Pulsaren PSR J1913+1102 är låst tillsammans med en neutronstjärna.

En pulsar kallas en roterande neutronstjärna som genererar regelbundna pulser av strålning med våglängder från radiostrålning till gammastrålning. Den nu nyupptäckta och spännande pulsaren (känd som PSR J1913+1102)  är en del av ett binärt system innebärande att den är låst i en bana tillsammans med en annan neutronstjärna (som inte är en pulsar).

Neutronstjärnor är det som återstår efter en supernova inte att förväxla med en vit dvärgstjärna. De består av den mest tätpackade materia som är känd. Materia packat hundratusentals gånger jordens massa i en sfär stort som en stad av Stockholms storlek. Om ungefär en halv miljard år kommer de ovan nämnda två neutronstjärnorna att kollidera och släppa ut stora mängder energi i form av gravitationsvågor och ljus.

Pulsaren i detta system är ovanlig eftersom massorna av dessa två neutronstjärnor är helt annorlunda varandra då den ena är mycket större än den andra i detta fall pulsaren. Detta asymmetriska system ger forskarna förhoppningen att detta dubbla neutronstjärnsystem genom sina fusioner kommer att ge viktiga ledtrådar om olösta mysterier i astrofysik - inklusive en mer exakt bestämning av expansionshastigheten i universum känd som Hubble konstant.

Dr Ferdman en av forskarna vid University of British Columbia sade: "Detta kan möjliggöra en helt oberoende mätning av Hubble konstant - den takt med vilken universum expanderar. De två viktigaste metoderna för att göra detta är för närvarande i strid med varandra (då de ger skilda resultat min anm.) så detta kan vara ett avgörande sätt att bryta dödläget och förstå mer i detalj hur universum utvecklas."

Forskningen leds av UEA i samarbete med forskare vid Max Planck Institute for Radio Astronomy i Bonn, Arecibo Observatory i Puerto Rico, Columbia University, Cornell University, Franklin and Marshall College, University of Amsterdam, McGill University, West Virginia University, University of British Columbia, South African Radio Astronomy Observatory och Netherlands Institute for Radio Astronomy (ASTRON).

Vi får hoppas (min anm.) att forskarnas förhoppning att äntligen få konkret svar på expansionshastigheten av universum kan ges utifrån ovan. Skilda men korrekta mätmetoder som ger skilda resultat är oroväckande. Men jag tvivlar på att vi kan få ett korrekt resultat kanske vi istället får ett tredje resultat utifrån ovan och blir än mer förvirrade över universums expansionstakt. Hur beräkningen görs är svårt att förstå. Men HUbbles konstant kan förstås av matematiker.

Bild på hur en konstnär ser på konstellationen från www.eurekalert.org  

Blazaren 1ES 1218+304 undersöks av NASA

En blazar eller blasar  är en typ av kvasar, dvs en mycket kompakt, ytterst ljusstark och snabbt variabel galaxkärna.

Med hjälp av tre av NASA:s rymdobservatorier har astronomer genomfört en multivåglängdsstudie av utsläppen från en blazar som kallas 1ES 1218+304.e  och finns 15 miljoner ljusår bort.

De har genomfört en detaljerad studie tidsmässigt och spektralanalys av de data som samlats in mellan 2008 och 2020 av gammastrålning, röntgenstrålning och optiska/ ultravioletta våglängder.

Syftet med arbetet var att undersöka ursprunget till utsläppen från 1ES 1218+304 genom att analysera de senast tillgängliga uppgifterna.

Observationerna visade att det långa tidsgenomsnittet av gammastrålar från 1ES 1218+304 är svårt att beräkna men resultatet visar ett fotonindex på 1,71 och med ett flöde på ca 0,0000000189 foton/cm2/s. Gammastrålutsläppen befanns sträcka sig upp till ca 600 GeV. I avslutande kommentarer noterade astronomerna att baserat på insamlade data är det fortfarande för tidigt att bekräfta om 1ES 1218+304 är en normal (vanlig) eller en extrem blazar. Ytterligare stora multifrekventa observationer av den här källan kan visa vilket.

