kunna se vad klockan var under arbetsmomenten utan det fick göras vid möjlighet eller paus. Att arbetsgivare såg snett på arbetstagare som plockade fram uret då och då var en annan sak. Med armbandsuret kunde arbetstagaren utan att det märktes hålla koll på tiden med en snabb blick utan att avbryta arbetet. Så nog var det och är en välsignelse anser jag och många med mig.
Men i dag ses armbandsuret av många om man nu har ett som ett smycke som i första hand ska se snyggt ut och tidsvisningen ses som sekundärt. Det finns ju mobiler för klockvisning säger många.
Visst men då är vi tillbaks i fickurets dilemma igen. Mobilen ska plockas fram för att kollas liksom fickuret skulle. Med detta påstår jag att tidsjakten har minskat. I dag ses det som att det finns tid till att plocka fram mobilen för tidsvisning man behöver inte ha full kontroll på tiden hela tiden. Därav mitt påstående att tidsjakten och då även ackordshetsen har minskat i samhället.
Min upplevelse (tanke) från vecka 11.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar