Ta chansen, någon kanske lyssnar

Det är vad man gör när man inte önskar göra något själv utan att någon annan gör det i mitt ställe.

Uppmana till att göra det jag själv inte kan, vågar eller har kapacitet för.

Det kan även vara att uppmana till att underteckna något. En protestskrivelse ett uppror eller att se ned på något eller någon.

Att försöka förändra. En uppmaning har alltid någon bakgrund. Någon som tagit första steget för det som ska undertecknas m.m. Denne har fått gehör bland många och fått andra med sig. Det är en eldsjäl.

Vem får man inte alltid veta då denne oftast har fått en organisation med sig och då är det denna som står bakom upproret.

Men alla kan uppmana till något. Det är bara att försöka.

På en blogg kan du tända en gnista hos någon som sedan går vidare utan att du någonsin får veta det. Även på kommentarsidor kan så ske och självfallet genom samtal med de du möter eller känner. Men här är det svårare. Slumpen råder.

Slumpen kan göra att någon läser det du skriver, någon som kan och har energi att gå vidare. Någon som har det du kanske saknar, kontakter och möjligheter och som behövde en kick för att starta det denne inte gjort men önskat sedan länge.

Vad är nöjet i att härma någon annan?

Att förlöjliga någon annan genom att överdrivet härma dennes uttryck, dialekt, ordval eller röst och rörelser ses som roligt.

Varför?

Den det handlar om kan knappast uppskatta att förlöjligas.

Publiken njuter och är det en offentlig person blir glädjen desto större. Fler vet vem denne är och fler tycker det är roligt att se denne förlöjligas.

Då uppstår jantelagen. Du ska inte tro du är förmer än någon annan. Genom förlöjligandet tas personen ner på en nivå under publikens som inte förödmjukas.

Man har en tillfällig clown att skratta åt. De som förödmjukar, härmar och gör en sketch, är personer med läggningen att kunna härma och upptäcka nyanser som kan uppförstoras och de kan leva på denna förmåga.

Sedan finns ståuppkomikerna, vilka inte bara förlöjligar andra utan även sig själva. De är clowner av i dag.

Men frågan är, varför njuter människor av att se andra förlöjligade?

Lite av förklaringen kan utläsas ovan. Men är det hela sanningen?

Lyssnar någon på dig?

Knappast, alla har sina egna ok att bära.

Den enda som kanske kan lyssna är din moder som fött dig och därför ser dig som en del av henne själv. Fadern gör i dag ofta detsamma. Men alla är inte så lyhörda. Vissa föräldrar bär med sig tråkigheter från sin egen barndom vilket gör dem till dåliga lyssnare och hjälpare.

De kan inte bekräfta eller tala om känslor när de ser att något är fel. De ser, men har aldrig lärt sig hur man ska närma sig känslor. Inte ens till sina egna barn kan de förmedla sin sorg, sin hjälp eller sina frågor. De tiger eller talar runt vad de ser, och lever och verkar i en krass vardag, där vardagen är det enda som räknas.

Tyvärr får detta barnen att bli likadana mot sina eventuella barn en gång.

Allt går igen, släkten följa släkten, och kulturen inom en släkt följer med som arvsanlag, eller som det kallas i bibeln, arvssynd.