Blazarer är inte helt förstådda och ny forskning bör i framtiden (min anm.) ge mer kunskap. Vi vet inte så mycket om universum då det gäller sammansättning och strålningskällor och varför de finns och hur det fungerar däruppe.

Bild från vikipedia där en konstnär ger sin bild av hur en blazar kan se ut.

Ny partikel upptäckt

Projektet Large Hadron Collider Beauty (LHCb) har för första gången observerat en exotisk partikel bestående av fyra charmkvarkar. Upptäckten ger fysiker hjälp till att bättre förstå kvarkar. Kvarkar är en typ av elementarpartiklar som är grundläggande byggstenar av all materia.

Kvarkar bildas tillsammans och bildar kompositpartiklar vilka kallas hadroner vilka inkluderar protoner och neutroner. Denna upptäckte av en ny kvark kan hjälpa forskare att bättre förstå de komplexa sätt kvarkar binder sig samman. Partiklar bestående av ovanliga kombinationer av kvarkar är ett idealiskt "laboratorium" för att studera en av de fyra kända grundläggande naturkrafterna, den starka interaktion som binder samman protoner, neutroner och atomkärnor. Det som vi benämner materia. Detaljerad kunskap om denna starka interaktion är också avgörande för att avgöra om nya, oväntade processer är ett tecken på att vi behöver omvärdera den fysik vi ser som allenarådande eller bara är standardfysik.

"Partiklar som består av fyra kvarkar är exotiska och den som nu har upptäckts är den första som består av fyra tunga kvarkar av samma slag och här då två charmkvarkar och två charmantikvarkar", säger den avgående talesmannen för LHCb-samarbetet Giovanni Passaleva.

"Hittills hade LHCb och andra experiment bara observerat tetrakvarkar med två tunga kvarkar och ingen med mer än två kvarkar av samma typ."  Säger LHCb talesman, Chris Parkes från University of Manchester och tillägger  " Dagens upptäckt öppnar ett annat spännande kapitel av vetande i att studera teorin om materia-partiklar. Denna  nya partikel är ett extremt fall då den är en exotisk-hadron, som innehåller fyra kvarkar  än de två eller tre i konventionella materia-partiklar som tidigare är kända och är den första att innehålla tunga kvarkar. Att studera ett extremt system gör det möjligt för forskare att testa teorier. Genom att studera denna partikel är förhoppningen  att vi kommer att upptäcka ytterligare partiklar i denna klass i framtiden. Vi kommer att testa vår teori om hur kvarkar kombineras som o styr protoner och neutroner."

Kanske ovan (min anm.) är en för många ointressant kunskap och svår att ta till sig. Men allt är viktigt i fysiken för en bättre kunskap och nya tankar i den verklighet vi lever i men bara skrapat på ytan av för att förstå. Upptäckterna avlöser varandra och nya rön av överraskande slag kommer hela tiden. Finns det en minsta partikel? Låt oss filosofera över tillvaron. För min del anser jag det minsta vi kan finna är strängar vågsträngar tänk på strängteorin. Bortanför den finns enligt mig troligen även ett annat stadium,  tiden. Även denna kan delas upp men bortanför denna finns början, av allt, men vad början är, det är ett enda stort frågetecken.

Bild från flickr.com på partikelacceleratorn på CERN vilken upptäckten gjorts.

Under stjärnors sista tid blåser de ut livsviktiga material åt alla håll ex kol.

Stjärnhopen NGC 7789 känd som Caroline's Rose är en gammal öppen stjärnhop i Vintergatan cirka 8000 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Cassiopeia.

Här finns några vita dvärgstjärnor med ovanligt hög densitet vilka har analyserats i en ny studie av bland annat Paola Marigo, professor i fysik och astronomi vid universitetet i Padova.

Då döende stjärnor går in i sin sista tid strör de sin aska ut i kosmos genom nebulosor. Askan sprids via stjärnvindar och är berikade med många olika kemiska grundämnen inklusive kol. Just vita dvärgstärnors omvandling från ex en gul sol som vår är orsaken till kolet i universum och i vår galax och på Jorden.

"Resultaten utgör nya, stränga begränsningar för hur och när kol producerades av stjärnor i vår galax och blev ett av grundämnena som bildade solen och dess planetsystem för 4,6 miljarder år sedan," säger Jeffrey Cummings, en associate forskare vid Johns Hopkins University's Department of Physics & Astronomy och medförfattare till studien som publicerats i  Nature Astronomy.

Kol (min anm.) är ett grundämne vilket är viktigt för allt levande även i människan. Inget med eventuellt undantag av kisel kan ersätta detta grundämne för livsformer. SE denna sida på bilder av hur eventuella livsformer baserade på kisel kan se ut.

Kiselbaserat liv skulle  teoretiskt vara mycket annorlunda vårt men inte omöjligt.

Bild från pixabuy.com mot skyn.

Två exoplaneters rörelsemönster

Vid ett internationellt samarbete av bland annat CNRS forskare har upptäckts ett ovanligt planetsystem runt stjärnanWASP-148 Till hjälp av upptäckten användes det franska instrumentet SOPHIE vid Observatoire de Haute-Provence (CNRS / Aix-Marseille Université).

WASP-148 är en sol 800 ljusår bort.  Då astronomer analyserade stjärnans rörelse blev slutsatsen att här finns två planeter, WASP-148b och WASP-148c. Observationerna visade även att dessa var starkt interagerande med varandra vilket även bekräftades av andra data. Medan WASP-148b kretsar ett varv runt  WASP-148  på nästan nio dagar (ett Wasp-146b år är därmed nio dagar) kretsar WASP-148c ett varv på 36 dagar (innebär att ett WASP-148c år därmed är 36 dagar). Detta innebär att WASP-148c har ett år av fyra gånger längre tid för ett år. 4*9 =36.

Förhållandet mellan dessa omloppsperioder innebär att WASP-148-systemet planeter är nära resonans vilket innebär att det finns en stark gravitationspåverkan mellan de två planeterna.

Vad astronomer menar som  unikum är just detta som kan visas matematiskt d (min anm.) Studiens slutsats är intressant i forskarvälden och ska enligt uppgift publiceras i tidskriften Astronomy & Astrophysics.

Bild från  pxhere.com  en vacker bild där man filosoferar över verkligheten i verkligheten.

Metaller i månens kratrar

Jordens livsformer skulle inte vara möjliga utan månen; Månen håller vår planets rotationsaxel stabil vilket styr årstider och reglerar klimatet.

Det faktum att vår måne verkar vara rikare av metaller än jorden enligt en ny studie utmanar uppfattningen att det var delar av jordens mantel och skorpa som sköts i omloppsbana den gången jorden och en annan himlakropp av Mars storlek kolliderade.

 En större koncentration av metallfyndigheter kan innebära att andra hypoteser om månens bildning måste undersökas.

Det kan vara möjligt att kollisionen med Theia (namnet på himlakroppen som vi enligt teorin kolliderade med) var mer förödande för vår tidiga jord än vi kanske anar och skadademed mycket djupare sektioner av jorden och drog ur denna än vi antagit tidigare. Alternativt att kollisionen inträffat när jorden fortfarande var ung och täckt av ett magma hav. Alternativt kan mer metall antyda en komplicerad nedkylning av en tidigt smält månyta, som föreslagits av flera forskare. Jorden i sig är även rikt av metaller i kärnan.

Enligt Heggy en forskare, "Genom att förbättra vår förståelse för hur mycket metall månen under ytan faktiskt har kan forskare begränsa tvetydigheter om hur den har bildats hur den utvecklas och hur det bidragit till att upprätthålla beboelighet på jorden."

Säkert finns mer att förstå men metallanhopning i kratrar kan tyda på att det är andra processer som fått metaller att pysa upp i dessa före detta vulkaner eller kratrar. Kan det inte vara metallrika asteroider som kraschat här? Men troligast är det ovanstående krasch vi ser spår av en krasch jag anser skett då båda två av de kraschande planeterna var i flytande tillstånd eller näst intill.

Bild från vikipedia på månen.

För första gången har kärnan av en gasplanet kunnat ses.

Kärnan av en gasjätte har upptäckts i omloppsbana runt en avlägsen stjärna. Upptäckten gjordes av University of Warwick astronomer. Upptäckten erbjuder en aldrig tidigare skådad inblick i det inre av en planet. Kärnan är av samma storlek som Neptunus i vårt eget solsystem och antas vara en gasjätte som antingen fråntagits sitt gashölje eller som misslyckades med att bilda ett.

Upptäckten ger en unik möjlighet att kika in i det inre av en planet och lära sig om dess sammansättning. Något som ger kunskap även (min anm.) om vad som finns i kärnan av vårt solsystems gasplaneter.

Planeten har fått beteckningen TOI 849 b och är belägen runt en stjärna lik vår sol TOI 849 cirka 730 ljusår bort. Planeten kretsar så nära sin sol att ett år är 18 timmar och dess yttemperatur är runt 1500C. Närheten till sin sol (min anm.) kan vara anledning till att ett gashölje aldrig kunnat bildas här.

TOI 849 b hittades vid en undersökning av stjärnor av NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS), med hjälp av transiteringsmetoden vilket innebär att observera stjärnor för se om något dämpar ljusstyrkan lokalt från denna vilket visar att en planet har passerar framför den.

TOI 849 b är belägen i den "neptunska öknen" - en term som används av astronomer för en region nära stjärnor där vi sällan ser planeter i Neptunus storlek. Teamet har fastställt att objektets massa är 2-3 gånger högre än Neptunus men också är mycket tät med allt material som utgör massan hopklämd. Dr Armstrong en av upptäckarna säger: "Antingen är TOI 849 b en gasjätte som förlorat sin gas eller en planet som misslyckats dra till sig gas”.

"För det första visas att planeter som denna finns. Vi har nu den unika möjlighet en att se på kärnan av en planet på ett sätt som vi inte kan göra i vårt eget solsystem. Det finns fortfarande stora öppna frågor om av vilken typ Jupiters kärna är till exempel. TOI 849 b kan ge oss ett fönster in i planetbildning som vi inte har något annat sätt att utforska genom. Vi ska även förstå (min anm.) att vi inte heller kan se kärnan av Jorden då ytan är täckt av organiskt material, sten och vatten.

"Även om vi inte har någon information om dess kemiska sammansättning kan vi följa upp med andra teleskop. Eftersom TOI 849 b är så nära stjärnan, måste all återstående atmosfär runt planeten ständigt fyllas på från kärnan. Så om vi kan mäta den atmosfären så kan vi få en inblick i sammansättningen av själva kärnan."

Min (min anm.) Utdunstningar av gas eller utdunstningar från materia i värmen försvinner troligen direkt ut mot solens gravitation där. Men vad säger att denna planet varit eller skulle blivit en gasplanet? Om den eventuellt varit på väg att bli det på detta korta avstånd från sin sol skulle gasen kokats bort eller omöjliggjorts. Men visst det är en kärna av en planet och som sådan intressant att undersöka.

Bild från pixabay.com på Neptunus en i storlek gasplanet som den ovan som förlorat sitt gashölje. OBS Neptunus har sitt kvar och lyser vackert blå däruppe.